1. Skip to Menu
  2. Skip to Content
  3. Skip to Footer>

Den dominerande tolkningen

2005-03-01 10:30

Skriv ut E-postadress

se Recension

“We’re a peaceful nation”: Krigsretorik efter 11 september. Brigitte Mral. Krisberedskapsmyndigheten, KBM:s temaserie 2994:5, 127 sidor

Bibliografiskt

Forfatter: Rolf Hugoson

Rhetorica Scandinavica 33 (2005), s 72-75

Recensionen

Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln ”En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll­din i Scandinavium, Göteborg 1976”, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut.
Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta.
En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa.
Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som ”strukturbrott”, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten.
Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i.
Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden.
I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers’ modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys.
Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana­lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana­lys­arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av­sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan.
Titeln på Mrals bok är ironisk. Ty Mral uppfattar knappast USA vara ett fredligt land. Hon menar snarare att den amerikan­ska regeringen hycklar, när man talar om fred samtidigt som man utkämpar krig. Mral är oroad över att många människor även i Sverige efter den 11 september verkade samtycka till att USA anföll taliban­regimen i Afghanistan – och enligt Mral även till USA:s krig i Irak våren 2003: ”Denna studie utgör ett försök att fundera över vad som egentligen har sagts från ledande håll om världsläget under de tre år som har gått efter 11 september, vilka begrepp, bilder och berättelser man har använt för att få vårt samtycke.” Det är dock uppenbart att Mral egentligen inte menar vårt samtycke. Ingenting Mral säger, antyder att hon själv någonsin skulle ha samtyckt till ett krig i Irak. Däremot menar hon att många ledande svenska aktörer, den svenska regeringen, svenska politiker och svenska media har givit sitt samtycke: ”I långa stycken har man både från politiker- och mediehåll accep­terat den dominerande tolkningen.”

I tydlig opposition till en sådan mjäkighet åtar sig Mral en traditionell ideologikritisk uppgift. Hon skall analysera den ”dominerande tolkningens” retoriska konstruktion. I praktiken försöker hon lösa uppgiften genom att utföra en noggrann läsning av tio amerikanska presidenttal, från tiden september 2001 – maj 2003, samt vardera ett tal av den dåvarande amerikanske utrikes­minis­tern Colin Powell, presidenthustrun Laura Bush och den brittiske premiär­ministern Tony Blair. De återgivna texterna till talen upptar ganska precis hälften av bokens 127 sidor. I resten av boken redogör Mral för hur talen kan analyseras. Hon an­stränger sig då inte alls med att försöka framstå som neutral, utan förhåller sig uttalat skeptisk och kritisk. Fast hon markerar att vissa tal är skrivna av skickliga re­toriker och framförs av erfarna vältalare.

Givet författarens ideologikritiska ambition är det förvånande att Mral i sin analys så till den grad låter sig begränsas av ett ganska snävt språkvetenskapligt perspektiv. Trots sin vilja till kritik framstår Mral nästan som blyg, när hon ängsligt håller fast vid de redskap hon behärskar bäst. Retorikforskare borde vara djärvare. Är inte retorisk kun­skap en alldeles särskild förmåga, som låter oss överskrida skrankorna hos etablerade discipliner, vare sig det handlar om juridik, lingvistik, litteraturvetenskap eller stats­vetenskap (mitt eget ämne)?.

Mral lyfter emellertid inte blicken, utan fokuserar genast på en viss typ av text, en grupp anglosaxiska tal. Hon säger sig vilja förstå den retorik som påverkat svenskarna, som påstås ha samtyckt till USA:s krig. Fast jag tycker inte att hon ställer de relevanta frågorna. Fanns över huvud taget ett svenskt samtycke? Vilka svenskar samtyckte? Vad engagerade dem som samtyckte? Vilket slags retorik lyssnade man till? Dessa frågor formuleras inte. När de förblir obesvarade ser det ut som om Mral ägnar sig åt att slå in öppna dörrar. Tills motsatsen har bevisats tror jag nämligen att de flesta svenskar redan har en kritisk attityd gentemot USA och särskilt gentemot presidenten Bush. Vill således Mral inför en redan USA-skeptisk publik visa att vi inte kan lita på den amerikanske presidenten? Vill hon stärka sitt professorsethos genom att ytterligare framhäva vad majoriteten redan tror på?  

Är detta fallet så finns alltså inte särskilt mycket ny kunskap att hämta i den här boken. Det är synd. Mral kunde ju ha använt sig en analys som i högre grad utgår från den retoriska situationen, istället för att mer inskränkt utgå från att det handlar om att noggrant läsa givna texter. Så här kan man alternativt gå tillväga, om man vill begripa hur ett samtycke konstrueras retoriskt: (1) fokusera först samtycket, det vill säga publiken; (2) analysera därpå samtycket; (3) fråga sedan, men inte förr, vilka språkhandlingar, vilken retorik, vilka tal, texter och diskurser, som kan sägas ha orsakat samtycket. Om man gick tillväga på detta vis, då skulle man förmodligen strax notera att den svenska regeringen inte samtyckte till krig, men var övertygad om nyttan av att förhålla sig neutral. Skälet till detta är väletablerade strategiska överväganden, som i namn av neutralitetspolitik också omfattas av de flesta medborgare. Om vi verkligen ville begripa grunderna för svenska vägval, då borde vi således analysera neutralitetspolitikens retorik. Att den amerikanska presidentens tal skulle ha haft någon större betydelse för den svenska opinionen, det verkar däremot föga sannolikt. Var avsikten att begripa det svenska samtycket, då har Mral missat målet.

Fast kanske är jag orättvis. Mral kanske bara råkar hävda att det svenska samtycket utgör ett fokus, trots att hon i själva verket är mer intresserad av USA. I en analys av den amerikanska övertygelsens konstruktion borde förvisso Bushs tal vara fullt relevanta. Men även med ett sådant fokus, borde man inte ägna publiken lite större intresse? Uppenbarligen fanns i USA och hos dess allierade en samtyckande publik. Men det fanns ­också många människor som aktivt engagerade sig mot ett krig. Den amerikanska publiken var således inte bara ett passivt offer för ensidig propaganda, som Mral låter antyda. Just i USA hördes tidigt invändningar som efter hand blev allt starkare. De ”definitioner av verkligheten” som Mral påstår dominerade, utgjorde således inlägg i en debatt, där långtifrån alla lät sig övertygas.

Förvisso gav en majoritet av amerikanerna sitt samtycke vid olika tillfällen, till exempel hösten 2004 genom att i presidentvalet föredra Bush framför den demokratiske motkandidaten Kerry. Men också detta faktiska samtycke, opinionens stöd efter 11 september, borde ge anledning till eftertanke hos den som nu analyserar presidentens tal. Mral utgår från att varje tal främst utgör exempel på deliberativ retorik. Hon läser talen som om presidenten i varje tal hade för avsikt att övertyga skeptiker om ett visst vägval. Många amerikanska metaforer och begrepp framstår ur ett sådant perspektiv som ganska överdrivna. Det blir svårt att urskilja hur de kan ha en övertygande effekt. Den ena stunden så ruskigt effektiva ”dominerande” propagandan, den framstår alltså efter Mrals kritik plötsligt som alldeles tam. Har Mral klippt klorna på vilddjuret? Eller har hon misstolkat vad som pågick, underskattat talens effektivitet genom att inte begripa deras syfte? Ty ofta handlade det inte om att vända en opinion, men om att stärka övertygelsen hos de redan frälsta. Hade Mral förstått detta, då hade det blivit lättare att förstå varför talen var effektiva. Jag talar alltså om talens firande eller epideik­tiska funktion. De redan engagerade skall eggas vidare eller om att deras stridslystnad skall stillas (quemadmodum incitandus sit ad proemium respektive quemadmodum intempistiva postulatio pugnae inhibeatur, som den romerske strategen Frontinus uttryckte samma sak).

För den som inte är engagerad framstår sådan värmande eller avkylande retorik snarast som en utmaning eller en retning. I ­vissa idrottsliga situationer kan även en föga chauvinistisk person irriteras av att tvingas lyssna till ett främmande lands nationalhymn. Men vill man verkligen begripa hur en till synes menlös utländsk melodi kan vara retoriskt effektiv, då måste man först erkänna att engagemang – även ett pacifis­tiskt eller kosmopolitiskt sådant – faktiskt inte enbart bygger på rationella ställnings­taganden, men också medför att publiken spelar med och ibland får tårar i ögonen, när de lyssnar till texter som uppfattas som ­töntiga vid en mindre engagerad analys.

Mrals retoriska lektion riskerar ibland att förvandlas till en traditionell kritik av retorik med hänvisning till sanningen. Denna attityd skyls bara nödtorftigt av en inledande passus, där den amerikanske presidentens tal förklaras vara propaganda till skillnad från retorik. Mral påstår sig alltså vilja misstänkliggöra propagandan, men inte re­toriken. Men när retorik samtidigt reduceras till uppgiften att avslöja, då skyms oundgängligen retorikens konstruktiva förmåga. Varken manipulation eller förmågan att av­slöja densamma är emellertid de viktigaste formerna av retorik. Mer väsentlig är i min mening den retorik som tillåter människor att faktiskt tro på sig själva. Mral konsta­terar alltför snart att Bushs tal bara är simpel propaganda. Därför ser hon inte att USA:s krigs- och fredsretorik delvis härrör i den amerikanske presidentens egen över­tygelse, en övertygelse hans retorik sam­tidigt bidrar till att understödja.

Vilket slags övertygelser dominerar i USA respektive i Europa? Vilket slags retorik understödjer dessa skilda övertygelser? Givetvis finns många olika uppfattningar på ömse håll I Sverige var förmodligen många människor våren 2003 övertygade om att ett amerikanskt krig vore orättfärdigt. Samma opinion befann sig i USA i minoritet. I Sverige var den förmodligen i majoritet, och den svenska regeringen valde som bekant att förhålla sig neutral. Vilket slags retorik understödde detta beslut? I flera av våra grannländer valde man att sluta upp på USA:s sida inte bara 2001 utan också 2003 (liksom tidigare 1990-1991, under Kuwait­kriget). Vilket slags retorik understödde ­dessa beslut?

För det samtycke till krig som anordnades i grannländerna var den amerikanske presidentens politiska tal knappast det avgörande. Den effektiva retoriken bestod snarare i att danskar, norrmän och polacker redan var bundna av vissa slag av nationella historier. Där betonas att USA företrädde kamp för rättvisa och frihet även utanför det egna territoriet. För alla vet ju att Danmark, ­Norge och Polen under det andra världs­kriget ockuperades av Tyskland eller av ­Sovjetunionen. De befriades tack vare mer eller mindre direkta amerikanska och brittiska ingripanden, under världskriget och under det kalla kriget. Samma historier gör att de fransk-tysk-ryska invändningarna mot den amerikanska strategin inte låter särskilt övertygande, i Danmark, Norge och Polen. Under överskådlig tid kommer tyska och ryska politiker ha svårt att etablera sitt ethos inför en polsk publik.

Annorlunda nationella historier i Sverige, i Frankrike och i Tyskland tillhandahåller helt andra retoriska villkor. En mer grundligt retorisk informerad analys hade kunnat visa vilka övertygelser som verkligen dominerar vårt omdöme. Visst präglas nationella historier i alla länder av detta statens och den internationella politikens mantra: ”vi är ett fredligt folk, men om det kniper så är vi beredda att försvara oss”? Vilket också kan skrivas så här: ”vi är ett egennyttigt folk, som inte tänker offra våra liv för någon annans frihet”.

Rhetorica Scandinavica - Recensioner

NKRF V

Retorikämnet vid Lunds universitet inbjuder till den femte nordiska konferensen för retorikforskning 15-17 oktober 2014. Temat för konferensen är Retorik och lärande. Kunskap, bildning, ansvar.
Dagarna före konferensen har vi för avsikt att hålla en doktorandkurs med plenarerna.

Plenarer:
Kjell-Lars Berge, Oslo universitet
Michael Billig, Loughborough University, UK
Ekaterina Haskins Rensselaer Potytechnique Institute NY
Christian Kock, Köpenhamns universitet
Andrea Lunsford, Stanford University CA

 

Artikelrop läser du här
Sista dag för abstract (200 ord): 31 januari 2014.