1. Skip to Menu
  2. Skip to Content
  3. Skip to Footer>

Krigens regimer

2004-12-01 10:30

Skriv ut E-postadress

se Recension

Krig, rett & retorikk. Jens E. Kjeldsen & Siri Meyer (red.). Retorikförlaget, 2004, 176 sidor

Bibliografiskt

Forfatter: Rolf Hugoson

Rhetorica Scandinavica 32 (2004), s 50-53

Recensionen

Den argumenterande Olof Palme, med undertiteln ”En argumentationsanalys av strukturer och strukturbrott i Olof Palmes inlägg i valdebatten mot Thorbjörn Fäll­din i Scandinavium, Göteborg 1976”, presenterar en analys av Palmes sätt att agera under en av de viktigaste valdueller som en socialdemokratisk ordförande deltagit i. Wikströms uppsats som djupgående argumentationsanalys av Palmes insatser i slutdebatten utgör en analys av en historiskt/samtidshistoriskt intressant händelse, där delar av den undersökta valdebatten brutits loss och underkastats en ambitiös granskning. Projektet att analysera debatt har redan tidigare påbörjats vid Örebro universitet, med Gudrun Weiners doktorsavhandling om tv-sända kulturdiskussioner. Och det finns egentligen inget som säger att en retoriska analys skulle vara reserverad för monologiska framställningsformer. Däremot är det oklart vilka metoder som kan/ska användas för att klarlägga dialogiska drag. Hur undersöker man exempelvis deltagarnas grad av samspel? I slutdebatten från valet 1976 var deltagarna konkurrenter till varandra, men kanske påkallade situationen ändå någon typ av samarbete för att kunna skapa en bra debatt som påverkade (och avgjorde) hur argumentationen kom att se ut.
Olof Palme är ju en legendarisk politiker. Hans argumentationsförmåga är känd men förvånande nog inte närmare undersökt. Uppgiften är angelägen eftersom den ansluter till frågor som specifikt rör argumentationstraditioner inom arbetarrörelsen och allmänt framstående politikers retoriska förmåga. Tidigare studier av Palme visar på en komplex politiker: ett rättvisepatos som bryter fram i ett känslosamt och känsloframkallande språkbruk, men även en personlig ton som bryter mot genrekonventioner, som att framföra politiska tal i diktform. Men Palme hade också en stridbar och stridslysten sida som gjorde att han ibland kunde uppfattas som arrogant. En utgångspunkt för Wikströms studie är att ordens känslokvaliteter är viktiga för det politiska språket och att de utnyttjas strategiskt, för att vinna fördelar. För politiker gäller det att förmedla förväntningar, attityder och värderingar lika mycket som kunskap och fakta.
En av de valda analysmetoderna bygger på Stephen Toulmins modell. Den används för att undersöka argumentationen som mental process. Men hur förhåller sig den processen till dialogen? Det står inte riktigt klart. Wikströms analys baseras på kortare utdrag om någon eller ett par meningar. Varje utdrag har föranlett en reproduktion av den toulminska analysmodellen med begrepp som data, warrant och claim. Det finns dock ingen tydlig motivering av vilka kriterier som författaren haft för sitt urval av analyselement. De valda utdragen är inte heller enhetliga och de verkar främst representera argumentation på olika nivåer, så att övergripande frågor blandas med underordnade resonemang. Dessutom behandlas utdragen som avgränsade argumentationer, där ingen eller mycket lite hänsyn tas till den replik som utdraget är en del av eller till motståndarens föregående replik. Utdragen har analyserats kronologiskt linjärt från början till slutet av debatten. Debattförloppet utnyttjas däremot inte som analytisk resurs. Kanske skulle en hierarkisk analys fungera bättre, alternativt en analys som tydligt visar utvecklingen från en del av debatten till nästa.
Uppsatsens viktigaste del är en fallasianalys, som bygger på en pragmadialektisk modell. Den är uttalat dialogisk och utgår från en normativ föreställning om en s.k. kritisk diskussion. Som exempel på vad Wikströms analys visar kan jag nämna att Palmes anklagelser om en borgerlig splittring kan kritiseras som en form av övergeneralisering. Anklagelser om borgerlig inkompetens slår också ofta över i personangrepp. Palme visar sig inte sällan tvärsäker, vilket kan uppfattas som arrogant. Han sår tvivel om borgarna med ad hominem-argument, med hot om nyval och med straw man-fallasier. Tillskrivandet av åsikter och problem är ett intressant drag. Det skulle dock vara intressant att få veta vilka fallasier som är vanligast och hur många gånger de utförs? Och framför allt vilka som är typiska för Palme? Fallasianalysen är ändå givande, eftersom den är normativ på två sätt: För det första behandlas fallasier som ”strukturbrott”, dvs som avvikelser från ett idealt sätt att debattera på, och för det andra kan de tolkas som medvetna strategier i debatten.
Syftet att kartlägga Olof Palmes argumentation i en debatt blir dock inte helt uppfyllt, eftersom många av resultaten lika gärna kan relateras till debattbeteende hos vilken partiledare som helst som till just Olof Palme. En komparativ analys av kontrahenten Fälldin skulle ganska enkelt kunna användas för att få en kontrast till Palmes agerande. Dessutom orsakar valet av analysobjekt problem: en slutdebatt blir ofta ensidig och polariserad, utan större utrymme för ideologisk diskussion, fördjupning eller problematisering av olika ämnen. Det handlar mer om att snabbt fastslå att den egna sidan förtjänar regeringsmakten medan motståndarsidan inte gör det. Det lämnar ett ganska litet utrymme för att undersöka vilka medel Palme behärskade och excellerade i.
Undersökningen aktualiserar således frågor av metodologisk natur. Hur kan retoriska teorier omsättas i en empirisk analys? Vilka operationaliseringar och urval blir då nödvändiga? Hur ska man veta om de argumentationsteoretiska perspektiven håller för en empirisk tillämpning? Så blir också resultaten ibland otydliga: Palme antyder svagheter och sår tvivel om borgarna. Tonvikten ligger på negativa uttalanden om de borgerliga partierna. Argumenten är att borgarna är inkompetenta, splittrade, orealistiska och arbetarfientliga. Palme undviker att försvara den socialdemokratiska inställningen till kärnkraften. Det är dock svårt att se vad som är specifikt för Palme i dessa avseenden.
I en debatt utgör deltagarnas olika inlägg betydelsefulla delar av den retoriska situationen. Här uppstår många omedelbara problem, som avlöser varandra. Det motiverar en dynamisk syn på situationsbegreppet. Då kunde argumentationen direkt relateras till hur situationen förändras under debattförloppet. I Wikströms analys läggs istället Bitzers’ modell för den retoriska situationen som ett raster på debattens yttre omständigheter, t ex den inrikespolitiska situationen, socialdemokraternas partiprogram, arenan och den närvarande publiken generellt. Det är inte ointressanta faktorer, men de bidrar knappast till den närgångna analys av argumentationsteknik som Wikström är ute efter. En sådan analys skulle kunna utgöra en betydligt bättre grund och utgångspunkt i en stilistiskt orienterad argumentationsanalys.
Det är en god idé att använda tre olika analysperspektiv, men kanske bör de relateras mer till varandra eller till och med bilda en sammanhållen modell där alla delar tydligare motiveras. Sammantaget kan sägas att analysobjektet ställer till med ganska mycket besvär, garderingar och tillbakataganden i förhållande till vad ana­lysen egentligen ger. Analysen av den retoriska situationen framstår som lite överflödig, och Toulmin-analysen skapar otydlighet. Men en del av syftet är ju att pröva modellen så undersökningen har ändå inneburit en nyttig erfarenhet. Det ana­lys­arbete som ligger till grund för uppsatsen tyder på en hög ambitionsnivå, för här provas olika retoriska infallsvinklar som sedan jämförs med varandra. Jag vill av­sluta med en förhoppning om att Wikströms undersökning kommer att stimulera till fler analyser av politiska storheter i nordisk (samtids-)historia med avseende på deras retoriska förmåga och argumentationskompetens. Vi har mycket att lära av den här typen av exemplum-forskning, som jag tror kan utveckla retorikämnet på många plan.
Den här antologin sägs handla om ”kommunikasjonsregimer”, som ”betinger hva som kan bli sagt, representert, få en kommunikativ form”. Ämnet som studeras är alltså annars krig, rätt och retorik. Frånsett en del strukturalistiska ansatser i redaktörernas introduktion – ”språket kan ta makten, nærmest bak vår rygg” – är emellertid tanken i de flesta kapitlen att kommunikationsregimer är svåra att upprätta. Visst finns politiska aktörer som gärna skulle ­vilja förstärka sina regimer, men i huvudsak förvägras de i den här boken både rätt och förmåga till någon verklig styrning.
Krig, rett & retorikk är således en attraktiv liten antologi om ämnen som i press och i teve ofta presenteras i ett alldeles för uppdrivet tempo. De två redaktörerna har samlat och introducerat åtta studier där forskare mer eller mindre eftertänksamt redogör för hur krig och rätt hanteras i språkliga framställningar. Fyra av författarna är retoriker med hemvist på det brokiga fältet informations-, media-, kommunikations- och kulturvetenskap (Thomas Goodnight, Robert Ivie, Jens Kjeldsen och Siri Meyer); två är litteraturvetare (Karen-Margtrethe Simonsen och Björn Ekeland); Morten Strøksnes är journalist och idéhistoriker, medan Ida Hydle är socialantropolog och läkare. Det framgår inte vad Berit von der Lippe har för hemvist. De flesta av författarna är norrmän och någon verkar vara dansk, medan två är amerikaner. Spännvidden mellan deras ämnen samt skilda fokus på krig och rätt gör att kapitlen i boken spretar en aning. Fast författarna har läst varandras bidrag och tycks även ha träffats på Senter for kulturforskning (SEK) vid universitetet i Bergen.
De inledande anspråken på att det skall handla om kommunikationsregimer förefaller mig som sagt ha en strukturalistisk klang, som inte passar särskilt väl samman med vad som skrivs i de enskilda kapitlen. Det gäller även Jens Kjeldsens eget bidrag. Saken är förstås den att redaktörernas inledning främst präglas av vad som skedde år 2003, medan Kjeldsens kapitel handlar om vad som inträffade hösten 2001 och våren 2002, efter terrordåden den 11 september. USA framstod förstås som mer maktfullkomligt år 2003 och år 2004, efter det egna angreppet på Irak. Men innebar det verk­ligen att George W. Bush hade lyckats installera en nästan totalitär kommunikations­regim?
När den amerikanska regeringen våren 2003 anföll Irak utan verkligt bemyndigande från FN, då uppstod enligt redaktörerna: ”en situasjon hvor dissonante stemmer vanskelig kunne ytre seg eller ikke ble hørt”. Visst var George W. Bush och hans allierade ovilliga att lyssna på dem som ville stoppa kriget. Men det innebär väl knappast att kritiken hade tystats eller saknade inflytande. Nog var kritiken tydlig både i de länder som skulle delta i kriget – såsom USA, Storbritannien, Australien och Danmark – och i länder som knappast kunnat delta, som Tyskland? För att nu inte nämna Frankrike. I Spanien vägrade förvisso Aznar-regeringen att lyssna till den opinion som sade att Spanien inte borde skicka trupper till Irak. Men det ledde ju också våren 2004 till att oppositionen segrade i parlamentsvalet. Det var knappast bara på grund av något märkligt iberiskt undantag, utan beror nog på att den amerikanska kommunikationsregimen inte fungerade lika bra i Europa som i USA.
Kjeldsen intar såvitt jag förstår en mindre radikal ståndpunkt i sitt kapitel, ”11. Septembers visuelle retorik”. Där menar han att terroristdådet åstadkom en retorisk situation, sedan USA för en stund hade drabbats av: ”forvirring, kaos og usikkerhet, og mest av alt hersker der frygt, rædsel og magtesløshet” – ett tillstånd av maktlöshet som i sin tur skapade ett behov av retorik, av ord och bilder, som antydde att ordningen ändå bestod. Därefter visar Kjeldsen hur bilder konstruerades bland annat för att ge intryck av att det trots allt fanns en ordning, som en ansvarsfull makthavare återigen skulle kunna förstärka. Analysen utförs på ett föredömligt vis, bland annat eftersom Kjeldsen inte genast framställer Bush som en lätt igenomskådlig manipulatör. Istället antyds att det hos publiken finns en längtan efter detta slags bilder. Han visar också att det krävs ett mått av estetisk och kritisk eftertanke för att urskilja hur de konstruerats retoriskt – vilket väl inte den amerikanska regeringen gjorde, men fotografer och bildredaktörer som i någon mening bara gjorde sitt jobb.
En kritik av detta slag, som inte genast hävdar att skuldfrågan är avgjord, återfinns också i Goodnights bidrag, ”Globaliseringen møter ‘Den nye krigen’ mot terror”. Där kritiseras Bush för sina anspråk på att kriget mot Irak var rättfärdigt. Det verkar dock aldrig vara helt självklart att Bush har fel. Goodnight påtalar att 11 september var en tragedi och att Saddam Hussein levt ett liv som: ”ikke ville gi han innpass i paradis”. Poängen syns mig vara att den retoriskt kunnige förvisso har lättare att sätta kommunikationsregimer ifråga. De försiggår faktiskt inte bakom ryggen på oss alla. Samtidigt framhävs regimernas farlighet, eftersom ifrågasättandet inte gör anspråk på att genast kunna ersätta en regim med en annan. Istället verkar ord och bilder fortsätta att ha makt, trots att de avslöjats vara konstruerade.
Ivies bidrag – ”Den onde fienden vs. Den agonistiske andre” – framstår av liknande skäl som retoriskt ganska bristfälligt. Ivie vill ersätta en demonisering av fienden som ”ond” med en agonistisk (kampvillig) regim där demokratin gynnas, genom att fiender erkänns vara motspelare – motspelaren är visserligen ett sämre alternativ, men inte en fara som måste utplånas. Det låter trevligt. Bushs regering sägs förstås ha syndat mot denna ordning genom att ha demoniserat Usama bin Laden och Saddam Hussein. Men Ivie undviker de fakta och de historier som nog gör de flesta mindre benägna att börja spela samma slags spel som de två sistnämnda.
Det verkar också vara alldeles för lätt att se igenom den amerikanske presidentens propaganda. För Ivie verkar det plötsligt som om den nya amerikanska ”kommunikationsregimen”, kriget mot terrorn, inte alls var så särskilt mäktig. Här antar den bara skepnad av ett korthus som borde falla samman genast en rationell och demokratiskt sinnad person tittar på det. Det är nog en överdrift.
Tyvärr följer Morten Strøksnes kapitel, ”Sort september” samma enkla mall, fast han skriver om Israels terror mot palestinier. Liksom det finns goda skäl för att som Ivie kritisera Bush – en politiker som dock valts på ett sätt som de flesta uppfattar som demokratiskt, oavsett vad vi tycker om hans karaktär och värderingar – så finns det goda skäl för att som Strøksnes kritisera den israeliske premiärministern Sharon. Fast blir kritiken övertygande, när ingen hänsyn tas till historier och framställningar, som åtminstone delvis skulle kunna göra Sharons politik begriplig? Strøksnes låtsas inte ens försöka se konflikten ur ett lite bredare israeliskt perspektiv. Uppenbarligen tar han för givet att det bara finns två sidor och att läsaren redan vunnits över. Visst brukar det vara mer retoriskt effektivt – om man nu inte bara vänder sig till de redan frälsta – att ta hänsyn till svårigheterna med att utmana en bestående ordning?
Jag tvingas dock erkänna att det finns ännu ett bidrag som jag inte riktigt kan begripa om det riktar sig till någon annan än författarens vänner: von der Lippes ”Kjønnet blikk mot terror- og krigsdrama”. Kapitlet är fyllt med önskningar av det här slaget: ”Å inkludere kjønn med fokus på ulike kulturers forestillinger om maskuliniteter og feminiteter, kunne fått fundamentet til å revne og sågar falle i grus.” I övrigt påminner hon oss på ett ganska konventionellt vis (när det gäller feministisk teori) om att manlighet alltför sällan uppfattas vara något som har med kön att göra. Hon invänder givetvis att det ändå oftast sägs vara män som tar sig an krig fastän kvinnor kan vara både terrorister och offer.
Verkligt spännande är däremot Ida Hydles bidrag, ”Krigens representasjoner i lokalsamfunn”. Hydle har lyckats få det norska justitiedepartementet att ge henne i uppdrag att undersöka, hur man skulle kunna skapa utrymme för försoning istället för blott bestraffning vid allvarliga brott, såsom mord. Hydle sticker inte under stol med att hon är engagerad av uppgiften att hitta alternativ till att blott döma och bestraffa. Hon vet samtidigt att hennes projekt är radikalt och kommer att möta motstånd, både från experter och lekmän. Istället för att blott framställa motståndarna som okunniga, försöker hon emellertid i bästa mening argumentera. Hon redogör för poängerna med att efter allvarliga brott inte bara försöka nå fram till ett avgörande domslut, utan också fördjupa vår förståelse av vad som skedde och av hur brottets verkningar dröjer sig kvar. Redogörelsen präglas av insikten, att projektet i praktiken kan genomföras bara om också de motsträviga kan involveras. Det förefaller inte troligt att Hydles alternativ verkligen kan utmana konventionell rätt. Givet att ambitionen inte är riktigt så hög har hon dock synbarligen redan vunnit en seger, eftersom människor har börjat diskutera de fall hon tar upp.
Björn Ekeland tar sig an en snarlik uppgift i ”Rettferdige ord”, där han vill visa på beroendet mellan rätt och litteratur liksom mellan kritik och rättskipning. Ekeland utgår ifrån Derridas texter, men också hans projekt har praktiska konsekvenser. Även om huvudsaken i viss mening är den teoretiska och rentav litteraturvetenskapliga utredningen, så hävdar Ekeland att en större teoretisk insikt i rättskipningens beroende av retorik också bör kunna leda till bättre domar. Jurister som tvingas besinna sitt ansvar för att domen konstrueras i språket borde också tvingas ta större hänsyn till fallet och skulden än jurister som tror att de bara verkställer vad en legitim myndighet beslutat. Vilket givetvis inte innebär att ens Ekelands dekonstruktivistiskt inspirerade tolkningar kan garantera att orättvisor undviks. Här går jag kanske för långt när jag ­tolkar hans tes som att delvis våldsamma kommunikationsregimer måste finnas, men att de varken helt styr oss eller helt styrs av oss. Ändå skulle de i någon mening kunna förbättras, om vi började ana vår egen roll i deras fortlevnad.
Avslutningsvis är bokens bäst framförda bidrag Karen-Margrethe Simonsen, ”Krigens kontingens”. Det är en analys av vad som kan avses med den tyske romantikern Heinrich von Kleists pjäs ”Prinz Friedrich von Homburg”. I Simonsens text rör vi oss hela tiden från en möjlig tolkning av verkets mening till en annan – det handlar inte bara om att avgöra om prinsen eller kurfursten har rätt, och inte heller om att se innebörden som en dialektik mellan två poler, utan vi måste också ta hänsyn till språk och till biroller – men trots att läsarens förståelse tack vare Simonsens analys växer eller fördjupas, så sker det inte enkelriktat, som om de äldre eller alternativa teorierna genast skulle bli värdelösa eller enbart visa sig ha varit byggstenar till ett större arbete.
Den som beväpnat sig med Simonsens förståelse skulle förmodligen kunna se om pjäsen flera gånger och varje gång känna sig än mer upplyst eller förvirrad, eftersom det förblir fortsatt svårt att besluta sig för att ge en rollgestalt eller en tolkning rätt. Vilket även får konsekvenser för vår förståelse av hur man bör avgöra när ett krig är rättfärdigt eller inte, eller vad som utgör brott mot krigets lagar.
Kleists pjäs handlar ju om ett domslut under krig, närmare bestämt om slaget vid Fehrbellin 1675, då Wolmar Wrangels överlägsna men ganska oengagerade svenska trupper retirerade inför kurfurst Wilhelm Friedrich. Efter att Brandenburg/Preussen på så vis hade besegrat den dåvarande stormakten Sverige, intog Preussen en alltmer central roll i europeisk historia. Vilket givetvis Kleist kände till, när han skrev sin pjäs i början av 1800-talet. Då hade Preussen som bekant nyss lidit ett svidande nederlag mot Napoleon, och landets historiska uppgift tycktes återigen vara ifrågasatt.
I pjäsen formuleras frågan om kurfursten vid Fehrbellin gör rätt i att kräva ovillkorlig lydnad inför den väldiga historiska uppgiften? Gjorde prinsen av Hessen-Homburg rätt i att djärvt rycka fram utan att vänta på order? Saken är som sagt inte avgjord. Precis som Simonsen vill jag dock gärna framhålla betydelsen av general Kotwitzs, den gamle soldaten, som betonar vikten av att kunna om inte behärska så i alla fall hantera det kontingenta, det tillfälliga. Att utmana kommunikationsregimer bara för sakens skull kommer här inte riktigt på fråga, eftersom problemet snarare tycks bestå i att överhuvudtaget hitta något varaktigt förnuft eller värde. Skulle vi ändå kunna ta ett litet steg framåt eller stå ut med ett litet steg bakåt? Det gäller alltså att kunna bortse från den tillfälliga motgången och utnyttja den tillfälliga lösningen.

Rhetorica Scandinavica - Recensioner

NKRF V

Retorikämnet vid Lunds universitet inbjuder till den femte nordiska konferensen för retorikforskning 15-17 oktober 2014. Temat för konferensen är Retorik och lärande. Kunskap, bildning, ansvar.
Dagarna före konferensen har vi för avsikt att hålla en doktorandkurs med plenarerna.

Plenarer:
Kjell-Lars Berge, Oslo universitet
Michael Billig, Loughborough University, UK
Ekaterina Haskins Rensselaer Potytechnique Institute NY
Christian Kock, Köpenhamns universitet
Andrea Lunsford, Stanford University CA

 

Artikelrop läser du här
Sista dag för abstract (200 ord): 31 januari 2014.