Retoriken på svenska

Recension

Recension: Aristoteles: Retoriken. Översatt och med inledning av Johanna Akujärvi, introduktion av Janne Lindqvist Grinde. Retorikförlaget, 2012.

Bibliografisk

Recensent: David Westberg är universitetslektor i grekiska vid Institutionen för lingvistik och filologi, Uppsala universitet.

Rhetorica Scandinavica 68 (2014), side 83-87.

Annons

Retorik

”Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp.” Översatt av José Luis Ramírez. Läs mer...

Recensionen

I sin filosofiskt präglade genomlysning av det mänskliga vetandet gav Aristoteles såväl poesin som retoriken en plats. Utan tvivel var detta en reaktion mot reduktionismen i Platons syn på dem, och ett övergripande syfte med Aristoteles Retoriken var att visa att retoriken var en fullvärdig motsvarighet till den dialektik som Platon framhävt som den enda vägen till sann kunskap. Detta specifika syfte gör dock Retoriken till en avvikelse inom retorikhistorien. Verket är inte, eller åtminstone inte bara, att betrakta som en retorisk handbok, utan snarare som ett försök att definiera retoriken inom ett allomfattande system för mänskligt vetande och handling. Paradoxalt nog leder detta förhållande till att Retoriken ur retorikerns perspektiv på en och samma gång blir grundläggande och ointressant. Den är å ena sidan det teoretiska fundament på vilket all senare västerländsk retorik vilar och som den måste förhålla sig till; å andra sidan är Retoriken inte särskilt användbar eller utvecklad som praktisk hjälpreda vid utformningen av ett eget framförande om man jämför den med en handbok som Ad Herennium. Detta är sannolikt en orsak till att Retoriken åtminstone historiskt sett haft en tämligen begränsad spridning, en annan är den besvärliga texthistorien, som Akujärvi detaljerat beskriver i sin inledning till den nya svenska översättningen av verket.1

I och med Akujärvis förtjänstfulla översättning finns nu moderna översättningar av Retoriken till alla de tre nordiska språken. Thure Hastrups danska översättning kom 1983 och Thormod Eides norska 2006.2 Det är intressant att jämföra de tre översättningarna, eftersom de nalkas texten från skilda synvinklar, gör olika översättningsmetodologiska och stilistiska ställningstaganden och generellt uppvisar skilda temperament i sin presentation av verket. Bland utomnordiska översättningar torde Kennedys (från 1991 men nu i sin andra reviderade utgåva från 2007) vara den viktigaste, åtminstone för retoriker av facket.

Den svenska utgåvan av Retoriken består av en ”Inledning” av översättaren (s. 7–29), en ”Introduktion” av Janne Lindqvist Grinde (s. 31–61), själva översättningen av Retoriken I–III (s. 61–229) samt indices över grekiska termer med svenska översättningar samt personer (s. 231–236).

Akujärvis ”Inledning” är delad i två delar. I den första presenteras Aristoteles biografi, en kort översikt över hans skrifter, Retorikens plats bland dessa samt textens tradering. Del två introducerar själva översättningen som sådan och inleds med en anmärkning om Aristoteles stil, vad fotnoterna tar upp, vilka kommentarer som konsulterats och vilken textutgåva som använts. Härpå följer en mer principiellt inriktad diskussion kring frågor som ansätter översättaren av en antik text av teknisk karaktär. ”Polysemiproblemet”, ”det faktum att orden i ett språk inte har perfekta motsvarigheter i ett annat språk”, lyfts fram och de särskilt besvärliga och viktiga termerna peitho och pithanos samt pistis granskas mer ingående.

I Lindqvist Grindes ”Introduktion” konstateras inledningsvis det paradoxala i att Retoriken samtidigt som den är grundläggande för retoriken som disciplin ofta erbjuder överraskningar och definitioner som inte ligger i linje med hur de normalt presenteras, eller, annorlunda formulerat, att Aristoteles Retoriken ofta är såväl mer komplicerad som mer inkonsistent än vad senare tolkningar gett vid handen. Detta förhållande illustrerar Lindqvist Grinde med ett antal exempel i form av begrepp och distinktioner ur Retoriken.
Uppdelningen mellan ”inledningen” och ”introduktionen” tycks vara att Akujärvi står dels för grundläggande bakgrundsinformation i form av en ”liv och verk”-orientering, dels för en filologisk beskrivning av texthistoria och översättningsproblematik medan Lindqvist Grindes uppgift varit att, som retoriker, ge perspektiv på Aristoteles Retoriken i retorikämnet sådant det uppfattas och lärs ut idag.
Genomgående i Lindqvist Grindes introduktion ges referenser till relevant sekundärlitteratur och den vetenskapliga förankringen är solid. Den anglosaxiska dominansen är dock påtaglig (med enstaka undantag). Ett exempel är not 33 som hänvisar oss till tre ”[b]ra uppslagsverk för retoriska begrepp och termer” på engelska medan t.ex. Historisches Wörterbuch der Rhetorik inte finns med (hänvisningar till artiklar i verket kommer dock längre fram i introduktionen).3 Man kanske kan anta att det finns en urvalsprincip här, som har att göra med att introduktionen är skriven för en vidare publik och att Lindqvist Grinde därför väljer att inte lyfta fram ett omfattande och ganska svårtillgängligt verk på tyska. En sådan inriktning vore begriplig men den görs aldrig explicit och i någon mån lämnas läsaren okunnig om vilken genre introduktionen tillhör.

Lindqvist Grindes redogörelse för Aristoteles syn på förhållandet mellan retorik och dialektik förtjänar en kommentar. Eftersom dialektiken redan från första meningen i Retoriken är en så central utgångspunkt för retorikens definition och metodologi (inte minst i diskussioner om enthymemets karaktär), kan det vara befogat att kort dröja vid detta. Lindqvist Grinde räknar (s. 40f.) upp tre metodologiska likheter mellan retoriken och dialektiken: (i) Retoriken och dialektiken saknar ett särskilt ämne, men använder sig av ord (resonemang); (ii) Retoriken och dialektiken utgår båda från det sannolika eller från det som uppfattas som sant; (iii) Retoriken och dialektiken kan inte nå fram till absolut säkra eller sanna slutsatser.

Nummer två och tre kan nog betraktas som en och samma (och det är också samma passus i Retoriken (1356b–1357a) som får tjäna som belägg). Påståendena att både retoriken och dialektiken utgår från sannolikheter och ”försanthållanden” (endoxa) liksom att varken retoriken eller dialektiken ”kan uppnå sådana slutsatser eller leda till sådana beslut som är absolut säkra eller sanna” tycks mig i alltför hög grad släta ut skillnaden mellan retorik och dialektik. Här måste man peka på Aristoteles postulerade definition av retoriken som ”en förmåga att i varje enskilt fall uppfatta det som kan vara övertygande eller övertalande” (Rh. 1.2 1355b, min kurs.). Lindqvist Grinde konstaterar att ”dialektiken och retoriken [kan] eftersträva ett beslut i frågor om huruvida skatten bör höjas eller inte eller om Aten bör föra krig mot Sparta”. Detta, skulle jag hävda, är frågor som genom sin specificitet och sin praktisk-politiska karaktär tillhör retorikens domän, inte dialektikens. Dialektiken rör sig på ett mer generellt plan samtidigt som dess resultat måste uppfattas som mer tvingande än retorikens. Däremot behöver den inte, i synnerhet inte i just de enskilda fallen, vara mer övertygande. Dialektikens tillkortakommande beror dock inte på ett problem i den logiska formen (som, korrekt genomförd, leder till en tvingande slutsats), utan på psykologiska faktorer: åhörarna orkar inte följa med i den syllogistiska deduktionen och är därför inte mottagliga för den strikt logiska argumentationen (1.2.13).

Dialektiken är genom sin formalism och striktare metodologi den säkrare vägen till kunskap; samtidigt är den också mer begränsad, ett slags argumentation i laboratoriemiljö som sällan är möjlig att tillämpa på det verkliga livets konkreta och ofta mer komplexa situationer. Där träder i stället retoriken in. Förhållandet mellan dialektiken och retoriken får återverkningar på synen på enthymemet som ”ofullständig” syllogism: i enthymemets form kan man visserligen argumentera syllogistiskt, men på ett mer slagkraftigt sätt, som tar hänsyn till åhörarnas behov. Enthymemet presenterar inte syllogismen i dess fulla (och uttråkande) detaljrikedom, utan i urval och på ett sätt som engagerar åhörarna och smickrar deras intelligens (t.ex. genom att lämna en uppenbar slutsats outsagd för åhöraren att själv fylla i; Lindqvist Grinde skriver om detta på s. 44).

Här kan man också notera Aristoteles kommentar i II, 22, 3 (i diskussionen om enthymen), där han påpekar att ”obildade är mer trovärdiga än bildade i folksamlingar”. De bildade söker på dialektisk väg att ”dra slutsatser ur långa resonemang eller försöka bestämma allt i dem” medan de obildade genom att uttrycka sig konkret om det näraliggande (det enskilda fallet) vinner i retorisk effektivitet. Denna distinktion mellan dialektiken som den mer generella och retoriken som den mer partikulära kunskapsformen med delvis olika tillämpningsområden har en tendens att försvinna i Lindqvist Grindes annars både uppslagsrika och initierade översikt (se dock s. 48f. för en högre grad av nyansering).

En diskussion om Retoriken i dess helhet kan knappast undgå att beröra frågan om verkets stil och komposition. Den vanligaste uppfattningen (även om undantag finns)4 är att Retoriken i det skick vi har den består av föreläsningsanteckningar, vilket fått tjäna som huvudförklaring till dess stilistiska tillkortakommanden. Det svårgenomträngliga, ibland elliptiska och täta uttryckssättet påpekas ofta. Lindqvist Grinde skriver i sin introduktion om ”Aristoteles erkänt tråkiga stil i allmänhet” (s. 33) och Akujärvi berör frågan med ett belysande citat från 1800-talsfilologen E. M. Cope (s. 16), som bland annat karakteriserar stilen i Retoriken som ”loose and careless to a fault, both in construction and expression”. ”Översättningen avser inte att snygga till texten vare sig stilistiskt eller innehållsligt” konstaterar Akujärvi. Här har hon valt att gå en annan väg än Tormod Eide som i inledningen till sin översättning från 2006 också konstaterar att stilen är ”svært elliptisk” och ”kan være rent uleselig”, men att hans översättning ”forutsetter at leseren er mer opptatt av Aristoteles’ tankar enn av hans stil, og har som mål å gjøre Aristoteles tilgjengelig på forståelig norsk”.5

Till skillnad från t.ex. Kennedy är Akujärvi också sparsam med att supplera texten med fraser som måste underförstås ur det grekiska sammanhanget. För den grekiskkunniga (eller för den som helt enkelt räknar antalet rader) illustrerar följande citat från bok I, 15, 28 1377a 11–15 (om eder i domstolen) att Akujärvis översättning visserligen innehåller en del utfyllnader och preciseringar av Aristoteles’ underförstådda resonemang och bruk av pronomina, men också hennes restriktivitet i jämförelse med Kennedy:
οὐ δίδωσι μὲν οὖν, ὅτι ῥᾳδίως ἐπιορκοῦσι, καὶ διότι ὁ μὲν ὀμόσας οὐκ ἀποδίδωσι, τοὺς δὲ μὴ ὀμόσαντος οἴεται καταδικάσειν, καὶ ὡς οὗτος ὁ κίνδυνος κρείττων ὁ ἐν τοῖς δικασταῖς· τοῖς μὲν γὰρ πιστεύειν τῷ δ’ οὔ.6

Om man inte förestavar någon ed, kan man argumentera att eden kan brytas lätt; att den som fått svära inte brukar låta den andre göra det, eftersom han tror domen kommer att fälla den som inte svurit; och att man har en bättre chans inför domarna. Domarna litar man på, inte på motparten.

Hos Kennedy överätts samma passus på följande sätt:

If a person does not give [his opponent an opportunity to swear], he can say [at the trial] that people swear false oaths easily, and that one who has sworn does not [necessarily] allow his opponent to swear in return but thinks [a jury] will condemn one who has not sworn, and that one who has sworn does not [necessarily] allow his opponent to swear, and that the risk [of giving his opponent an oath] is greater before a jury; for [he can say] he trusts jurors but not his opponent.

Akujärvi har också behållit Aristoteles’ litet staccatoartade sätt att rada satserna på varandra (markerade med semikolon). Här kan man jämföra med Eides mer periodiska och lättflytande återgivning:

Når man icke tilbyr ed, er det fordi folk har lett for å sverge falsk, og fordi den som har avlagt en ed ikke får gjenytelse av motparten. Han tror att retten vil dømme de som icke har avlagt ed. Dessuten kan det være tryggere å sette sin lit till dommerne, fordi han stoler på dem, icke på motparten.

I samma puristiska anda (och till skillnad från Kennedy och Eide) har Akujärvi valt att inte förse de olika kapitlen med rubriker och underrubriker, vilket jag anser är beklagligt. Rubriker är visserligen inte en del av den ursprungliga texten, men det är å andra sidan inte kapitelindelningen heller. En kapitelrubrik ger läsaren en god hjälp att få en aning om innehållet i det stycke som följer, inte minst i en bok som Retoriken, där strukturen är långt ifrån uppenbar. Det är också betydligt lättare att hitta ett visst ställe i texten när man bläddrar i boken och ser rubrikerna. Överlag presenterar Akujärvi alltså en ganska ”rå” och inte alltid helt läsarvänlig text, som å andra sidan har fördelen att ligga det grekiska originalet nära.

Med en text som Aristoteles Retoriken gör man alltid klokt i att konsultera några olika översättningar – inte minst brukar det ge en god känsla för vilka textställen som är problematiska eller omdiskuterade. Sammanfattningsvis kan sägas att Akujärvi gett oss en genomarbetad och pålitlig svensk version av Retoriken och att de fylliga inledningarna är en god hjälp in i texten. Till intrycket hör också att boken är väl producerad: formgivningen är behaglig och det finns, såvitt jag kunnat se, ytterst få tryckfel. Denna nya översättning av Retoriken är givetvis ett obligatorium för varje svensk retoriker.

1   Aristoteles, Retoriken, övers., noter och inledn. av Johanna Akujärvi, introd. av Janne Lindqvist Grinde (Ödåkra: Retorikförlaget, 2012). Ett komplement, med delvis annorlunda fokus, för den som vill följa utvecklingen fram till modern tid finns i George A. Kennedys översättning: Aristotle, On Rhetoric: A Theory of Civic Discourse (New York & Oxford: Oxford University Press, 2007), 306ff.
2   Aristoteles, Retorik, overs. med. introd. av Thure Hastrup (København: Museum Tusculum, 1983 (omtryckt 1991)); Aristoteles, Retorikk, overs. av Tormod Eide (Oslo: Vidarforlaget, 2006).
3   Det gäller artiklarna ”Enthymem” och ”Pathos”, båda av Manfred Kraus, på s. 44 n. 60 och s. 46 n. 67. I litteraturlistan s. 59 ska den första artikeln av Kraus ha årtalet 1992.
4   T.ex. Wolfgang Kullmann ”Kommunikation und Rhetorik bei Aristoteles”, i Aristotelische Rhetoriktradition: Akten der 5. Tagung der Karl und Gertrud Abel-Stiftung vom 5.-6. Oktober 2001 in Tuebingen, red. Joachim Knape och Thomas Schirren (Stuttgart: Franz Steiner Verlag 2005), 21–37.
5   Eide, i Aristoteles, Retorikk, 13.
6   Aristoteles, Ars rhetorica, ed. Rudolf Kassel (Berlin och New York: de Gruyter, 1976), 73.

Rhetorica Scandinavica 68 (2014), s 83-87.