Persson vs Persbrandt. Roller och persona

Retorisk mask. För att framstå såsom man önskar, och för att lyckas i sina sociala roller kan man ta hjälp av personan som väljs utifrån vad situationen kräver – vad som är det mest passande. Detta är något som både politikern och skådespelaren använder sig av. Det är med personan de förstärker sitt ethos. Vad förenar och skiljer dem åt när de använder persona och roller?

Persson vs Persbrandt. Roller och persona

Soila-Maria Björklund

Själva ordet persona är grekiska och avser masken som an­tikens skådespelare bar. Masken var till för att förstärka rösten och för att visa den dominanta affekten som karaktären föreställde. Det är kanske inte enbart en tillfällighet att ordet används i den bemärkelsen som det görs idag, skriver socialpsykologen Erving Goffman. Ordets betydelse har ­glidit genom historien, och genom att spåra den bakåt får vi en mycket bredare och större förståelse för vad den kan vara. Vidare är det, enligt Goffman, ett erkännande av att alla alltid och överallt, mer eller mindre medvetet, spelar en roll och att det är i dessa roller som vi känner varandra och oss själva.

Vad är en persona?

Personabegreppet innebär att man tar på sig en mask eller ikläder sig en slags roll som man tror ska fungera bättre i sammanhanget. Det innebär inte att man blir en helt annan person utan man poängterar och hittar sidor hos sig själv som annars kanske inte är så framträdande. Man hittar sidor som man utvecklar mer, samtidigt kanske man tonar ner andra delar som inte är så fördelaktiga i just detta sammanhang.

Även skådespelaren använder sig av persona när han ­skapar en rollfigur. Men där personan måste bottna någonstans för politikern, gäller inte nödvändigtvis samma för skådespelaren. Man måste kunna stå för det man säger och det man gör. Man måste kunna förstå och ta ansvar för personan.

Personabegreppet enligt Goffman och Mral

Brigitte Mral har i sin bok ”Talande kvinnor” förklarat begreppet. En persona är något man använder sig av som talare t ex för att förstärka sitt ethos. Det är en slags mask, en förklädnad, som används för att bli accepterad och begriplig i vissa sammanhang. Person och persona är inte samma sak. Talarens person är i stort sett dold för offentligheten, endast synlig för de allra närmaste, om ens det. Detta kan jämföras med Goffmans uppfattning: han använder sig av uttrycket ”on stage” vilket är det, som visas upp (persona). Det som är dolt är ”backstage”, den osminkade sanningen som endast våra närmaste får se (person). Mral menar att personan är det som visas upp, och det är den delen som talaren vill presentera för publiken i just det sammanhanget. Valet av persona kan ses som en strategisk anpassning till omgivningens förväntningar och regler.

Annons

Retorisk praksis

Retorisk praksis

Retorisk praksis handler om retorik som praktisk udøvelse af sproget. Fordi retorikken handler om frembringelse – ikke kun beskrivelse – af tekster til brug i praksis, er den retoriske argumentationsteori ikke kun deskriptiv, men også normativ... Läs mer...

Read more

Valet av persona är också ett uttryck för hur talaren be­dömer publikens värderingar. Talaren bör även tro att ­masken är ”sann” annars kan han inte övertyga andra. När man väljer sin roll eller mask så väntar man sig att observatörerna ska ta intrycket som skapas på allvar. De väntas tro att den person de ser framför sig verkligen besitter de egenskaper som han förefaller besitta, att han kommer att utföra det som väntas av honom.

Goffman däremot menar att den agerande kan bli fullständigt duperad av sitt eget uppträdande och vara uppriktigt övertygad om att det intryck av äkthet som han försöker förmedla verkligen är äkta. Eller också det rakt motsatta, att den agerande individen inte alls låter sig övertygas av sitt eget spel – han tror inte på sitt eget agerande och har inte heller något djupare intresse av sina åhörares uppfattningar. Detta är begripligt i vissa fall, när han spelar bra, eftersom ingen har bättre möjligheter att genomskåda äktheten mer än den som står för det. En sådan person kan lura sin publik för vad han anser vara dess eget bästa eller för samhällets bästa, menar Goffman. Mral delar inte Goffmans åsikter beträffande vikten av att tro på sin roll. Mral menar att det är nödvändigt och att man annars inte kan övertyga andra medan Goffman menar att om man spelar bra kan man dupera.

Politikerns roll är enkel

För politikern gäller det att hålla masken. Att tappa masken innebär att känslor och åsikter avslöjas mot vår vilja. Poli­tikern har kravet att han hela tiden måste hålla reda på vem han är. Han måste tänka på vad han säger.

Politikern har en enkel roll i den mening att han alltid är samma person. Göran Persson är t ex alltid Göran Persson. Självklart spelar även han ett antal olika roller, sociala roller, i offentligheten, och privat. Han spelar t ex rollen som en hårt arbetande politiker, han har kollegor för vem han är arbetskamrat, han blir kanske intervjuad i mer lättsamma sammanhang och spelar då rollen som en rolig, intressant person som privat är en hejare på poker. Dessutom har han rollen som make, förälder, vän, kund osv.

För den moderna politikern blir tillvaron mer komplex med olika sociala roller att spela. Alla människor som intar en viss position i samhället tvingas axla olika sociala roller. Samhällets normer och värderingar tvingar individen att hålla sig till ett visst handlingsmönster. Rollen mäter ut individens handlingsfrihet i varje situation. Alla människor spelar en mängd olika roller i livet. Vi är alla något av t ex, medborgare, kunder, barn, föräldrar, syskon, vänner, grannar och arbetskamrater.

Goffman använder teatern som metafor för att beskriva socialpsykologiska fenomen. Han menar att vi skapar och projicerar bilder av oss själva på andra – vi ger oss själva ­

­­­olika roller. Vi beter oss olika beroende på var och med vilka vi är. Beteendebytet sker naturligt; vi ändrar t ex inte vårt sätt att prata medvetet, utan omedvetet för att vi ska bli accepterade och få en viss status. Vi använder rekvisita, t ex våra möbler, bilar m m, och vi har scenkostym – olika kläder till olika tillfällen – och smink. Scenen kan vara arbetsplatsen, skolan etc. I logen, backstage, släpper vi endast in dem vi känner väl, det kanske bara är familjen, eller den närmaste kretsen som får se den osminkade sanningen.

Skådespelarens roll är dubbel

För skådespelaren är rollerna dubbla, dels rollen som privatperson och dels som skådespelare. Det privata och det dramatiska. Skådespelaren skapar en persona, en mask, utifrån givna förutsättningar. Den text som manusförfattaren har skrivit kan skådespelaren inte ändra på. Det är författaren som bestämmer och skådespelaren tolkar och ger den liv. En skådespelare kan aldrig – som politikern – hållas ansvarig för beteendet. Han skapar, tolkar rollen bl a med hjälp av en uppsättning dygder och laster. Stellan Skarsgård beskriver det så här:

Det verkliga livet är fullt av begränsningar, hänsyn, krav. I rollfiguren på scenen slipper man detta, man behöver inte ta ansvar för rollens olika egenskaper utan kan vara så vidrig som man inte vill vara privat, så ond som man inte vill vara privat, så galen som man inte vill vara privat osv. All din själs avigsidor blir profitabla.

Skådespelaren kan ju t ex mörda utan risk på scenen, utanför det sociala livets många krav. På det sättet är skådespelaren fri. Skådespelarens uppgift är jämställd med konstnärens, och har sitt eget värde. Han ska vara kreativ och fylla i de luckor som skapar en illusion av karaktärens liv. Det kan inte författaren göra. Som privatperson har skådespelaren också en uppsättning dygder och laster. Han använder alltså två uppsättningar av moraliska, psykologiska och andra egenskaper.

Det som avses med de dubbla rollerna är alltså dels skådespelaren och dels själva personen, t ex Mikael Persbrandt när han spelar Don Juan i pjäsen ”Don Juan?”. Han är fortfarande Mikael Persbrandt, men är också Don Juan, med allt vad det innebär när han står på scenen. Dock är privatpersonen Mikael Persbrandt osynlig, men han använder sin kropp, känslor m m för att gestalta rollfiguren Don Juan.

Skådespelaren har utanför scenen en social roll att spela, Marika V Lagercrantz har i ”Den andra rollen” diskuterat detta. Hon använder sig av begreppen ”Vardagens rum” och det ”Andra rummet”. När arbetet med repetitionerna är igång glider skådespelaren mellan dessa båda ”rum”, ofta ­flera gånger under ett och samma arbetspass. De andra i ­produktionen, t ex regissören, sufflören m m befinner sig hela tiden i ”Vardagens rum”, medan skådespelarna, när de träder in i sin rollfigur och axlar den manteln glider in i det ”Andra rummet”. Skådespelarna lever med andra ord i en dubbel verklighet.

”Det är trots allt den privata människan de ser.” Just ­detta uttryck, det privata, används flitigt av skådespelare, antagligen eftersom de har större behov att dra en skiljelinje ­mellan det som får betraktas och det som är privat. För en politiker är det inte riktigt lika lätt att dra denna linje ­mellan privat och offentlighet. Skådespelaren har rollen, men politikern är alltid sig själv, och genom det har han inget att gömma sig bakom. Dessutom ställer vi större etiska krav på politikern, även som privatperson.

När vi betraktar skådespelaren är det i egenskap av en roll, när vi betraktar politikern är det som honom själv.

Uttrycksfull kontra att hålla masken

För en skådespelare är det bra om han är uttrycksfull, han behöver inte hålla masken på samma sätt som politikern. En politiker måste vara behärskad och hålla igen känslorna, dock inte för mycket. Han får inte vara helt utan känslor. För skådespelaren är det tvärtom, han måste vara uttrycksfull. Det är rollfiguren som bedöms på scenen. Skådespelaren måste göra en övertygande gestaltning.

Stanislavskij beskriver den dubbla rollen att skådespelaren dels har sin roll som skådespelare och dels som människa: liv och konst. Han måste själv begripa vad det är han säger och varför han säger det. Man måste uppleva varje roll utgående från sig själv. Vad skådespelaren än spelar, så spelar han sig själv. Man måste hitta sig själv i varje roll, man utgår från det egna jaget.

I början av karriären som politiker får masken vara falsk, eftersom det är nödvändigt att pröva sig fram, man söker sin roll i sammanhanget och utvecklar på så vis sin egen persona. Eller är det verkligen att vara falsk?

I ”Jaget och maskerna” säger Goffman att den mask eller persona vi använder, representerar den roll som vi strävar att vara, det är det som vi skulle vilja vara. Den representerar den uppfattning vi har om oss själva, och det vi skulle vilja vara. Till slut blir vår uppfattning om vår roll till en andra natur och en integrerande del av vår personlighet. Vi kommer till världen som individer, förvärvar en karaktär och blir till personer. Alla människor är i viss mån lite falska, eller snarare osäkra i nya grupper där någon form av rollsökning sker.

Vad är skillnaden mellan roll och persona?

Den viktigaste skillnaden mellan roll och persona är att rollbegreppet (sociala roller) betecknar en position som personen tilldelats av samhället. Personan är självvald och är ett mer eller mindre omedvetet val mellan olika alternativ. Personavalet kan också vara ett svar på kritik som man utsätts för. Det ingår en uppsättning personae i både politikerns retoriska utövning, och i skådespelarens sceniska utövning. En persona är inte väsensfrämmande för den egna personen utan representerar utvalda sidor beroende på sammanhang. Man väljer helt enkelt att betona den, för situationen, mest passande sidan eller sidorna hos sig själv.

I retoriken kallas detta kairos – att läsa av situationen och anpassa sig efter den. Att gripa tillfället när det finns. Vad ska jag säga till vem för att uppnå bästa möjliga resultat, eller bästa möjliga gott. Till skillnad mot personan behöver skådespelarrollen inte nödvändigtvis stämma överens med skådespelaren. Den kan vara av en helt annan karaktär.

Att betrakta sig själv

Regissören fungerar som en guide i skådespelarens arbete. Lagercrantz skriver om ”ögat i salongen”. Hon skriver att det är en liknelse för två företeelser. Den innebär dels regissörens position i gruppen, den utanför ensemblen som får fungera som publik, men den innebär också relationen till gruppen och ensemblen. En skådespelare svarade på frågan varför regissören behövs under repetitionerna: ”Då slipper man vara sitt eget öga.” En målare kan ta ett steg åt sidan och betrakta sitt verk. Det kan inte skådespelaren eftersom rollfiguren gestaltas med den egna kroppen, rösten och känslan. Därför måste skådespelaren splittra medvetandet i både reflexivitet och inlevelse – agera och se sig själv agera samtidigt. Regissören kan då träda in och fungera som ett öga och skådespelaren kan fritt ägna sig åt att utforska rollfigurens känslor, skriver Lagercrantz.

Även toppolitiker har en slags ”regissörer”, eller ”ögon” i form av mediakonsulter som hjälper dem att agera i samspelet med media. För skådespelaren är regissören endast med när det gäller rollfiguren. Det är rollfiguren och spelet som sedan betraktas av publiken. För politikern är det i egenskap av sin egen person, eller snarare den persona han vill visa, han blir ”regisserad”. Mediakonsulten hjälper honom att finna en lämplig persona. Politikern kan även ha sina partikamrater och partiledare som i viss utsträckning ”tvingar” honom att agera på ett visst sätt. Eftersom det är i egenskap av sin person som han blir regisserad borde det vara mycket viktigt för politikern att välja dem med omsorg, eftersom han måste ta ansvar för det han säger och gör.

Man kan fråga sig om skådespelaren och regissören eller för den delen politikern och mediakonsulten uppfattar ­samma sak? Jag tror inte det, det finns ju inte två likadana människor med samma upplevelser, smak, känslor, intelligens och annat som kan påverka. Skådespelaren kan vara sina egna ”ögon”, kan politikern det också? Hur lär man sig det?

Spegling

Att spegla sig i andra, är att få syn på sig själv. Genom att se andra blir man en egen individ. För skådespelarens del ­skulle det även kunna innebära att genom att spela en roll, upptäcka något hos sig själv. Att bli sedd innebär också att få syn på sig själv. (När vi ser teater är det en spegling vi gör mot skådespelarna, genom att betrakta dem, kan vi känna igen oss).

Varje relation innehåller en spegling. ”Modern betraktar babyn, som hon håller i sina armar, babyn betraktar moderns ansikte och finner däri sig själv”, skrev Alice Miller. I en beskrivning av Georg Herbert Mead ser barnet sig själv som en egen individ i moderns blick. Det sker genom att barnet övertar moderns roll, dvs. moderns attityd mot sig själv. Barnet utvecklar ett medvetande om sig själv genom att ta ”rollen av den andre” och ser då sig själv genom dennes attityd. Kretsen av vuxna vidgas och barnet ser sig som snällt, respektive älskat, elakt, duktigt m m, genom att ta de vuxnas roller och upptäcka sig själv genom deras attityder. I denna process är leken viktig. Barnet spelar familjedramat mamma-pappa-barn, prövar samhällets kontrollsystem i tjuv och polis, makt och vanmakt i prinsesslekar osv. I leken sker en abstraktion då typiska handlingar och sociala roller urskiljes. Barnet lär sig mammans, polisens och tjuvens roller och de attityder som möter dem. Det lär sig relatera till samhället. Detta innebär en distansering från det egna jaget, och individens förmåga att uppfatta sig själv som ett objekt formas.

Människan spaltas upp i ett ”subjektjag” och ett ”objektjag”. Uppdelningen till ”subjektjag” och ”objektjag” skulle kunna innebära att vi alla redan som barn lär oss att imitera roller. Skådespelaren använder antagligen de erfarenheterna när de arbetar med roller och sitt samspel med de andra skådespelarna.

Kairos

Att stå på scen handlar inte egentligen så mycket om att tala, det kan vem som helst göra, bla bla bla, det handlar faktiskt mer om att lyssna. Höra varje skratt, varje rysning, varje viskning, varje andetag därute i mörkret.

Det är en beskrivning Jonas Gardell gör i boken Ett UFO gör entré. Detta är även vad Lagercrantz och Berit Gullberg, som Lagercrantz skriver om i sin bok, beskriver. Gullberg menar att skådespelaren delar upp sig i två medvetanden. Det sker en klyvning av skådespelarens uppmärksamhet under föreställningen, en slags uppspaltning med dels ett intensivt känsloengagemang som det innebär att skådespela och dels ett kyligt reflekterande av publikens reaktioner. Till detta kan vi även koppla Meads teorier om att individen får syn på sig själv i den andras ögon.

”Publiken fungerar som en jättelik spegel där aktören på scenen ser sig själv i namn av den fiktiva rollfiguren men med sin egen kropp, röst och egna känslor. Skådespelaren formar sig själv till en levande del i det teaterkonstverk publiken ska avnjuta”, skriver Lagercrantz.

Detta kan jämföras med den inledande fasen i retorikens kairos, en slags förmåga att avläsa situationen. För politikern sker den i talsituationen, det måste den göra. Dessutom måste politikern även anpassa sig efter vilken situation som råder.

Publiken som medskapare

Kairos innebär både att avläsa situationen – och att anpassa sig efter den. Både för politikerns och skådespelarens del innebär det alltså både att vara närvarande för att kunna läsa av situationen och att vara flexibel. Publiken är viktig i båda fallen – utan den ingen teaterföreställning eller tal. Kanske kan man uttrycka det så att publiken är medskapare i situationen och att det är upp till skådespelaren och politikern att göra det som förväntas. Ofta tror åskådaren på en teater att hon sitter osynlig och betraktar ett skådespel. I själva verket blir även åskådaren iakttagen hela tiden. Berit Gullberg uttryckte det så här:

Det finns en uppfattning att det sker en klyvning av skådespelarnas uppmärksamhet under föreställningen. En del av medvetandet är hela tiden djupt inne i rollens känslor och tankar, en annan registrerar varje rörelse ute i publiken och en tredje tänker då och då på helt andra ting.

De tilldelade rollerna och val av persona är två viktiga delar i vår kommunikation med andra och framför allt i hur vi vill uppfattas av andra.

Det gäller att välja rätt, så att man blir uppfattad som man önskar, och kan förmedla det man vill.

Läs mer

Goffman, Ervin: Jag’et och maskerna. Prisma, 2000.

Lagercrantz, Marika: Den andra rollen. Carlssons, 1995.

Mral, Brigitte: Talande kvinnor. Retorikförlaget 2011.

Stanislavskij, K.S.: Arbetet med rollen. Sahlgrens, 1997..

Soila-Maria Björklund har studerat retorik vid Södertörns högskola och studerar nu etik.

Från RetorikMagasinet 22, s 4-8.