Aktivera publiken

Kontanta tips. Uttröttad, okoncentrerad och små­pratande. Den slöa, oengagerade och tank­spridda publiken är talarens fiende no 1. Här ger Paul van der Vliet ett par tips till hur du väckar publiken.  

Aktivera publiken

Paul van der Vliet

Chefen kom upp på scen med en tom metalldunk och en basebollklubba. Han öppnade sitt tal med en explosionsartad smäll genom ett kraftslag med klubban mot dunken och med den åtföljande kommentaren:”det är lika bra att ni vaknar för ni kommer inte att få en blund i ögonen!”

”Men så kan man väl inte göra!” kanske du tänker. Men visst kan man göra så och visst har det effekt och visst blev chefens framförande ihågkommet. Han gjorde något annorlunda och oförväntat. Dessutom låg dunken och klubban hela tiden synliga vilket omedvetet höll lyssnarna allerta.

Hur upptäcker man då om publiken blir uttråkad? Ja, först och främst gäller det att vi som talare håller god ögonkontakt så att vi hela tiden läser av både ansiktsuttryck och kroppshållning. Det händer väl ungefär i följande ordning. Blicken sjunker, ögonlocken faller, mungiporna sjunker. Kroppen strävar efter liggande sängställning. Den lutar bakåt, underkroppen glider fram och drar med sig hela överkroppen ner såvida man inte är den magliggande typen som istället ramlar framåt. Några kanske hänger eller sitter och ritar frånvarande, andra tittar ut eller drömmer med blicken fäst på allt annat än talaren. Några kan påfallande ofta titta på klockan och andra kan sitta och småprata allt för länge.

Man får räkna med att en publik alltid till del är mer eller mindre uttröttad. Äger föredragningen rum på morgonen kan det råda morgontrötthet, på kvällen kvällströtthet, efter lunch hjärndränering osv. Inte ens en pigg publik kan koncentrera sig mycket längre än ca 15 minuter varefter koncentrationen falnar. Det händer därför att publiken nickar till, trots att talaren gör ett bra jobb. Var uppmärksam på minsta tecken på tankspriddhet eller trötthet hos publiken. När du upptäcker det agera då omedelbart! Du måste väcka dem. Men hur gör man då lämpligen det?

Här följer några tips som du kan använda enskilt eller i kombination beroende på behov och disponibel tid. Du känner säkert till detta men jag kan bara bekräfta att de fungerar strålande!

 

1. Släng ut några öppna frågor. Gör frågorna lätta att besvara. Du kan t ex få något bekräftat med handuppräckning – ”hur många känner politerförakt?” Glöm inte din egen hand om du känner så. Oftast är det en del som inte räcker upp handen. Du har då genast två läger för en eventuell diskussion (se punkt 2). Med en annan typ av fråga kan du förmå publiken att ta ställning. Du frågar t ex ”med tanke på det jag just beskrivit skulle jag vilja höra någon annans motiv för sitt politerförakt …” välj någon (som räckt upp sin hand) och peka med öppen handflata ”… varför känner DU så?”. Upp­repa svaren så att alla hör.

 

2. Försök få andra i publiken att framföra avvikande uppfattningar och starta en kort diskussion mellan dem. Du börjar t ex med att be någon ge sin åsikt enligt ovan – ”…vad tycker du om politerförakt?” Så bollar du svaret vidare som en fråga till någon annan. Svaret kan se ut så här – ”jag tycker att politiker oftast sätter sina egna intressen före folkets”. Med det svaret försöker du finna en motpart för att få igång en diskussion. Du vänder dig till någon som inte räckt upp handen och säger – ”tycker DU att politiker sätter sina egna intressen framför folkets?” o s v. Efter detta kommer allt fler att våga blanda sig i diskussionen. Men håll koll! Du har makten att avbryta när som helst.

 

3. Dela in publiken i grupper. Liten publik (1-12), i grupper om två och två eller tre och tre. Större publik, större grupper. Låt dem diskutera en viss fråga och presentera en gemensam åsikt. Indelning i interna diskussionsgrupper kan vara lite tidsödande och måste planeras. Indelning i par och triss går snabbt. Ju fler i gruppen desto längre tidsåtgång, dels då det inom gruppen är svårare att enas, dels att hela grupperingen blir rörigare eftersom gruppen måste förflytta sig och samlas. I mitt exempel kan man ge grupperna ett par minuter att inbördes komma fram till 3 anledingar att det föreligger politikerförakt. Be en i varje grupp att lämna rapport.

 

4. Säg att du kommer att kalla fram någon i publiken för att presentera sin åsikt för de andra men nämn inte omedelbart vem. Prata på i någon minut och välj sedan någon. Under den ­korta väntetiden då ingen vet vem som blir kallad, anstränger sig alla förtvivlat att komma på vad de skall säga om de blir kallade och hur de skall säga det. Många på gränsen till ångest. Men vaknar gör de!

 

Du kanske tycker att det kan vara svårt att veta vilka frågor som du ”plötsligt” skall ställa eller vad du skall ge grupperna att diskutera. Men det blir inte plötsligt – det skall vara förberett. Planera också gärna något annorlunda även om du inte behöver gå till ytterligheter som chefen med dunken.

Normalt är aktivitet tröttande men i detta fall gäller den omvända regeln. En aktiv och engagerad publik blir aldrig trött. Passivitet, däremot, kan skapa leda och det är verkligen tröttande. ❧

Författare: Paul van der Vliet är distinguished toastmaster, medlem i The Professional Speakers Association.

Artikel från RetorikMagasinet 33, s 16-17