Recension
Peter Ström-Søeberg
All makt åt språkrevolutionärerna
Recension. Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk, Albert Bonniers förlag, Stockholm 2000. 224 sidor.
Ibland tvingas man inse att man har fördomar. Så också jag, när en god bekant lovordade Fredrik Lindströms nya bok, ”Världens dåligaste språk”. För, tänkte jag, vad vet en ståuppare om språkhistoria och språkvetenskap?
Nåväl, vissa personers rekommendationer räcker långt – hem kom boken, till fåtöljen jag drog. Och förvånad jag blev. För Fredrik Lindström är mer än ståuppare, han är också doktorand i Nordiska språk och må därför förmodas veta vad han skriver om. Och när boken har den lovande undertiteln ”Tankar om språket och människan idag”, så rör det sig varken om falsk blygsamhet eller om humoristisk megalomani.
Homo mensura
I antiken använde vissa filosofiska skolor begreppet ”Homo mensura” – som i vanlig översättning blir ”Människan är alltings måttstock”. Usch, tyckte Platon och hans proselyter: människan är ingenting, en villfaren lycksökare i ett dolt men ordnat universum. Det enda vi kan mäta våra värderingar och uppfattningar mot, är Sanningen! Vi anar nu ett samband. För sanning – inte minst Sanningen – har att göra med om något är Rätt eller Fel. Medan de flummiga sofisterna som talar om Homo mensura försöker etablera människan som domare över gott och dåligt.
Det är denna konflikt – som går att hitta underliggande i många, många diskussioner de senaste 2 500 åren – som också går att läsa om i Lindströms bok. För det handlar om kampen mellan de som tror sig veta – och de andra som bara handlar.
Egentligen handlar boken om de många språkpoliserna. Inte bara om de som finns på tidningarnas insändarsidor, utan i synnerhet om de som betvingar sin omgivning med oombedda råd och tillrättavisanden. Det handlar också om oss som sitter framför tv:n och gnäller när reportern säger ”Jag frågade han” eller säger ”ba”, när det ju faktisk uttalas ”bara”.
Process, inte tillstånd
Men olikt många språkforskare är Lindström inte intresserad av vad som ”egentligen” är rätt. Han visar hur språkhistorien är full av sådana ‘fel’ som långsamt har blivit ‘rätt’ – för att envisa språkbrukare har struntat i vad som var rätt eller fel.
Boken är en rikedom av exempel, som visar att de språkliga rättshaveristerna kunde behöva en bok om språkhistoria. I stället för att förtvivlas över språkinfluenser och -påtryckningar, visar Lindström hur svenskan i alla tider har påverkats av ‘modespråket’ – och av hur tyskan, franskan och numera amerikansk-engelskan har skapat och fortfarande håller på att skapa svenskan.
… begreppet ‘fel’ är ju, som vi sett, någonting mycket relativt. I alla händelser är det kanske bättre att ta sikte på vad som är bra eller dåligt (sida 99).
När vi förargas över språkets användning beror det på en brist i perspektivet: ”Språket framstår som konstant för oss, precis som jorden ser platt ut” (32).
Lindström ger som vidare exempel tanken om att anställa en trädgårdsmästare vars uppgift är att se till att trädgården inte ändrar sig överhuvudtaget. Generation efter generation skulle denna stackars trädgårdsmästare se till att inga nya växter fick dyka upp, att inga träd dog, att gräset alltid var grönt och friskt.
Men ”naturen är föränderlig, så också språket” – och trädgårdsmästare eller språkpoliser har en omöjlig uppgift framför sig om de vill hindra nya buskar eller ord att slå rot.
När det inte handlar om ‘fel, så handlar det ofta om slarv. Ungdomen slarvar med språket, man glömmer det precisa uttalet av ändelser etc. För inte att tala om dialekter!
Återigen använder Lindström historien som argument: ”Hela språkets historia bygger på slarv!” (75).Det heter faktiskt inte ”moster” utan ”moders syster”, inte ”lördag” utan ”lögaredag”, inte ”Sverige” utan ”Svea Rike”, etc.
Inte heller den vanliga uppfattningen att svenskan skulle vara ett fattigt språk, får lov att passera. Lindström förklarar ”fördomen” med en jämförelse med engelskan, som skulle vara ordrikare än svenskan: inte så konstigt, eftersom engelskan är ett världsspråk. Men svenskan är ändå rik, trots sin litenhet:
Ett språk som kan skapa ett begrepp som ‘hängbröstvänstern’ kan aldrig beskrivas som fattigt! (96).
Ska vi då lägga ner språknämnden & Svenska Akademin så att de inte längre kan ge ut sin ordlista? – Nej, säger Lindström, men vi ska sluta upp med att uppfatta ordlistor som vägkartor. Egentligen är de mer som bokslutsrapporten: en räkenskap som nog visar hur det var, men inte hur det blir.
Varför använda språket?
Lindströms språksyn är i första hand praktisk. I ett kapitel om barnens språk förklarar han den dynamiska kraften i språket:
Ur ett vuxet perspektiv uppfattas sådant barnspråk ofta som lika rörande som komiskt, därför att man tänker sig att barnen tror att det faktiskt heter så. Men se, det gör de inte alls. I själva verket är de inte ens intresserade av om det heter så eller inte, och ska inte heller vara det. De är enbart intresserade av att bli förstådda, vilket är grunden till allt språk. (129)
Här blir Lindströms syn till ren retorisk poesi. För det är ju det det handlar om, eller? Att bli förstådd. Att förstå vad expediten, taxichaffisen eller den datoriserade rösten på skatteförvaltningens telesvar menar (som inte nödvändigtvis är ‘vad de säger’). Och så kan det vara skånska, rinkeby- eller lidingösvenska, det kan vara späckat med anglicismer eller danismer – fattar du, hajar du?
Språket är en önskan om att göra någonting med sin omgivning. Om vi sätter upp för stränga regler för hur man får bete sig med sitt språk, så riskerar vi att stänga ute alla oss som inte talar rikssvenska (vad det nu är?) – men det mest allvarliga: vi riskerar att utarma svenskan.
Världens dåligaste språk är en inspirerande bok. Den är genuint positiv, levande och personlig. Och den är samtidigt en profetia och en bön: En profetia om språkets kraft – och en bön till oss som använder det. En bön om att verkligen använda det, utmana det, utvidga det. ❧
Läs mer om RetorikMagasinet 8.
Liknande artiklar:
Den retoriske kultur i antikken
Den inställsamme säljaren
Det retoriske og dets forhold til språket
Göran Hägg har skrivit en bok...
Förlagschef, ägare Retorikförlaget
Redaktör för RetorikMagasinet
https://orcid.org/0000-0003-2683-6642