Artikelrop / CFP
Aristoteles Retoriken har nyligen utkommit i en svensk översättning av Johanna Akujärvi, och finns därmed äntligen på alla de skandinaviska språken. Tidigare har vi fått läsa den danska översättningen av Hastrup 1983 eller den norska av Eide 2006. Rhetorica Scandinavica inbjuder nu till ett temanummer om Aristoteles Retorik.
Deadline
Deadline 2 maj 2013.
Kontakta:
Anders Eriksson – Anders.Eriksson@kom.lu.se
Janne.Lindqvist-Grinde – Janne.Lindqvist@littvet.uu.se
Artikelropet
Aristoteles Retorik lägger grunden till retoriken som en vetenskaplig disciplin. Den stora styrkan i hans syn på retoriken är att han ser den som en konst användbar för all mänsklig påverkan och att hans systematisering och kategorisering av begrepp har visat sig så användbara på en mängd olika områden. Hans indelning i tre retoriska genrer och i de tre pisteis (ethos, pathos och logos) är grunden till ämnets begreppsapparat. Aristoteles Retorik förser oss med en teori och metod för att studera retorik som en allmänmänsklig aktivitet, lär oss att använda denna teori samtidigt som den är grunden för retorisk analys.
Ingen annan enskild text har betytt så mycket för retorikämnets framväxt, vare sig historiskt eller i modern tid. Lane Cooper, en av förgrundsgestalterna i den amerikanska retorikforskningen skriver att ”The rhetoric not only of Cicero and Quintilian, but of the Middle Ages, of the Renaissance, and of modern times, is, in its best elements, essentially Aristotelian.” Både Cicero och Quintilianus står i skuld till Aristoteles för hans syn på retoriken som en vetenskap och som en aktör i samhället. Inom den moderna retoriken är Aristoteles Retorik den naturliga utgångspunkten när Perelman utvecklar sin nya retorik som en lära om argumentation. Kenneth Burkes retorik kunde inte ha skrivits om han inte först läst Aristoteles, och för att förstå Burke måste man många gånger först ha förstått Aristoteles.
Aristoteles Retorik blev den samlande teoretiska grunden när retorikämnet grundades som vetenskaplig disciplin i USA i början av 1900-talet. Det neo-aristoteliska synsättet kom att dominera den amerikanska retorikforskningen fram till 1970-talet. Vid denna tid hade det neo-aristoteliska kommit att förknippas med en snäv rationalitet som ifrågasattes av många forskare som förordade en mer pluralistisk syn. Aristoteles Retorik kom en tid att stå som symbol för en positivistisk vetenskapssyn och en förlegad pedagogik. Mest känd härvidlag är Edwin Blacks attack på det neo-aristoteliska synsättet 1965, men hans kritik riktas framförallt mot en form av retorik som mer till namn än innehåll var aristotelisk.
Den neo-aristoteliska läsningen av Aristoteles Retorik har mer och mer börjat ifrågasättas på senare tid. Samlingsvolymer har de senaste åren getts ut med titlar såsom Rereading Aristotle’s Rhetoric; Rhetoric reclaimed: Aristotle and the liberal arts tradition; Essays on Aristotle’s Rhetoric; Aristotle on emotion och Landmark essays on Aristotelian rhetoric. Internationellt har Aristoteles Retorik därmed fått ett starkt ökat intresse de senaste åren.
Rhetorica Scandinavica vill inbjuda till ett temanummer om Aristoteles Retorik. Tanken med detta temanummer är i första hand att aktualisera centrala tankar och problemställningar i Aristoteles Retorik. I andra hand att spegla den betydelse Aristoteles Retorik har haft på senare teoriutveckling i den retoriska traditionen där andra tänkare har brottas med samma problem och frågeställningar.