Asien i Los Angeles

Konferensrapport

International Society for the History of Rhetoric
Los Angeles 13-17 juli 2005.

Bibliografiskt

Anders Sigrell.

Rhetorica Scandinavica 36 (2005), s 79-83.

Annons

Rapporten

Så har den internationella forskargemenskapen runt retorikhistorisk forskning (International Society for the History of Rhetoric) ånyo haft sin bianneala konferens. Denna gång var det University of Southern California i Los Angeles som var värd. Trots att det är en förhållandevis stor konferens med närmare tre hundra deltagare, är det en relativt enhetlig skara forskare som träffas och dryftar retorikhistoriska spörsmål.
Inledningsdagens plenartalare, och tillika värd för nästa konferens, var professor Laurent Pernot, Université de Strasbourg II. Ämnet, som blir nästa konferens tema, var retorik och religion. De har från retorikens allra första barndom naturligtvis varit intimt sammanflätade. En intressant vändning i Pernots föredrag var den lite oväntade perspektivförflyttningen att inte bara kan religionsstudier ha mycket att hämta från retorikens verktygslåda av analysredskap; retorikstudier kan också få substansiella bidrag från religionsvetenskapliga forskningsinsikter angående språkval för att göra en undflyende verklighet gripbar.

Därefter drog konferensen igång. Fjorton sessioner i konferensprogrammet, med fem till åtta parallella paneler, var och en med tre till fyra föredragshållare. Föredragen var uppdelade efter åtta olika kategorier: Klassiker, Medeltid, Tidigmodern tid, 17-1800-talet, 19-2000-talet, Asien (årets tema), Dåtid-nutid, Retorik & samhälle. Den första dagen innehöll bland annat två paneler om progymnasmata, föredömligt organiserade av Anders Eriksson, Lunds universitet.
Andra spännande titlar första dagen var ”The Erotics of Persuasion in Plato’s Phaedrus” och ”Rhetor-fitting: Teaching ethics through style”.
Parallellt med sessionerna hölls rundabordsdiskussioner, den första benämnd Research in Western and Northern Europe. En av de saker vi fick veta var att en ny professur i retorikens historia har inrättats vid Amsterdams universitet, vid den pragmadialektiska argumentationsinstitutionen. I Italien är retorik – och har varit – ett stort ämne, så t.ex. översattes Lausberg redan 1969. Populärt nu är mötet mellan gammal och ny teoribildning, t.ex. retorik och naturvetenskap, retorik och psykologi, lingvistik/semiotik, konst/teater. I Spanien, Tyskland och Frankrike saknas – med något enstaka undantag – professurer och forskarutbildning i retorik.
De fortsatta diskussionerna om Östeuropa och Asien visade att retorik är ett större och mer respekterat ämne i Östeuropa än här i Väst. I Asien finns det många institutioner för retorik, även om de flesta som sysslar med retorik finns på engelska- eller filosofiinstitutioner. Kina verkar vara det land där ämnet hålls högst i kurs – kanske för att man där i högre utsträckning än andra asiatiska länder har en egen tradition (Konfutse) att utgå från. Ämnet kan läsas på alla nivåer och det finns en mängd olika akademiska retorikorganisationer.
Rundabordsdiskussionen om Amerika gav vid handen att retoriken står sig stark, i alla fall jämfört med andra humanistiska ämnen, om än inte med så kallade ’hårda vetenskaper’ – och så länge man håller sig på universitetsnivå: ämnet retorik finns inte i ungdomsskolan, och i vardagsspråket har benämningen fortfarande pejorativa konnotationer. Här diskuterades också om vi verkligen vill att retorik ska bli ett stort ämne, vad vi önskar vinna med det och vad vi riskerar att förlora. Varför vill vi att folk ska läsa retorik? Svaren är många, och det ligger nog någonting i att vi alla bör ställa oss den frågan.

Årets tema bjöd på flera stimulerande föreläsningar. Den intresserade kunde höra om bland annat Konfutse och Lao Tzes syn på språkvalets betydelse för såväl effektiv kommunikation som moralisk resning. Vi fick ännu ett tecken på att vårt ämne är en ”kodifierad praxis” (Cicero), i det att de grundläggande axiom vi rör oss med ofta har sin grund i allmänsanningar. Nämnas bör dock att vår västerländska teoribildning har en explicit grund i antikens retorikstudier, medan den äldre asiatiska går att extrahera fram ur t.ex. religiösa skrifter, och att det eko vi tycker oss höra därför kommer från vår förståelse av materialet och inte från materialet självt.

Som alltid på sådana här konferenser finns det föredrag som med behållning skulle kunna avnjutas av samtliga deltagare, och sådana andra som vänder sig till en betydligt snävare krets. Till de senare hör James Darseys, Georgia State University, bidrag ”Sophistry as Cosmopolitanism”. Utgångspunkten är platsens betydelse. Idag sägs motell vara den typiska platsen för en västerlänning; vi är besökare. Dagens postmoderna kosmopolitanism har klara likheter med Isokrates och sofisternas tal om världsmedborgare. Det är ingen slump att topos-plats hör till retorikens mer centrala teoretiska begreppsbildning. Hur ska vi hitta en etik i en kosmopolitanism? Jo, hos sofisterna och deras strävan efter en pragmatisk kombination mellan teoretisk universalism och lokal faktisk politik.
Ett annat exempel är David Marshall, Johns Hopkins University, ”Vico, Neaples and the Absence of Politics”, som drev den lite förvånande tesen att Vicos tankar är djupt förankrade i en antik retorisk tradition tack vare att Homeros är en retorisk institution och det inte går att skilja poetik från retorik. Detta hade kunnat vara intressant om inte mottagaranalysen hade haft avsevärda brister. David Marshall talade för vicianer och missade det faktum att han är en person som läst allt Vico skrivit mellan 1710 och 1725, som talar till några som med stor sannolikhet inte läst något av Vicos hand.
Bland den mängd föredrag som presenterades lade undertecknad bland annat märke till den skandinavienbekante klassicisten Manfred Krauss, som höll ett mycket välbesökt föredrag titulerat ”Nothing to Do with Truth? – Eikos in the early Greek Rhetoric and Philosophy”. Om en lekman ska försöka sig på att sammanfatta den spännande filologiska utläggningen kunde det bli så här: Om eikos ska betyda sannolikhet, måste det vara i dativ, om det inte har en absolut betydelse, annars betyder eikos ”i överensstämmelse med publikens doxa”. Platon vet om att eikos mycket väl kan vara något positivt och gör som vanligt; han tar ett farligt vapen från retorikerna/sofisterna och omdefinierar det. Så mycket för vissa handboksförfattares tal om att retorikens huvuduppgift är ’det sannolika’. Eikos för Aristoteles bygger på endoxa.
Merete Onsberg, Köpenhamns universitet, fortsätter sin självpåtagna och viktiga uppgift att fördjupa vår kunskap om den historiska actiopedagogiken. I Los Angeles var titeln “Can Bodily Delivery be Learned from a Book?”. Hennes svar är att vi inte ska underskatta betydelsen av de historiska läroböcker vi idag finner direkt löjliga, inte minst för potentiella klassresenärer. På detta gav hon autentiska och tidstrogna exempel.
Jeanne Fahnestock, författaren till Rhetorical Figures in Science talade över titeln ”The Stylistic Core of Rhetoric and Dialectic”. Med sin stora förtrogenhet med stilfigurernas betydelse för vetenskapen kunde hon övertygande visa hur båda storheterna ligger bakom den moderna vetenskapens framväxt. För oss med intresse för retorikens didaktik var det givande att höra utläggningen av Melanchtons dialektikdefinition som undervisningskonst. En konst som i tur kräver amplifiering, vilket är en av de saker retoriken bidrar med. Den inte helt förvånande slutsatsen blir att retorik och dialektik är så interfolierade att de inte kan åtskiljas.

Ekaterina Haskins – författare till bland annat en uppmärksammad nyläsning av Aristoteles i ljuset av Isokrates skrifter (Logos and Power in Isocrates and Aristotle, 2004) – jämförde Platons och Isokrates stilval i genren panegyriska lovtal. Båda leker med genren, kritiserar den athenska demokratin och kämpar med varandra om vad som ska vara riktig filosofi (Platon vann som bekant). Platons Sokrates leker i Menexenos med begravningsgenren och använder dess överdrifter för att visa att demokratin inte leder till goda resultat. Han är ironisk för att få fram poängen att sanna athenare är de med rätt härstamning och rent blod. Isokrates pamflett Panegyricus är seriös politik (som alltid), och driver tesen att det är kulturen som definierar sanna athenare, vilket tvärtemot Platon ökar det demokratiska underlaget.
F. H. Robling, Tübingens universitet, berörde i sitt föredrag ett ämne som alla retoriklärare någon gång brottas med. Sambandet mellan retorik och etik/moral. Han tar, naturligtvis, sin utgångspunkt i Quintilianus vir bonus. Men, eftersom vi behöver argumentera olika för olika publiker (decorum kan ses som det mest centrala retorikteoretiska begreppet hos Quintilianus), är det ibland rätt att luras och ljuga för högre syften. Med andra ord en utilitaristisk moral i samma anda som den perspektivistiska Dissoi logoi. Vilket knapast är ett ställningstagande som uppfyller de etiska krav vi idag ställer på retoriken som konst och vetenskap, men vi kan av Quintilianus i Roblings läsning lära oss att det också finns en etisk värdighet att sträva mot i en utilitaristisk relativism. Intressant hade det varit att se en koppling till Perelmans universella publik.
Bland skandinaviska föredragshållare märktes Linda Söderlindh, Örebro universitet, som med titeln ”The Necessity of War” talade om topiker i krigstal från antiken till nutiden. Föredraget är en del av det större projektet om den intressanta frågan angående skillnaden/motsättningen mellan retorik och propaganda i ljuset av krigsapologier. Definitionstopiken visade sig vara den genomgående vanligaste och viktigaste i krigstal, t.ex. skillnaden mellan ’vårt’ och ’fiendens’ krig och skälen för detsamma. Vilka krigar för att vinna kriget och vilka för att vinna freden? Retorikens uppgift att som bland annat förhandlingskonst vara ett alternativ till väpnade konflikter är en realitet som vi hittar förvånansvärt få belägg för i antiken.
En annan nordisk föredragshållare var Päivi Maethonen, Tammerfors universitet (för övrigt Nordens representant i ISHRs rådsförsamling). Hon talade om modern narrationsteori i ljuset av antik retorikteori. De tveklöst viktiga aspekter modern terminologi pekar ut åt oss – som olika former av implicitet, avbrott, metafiktiva drag etc. – kommenteras och exemplifieras med hjälp av retoriker från antiken och framåt, kanske främst och tydligast med Quintilianus. En av slutsatserna är att de postmoderna termerna, trots att de finns i vårt antika inventiokanon, kan fördjupa vår teoretiska förståelse, såväl dia- som synkront.

Brian Vickers plenar, titulerad ”Sexual Politics and Renaissance Rhetoric”, var en argumentation angående frågan huruvida kvinnor skulle studera retorik under renässansen. Det blir en ganska elak uppgörelse med postmoderna feministiska läsningar av Erasmus och Pico av Mirandola. Huvudpoängen är att man inte kan tolka och tillskriva renässanstexter kategorier som inte bara saknas helt i texterna, utan dessutom är totalt okända för författarna i fråga. Syftet med föredraget förmedlas med det explicita citatet av Darwin: ”Det är lika mycket vunnet med att rätta ett fel som att finna ett rätt”. Den ’ton’ som tydligt fanns i detta föredrag adresserades vid flera tillfällen under konferensens följande dagar.
På tal om feministisk kritik av retorikpatriarkatet bör det nämnas att det fanns flera sessioner som tog upp just dessa aspekter. En sessionsbenämning att nämna är Women and Rhetoric, där bland andra Karin Noomi, Göteborgs universitet, presenterade föredraget ”Celebrating the Muse”.
Tråkighet (taedium) är ju enligt Cicero det värsta brottet mot retorikens regelverk. Därför är det inte konstigt att föredrag med humor i titeln drar till sig publik. Johannes Engels från Köln talade över “Jokes, Witticism and Humour as Rhetorical Devices”. Humor hade enligt Engels och hans historiska källor tveklöst stor betydelse för röstningen i antikens domstolar. Alla teoretiker, främst Aristoteles, Cicero och Quintilianus, talar varmt om ämnet. Men de exempel Engels hade funnit var helt enkelt förvånansvärt tråkiga med tanke på den betydelse humor tillskrevs. Den avgörande skillnaden mellan humor som gör sig lustig på någon annans bekostnad, och den humor som Aristoteles talar om i Retorikens 3:e bok, som gör att mottagarna känner sig väl till mods och lär sig något, den uppehöll sig Engels länge vid. Som samtida retoriklärare, som självklart vet vilken vikt humor har för framgången för studenternas framträdanden, är det mycket intressant att höra den lärda genomgången om vad retorikfäderna har att säga om hur man ska göra för att lyckas. Något sådant saknas faktiskt i våra moderna läroböcker. Fortfarande tvingas man instämma i Quintilianus ord om hur svårt det är att lära ut något som är så personligt.
En annan lockande titel är Sean Zwagermans “Acts of Humour and the Rhetoric of Seriousness”. Ironi var inte helt förvånande det centrala begreppet. Men föredraget blev ännu ett exempel på misslyckad mottagaranalys. Att tala om ironi på ISHRs konferens utan referens till Cicero eller någon annan historisk källa är ett misstag som trots det mycket välformulerade och underhållande framträdandet märktes bland publiken.
Den här kritiska iakttagelsen väcker den intressanta frågan angående betydelsen av vårt kanon, blir något sannare, bättre eller mer intressant för att det är sagt av någon för tvåtusen år sedan? Ja, kanske, med tanke på att vi tillerkänner ethos som en reell grund för ett rationellt ställningstagande. Men det är inte en konstruktiv hållning om man inte kan säga nya sanningar om vad som ska gälla som rätt och riktigt.
Också Michael Philips talade över ämnet humor, “Lucie Olbrechsts-Tyteca and the Functions of Rhetorical Humour”. Förutom att det var kul att höra ett föredrag om Olbrechts-Tyteca som inte handlade om hennes samarbete med och bidrag till Perelman, utan om hennes egen forskning, fick vi stimulerande teoretiska reflektioner över humorns betydelse och funktion. Humor är enligt Olbrechts-Tyteca en av många möjliga retoriska strategier. De två leden hos kiasmen retorikens humor och humors retorik har därför inte samma referens. Humor är deliberativ på samma sätt som argumentation, man erbjuder mottagaren att förstå, men det är inte säkert att de skrattar/blir övertygade även om de förstår allting. Detta till skillnad från den demonstrativa retoriken, där vi inte kan undgå att bli påverkade om vi förstår. Det uppenbara sambandet mellan humor och entymem påtalas; på samma sätt som med entymemet måste åhöraren lägga till något själv för kommunikativ framgång. Därmed kan man ur någon infallsvinkel kanske göra ännu en koppling mellan retorik och humor, betydelsen av ett fritt val för en konstruktiv funktion.

Trots att en retorikhistorisk konferens självklart har sitt fokus i just historien, är ISHRs kommitté som väljer ut konferensbidragen generösa i sin historietolkning. Det fanns föredrag om retoriken hos samtida bloggar och t.ex. en session om pragmadialektik. I den senare talade bland andra Jean Wagemans, Amsterdams universitet, över den spännande titeln ”Rhetoric and Reansonableness: Historical-Philosophical backgrounds and the Incorporation of Rhetoric in the Pragmadialectical Theory”. Där Wagemans visade att pragmadialektikerna fortsätter Platons och Aristoteles försök att inkorporera dialektiska drag i retoriken för att förhindra den från att förfalla till en lära om manipulationspraktiker. Vissa retoriker skulle hävda att det omvända vore en mer adekvat beskrivning, att retoriken kan hjälpa pragmadialektiken från att förfalla till en essentialististisk positivism.

För den intresserade rekommenderas ett besök på konferensens hemsida, där program, abstract och annat intressant finns utlagt: http://ishr.cua.edu/