Jon Viklund

Åsiktskorridoren

– historien om ett laddat ord

Kapitel

Ingår i: Shadows in the Cave. Revisiting Mats Rosengren’s Doxology. Erik Bengtson, Karl Ekeman, Mirey Gorgis, Louise Schou Therkildsen & Alexander Stagnell (eds.), Retorikförlaget 2022.
Artikel s 201-222

https://www.doi.org/10.52610/ATNK5689

Om skribenten

Jon Viklund is Senior Lecturer in Rhetoric at The Department of Literature, Uppsala University. 0000-0002-3118-4661

---

 

---

.

Fulltext:

Inledning

I alla samhällen finns en ordning som präglar samförståndet i de mellanmänskliga relationerna, till exempel hur samtal förs, vem som får delta och hur. Pierre Bourdieu beskrev sådana överenskommelser eller tankevanor inom ett socialt fält som doxa, ett slags praktisk kunskap som vi tar för given och en samhällelig maktdimension som är internaliserad i våra beteenden. Inom ett visst fält och inom bestämda sociala relationer följer vi i regel strikt de förväntningar som läggs på oss. Inom tv-journalistiken sållas material och dramatiseras på ett sätt som framstår som självklart inom ramen för den logik och de dominansförhållanden som gäller för fältet; inom konstens område förefaller många värderingar och estetiska bedömningar som helt naturliga inom fältet, men kan uppfattas som helt godtyckliga inom andra områden. Som Mats Rosengren påpekar kan man svårligen hitta några avgränsade fält och därmed avgränsade doxor, utan ett villkor för exempelvis den politiska debatten är att alla deltagare har en uppsättning normer för vad som passar sig vid en viss tidpunkt. Vid särskilda kritiska tillfällen sammanfaller denna känsla för det passande i stora grupper och belyser därigenom momentant villkoren för doxa. Rosengren lyfter exemplet 11 september: omedelbart efter terrordådet fanns inget utrymme för kritisk debatt om USA:s roll i Mellanöstern, bara avståndstagande från terrordådet, och det är väl så att med nya situationer uppstår ständigt nya villkor och regler för våra beteenden.

Vanligtvis rör dock debatten mindre laddade frågor där skillnader i normer leder till oenighet kring det lämpliga. I Sverige finns visserligen en utbredd uppfattning av en vidsträckt åsiktsfrihet och respekt för åsiktsskillnader, men den kombineras med en annan stark känsla, nämligen just för vad som passar sig i debatten. I en undersökning från SOM-institutet mars 2022 upplevde över hälften av de svarande att de censurerar sig själva kring frågor som kunde uppfattas som stötande, och en inte oväsentlig andel menade att yttrandefriheten i någon mening bör inskränkas för grupper som de ogillar. I följande artikel vill jag aktualisera frågan om den svenska debattkulturens normer utifrån en mycket specifik begreppsorienterad ingång. Jag kommer att belysa dessa genom ett enskilt ord, åsiktskorridoren, som har varit i bruk i svenskan sedan 2013 och vars introduktion dessutom gene­rerade en utdragen metadebatt om det offentliga samtalet. Artikeln studerar såväl användningen som debatten om densamma, och syftar till att teckna en mikrohistoria över begreppet. Hur används begreppet och vilken inställning till det aktualiseras i materialet? Hur är det konstruerat språkligt och hur skapas mening i och kring det? Jag hoppas också till slut att dessa frågor ska kunna visa komplexiteten i begreppet doxa när det konkreti­seras i ett specifikt fall.

Metodiska utgångspunkter

Artikeln vill alltså skriva en mikrohistoria om ett begrepp och kritiskt diskutera dess bruk, utbredning och betydelsespridning. Materialet hämtas från svenska dagstidningar (korpus: Retriever) från 2013 till i dag, liksom till viss del från sociala medier (via Språk­bankens Korp). Ordet åsiktskorridor handlar uppenbart om doxa och dess användning beskriver samtidigt hur doxa kan sägas fungera i den svenska debatten. Genom att envetet vrida och vända på en stor mängd skilda och ibland till synes snarlika exempel på användningen av åsiktskorridor, från olika perspektiv, vill denna artikel bidra till förståelsen av doxa i svensk debatt.

Undersökningen handlar både om ord och begrepp. Det grundläggande problemet i undersökningen är hur ett ord som åsiktskorridoren blir ett offentligt begrepp och får betydelse i debatten genom ett slags gemensam referens till en föreställd allmänt fattad idé. Metodiskt sett kräver en sådan undersökning alltså en bred ansats av frågor. Jag beskriver åsiktskorridor övergripande som ett laddat ord. Det är snävt sett en språklig nybildning som mycket snabbt kommer i bruk och i dag närmast är att betrakta som en kliché, men en levande kliché. Det är också ett politiskt begrepp, och som sådant innefattar det, som politiska begrepp i regel gör, en inbyggd polemisk mening, kanske rent av en tänkt konflikt. Denna laddning kommer att belysas från tre olika perspektiv: genom en metakritisk diskussion av debatten om begreppet, genom en beskrivning av de attityder som följer med en viss användning av det, och genom en analys av dess metaforiska utformning liksom av de associationer som det för med sig.

De första avsnitten i artikeln syftar till att beskriva ordets uppkomst och användning över tid, vilket inte minst inbegriper frågan om dess betydelsevariation. Här används ett brett, delvis sociolingvistiskt inspirerat perspektiv på språklig mening. Ordens mening ligger ju inte endast i hur de är konstruerade semantiskt, utan den sociala kontext som de yttras i bidrar också till att skapa social mening. Inom sociolingvistiken har variation och konstruktion av social mening i språket beskrivits som en fråga om indexikalisering, hur skilda betydelser uppstår i förhållande till det indexikala fält som aktualiseras i olika kontexter, till exempel könsidentiteter, attityder, sociala tillhörigheter och politiska anknytningar. Användningen av pronomenet en istället för man indexerar exempelvis i dag anknytning till en viss genusmedveten språkpolitisk gruppering och aktualiserar då möjligen också en viss världssyn hos mottagaren (kritisk till en tänkt normativ hegemoni).

Metaforteori ger vidare ett kompletterande perspektiv för att förstå hur ordet konstrueras utifrån allmänna föreställningar om det offentliga, vilket är ämnet för det fjärde avsnittet i artikeln. Jag utgår från den konceptuella metaforteorin vars grundantagande är att metaforer utgör konventionella tankemönster, och att språket – så fort det syftar till att representera annat än konkreta fysiska erfarenheter – till stor del bygger på ett metaforiskt tänkande. Med ett sådant perspektiv blir de centrala frågorna i analysen: finns det en gemensam princip som styr en samling språkliga uttryck, såsom i detta fall metaforiska uttryck som beskriver offentligheten via olika rumsliga uttryck? Och finns det en motsvarande princip som kännetecknar tankemönster kring hur dessa språkliga konventioner för att beskriva offentligheten som rum ser ut? Ännu en aspekt av metaforiken gäller frågan om framing. I det politiska språket, som mer än de flesta andra diskurser är strategiskt orienterat, spelar det en väsentlig roll vilka förståelseramar som aktiveras med språkliga uttryck. Som George Lakoff visat är det svårt att argumentera för höga skatter när vi i regel talar om dessa saker som något tungt och oönskat (som ”skattetryck”), och på detta sätt bör retoriska analyser ställa frågan vilka system av tankar och värderingar som aktiveras med ett visst uttryck.

Det femte avsnittet diskuterar sedan några exempel på hur detta laddade ord sätts i spel i polemiken kring dess införande i debatten. En viktig aspekt är då hur skribenterna i debatten förhåller sig inte bara till begreppet som diskuteras utan också till tänkta meningsmotståndare, hur de till exempel ändrar förutsättningarna för debatten genom att förskjuta fokus för ämnet, eller hur de uttrycker attityder till motståndaren i diskussionen av begreppet. Här stödjer jag mig mot en kategorisering av sådana attitydyttringar inom den retoriskt orienterade socialpsykologin. Dessa exempel visar sammantagna upp generella tendenser i debatten, men de framstår som relevanta för den kritik mot debatt­klimatet som begreppet åsiktskorridoren, när det myntades, avsåg att problematisera. De hjälper oss att förstå dynamiken då ett nytt laddat ord uppstår, och därmed också på ett konkret sätt den maktdimension som Bourdieu talade om i anknytning till doxabegreppet.

Åsiktskorridoren gör entré

Den 10 december 2013 skrev statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson ett inlägg på ­bloggen Politologerna. Rubriken: ”Väljare är inga dumbommar”. Samtidens debattklimat, menar han, präglas av en intolerans gentemot ändå ”hyggligt vanligt förekommande uppfattningar”. Själv för han fram en mer förstående och statsvetenskapligt grundad inställning till minoritetsåsikter. Attityder och åsiktsbildning hos väljare är i regel fullt förståeliga utslag av de alternativ som finns och hur de presenteras i debatten, liksom av människors erfarenheter och livsvillkor. Enligt Valdimer O. Keys teori om the responsible electorate är väljare rationella utifrån sina förutsättningar och utifrån det system av åsikter och attityder som gäller vid tiden. Om det politiska klimatet präglas av gränsdragningar och avstånds­taganden kommer det också prägla åsiktsbildning och värderingar över huvud taget. Ekengren Oscarsson menar att utrymmet för accepterade åsikter är ganska litet och beskriver det som en ”åsiktskorridor”, lite skämtsamt definierat som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. 2013 var migrationsdebatten ett tydligt exempel: 4 av 10 ansåg då att Sverige skulle ta emot färre flyktingar men ännu fanns en bred politisk konsensus för en mer solidarisk linje och debattörer som argumenterade för en restriktiv flykting­politik blev många gånger bemötta med inte bara argument utan också personangrepp och känslomässigt laddade avståndstaganden. Ekengren Oscarsson pekade på fler omtvistade ämnen som ofta inte kunde diskuteras på ett respektfullt sätt: begränsning av aborträtten (1 av 7 var för det), att öka antalet vargar i landet (det ville var fjärde svensk) och att införa dödsstraff för mord (bra enligt 20% av befolkningen).

Det ska sägas att det fenomen som lyfts fram här på intet sätt är unikt för Sverige, även om det verkar som om det präglat den svenska debatten särskilt starkt. I Frankrike talar man exempelvis om förhärskande åsikter som dominerar debatten som la pensée unique, även om det har en delvis annan betydelse. Inte heller är idén om en svensk repressiv åsikts­skultur ny. Klichén ”det får man inte säga i det här landet” diskuteras i Elisabeth Åsbrinks essäbok Orden som formade Sverige, och hon menar att denna, i någon mening konspirationsteoretiska, utsaga varit i svang de senaste 15–20 åren. Här skär sig, menar hon, två svenska värderingar mot varandra: den starka tilltro som ändå finns i Sverige
– landet med världens äldsta tryck- och yttrandefrihetsförordning – och en växande miss­tro. Ressenti­mentet bakom denna misstro har nu också ofta aktualiserats, och Sverige­bilden under de senaste decennierna präglats av uppfattningen om svensken som trångsynt moraliserande och fördömande – Karl Ove Knausgård beskrev till exempel Sverige 2015 i en uppmärksammad artikel som ”cyklopernas land”. När Svenska institutet 2021 frågade grann­länderna hur de såg på Sverige kom ”politiskt korrekt” just upp som den näst mest utbredda tankeanknytningen, efter ”vänliga”. Begreppet ”politisk korrekt­het” har under en lång tid använts som ett, inte uteslutande men oftast, negativt tillmäle eller som en beskrivning av det problem som åsiktskorridoren åsyftar. Den i Sverige kontroversielle antropologen Jonathan Friedman är ett exempel på det senare och han menar att Sverige, egentligen redan från och med 1970-talet och mer än de flesta andra länder präglas av en moraliserande PK-diskurs, en doxa kring vad som tillhör ”det goda” och inte. Det politiskt korrekta handlar inte om vad som är sant eller rätt, enligt Friedman, utan om de gränser som sätts upp i kommunikationen genom associationer och identiteter hos åsiktsstarka grupper med symbolisk makt.

Det som Ekengren Oscarsson tog upp i sitt inlägg hade alltså en klangbotten i en allmänt utbredd föreställning. I efterhand kan vi se att debatten om debattklimatet snart leder fram till det som skulle bli den största politiska åsiktsförskjutningen i Sverige på mycket lång tid – den om flyktingmottagande omkring 2015, ”från öppna era hjärtan” till ”stäng gränserna”, en förändring som på ett område tydligt också illustrerar en vidgning av antalet åsikter som representerades och accepterades i den etablerade offentliga debatten. Man kunde tro att denna förskjutning också sätter stopp för debatten om åsiktskorridoren men som vi ska se är denna fråga inte begränsad till invandringsdebatten. Det är dock, som nästa avsnitt visar, just där debatten om åsiktskorridoren börjar.

Kampen om korridorens betydelse

Enligt Ekengren Oscarsson handlade åsiktskorridoren som sagt både om representation och repression: ger den offentliga debatten verkligen utrymme åt alla åsikter som finns, och bemöts dessa åsikter med en vilja till förståelse? Utgångspunkten för dessa frågor var en vetenskaplig positionering men udden samhällskritisk. När statsvetarkollegan Ulf Bjereld svarade på den snart uppkomna diskussionen presenterades ett alternativt sätt att se på fenomenet. Åsiktskorridoren, menade han, var bara ett annat sätt att beskriva en diskurs. Det finns en dold maktordning som styr vilka normer som får komma till uttryck och sätt att stigmatisera avvikelser, och detta är helt naturligt; dessa maktförhållanden upprätthåller en ordning som speglar tidens normer – åsiktskorridorer är rent av ”en viktig grund i samhällslivet”. I dag vore det omöjligt att ostraffat argumentera för slaveri eller att ”äta barn”, påpekar Bjereld. Medan Bjereld ser på frågan strukturellt, betraktar Ekengren Oscarssons snarare de enskilda debattörernas möjlighet att få göra sin röst hörd utan att stigmatiseras, och minoriteter av väljare att få sina åsikter representerade. Kort sagt betonas två skilda värden inom ramen för det politiska och det demokratiska sam­talets former.

Detta första exempel på polemik illustrerar en av flera konfliktlinjer som lades ut i anknytning till nyordet åsiktskorridor och den metadebatt som det gav upphov till. Det nya begreppet i debatten förtydligade och förstärkte en redan uppkommen polarisering kring frågan om debattens normer och gränser. Under 2014–2015 utvecklades en utdragen metadebatt om det svenska debattklimatet, särskilt intensiv på Aftonbladets och Expressens kultur- och ledarsidor, där begreppet åsiktskorridor framstod både som källan till debatten och i blickpunkten för kritiken. Ena sidan kritiserade uttrycket eftersom det framstod som negativt laddat medan den andra mottog det som en bekräftelse på förutfattade meningar om svagheter i den svenska debatten eller rent av om åsiktsrepression.

En annan konfliktlinje handlade om det legitima i att angripa oanständiga åsikter, det vill säga frågan om decorum. Att det är legitimt att trycka ner svårt avvikande ståndpunkter håller nog de flesta med om, men frågor som trots allt är någorlunda representerade – dödsstraff, vargar och invandring – är knepigare. Försämras den fria åsiktsbildningen med starka avståndstaganden i dessa frågor eller är det legitima uttryck för att ’den som ger sig in i debatten får debatten tåla’? Också vad gäller själva ordet ”åsiktskorridoren” var flera debattörer kritiska till att det över huvud taget användes. Krönikören Nathalie Söderberg skrev (Folket 29/11 2014) till exempel att ”Termer som ’PK-media’ eller ’åsiktskorridor’ hör inte hemma i en sund människas vokabulär, då vi inte lever i en diktatur” och gav då tillspetsat uttryck för en ganska utbredd invändning mot begreppet.

Flera debattörer positionerar sin kritik i relation till tänkta positioner hos ”nationalister” och ”extremhögern” vars åsikter man menar får uttryck i begreppet. En liberal debattör som Per Altenberg exemplifierar en vanlig ståndpunkt då han fastslår att åsiktskorridoren alls inte finns. Det finns ingen censur, alla typer av åsikter ventileras på gott och ont, och lagen om yttrandefriheten säkrar att så sker. Problemet med talet om åsiktskorridoren är att den lägger en ”våt filt över debatten”. Altenberg misstänker därför att ”metadebatten egentligen handlar om konservativt och nationalistiskt agendasättande snarare än omsorg om det svenska debattklimatet” (SvD 24/5 2015). Daniel Poohl, då chefredaktör för tidskriften Expo, menade i likhet med detta att uttrycket visade upp en förskjutning i samhällsdebatten i riktning mot extremhögern:  ”Om vi ska ha begreppet åsiktskorridor till något så är det som studieobjekt i hur det offentliga samtalet i allt större grad förs med ett språk som är sammanväxt med extremhögerns idégods.” (Expo idag, 7/2 2016) Han pekar alltså på hur ordet är laddat med politiska associationer och betydelser.

I etablerade tidningsmedier mottogs å andra sidan begreppet som en bekräftelse på problem i den svenska debatten. Krönikörer och ledarskribenter från både vänster och höger pekade på en konformitet i debatten, att ”vi”, som en krönikör i Norrländska socialdemokraten uttryckte det, ”har en sanning och den är liksom absolut och färdigdiskuterad” (31/1 2014). Det är inte bara E10 som behöver breddas, menade han, utan också åsikts­korridoren. Ett annat problem rörde vad som uppfattades som fokus på form och procedur istället för innehåll: debatter om svåra frågor urartar allt som oftast i metadebatter om tonläge (SvD Erica Treijs 29/1 2014), ”att det klistras på etiketter” som rasist och anti­feminist, vilket kan verka avskräckande (Neo, 27/4 2014).

På sociala medier mottogs tidigt uttrycket av många som en välkommen bekräftelse av ett högerpopulistiskt narrativ om att ’det har mörkats’. På bloggen ”The Climate Scam” (15/9 2015) kan vi således läsa att ”i den så kallade åsiktskorridoren har endast artiklar som hotar med sämre klimat medtagits medan de som är skeptiska till klimathoten inte fått komma till tals”. Denna uppfattning att åsikter aktivt tystas ner är ovanlig i traditionella medier och i huvudsak mest utbredd på enskilda bloggar och diskussionsforum som exempelvis Flashback (vars slogan trots allt är ”Yttrandefrihet på riktigt”), där hela 21 diskussionstrådar har ägnats år frågan mellan 2014–2022.

Att frågan om åsiktskorridorens vara eller icke vara har att göra med plattformen varifrån man talar bör redan här nämnas. Det är uppenbart att det finns en annan logik för åsiktsuttryck i traditionella än i sociala medier, och i den offentliga debatten steg snart också opinionsbildare fram som gav uttryck för ett slags självrannsakan hos både tidningar och enskilda journalister, som möjligen kunde ge ’konspirationsteoretikerna’ vatten på sin kvarn, men som framför allt är intressanta att lyfta fram eftersom de i viss mån beskriver just de logiker som präglar etablerade medier. Expressen inrättade till exempel redan i janu­ari 2014 en veckovis återkommande debattsida med namnet Åsiktskorridoren, där utomstående kritiker bjöds in som motröster för att ifrågasätta tidningens ställningstaganden. Aftonbladet ville inte vara sämre och startade en podcast med samma namn. Nu skulle det vädras ut i korridoren: ”Här sågar moderata superstrategen Aftonbladets ledarskribent”, kunde man läsa i mars 2014. En annan sida av denna förmodat självprövande debatt som följde med hänvisning till det aktuella begreppet är de journalister som med tiden gick ut och sa sig vara skyldiga till en sorts självcensur. Expressens Ann-Charlotte Marteus till synes bekräftade konspirationsteorierna om en ”mörkning” av vissa frågor i artikeln ”Det är jag som är åsiktskorridoren” där hon hävdar att hon var med och ”byggde upp den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt” genom att till exempel ”stenhårt” slå ner ”på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning” (Expressen 12/2 2015). Senare tillstod den profilerade SVT-journalisten Anna Hedenmo angående ”åsiktskorridoren i invandringsfrågan” att ”det funnits en överdriven ängslighet att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och flyktingmottagande”, och frågan ramas in genom en motsättning mellan ”Stockholms innerstads medieelit” och den övriga befolkningen (Expressen 7/6 2017). Året efter tar SR-journalisten Jörgen Huitfeldt upp tråden och lägger till att journalister som tagit upp frågan om invandringen förpassats ”ut i marginalen” (Kvartal 21/2 2018).

Skillnaderna i debatten tycks i hög grad bero på vad saken – åsiktskorridoren – över huvud taget gällde. En konfliktlinje gällde frågan ’får man yttra en åsikt i Sverige’, en annan huruvida ’vissa åsikter kommer fram i debatten’, och svaret på frågorna gav argument för helt olika ståndpunkter. Det handlar om förskjutningar av ämnet (den retoriska strategi som heter changing topics). Vad gäller frågan ’vad som passar sig i debatten’ kan en debattör vinna poänger genom extrema exempel – ja, det är osmakligt att argumentera för rätten att ”äta barn” – medan en annan lyfter fram exempel där konsensus är mindre tydligt. Till viss del är det ordet åsiktskorridor som uppfattas som problematiskt. Det som framför allt tycks belasta uttrycket är att det blivit en del av ett språkligt register som indexikaliserar högerpopulistiska språkbrukare, eller, som i en artikel, en ”vit kränkt man”. Att tala om ”vad man inte får säga i det här landet” eller att göra en uppdelning mellan ”folk” och ”elit” – som också Ekengren Oscarsson eller Hedenmo gör när de motiverar sina inlägg i debatten – är att använda starkt indexikaliserade uttryck som riskerar att belasta språkbrukaren, och detsamma kan sägas om åsiktskorridor. Det är inte konstigt då att det uppstår en kamp om ordet, vilket tydligt framgår. Kritiker pekar på dess närhet till ”PK” med flera uttryck och därmed till ett högerpopulistiskt språkbruk.

Korridorens utsträckning över tid

Låt oss ta en paus från debatten om åsiktskorridoren och i stället betrakta ordets användning över tid. Är åsiktskorridoren en dagslända eller pekar trenden snarare på att det etablerats i svenskan? Kan ordet knytas till en viss ideologisk riktning, sett till användare? Och finns det en gemensam förståelse av dess betydelse?

Det blir snabbt klart att från ordets lansering i november 2013 blir åsiktskorridoren eta­blerat under en förvånande kort tid. I traditionella medier är det redan efter några veckor förhållandevis frekvent, och redan 2014 är det ett av de vanligaste nyorden i Språkrådets ny­ordslista. Under den efterföljande tiden förblir åsiktskorridoren allmänt använt och även om vi ser en viss nedgång de senaste tre åren framstår det som relativt livskraftigt än i dag.

På sociala medier sker en viss fördröjning men 2015 trendar ordet och det förblir förhållandevis populärt åren framåt. Att notera är de oregelbundet höga staplarna vilket är ett typiskt uttryck för detta laddade ord. Det används särskilt frekvent i samband med uppblossande metadebatter, som i maj 2015 då bland annat Knausgårds artikel om ”cyklopernas land” diskuterades på Flashback eller oktober 2019 då det uppstod en diskussion om ordet åsiktskorridors betydelse i Familjelivs långa tråd ”Har du förtroende för regeringen”.  

   

Ordet åsiktskorridor väckte också viss uppmärksamhet internationellt, ja troligen större uppståndelse än de flesta andra nybildningar i svenskan under de senaste decennierna. ”Opinion corridor” ingår i Dictionary of Populism Studies och har omtalats i stora internationella tidningar som The New York Times och The Guardian, och har dessutom fått spridning genom exempelvis Wikipedia-artiklar till italienska (”corridoio delle opinioni”), nederländskan (”opinie gang”), spanskan (”corredor de opinión”), turkiska (”görüş koridoru”), och så vidare. Den angivna betydelsen av ordet skiftar i nyanser. I Det norske akademis ordbok betyder ”meningskorridor” ”(sett av) meninger som er ukontroversielle” och när ”couloir d’opinion” beskrivs i en fransk artikel betecknar det “l’amour de la Suède pour le politiquement correct”. I Tyskland reste 2018 författaren Uwe Tellkamp frågan om invandringsdebatten i samband med flyktingkrisen 2015 och beskrev den då som en ”Gesinnungskorridor”, vilket inte oväntat gav upphov till debatt.

Även om ordet åsiktskorridor särskilt kom att associeras med invandringsfrågan användes det redan från början i anslutning till många andra ämnen, inte minst då om själva debatten om debatten. Som antyddes ovan fanns det under de första åren en uppfattning att det i huvudsak fungerade som ett svepskäl för att ventilera kritik mot flyktingpolitiken, att den rent av ”uteslutande” kom att ”handla om migration och integration” (Expo, 7/2 2016). Det har säkert att göra med att invandringsfrågan kring 2015 låg högt på agendan liksom att ordet förde tankarna till högerpopulism. En genomgång visar dock att frågan visserligen var den klart mest diskuterade i anslutning till det aktuella begreppet men att merparten av artiklarna trots allt också tar upp andra frågor, som religion, feminism, ekonomisk politik, skolan, identitetspolitik, abort, försvaret med mera. Exempelvis omtalas  åsiktskorridoren ofta i den i kristna tidningen Dagen i anslutning till religiösa friskolor, pedagogik, abortlagstiftning, äktenskap, tillväxt – alla frågor som skribenterna menar sig haft svårt att lyfta i debatten.

Frågan om vilka debattörer som använder ordet har inte undersökts systematiskt för denna artikel – det är ju svårt att kategorisera alla dessa mer eller mindre fristående skribenter – men det går att se i vilka tidningar som det omtalas. I figur 3 framgår vilka sju tidningar som använder ordet åsiktskorridor flest gånger.

   

Aftonbladet framstår som mest upptagen av ordet, tillsammans med de andra stora dagstidningarna, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Göteborgs-Posten. Av de öv­riga står den kristna tidningen Dagen och den högerpopulistiska webbtidningen Samhällsnytt ut, båda tidningar som representerar två av de sakområden som Ekengren Oscarson lyfte fram när han myntade begreppet åsiktskorridoren. Att det förekommer så ofta hos Aftonbladet de första åren beror förstås inte bara på att de deltog i debatten om begreppet, utan också på att de gör reklam för sin podcast med samma namn.

Vänder vi oss till frågan om ordets betydelse så ger materialet vid handen två till synes motsatta förhållanden. Som framgått uppstår på sociala medier upprepade gånger utdragna diskussioner om vad som egentligen menas med ordet, möjligen ett utslag av dess politiska laddning och polemiska konstruktion. Samtidigt används ordet för att beskriva ett fenomen som om det fanns en vedertagen referens till vilken alla användare syftade – som ett begrepp för ett visst tillstånd i den svenska offentliga debatten – men med uppenbart skilda betydelser. Det finns alltså anledning att peka ut några av dessa skilda betydelser. Enigheten är relativt stor om att det beskriver något slags åsiktsgemenskap men därutöver visar bruket upp en mångfald av sidobetydelser, varav flera står i rak motsätt­ning till hur ordet ursprungligen definierades och sedermera beskrevs i exempelvis SAOL, ”liten uppsättning åsikter som man kan vara säker på att inte bli starkt kritiserad för” (2015), eller i SO, ”(uppsättning) åsikter som är allmänt accepterade i samhällsdebatten och som man kan framföra utan att bli kritiserad” (2021). Här följer en kortfattad översikt av några av de mest utmärkande betydelserna som läggs till denna grundläggande förståelse av ordet, varav de första ligger i linje med de citerade definitionerna och de som ligger längst ifrån dem (och som också i samma mån är mindre frekventa) kommer sist.

1  Åsiktskorridoren är en utbredd likriktande åsiktsgemenskap. Exempel: ”Sverige har på kort tid gått från ett statskyrkomonopol med litet utrymme för dissidenter och hädare till vad många beskriver som en progressiv åsiktskorridor med litet manöverutrymme för avvikande idéer och etiska uppfattningar.” (SvD 17 september 2020)

2  Åsiktskorridoren är normen för samtalet. Exempel: ”Jag är inte vänster. Jag är inte höger heller. Blev det jobbigt nu när jag inte kan placeras i en fördefinierad åsiktskorridor? Tänk själv!” (Kvällsposten, 4 januari 2017)

3  Åsiktskorridoren är platsen där den politiska eliten diskuterar. Exempel: ”Kultursverige kännetecknas idag av kraftig politisk styrning där en förutsättning för en enskild kulturarbetares överlevnad är avhängigt rätt åsikter. Dvs sådana som ryms inom den trånga åsiktskorridor styrd av politiker ner genom kulturetablissemanget.” (Karlskoga tidning Kuriren, 1 juli 2022)

4  Åsiktskorridoren är en av många instängda åsiktsgemenskaper. Exempel: ”Många har – tyvärr – valt en ganska smal korridor. Vi läser, följer och kommenterar de vi redan känner, med åsikter vi delar, stryker medhårs och blir bekräftade.” (Internetworld, 7/3 2014)

5  Åsiktskorridoren är knuten till särskilda politiska åsiktstillhörigheter (med mer eller mindre tvingande åsiktsnormer). Exempel: ”Väl utsläppt från Finansdepartementet och Nya Moderaternas alldeles egen åsiktskorridor, kunde Borg i intervjun tala fritt, vara sig själv igen.” (SvD 22/12 2014)

6  Åsiktskorridoren är åsiktsmonopol på mediamarknaden. Exempel: ”[Apropå Syd­svenskans köp av Bonnierägda Helsingborgs Dagblad] Vi får färre journalister, färre vinklar, färre berättelser. Och en smalare åsiktskorridor: sedan Arbetets nedläggning har HD via sin kultursida varit Skånes enda radikala röst.” (AB 24/4 2014)

7  Åsiktskorridoren är en inskränkt (individuell) åsiktsriktning. Exempel: ”Det som drar ner betyget är Bildts överord, jämförelserna mellan Janukovytj och Quisling och att han velat tvinga in alla i sin egen snäva åsiktskorridor.” (Dagens arena, 11 mars 2014)

8  Åsiktskorridoren är platsen där man käbblar (i kontrast till den stora världen). Exempel: ”Nils Horner tog hem världen till oss. I en tid då de flesta slåss med varandra inne i åsiktskorridoren åkte han ut i världen för att ta reda på hur det egentligen är.” (AB 11/3 2014)

Det är uppenbart att samtliga exempel hänvisar till samma konceptuella idé, men denna uttolkas på olika sätt. De olika betydelserna kan i vissa fall inte avgränsas från varandra, men det är samtidigt tydligt att varje användning är färgad av en specifik föreställning om det offentliga samtalet. Ordets negativa laddning hjälper till att rama in olika problem: exempelvis att alla är instängda i olika åsiktsbubblor (4), att ’mainstream-media’ utesluter avvikande åsikter (3) eller att det finns en, allmänt uttryckt, norm som skribenten vill förhålla sig självständig till (2). Det är stor skillnad mellan föreställningen om en allmän diskurs i samhället (1) eller att det finns till exempel grupp- eller partitypiska skillnader (5) som innebär ett slags tvångströja för hur man kan uttrycka sig.

Ordet används inte sällan med en ironisk blinkning som i exemplet om Bildts egen åsikts­korridor (7). Exemplen 6–8 visar också hur ganska avvikande användningar av ordet förekommer. I det sista exemplet tycks hela idén om åsiktskorridoren implodera med tanke på bilden av en likriktad åsiktsgemenskap där dock likriktningen samtidigt är under debatt. 

Åsiktskorridoren som metafor

Som visats har ordet genomgått en betydelsespridning, vilket inte är förvånande med tanke på dess laddning och den oenighet som råder kring förekomsten av eventuell självcensur, åsiktsrepression och liknande som ligger inbakat i begreppet. En annan orsak ligger i ordets metaforiska konstruktion som lånar sig till en viss kreativitet i användningen, liksom till lexikala syskonord som åsiktsfängelse (först använt i tidningskorpusen 2014), åsiktstunnel (2017), åsiktskammare (2018). Åsiktskorridoren kan sägas ingå i en konceptuell familj av uttryck där offentligheten är ett rum, antingen uttryckt som en öppen plats eller ett hus. Vi talar om politiska rum, den offentliga sfären, plattformar för samtal och debattarena, och till samma familj kan vi lägga uttryck som åsiktstorg, åsiktsbubbla (som man alltså befinner sig i) eller åsiktskorridor. I förlängningen av idén om diskussions- eller åsiktsrummet ser vi uttryck som lågt eller högt i tak som en metaforisk beskrivning för graden av tolerans för avvikande åsikter i ett visst sammanhang.

Att betrakta åsiktskorridoren som en konceptuell metafor innebär att se den som uttryck för två olika erfarenhetsområden, en källdomän ur vilken det bokstavliga uttrycket hämtas (här den rumsliga bilden) och en måldomän, som innebär den överförda betydelsen som avses (här det utrymme som finns för en ’schysst’ debatt). Metaforen åsikts­korridor tycks närmare bestämt ha bildats med tanke på två egenskaper hos källdomänen: den rumsliga, indikerande platsen för åsiktsutbytet, och en kvalificering av det rumsliga: en korridor är definitionsmässigt långsmal. Medan vi i metaforiska uttryck som torget och arenan kan uppfatta en mer idealiserande syn på offentligheten har korridoren alltså en inbyggd negativ betydelse, vilket också stämmer överens med hur Ekengren Oscarsson från början beskrev begreppet: ”Åsiktskorridoren […] är mycket smal i Sverige”. Valet av korridor som bild är alltså å ena sidan kongenial med denna uppfattning, och dess framgång kan säkert också förklaras i möjligheterna till graderingar (framför allt smal/bred) och transformationer som inbegrips i bilden. Vidare passar bilden av korridor två andra konceptualiseringar av det offentliga. Dels likriktningen: det brukar beskrivas metaforiskt som att alla går i samma riktning. Dels den informellt konstituerade beslutsmakten: vi talar om maktens korridorer och det finns ett särskilt ord för en viss form av samtal som förs inofficiellt: korridorsnack.

Å andra sidan har metaforen en mångtydighet där många betydelser ligger utanför den avsedda idén. En korridor är ett rum som i första hand är en genomgång in till en plats eller en passage mellan två platser, för att ta en annan betydelsedimension. När vi nu ska beskriva de betydelseförändringar som ligger i hur uttrycket utvecklades metaforiskt kommer denna inskränkning i den metaforiska användningen att spela en viss roll.  

Slående vid en genomgång av materialet är hur snabbt det sker en förblekning av metaforens ursprungliga betydelse. I bruket stelnar metaforen, vanligen genom lång användning men också genom hög frekvens, vilket är fallet här. En sida av bruket pekar på en konventionalisering där betydelsen så att säga tas för given och bildligheten i uttrycket minskar. Att det delvis sker en konventionalisering innebär dock inte alls att metaforen ’dör’, än mindre att den används på ett entydigt sätt. En debattör kan 2021 i en appell för en oinskränkt yttrandefrihet, vilken måste tåla också starka avståndstaganden och förolämpningar, tala om de ”stela åsiktskorridorer” som utmärker debatten. Här används alltså två metaforiska domäner på en gång, den rumsliga bilden av en korridor och en domän som beskriver intellektuell flexibilitet, där man föreställer sig att ett idealt tillstånd för åsiktsutbyte är ’smidigt’ (GP 29/1 2021). En konsekvens av metaforens förblekning är att den ofta just på detta sätt används katakretiskt, antingen för att den metaforiska betydelsen förbleknat och att skribenten inte verkar ha reflekterat över bildligheten i uttrycket, eller för att den velat vrida betydelsen och spela med den, och då medvetet kontaminerar uttrycket genom att till exempel blanda ihop det med ett annat. I formuleringen ”då blir luften i åsiktskorridoren plötsligt väldigt trång att andas” kontaminerar två källdomäner varandra (trångt rum och luft som är svår att andas). I detta fall avser skribenten att uttrycka svårigheten att vistas på den kulturella ”parnassen” när de rätta uppförandekoderna saknas (AB 24/1 2014).

Det är tydligt att konceptet lockar till en användning som går långt utöver det som från början betydelsemässigt lades i metaforen. Det sker en metaforisering i den mening att uttrycket undergår förskjutningar i betydelse och börjar användas med nya metaforiska betydelsenyanser. Genom en skabrös metonymisk logik (likheten mellan korridoren och stjärten) kan exempelvis en skribent beskriva den genanta förvåning som uppstod vid vetskapen om att en misstänkt islamisk terrorist var en blond västerlänning: ”nyheten om den blonda, amerikanska kvinnan som i hemlighet var islamisk terrorist [trycks] rakt upp i åsiktskorridoren på världens antijihadister” (AB 6/1 2014). Polysemin som uppstår kan alltså beskrivas som delvis genererad ur ett konceptuellt tänkande och kan alltså i viss mån antas spegla skribentens uppfattning om dels utrymmet som finns för debatt, dels möjligen den ideologiska eller politiska ’världsuppfattningen’. Här följer några betydelser som uppkommer genom metaforisering av den primära metaforen åsiktskorridor.

En aspekt av det rumsliga konceptet har att göra med tillträde. Ett rum kan stängas och ha regler för inträde. ”Debatten om de europeiska frågorna är generellt begränsad, knappt existerande. Den som kritiserar EU i sina olika delar, definieras ut som Europafiende, petas ut ur åsiktskorridoren.” (GP 3/4 2014) På samma sätt talas det om ”åsiktskorridorens grindvakter” för att markera de mekanismer som man menar upprättats för att markera gränserna.

En annan aspekt utvidgar konceptet rum eller korridor till hus. En korridor är platsen som sammanbinder rummen i ett större hus, och det är – som en utsträckning av metaforen – i dessa stora rum som vissa stora beslut fattas samtidigt som det viktiga skvallret och det informella ”snacket” som sagt sker i korridorerna. Att se offentligheten som ett fysiskt hus innebär exempelvis att den kan raseras – ”Om det fanns en åsiktskorridor så är den nu grundligt riven” (DN 3/2 2014) – men också gå vilse i: ”Etablissemangets åsikts­korridor är dessutom extremt trång, likriktande och full av irrgångar” (SvD 5/4 2014). Katakresen rymmer en motsägelse men illustrerar också tydligt att förblekningen inte står i motsättning till en utvidgning av den metaforiska betydelsen. I den vidare kontexten i artikeln framstår dock betydelsen som dunkel. Artikeln är en kritik av George W Bushs omtalade oljemålning av Putin, och det framgår inte mera precist vad skribenten avser.

Det finns också flera exempel på en förändring av själva grundidén för det smala offentliga rummet. Åsiktskorridorens ursprungliga innebörd är ju en sorts trygg plats där det, med Nationalencyklopedins definition, ”är gångbart att uttrycka åsikter som är allmänt accepterade i samhällsdebatten”. Metaforiskt sett är detta alltså en plats som är positiv för dem som är där, den som befinner sig i ”åsiktskorridorens värme”. Men uttrycket kan som framgått omdefinieras. En krönikör som reflekterar över skillnaden mellan det danska och svenska debattklimatet kan skriva: ”Hade ’Ring P1’ haft en procent av innehållet [i dansk radio] hade Sveriges radio fått springa gatlopp i den svenska åsikts­korridoren” och visar då att metaforen ändrat betydelse från ’den plats där åsikter kan yttras utan att utsättas för starka fördömanden’ till ’den plats där åsikter fördöms’, alltså en rakt motsatt användning samtidigt som betydelsen nog framstår som uppenbar för alla och envar (Trelleborgs Allehanda 28/1 2021).

Genomgången av det metaforiska konceptet och metaforiseringen i bruket visar tydligt en betydelsespridning och en betydelseförskjutning i förhållande till ursprungsuttrycket. Det är troligen också en följd av begreppets metaforiskhet som lägger grunden till polysemin. En annan konsekvens av metaforen är att den, som vi sett, skapar bildliga krockar. Dessa uttryck kan uppfattas som ologiska, men också fungera som försök att bryta mot det vaneseende som präglar doxa. Betraktad retoriskt som en kritisk manöver så är katakresen ett sätt att generera det som Kenneth Burke beskrev som perspective by incongruity. Vi föreställer oss det offentliga som en öppen plats där alla åsikter kan ventileras. Representationen av denna plats som en trång korridor tvingar till nya perspektiv, och omvandlingen av korridoren till ett hus till ytterligare nya, liksom representationen av det offentliga som en mångfald av korridorer. En sådan utvidgning av betydelsen från den primära singulära till en idé om många korridorer visar hur olika föreställningar om offentligheten får form. Det finns förstås ett samband med hur konceptet används och hur vi förstår den politiska verkligheten, och en sådan skillnad är just synen på den svenska åsiktskulturen som antingen förtryckande eller som ett naturligt uttryck för kritik som alltid måste drabba avvikande åsikter i alla olika forum.

Från ett metaforkritiskt perspektiv kan invändas att det språkliga uttrycket åsiktskorridoren lagt grunden för en skev eller alltför ensidig uppfattning av fenomenet som avses, som inte motsvarar bilden som många har av fenomenet. De möjligen krystade metafori­seringarna kan ses som resultat av ett sådant predikament. I en tillbakablick på denna debatt frågar sig också Ekengren Oscarsson om han inte istället borde valt ett annat metaforiskt uttryck: en vridscen. Konsensus och debattklimatet förändras ju hela tiden, vilket inte minst migrationsfrågan visar. Vridscenen skulle, enligt Ekengren Oscarsson, bättre motsvara de förskjutningar som hela tiden sker när gångbara åsikter med tiden omvärderas och byts ut.

Ett metaperspektiv på debatten om debatten: attityder som åsiktsyttringar

Jag påpekade ovan att ett begrepp bör studeras i relation till den debatt där det sätts i spel, och så också de hållningar och känslor som kommer till uttryck i dess användning. Som socialpsykologen Michael Billig visat har attitydyttringar en central funktion i politiska debatter där det är viktigt att inte bara uttrycka sin åsikt utan också visa upp en kritisk attityd till den motsatta åsiktsföreträdaren. Det tycks som det i fallet åsiktskorridor var viktigt för många att exempelvis demonstrera ett motstånd till de indexerade fördomar och språkbrukare som associeras till begreppet. Jag ska här kort peka ut några utmärkande attityder som kommer till ytan i debatten om åsiktskorridoren – inte för att dessa är unika för just denna debatt (det rör sig om generella attitydyttringar i debatter om laddade frågor) utan för att de möjligen speglar den problematik som Oscarsson aktualiserade med begreppet.

Att exemplen nedan i regel är hämtade från det som kan beskrivas som vänstersidan innebär inte heller att dessa attityder är mest utbredda där – en studie av de mer utpräglat polemiska högerdebattörerna (ta Hanif Bali, Ivar Arpi eller Alice Teodorescu) – skulle troligen visa upp samma attitydyttringar, men kritiken mot begreppet åsiktskorridor kom just i första hand från vänster, inklusive vissa socialliberalt färgade skribenter. Det tycks alltså ofta varit angeläget för skribenter kritiska till idén om en åsiktskorridor att visa upp attityder till den, tillskriva meningsmotståndaren vissa motiv som nödvändigtvis inte explicit uttrycks. Detta var särskilt tydligt under de två första årens debatt, varifrån följande två exempel är hämtade:

Kärnan i Dahlbergs artiklar är förstås egentligen en annan. Hennes ledarsida är ute på en politisk resa högerut med oklart slut. Att påpeka detta uppfattar hon som oförskämt, att ”släpa människor i smutsen”. [–––] Dahlberg vill göra sina borgerliga och invandringskritiska vänner till sanningsvittnen. Det skulle nämligen innebära att hon skapade en ny åsiktskorridor i det politiska samtalet. Det vore en plats med betydligt lägre takhöjd än i dag. Och en bra bit längre åt höger. (AB Krönika, Karin Pettersson, 4/6 2015)

De som pratar om åsiktskorridoren vägrar gå med på att de talar extremhögerns språk. Varje gång någon påtalar den retoriska förskjutningen så ropar de om åsiktsförbud. Det är en märklig logik när de som sitter på makten att formulera idéer och politik låtsas som att de inte får det. (Expo idag, Daniel Poohl, 7/2 2016)

Å ena sidan skapar skribenterna en neutral position för sig själva, å den andra skrivs en agenda fram hos den kritiserade: en resa högerut ”med oklart slut” eller en ovilja att erkänna samhörigheten med extremhögerns språk (en manöver som har beskrivits som stake inoculation). En besläktad attityd, som framkommer i citaten som följer, handlar om känslor som projiceras på den andre. Återigen ser vi hur spekulationer kring den andres motiv står i centrum. Utifrån skribentens sakliga och förment känsloneutrala position pekas motsatta, känslogrumlande motiv ut:

Vad är egentligen Marteus svar på denna oro hon börjar känna in så starkt? Stängda gränser? Höjda skatter? Sänkta löner? Det får man inget svar på. Det viktiga är att lufta oron, vidga åsiktskorridoren, krama rädslan (AB, Ledarbloggen, Karin Pettersson, 26/2 2015)

Att man har debatterat med någon, blivit motsagd eller inte fått kärlek för sina åsikter är inte detsamma som att något varit förbjudet. Men det kanske har känts skönt att tala om åsiktskorridor, för det är jobbigt när man känner sig helt impopulär. (DN, Malin Ullgren 3/2 2016)

Här handlar den retoriska manövern delvis om att föra över frågan till att handla om motståndarens känslor, och att tala om dem med förminskade termer. Ordet åsiktskorridor är en viktig del i denna retorik. Ullgren kan i en annan artikel beskriva hur ”det gör mig så rasande när jag tänker på alla dessa villospår som läggs ut i debatten, vare sig det kallas åsiktskorridor, pk-maffia, Södermalmselit eller liknande – hur falskt detta tal är” (DN 27/2 2015). Den negativa laddningen i åsiktskorridor blir förstås större när den likställs med populistiska klichéer som pk-maffia och Södermalmselit. Det handlar här alltså också om ytterligare en attityd: ett slags blaming och guilt by association: ”Det är ingen slump att begreppet åsiktskorridoren, vilket alltså är ledarsidska för PK-censuren, fått så starkt genomslag nu.” (AB 17 april 2014, Andrev Walden)

Med socialpsykologiska termer bygger detta vi och de, som är så framträdande i den politiska diskursen, på idén om en in- och en utgrupp. Även om den inte nödvändigtvis existerar så är den föreställda existensen av en utgrupp, den Andra, essentiell för konstruktionen av den egna positionen och identiteten. I någon mån är den därmed oundviklig och en framträdande retorisk dimension i de flesta offentliga diskurser. Billig pekar på hur språket inte bara har en expressiv funktion, utan också en repressiv. Det har framgått ovan hur changing topics, att argumentera för en position som egentligen är en förskjutning i förhållande till den motståndare som man diskuterar med, är ett grundläggande drag i metadebatten i fråga, och i anknytning till detta också svartmålning eller blaming – inklusive skönmålning av den egna positionen:

Samtidigt ska man inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden. (AB; Daniel Swedin, 13/2 2015)

Dessa attityder i debatten är var för sig möjligtvis argumenttyper som skulle kunna kategoriseras som fallasier. Men i vilken mån de bör beskrivas som logiska felslut och oetiska slutledningar är beroende av ens känsla för decorum. Debatter skapar och får liv av känslor, och även överdrifter och svartmålningar skulle kunna försvaras som att ge färg och tydlighet åt de positioner som intas. Vad som samtidigt kan konstateras är att just den typen av retorik ingår i det som Ekengren Oscarsson ville problematisera med begreppet åsiktskorridoren.

Avslutning: Doxakorridoren

Innan jag sammanfattar mina reflexioner över denna begreppsliga mikrohistoria vill jag peka på det större skeende mot vilken den utspelar sig. De fenomen i det offentliga samtalet som kritiker från olika perspektiv och under de senaste två decennierna har beskrivit som åsiktkorridor, politisk korrekthet och ”men det får man inte säga i det här landet” måste ställas i relation till en annan parallell utveckling. Från 2000-talets början utvecklas nya alternativa plattformar på nätet (Flashback, Twitter, Famljeliv etc.) som ger utrymme åt i stort sett vilken åsikt som helst. En större del av befolkningen fick också på så sätt inflytande, inte som enskilda debattörer men som ett nytt subjekt i takt med att en ny förståelse och användning av begreppet folk växer fram, exempelvis genom det sätt som den högerpopulistiska rörelsen växer fram under 2000-talet. Medan debatten i traditionella medier präglas av olika kontrollmekanismer, som starka redaktioner, vänskapsband, och rädslan för mediedrev och att bli kancellerad så öppnar sig debatten i sociala medier för i stort sett alla människor och allsköns åsikter. Dessa sociala medier visar hur begreppet åsiktskorridoren främst har ett förklaringsvärde för debatten som sker på ”offentlighetens scen”. Doxan i det aktuella fallet är alltså nära förbunden med de roller och de gemensamma band som gäller för denna scen.

Så sett kan åsiktskorridoren ses som en kompensatorisk inskränkning av debatten. Ju mer vidöppen – och i vissa avseenden ju mer politiskt inkorrekt – samtalet blev i sociala medier desto större anledning att smalna av debatten, och ju mer mark som högerpopulismen vann under denna period, desto större blev kontrollmekanismerna i etablerade medier. Skeendet har diskuterats i en rad studier och debattböcker de senaste åren. I Göran Greiders och Åsa Linderborgs program för en ny vänsterpopulistisk rörelse, Populistiska manifestet (2018), kritiseras etablissemangets svar i etablerade medier på den högerpopulistiska utmaningen. I migrationsfrågan borde man i högre grad lyft fram fakta kring både problemen och vinsterna med invandringen. ”Exakt så slås dörren upp till den åsikts­korridor där till slut bara moraliserandet pågår, vilket högerpopulismen bara vinner på.” I statsvetarna Katarina Barrlings och Cecilia Garmes essäbok Saknad. På spaning efter ­landet inom oss läggs tonvikten på den känsla av förlust som, menar de, präglat breda folklager de senaste decennierna.

Begreppet åsiktskorridoren uppstår därmed mot bakgrund av en saknad, där en nationell självuppfattning – idén om det svenska, om gemensamma värderingar, om den svenska exceptionalismen och så vidare – har förlorat sin självklarhet. Barrling och Garme introducerar en begreppslig kusin till åsiktskorridoren – känslokorridoren – vilket sätts i samband med denna doxologiska förändring i Sverige. Det finns, menar de, också känslor som inte tycks ha fått komma till uttryck, som till exempel ressentiment eller saknad, känslor som kopplas till frågan om migrationspolitiken de senaste decennierna. Om åsikts­korridoren också i fortsättningen kommer att fungera som ett den offentliga debattens svar på denna nya politiska och mediala situation återstår att se. Sverige 2022 präglas såväl av politiskt splittring som populistiska rörelser men det är oklart hur denna situation i längden kommer att påverka de maktdimensioner och dominansförhållanden som råder i den offentliga debatten.

*

Denna artikel har velat teckna en mikrohistoria över begreppet åsiktskorridoren sedan dess lansering i december 2013. Begreppet gav bränsle till en redan pågående debatt om åsiktsklimatet i den svenska offentligheten och genererade metadebatter som vittnade om frågans laddning, inte bara ordets. Historien om åsiktskorridoren är också talande just för en viss typ av laddade ord. Att begreppet åsiktskorridoren etablerades så snabbt beror säkert som sagt på att det beskriver ett omdiskuterat fenomen som tidigare inte haft en tillräckligt slagkraftig beteckning, och jag har velat beskriva hur det språkliga uttryckets laddning beror på en rad skilda faktorer, inte minst kopplingen till specifika indexikaliserade fält samt dess metaforiska konstruktion som gav utrymme för nya användningar, en potential hos ordet som både kan betraktas positivt: den lånade sig som uttryck till en rad olika erfarenheter, och negativt: metaforen gav en bild av det offentliga samtalet som delvis var missvisande. Viktig i denna historik är också just betydelsespridningen. Ordet som används må vara detsamma men dess referens tycks skifta i en sådan grad att det inte utan svårighet kan lägga grunden för en gemensam förståelse av det problem som diskuteras.

Hur hjälper denna mikrohistorik över åsiktskorridoren oss att förstå doxa? Den kan förstås sägas bekräfta den gängse bilden av hur åsiktsgemenskaper och makthierarkier präglar debatten och hur dessa ständigt står under förändring. Doxa handlar som framgått om ett vaneseende och rör åsikter och praktiker som för de allra flesta inom ett område framstår som självklart förnuftiga, goda osv. Det är inte konstigt att ett sådant vaneseende rubbas i tider av förändring. Normer och värderingar förskjuts när det uppstår en ny måttstock att mäta dessa mot. Också synligheten av avvikande åsikter i både media och bland politiker har en betydelse, och en större variation av åsikter och argument påverkar meningen om förgivettagna frågor som självklara. Att reducera frågan om invandring till en fråga om ekonomi framstår vid ett tillfälle som osmakligt, men denna doxa kommer obönhörligen förskjutas med tiden, bli synliggjord och därmed framstå som ’onaturlig’ och dogmatisk, som en dogm.

Genomgången gav exempel på de kontrollmekanismer som uppstår inom ramen för doxa, tydligast en påtaglig tendens i den offentliga debatten att inrikta eller avleda diskussionen om åsiktsskillnader till frågor om den andres motiv. Vem den andre är, dennes brister, dennes känslor och vad som skiljer honom eller henne från en själv framstår som centrala beståndsdelar i vårt sätt att ge uttryck för åsikter. Ofta sker därmed ett slags förskjutning av problemet till en fråga om värdering av och gränserna för de åsikter som diskuteras, till exempel gränsen för det anständiga eller det förljugna (det ”politiskt korrekta”). Den kritik som Ekengren Oscarsson formulerade genom begreppet får för övrigt alltså stöd redan vid en snabb blick på metadebatten, där exemplen på attitydyttringar visar upp ett retoriskt spel där det framstår som angeläget skapa en ’utgrupp’, vilket – oavsett om det är ett problem eller inte – också skapar en känsla av en priviligierad plats där ’in­gruppen’ befinner sig.

Genomgången av empirin pekade särskilt på betydelsen av det språkliga uttryckets konstruktion för det som vi kan kalla doxa. Ekengren Oscarssons tillspetsade begrepp ramade in åsiktsutrymmet i debatten på ett negativt sätt och skapade därmed en diskussion som blev polemisk och personfixerad, med fokus på språkval och formerna för debatten. Sannolikt bidrar åsiktskorridoren och liknande laddade ord till dessa för Sverige så typiska metadebatter som för många möjligen framstår som återvändsgränder. Men i detta fall kan man inte bortse från de konsekvenser som begreppets språkliga form hade för synligheten av det problem som diskuterades. Metaforen formulerade ju en tanke i bild som tycks ha uppfattats som talande för den svenska debatten. Det finns alltså i detta, och säkert många andra fall en potential i metaforen att bryta med det vaneseende och den doxa som präglar en tid, här till exempel uppfattningen att gränserna för debatten och uppsättningen frågor som diskuteras är naturligt givna.

*

Eller plus ça change, plus c’est la même chose? Har dessa omvandlingar eller snart ett decennium av diskussion om den svenska åsiktskorridoren förändrat de vanebeteenden som jag pekat på i offentlighetens åsiktsutbyte? Det är tveksamt, även om det går att skönja en önskan att på begreppslig nivå gå utanför den språkliga inramning som Ekengren Oscarsson gav problemet. En illustration som avslutning: När Ryssland invaderade Ukraina den 24 februari 2022 uppstod den särskilda situation som alltid uppstår i stora kriser: fokus på vissa frågor (de första veckorna: de militärtekniska), uppslutning bakom den drabbade (ny syn på flyktingar), och ett momentum för politiska frågor som i krisläget framstår i ett nytt ljus (starkt stöd för NATO-ansökan och ytterliga satsningar på försvaret). I en kultur­artikel pekade Per Wirtén på att alla nu ”rör sig i samma riktning” och att det finns en ”syreförlust” i debatten och han efterlyste motröster från exempelvis NATO-kritiker och fredsrörelsen. Det metaforiska konceptet är bekant men Wirtén vill beskriva den offentliga sfären med ett förvisso redan etablerat men mindre politiskt laddat uttryck: detta är ”den svenska ekokammaren” där endast en sorts röst hörs på en gång. Och efter en hård attack från en motkritiker (Jens Liljestrand, Expressen 28/3 2022) varieras metaforiken: den svenska debatten under krigsveckorna är som ”en mönstringsbarack där man blir antagen eller utkastad” (Expressen 29/3 2022). DN-skribenten Amanda Sokolnicki kastar dock tillbaka Wirtén i det metaforiska paradigm han velat undvika, men ohjälpligt skrivit in sig i: ”Det går alldeles utmärkt att uttrycka sig i denna påstådda åsiktskorridor. Det går bara inte att göra det oemotsagd” (DN 31/3 2022). Hon pekar på en rad artiklar som fungerat som motröster och menar att ”den pacifistiska vänstern” nu helt enkelt ”har blivit irrelevant”. Det finns tydligen en vilja hos många debattörer att undslippa det metaforiska paradigmet, men om det är något som man kan vara säker på så är det att metadiskussionen om åsiktskorridoren på intet sätt är utagerad och även de som vill ut ur den dras tillbaka. Konflikten kring den svenska debatten tycks ha rotat sig som ett tankemönster i vår doxa, som ett upprepningstvång. Vi tycks ständigt återvända till denna doxakorridor.

Källor

Bengtson, Erik. The Epistemology of Rhetoric: Plato, Doxa and Post-truth. Doctoral dissertation. Uppsala: Department of Literature, Uppsala University, 2019.

Barrling, Katarina och Cecilia Garme. Saknad. På spaning efter landet inom oss. Stockholm: Mondial, 2022.

Billig, Michael. “Political rhetoric”. I Oxford Handbook of Political Psychology, redigerad av David O. Sears, Leonie Huddy & Robert L. Jervis. Oxford: Oxford University Press, 2003.

Bjereld, Ulf och Marie Demker. Sanningen som politiskt slagfält. Stockholm: Timbro förlag, 2020.

Ulf Bjereld. Blogg, “Finns det någon åsiktskorridor?”. 25 maj 2015. Hämtad 4 juli, 2022. http://ulfbjereld.blogspot.com/2015/05/finns-det-nagon-asiktskorridor.html.

Bourdieu, Pierre. Om televisionen. Översatt av Mats Rosengren. Stehag: Symposium, 1998.

Bourdieu, Pierre. Konstens regler. Översatt av Johan Stierna. Stehag: Symposium, 2000.

Bourdieu, Pierre och Terry Eagleton. ”Doxa and common life”. New Left Review 191 (Jan/Feb 1992).

Brylla, Charlotta. ”Der schwedische ’Meinungskorridor. Metapragmatische Verhandlungen über Sagbarkeitsgrenzen im öffentlichen Diskurs Schwedens”. OBST Osnabrücker Beiträge zur Sprachtheorie 95 (2019): 21–42.

Burke, Kenneth. Permanence and Change: An Anatomy of Purpose. Berkeley & Los Angeles: University of California Press, 1984.

Eckert, Penelope. ”Variation and the indexical field”. Journal of Sociolinguistics 12, no. 4 (2008): 453–476.

Ekengren Oscarsson, Henrik. ”Väljare är inga dumbommar”. Politologerna. Statsvetenskaplig analys av svensk politik, 10 december 2013. Hämtad 4 juli, 2022. https://politologerna.wordpress.com/2013/12/10/valjare-ar-inga-dumbommar/.

Friedman, Jonathan. PC Worlds: Political Correctness and Rising Elites at the End of Hegemony. New York: Berghahn, 2019.

Greider, Göran och Åsa Linderborg. Populistiska manifestet. Stockholm: Natur & Kultur, 2018.

Lakoff, George. “The contemporary theory of metaphor”. I Metaphor and Thought, redigerad av Andrew Ortony, 202–251. Cambridge: Cambridge University Press, 1993.

Lakoff, George. Don’t think of an elephant: Know your values and frame the debate. White River Junction: Chelsea Green Pub., 2004.

Lakoff, George. “Why it Matters How We Frame the Environment”. Environmental Communication 4, no. 1 (2010): 70–81.

Macagno, Fabrizio och Douglas Walton. ”What we hide in words: Emotive words and persuasive definitions”. Journal of Pragmatics 42 (2010): 1997–2013.   

Pettersson, Thomas och Sten Widmalm. ”Intolerans och självcensur präglar det politiska klimatet”, Dagens Nyheter 30 mars 2022.

Pettersson, Thomas och Sten Widmalm. ”Politisk tolerans och självcensur i orostider”. I Du sköra nya värld, redigerad av Ulrika Andersson, Henrik Oscarsson, Björn Rönnerstrand och Nora Theorin, 101–117. Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2022.

Ramonet, Ignacio, ”La pensée unique”. Le Monde diplomatique, januari 1995. Hämtad 4 juli, 2022. https://www.monde-diplomatique.fr/1995/01/RAMONET/6069

Rosengren, Mats. Doxologi: en essä om kunskap. Åstorp: Retorikförlaget Rhetor, 2002.

Schmitt, Carl. Det politiska som begrepp. Göteborg: Daidalos, 2010.

Svanlund, Jan. Metaforen som konvention. Graden av bildlighet i svenskans vikt- och tyngdmetaforer. Stockholm: Almqvist & Wiksell, 2001.

Svenska institutet, Bilden av Sverige i Norden, 2021. Hämtad 4 juli, 2022. https://si.se/app/uploads/2021/03/bilden-av-sverige-i-norden.pdf.

Tajfel, Henri. Human groups and social categories. Cambridge: Cambridge University Press, 1981.

Viklund, Jon. “Vid den politiska debattens grä̈ns: Attityd, hegemoni och frå̊gan om volymer”. I Retorik och lärande: Kunskap – Bildning – Ansvar, 211-232, redigerad av Anders Sigrell och Sofi Qvarnströ̈m. Lund: Lunds universitet, 2015.

Åsbrink, Elisabeth. Orden som formade Sverige. Stockholm: Natur & Kultur, 2018.