Att ge ord åt döden

Roskildefestivalen 2000 slutade i katastrof och tragedi. Biskopen i Roskilde tog ansvar för att ge nio unga människors meningslösa död en mening. RetorikMagasinet har talat med Jan Lindhardt om tröst, vanmakt och om behovet av att förstå sorgen.

Peter Ström-Søeberg

Att ge ord åt döden

”Människor som har stått på något mjukt och sedan har fått veta att det var en människa de stod på – kommer de någonsin att kunna använda sina fötter som förut?” (Jan Lindhardts tal i Roskilde Domkyrka 2 juli 2000)

Jan Lindhardt är inte bara präst. Han är heller inte bara retoriker – författare till den första boken om retorik i den ’nya’ retorikens era i Skandinavien, Retorik från 1975, extern censor vid Institut for Retorik och från 1995 till 1997 verksam som professor vid samma institution. Jan Lindhardt är Biskop över Roskilde stift och var, som han själv uttrycker det, som en ’naturlig konsekvens’ av sitt arbete involverad i det stora arbetet med att förstå och bearbeta tragedin på Roskildefestivalen den 30 juni i år. En tragedi där nio unga människor miste livet under sina kamrater och jämnårigas fötter.

Krisberedskap

Efter tågolyckan i Sorø [1988, red.s anm.] beslutade man att utarbeta en krisplan för stiftet, en handlingsplan för hur vi skulle reagera och handla, berättar Jan Lindhardt, när vi besöker honom ett par månader efter festivalen.

När olyckan inträffade var de flesta prästerna på semester. Lindhardt själv befann sig på sitt sommarställe när hans fru ringde och väckte honom med den obehagliga nyheten. Men beredskapen fungerade, stiftets kontorspersonal kunde kalla in de nödvändiga prästerna och upprättade en ’kommandocentral’ som också kunde hålla Lindhardt underrättad på vägen hem.

– I första omgången handlade det om enskild krishjälp människa-till-människa; allt som allt var vi tolv präster på festivalområdet som, tillsammans med psykologer, talade med de unga. Hjälpen gavs både från särskilda stationer och fritt på platsen, där prästerna gick runt.

Annons

Ad Herennium

De ratione dicendi ad C. Herennium.
En av de viktigaste läroböckerna i Västerlandets historia” (Kurt Johannesson). Läs mer...

– Vilken är skillnaden mellan vad en psykolog och en präst kan hjälpa till med i en sådan situation?

– En präst kan tala om döden. Vi har ett språk för och om döden, det är något naturligt för oss. En psykolog däremot är strålande när det gäller att hjälpa människor vidare – men det omedelbara behovet av att tala om det som har hänt, det behövs det präster till.

Svart man, Orange scen

Under dagen blev det också klart att det skulle hållas en minneshögtid på festivalplatsen. När festivalledaren Leif Skov ringde och frågade, så var nästan beslutet redan taget; Jan Lindhardt skulle tala till festivaldeltagarna från festivalens största scen, Orange Scen, där Pearl Jam hade spelat kvällen innan.

– Självklart var jag nervös för hur det skulle gå – trettiotusen människor, och ceremonin skulle hållas på engelska med hänsyn till de många besökande från utlandet. Jag hade hoppats att man skulle kunna arrangera en allsång, men fick veta att det inte var någon idé; folk sjunger helt enkelt inte med. Så istället blev det så att Marie Carmen Koppel sjöng och Esben Just spelade ett par gospels före och efter mitt tal.

– Jag var också orolig att de unga inte skulle kunna vara tillräckligt stilla så att vi kunde genomföra ceremonin, men det var absolut inget problem. Det var fullkomligt stilla när jag gick upp på scenen.

Framsidan, RetorikMagasinet nr 7. Jan Lindhardt på Roskildefestivalens ”Orange scene”. Foto: Sif Meincke/Polfoto

”Döden har brutalt brutit sig in i vår värld. Vi kryper samman här i kyrkan i hopp om att kyrkans tjocka murar för en stund kan skydda våra liv från den skrämmande världen där ute. Det kan den också – för en stund. Men vi skall ut i världen igen. Och vi kan gå dit ut igen – ut i världen – för vi går inte ensamma. Vi bär med oss något från det här rummet.”

– Du hade inte speciellt mycket tid till förberedelse?

– Nej, men det är ju ett villkor för en präst, precis som för en journalist. Man lär sig att skriva snabbt. Det tjänar ju ingenting till att beklaga sig över arbetsvillkoren, det är en del av jobbet. Jag vet inte om du har hört den, men det finns en historia om att om du frågar en gymnasielärare och en präst om de vill hålla föredrag, så svarar gymnasieläraren ”Kan vi göra det till våren?”, medan prästen svarar ”jovisst, men helst inte på torsdag”. Det handlar – förutom det känslomässiga – om helt praktiska saker: man kan inte låta döda människor ligga till våren.

– Dessutom har vi ju ett stort färdigt förråd av ord att använda i en sådan situation. Kyrkans och därmed allas vår gemensamma tradition handlar om att kyrkan har tagit på sig uppgiften att leda människor genom de övergångar som livet bjuder på. Och döden är ju, i konkret mening, en övergång. Religionen tillhandahåller ritualer och ramar för övergångarna – det är hela kyrkans funktion, kan man säga, att leda människor från en situation och över i en annan. Det kan ingen annan göra, som kyrkan kan det.

Situationellt ethos

– I den övergångsritualen har du väl stor hjälp av kyrkorummet, själva kyrkobyggnaden, för att skapa den speciella stämning som tillåter övergången?

– Jag läser läser många retorikartiklar och retorikuppsatser om ethos, hur talarens trovärdighet skapas av publiken eller av det som talaren säger. Men jag tycker att man undervärderar det ethos som skapas av situationen och rummet: Mitt ethos hänger ihop med mitt jobb – när jag tar på mig prästkragen och står i kyrkan vid en ceremoni, så är både ethos och de flesta av orden självklara och påtagliga.

– Men Orange Scen var ett annat slags rum?

– Ja, man kan säga att jag lånade ethos från själva platsen. Jag stod ju precis där olyckan hade hänt. Men istället för dånande musik stod där nu en stillsam man, helt klädd i svart. Att det för övrigt var en så fullkomlig stillhet i publiken, gjorde bara situationen ännu mera kraftfull.

– Det här var inte första gången som jag har hållit en ceremoni utomhus. Men det var första gången som det skedde på själva platsen för olyckan, och i en sådan situation handlar det om att hitta en balans mellan publikens sorg och mitt uttryck för sorgen.

“Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre” (Rom. 8,37ff)

– Om vi talar om pathos, så är det ju så att ju närmare tidsmässigt olyckan eller dödsfallet, desto mera pathos. Vid en normal begravning har det gått åtskilliga dagar och tonen skall därför anpassas till den nivå av eftertänksamhet som de berörda har nått. På festivalplatsen var de flesta fortfarande i chock, det hade bara gått 16 timmar sedan själva olyckan. Det betyder inte att jag som präst tänker att ’nu brer jag på’ med tung känsloappell, men att själva situationen är så otroligt stark. Och de strängarna skall jag spela på, för att låta platsens egen stämning framträda.

Nöd, död – och religion

– Men unga människor och religion? Går de två att förena?

– Ja då. Lyssna bara på deras musik! Det är ju religiösa texter.

– Religiösa?

– De handlar om livet och döden, om glädje och smärta. Om livets ytterligheter. Samma ytterligheter som religionen handlar om. Ta till exempel ett nyfött barn: de flesta vill uppleva en glädje som går långt över det omedelbart förståeliga – man känner ett behov av att tacka ’något större’. Man finner det svårt att tro att man själv har äran för ett så stort mirakel.

– Det är väl lätt att vara storsint och ta med Gud i sitt tacktal när man är överlycklig. Men sorgen? Är det inte snarare så att man blir bitter på ’en Gud som kunde tillåta detta’?

– Det är inte så att folk tror på en Gud trots nöd, död och ödeläggelse – utan på grund av. Vid dödsfall, och speciellt vid orimliga dödsfall som när barn och unga dör, så är det just kyrkans roll att förklara att det som har skett inte är en dementi av Guds existens. Gud är inte bara god – men han älskar dig. Det är här vi har Romarbrevet och dets bekräftelse av Guds kärlek. Vad som än händer, så finns det ett som är säkert: Guds kärlek. Det skapar ett sammanhang som är långt större än de enskilda situationerna, den specifika sorgen. Bibeln är ett fantastiskt diktverk, som genom vår kultur har blivit det sammanhang vi behöver när vi står där med sorgen.

– Så alla blir religiösa när döden kommer dem inpå livet?

– Se på de unga – du tror att de inte är religiösa, men undersökningar visar att trettio procent tror på reinkarnation. Självklart är de religiösa – sedan kan vi kalla det New Age eller vad vi vill, men när det kommer till kritan så är de alla religiösa när de upplever så dramatiska händelser som den på Roskildefestivalen. Man kan säga att de inte har så stort val, de är ’tvungna’ att tro för att kunna komma vidare.

– Det är mycket möjligt att de dagen efter att vi har talat med dem nekar till att de tror på Gud, men ställda inför den stora sorgen har de inget val. Det är lite som med politisk manipulation. Det är inte alltid så att politiska beslut tas i absolut rationell mening. I det avgörande ögonblicket tror man på det man gör, men dagen efter eller veckan efter kan man ha analyserat och rationaliserat beslutet, så att man inte längre tycker som man gjorde.

– Gud är politisk manipulation?

– Inte alls. Det viktiga är att skapa en förståelse av ett större sammanhang, så att man kan förhålla sig till den akuta sorgen utan att förlora allt hopp. Det finns flera sätt att förhålla sig till sin omvärlden på: man kan vara mycket nära, och man kan ha den i lugn, säker avstånd.

– Jag är säker på att om jag hade gått en promenad genom festivalområdet dagen före olyckan, så hade jag nog fått lika delar positiva och negativa reaktioner från de inga. Men när vi kom dit morgonen efter olyckan, så fick vi bara positiva reaktioner.

Officiellt farväl

Om ceremonin på Orange Scen var de ungas farväl till de döda, så var lördagens minneshögtid i Domkyrkan i Roskilde Danmarks officiella farväl. Representanter från regering, myndigheter och festivalen var där, samt den svenska ambassadören tillsammans med ett par av de svenska anhöriga.

– Det var ju ett problem vid minneshögtiden, vi kunde inte bjuda in de anhöriga, eftersom vi inte visste vilka de var.

– Det viktigaste här var att markera att vi stod enade i sorgen. Statsministern kunde inte avbryta invigningen av Øresundsbron, men de höll i alla fall en tyst minut på bron. Och dessutom är det ju så att i Danmark har regering och Gud samma adress, så kyrkan var i detta fall helt självklar som värd.

– I en sådan situation finns det ett behov av att en ’offentlig’ person går in och hjälper till med sorgearbetet. Ta till exempel atombåtsolyckan vid Murmansk, varför åkte Putin inte upp dit? Det var ett stort misstag av honom och hans rådgivare – människor har ett stort behov av att deras sorg tas på allvar. Där spelar kyrkan en stor roll genom att kunna ställa sig till förfogande för ett gemensamt sorgearbete: i kyrkorummet kan vi stötta varandra. ❧

Artikeln finns i RetorikMagasinet 7/2000, s 4-9.

Läs mer:

Citaten är tagna från Jan Lindhardts tal i Roskilde Domkyrka den 2 juli 2000: Livet är starkare än döden

Läs även Jan Lindhardts eArtikel Memorias skabende kraft (klassiker i Rhetorica Scandinavica 29/30)

Läs om Jan Lindhardts bok Retorik