Att urvattna Holocaust

Peter Cassirer

Att urvattna Holocaust

Har symbolet ‘förintelsen’ urvattnats? Är det överhuvudtaget möjligt att urvattna ett folkmord? Det är diskussionen när Peter Cassirer här analyserar “en psevdoobjektiv text”.

I en introduktion i semiotik och retorik för universitetsbruk av Daniel Heradstveit & Tore Bjørgo, Politisk kommunikation, förekommer ett avsnitt kallat Retoriskt slitage och urvattning. Texten avser att visa att begreppet Holocaust (Förintelsen) har blivit urvattnat genom slitage, dvs genom att det har använts mycket. Den som får bära huvudansvaret för detta är Menachem Begin, premiär­minister i Israel 1977-83. (Se avsnittet längst nere).

Denna text ska användas som exempel på hur en i stort sett objektiv stil kan maskera ett subjektivt innehåll. Den objektiva stilen har som effekt att en läsare som saknar erfarenhet i argumentationsanalys sannolikt inte får någon känsla av subjektivitet när man läser texten. Därtill bidrar att texten förekommer i en lärobok i vilken vi inte förväntar oss subjektiva ställningstaganden.

En försåtlig text

Men denna text är försåtlig. Den är vid närmare påseende märkligt vinklad till förmån för den palestinensiska sidan i konflikten mellan israeler och palestinier. Och genom sitt dolda ställningstagande är den mera lömsk än ett öppet ställningstagande. I stället för att tydligt ange vem som är agent förekommer passiv och en användning av man som gör att agenten blir otydlig. Till det diffusa hör obestämda tidsangivelser som ofta, i tid och otid och i alla möjliga sammanhang.

De krav vi ställer på argument och på exempel som ersätter argument är att de ska vara hållbara (dvs sanna eller sannolika) och relevanta. Till det mest iögonfallande i argumenteringen i denna text hör att de exempel författarna tar upp antingen inte övertygar i sak (dvs hållbar­heten kan betvivlas) eller att de inte är relevanta för själva tesen. Däremot är de relevanta som uttryck för en mera allmän kritik av israelisk politik på 80-talet; exemplen och kommentarerna visar en irritation över vissa israeliska politikers användning av förintelse-symboliken – en irritation som verkar vara gemensam för författarna och palestinierna.

Inledningsvis definieras Holocaust (helt korrekt) som “Nazi-Tysklands utrotning av sex miljoner judar” – Holocaust är den amerikanska beteckningen för Förintelsen. Det första exemplet på det påstådda slitaget, Begins ut­talande “Var var de då vi blev slaktade i Auschwitz och Dachau?” verkar med det starka ordet slaktade och ­nämnandet vid namn av två av de mest kända och av­skydda koncentrationslägren avgjort inte som något exempel på utslitning – snarare som motsatsen.

Eftersom själva uttalandet inte kan vara exempel på urvattning måste vi söka relevans för citatet i premissen att en symbol som upprepas urvattnas – oberoende av vilken den är. Detta kan vara orsaken till att författarna inte nöjer sig med endera av uttrycken var känd för eller ofta – förbindelsen av båda blir ju tavtologisk (eller mera egentligt pleonastisk); om man är känd för något beror det ju på att man gör något ofta. Men även om upprepning av ett begrepp sannolikt kan vara en bidragande orsak till att en symbol slits ut, är det ingen tillräcklig orsak. I så fall vore det kristna korset vid det här laget knappast användbart. Och hakkorset har ju dessvärre återkommit i olika sammanhang utan att förlora ett uns av sin kraft.

För att övertyga läsaren om att Begin slet ut Förintelsen som symbol måste författarna även i en pedagogisk skrift anföra ett mer tillförlitligt argument än de vaga uttrycken ofta och var känd för, och vad viktigare är, specificera i vems ögon symbolen blev utsliten.

Vem är den tänkta mottagaren?

Här som i alla retoriska sammanhang måste vi nämligen fråga oss vem som är den tänkta mottagaren till Begins budskap. Eftersom yttrandet innehåller pronomina de och vi ligger det närmast till hands att anta att den avsedda mottagargruppen är israeler. I det ljuset blir det än mer osannolikt att författarnas tes kan styrkas av exemplet. Jag har svårt att tro att någon som själv har erfarenheter av Förintelsen skulle tycka att den judiska undergångskatastrofen skulle slitas ner som symbol även om Begin använde den åtskilliga gånger. Däremot är det fullt förståeligt om den arabiska sidan och dess sympatisörer upplever en känsla av maktlöshet och motvilja inför vad de kan uppleva som ‘tjatet’ om Förintelsen. För dem är säkert varje omnämnande av Förintelsen ett för mycket. Men inte heller detta betyder att symbolen har slitits ut – återigen är det väl snarast omvänt så att den fortfarande har en enom kraft. Annars skulle den ju inte väcka sådan irritation på den palestinensiska sidan…

I samband med Begins nämnande av Auschwitz och Dachau citerar H&B också tillägget “Ingen skall komma och lära oss moral!” Den sannolika underliggande innebörden i den satsen är ‘ni hjälpte inte oss judar under Förintelsen, därför ska ni nu inte sätta er till doms över oss.’ Slitaget på Förintelsen som symbol ligger då i att Begin utnyttjade Förintelsen som anspråk på absolution för moraliskt tvivelaktiga handlingar. Att detta anspråk ogillades av många inom Israel och de allra flesta utanför landet ledde emellertid inte till att symbolvärdet hos Förintelsen ifrågasattes utan att förtroendet för Begin slets ner. Han tvingades avgå efter den i Israel starkt kritiserade invasionen av Libanon. Trots att H&B således kan ­tänkas ha en poäng i teorin om symbolers urvattning överlevde Förintelsen Begins missbruk, och inte heller detta exempel, hur välvilligt det här än har tolkats, är något hållbart argument för deras tes.

Semantisk glidning

I nästa ‘exempel’ som anförs på slitage och urvattning nämns begreppet Förintelsen överhuvudtaget inte:
Under belägringen av Yasser Arafats PLO-styrkor i Beirut sommaren 1982 sa Begin att han kände sig som “en som sänder en armé mot Berlin för att ödelägga Hitler i en bunker”.

För att detta ska kunna vara ett exempel på användning av symbolen/begreppet Förintelsen måste de norska läro­boks­­författarna öka symbolens semantiska utsträckning så att den kan omfatta i stort sett hela andra världskriget. Men genom att på det viset öka begreppets omfång och minska dess specifika betydelse, intension, gör de sig själva skyldiga till en semantisk glidning som urvattnar symbolen. Detta sker f.ö. också explicit mot slutet av avsnittet; där heter det nämligen “Holocaust- och nazistmetaforer.” Denna omfattande utökning av grundmaterialet bidrar inte till att stärka författarnas tes utan gör hela resonemanget suddigt och oskarpt.

Själva citatet gör i och för sig ett autentiskt intryck, vilket beror på tids- och omständighetsangivelsen, men vi måste åter ställa oss frågan: varför citeras det? Det har ju ingen relevans för textens uttalade syfte att visa på urvattning av ett begrepp. Eftersom vi emellertid måste utgå från att H&B anser att det har relevans för någon tes, tvingas vi göra antaganden om vilken denna kan vara. En möjlighet är att författarna anser att jämförelsen mellan den palestinska befrielsearmén och Hitlers bunker är över­driven och rentav lite löjlig – vilket den nog är för utom­stående och alldeles säkert var för Arafat. Den åsikten verkar H&B att dela. Det är en slutsats som vi kan dra av det faktum att yttrandet inte har något med Förintelsen att göra och således ännu mindre med någon urvattning av det. Det faktum att yttrandet alls citeras blir därigenom i stället en påtaglig perspektivmarkör för H&Bs egen men outtalade ståndpunkt.

En befängd beskyllning

Det enda i hela texten som verkligen vore exempel på urvattning av ett begrepp är det påstådda uttrycket ‘the Holocaust of assimilation’ som enligt författarna nyttjats i propaganda för invandring till Israel:

Till exempel har [Holocaust-symbolen] använts mycket i propagandan för att öka judisk invandring till Israel. Eftersom judar utspridda runt om i världen nu på många håll kan leva öppet och fritt utan att vara rädda för antisemitism, har man börjat att tala om denna anpassning som ‘the Holocaust of assimilation’.

För den som är det allra minsta insatt i den judiska assimileringsproblematiken är detta ett monstruöst uttryck. Innebörden i ‘the Holocaust of assimilation’ vore att assimilering, dvs att judar anpassar sig till det land de lever i och det folk de lever tillsammans med, skulle betraktas som en katastrof av samma dimension som Förintelsen. Ett sådant uttryck skulle innebära en otrolig självförhävdelse och en förolämpning av alla andra folk förutom av alla assimilerade judar. Innan jag har sett och kollat belägg för detta uttryck genom någon hänvisning till var det har förekommit, förbehåller jag mig rätten att betvivla sanningshalten i H&Bs ytterst osannolika påstånde. De har förhopp­ningsvis inte gripit själva frasen ur luften – kanske har det verkligen fällts av någon rabiat motståndare till judisk assimilering (fanatiker finns ju överallt, dessvärre) som sedan har blivit citerat, sannolikt i ond avsikt, i något udda och obskyrt sammanhang. Antisemitismens historia är dessvärre full av sådana fula beskyllningar, vanställda ‘citat’ och i ondskefull avsikt feltolkade bibelställen.

Krav på belägg

Ett sådant infamt påstående ställer med eftertryck kravet på referens för att bli taget på allvar. Dessutom gör subjektet man i H&Bs text gällande att uttrycket skulle användas allmänt, vilket är en så befängd beskyllning att det är frestande att kalla den lögnaktig.

Det framgår inte heller om det är israeler eller judiska organisationer i omvärlden som tänks propagera för in­vandring till Israel med hjälp av den påstådda formuleringen. Det sättet att argumentera, där judenheten i övriga delar av världen får klä skott för inte bara saklig kritik mot utan lika ofta rent illvilliga angrepp på Israel, påminner om den judehets som bedrivs öppet i öststaterna, kanske främst Polen och Ryssland. Där är antisemitismen snarare är regel än undantag, tvärtemot vad H&B påstår. Att det har förekommit pogromer och regelrätt judeförföljelser i Polen under i stort sett hela efterkrigstiden borde inte vara obekant för författarna.

Till råga på allt låter H&B genom ordet mycket i uttrycket “använts mycket i propagandan” påskina att ‘Holocaust of assimilation’ skulle vara någon gängse ­judisk syn på assimilering. Förutom att detta är ett rent sakfel är ord som ofta och mycket på grund av sin noto­riska vaghet olämpliga i framställningar med även blyg­samma vetenskapliga ambitioner. I det här fallet avslöjar ordet ännu en gång perspektivet. Det är slutligen intressant att se hur en del israeler (“den retoriska användning en del israeler, inte minst den tidigare statsministern Begin, har gjort av Holocaust”) i början av huvudavsnittet bara några rader längre ner har blivit “israelernas användning av Holo­caust”.

Att i ett tidigt skede av en text påstå något om en del personer för att därefter generalisera till alla är ett lika vanligt som fult demagogiskt knep och ligger på det psykologiska planet bakom de flesta av våra kulturella fördomar. (En motsvarighet till denna manipulatoriska teknik är att yttra en misstanke om något för att senare i texten behandla det misstänkta som ett faktum.)

Palestinsk propaganda

Att Arafat använder Förintelsen i sin propagande mot Is­rael är inte heller det något exempel på urvattning av begreppet: “Arafat å sin sida jämförde PLOs motstånd i Beirut med judarnas uppror i Warszawa-ghettot. Denna utsaga är karaktäristisk för hur arabisk och palestinsk propaganda i stor utsträckning har gjort bruk av Holo­caust-symbolen i sin antiisraeliska retorik”, skriver för­fattarna. Åter­igen måste vi fråga oss varför Arafats nämnande av Warszawaupproret överhuvudtaget citeras, eftersom det inte kan urvattna Förintelsens symbolvärde. Det vore tvärtom mer befogat att hävda att liknelsen av israeliska judar med tyska nazister får en alldeles särskilt stark laddning; det är ju den mest perfida och utstuderade för­olämpning man kan tänka sig. Man skulle kunna tänka sig att författarna har lagt in denna passus för objektivitetens skull, alltså för att visa att också palestinier och andra ­araber använde Förintelsen i sin retorik. Denna tanke mot­sägs emellertid omedelbart av nästa kommentar där författarna inte bara anser att araberna har skäl för detta beteende utan rentav också vet varför de gör detta när de rycker ut till Arafats försvar för att han stjäl den mest laddade av alla judiska symboler:

En av orsakerna till att de gjorde detta, var troligen att de såg hur israelerna i tid och otid använde denna symbol på ett mycket effektivt sätt.

Den förmåga som här ådagaläggs att kunna sätta sig in i palestiniernas tankar och vara i stånd att ange en tänkbar orsak (och ursäkt!) för denna brutala förolämpning, visar författarnas förmåga att känna sig in i palestiniernas ­sinnestillstånd (empati). För en tränad analytiker framstår detta som en markant avvikelse från den objektiva stilen. Det understryker frasen i tid och otid ytterligare. I tid och otid är inte bara diffust och otydligt, det har dessutom en påtagligt negativ stilvalör. Det verkar som om yttrandet kom från palestinskt håll och effekten uppstår att man får intrycket att författarna delar palestiniernas irritation över att vissa israelers utnyttjar de judiska erfarenheterna före och under andra världskriget i motsättningarna med palestinierna. (Denna läsning stöds bl.a. av att en palestinensisk tidning men ingen israelisk citeras i boken och att arabiska källor men inga israeliska åberopas. Mellan­östernkonflikten står genomgående i fokus i boken och lämnar åtskilliga exempel; den har av allt att döma varit författarnas forskningsobjekt.)

Fler perspektivmarkörer

En liknande perspektivmarkör är i alla möjliga sammanhang i frasen “Men när denna symbol används i alla möjliga sammanhang blir den till slut så urvattnad att den mister det mesta av den enastående moraliska och historiska betydelse den har haft både för judar och ickejudar.” I denna negativa kontext får också frasen i alla möjliga sammanhang en klart negativ valör och förefaller spegla samma irritation som i tid och otid.
På 80-talet, då H&B arbetade med sitt material, kanske det inte talades eller skrevs lika mycket om Förintelsen i Europa och USA som idag. Historien tillåter sig ibland ironiska vändningar. Hade inte den notoriskt ökände Robert Faurisson försökt att göra gällande att Förintelsen aldrig ägde rum eller åtminstone inte på långt när i den utsträckning som man allmänt är överens om, hade möjligen en barmhärtig slöja av glömska kunnat lägga sig över den ohyggliga händelsen. Men genom att Faurisson blev guru för världens nazister och antisemiter (exv. Ahmed Rami och hans antisemitiska Radio Islam i Stockholm) tvingades såväl judar som icke-judar att åter riva i de gamla såren. Svenska regeringens skrift “…om detta må ni berätta” är ju ett inlägg i kampen mot den absurda pro­pagandan.

I det senast citatet ur H&Bs text, “Men när denna symbol används i alla möjliga sammanhang blir den till slut så urvattnad att den mister det mesta av den enastående moraliska och historiska betydelse den har haft både för judar och ickejudar” tyder valet av pluskvamperfekt (har haft) på att åtminstone författarna upplevde att Förintelsen inte längre spelade – eller borde spela – samma roll som den hade gjort. Men 1987, när första upplagan ­av boken skrevs, hade Robert Faurisson redan varit avsatt från sin professur i historia vid universitetet i Lyon i över 15 år och motargumentationen var i full gång. Genom att studera de över 250.000 uppslagen av Holocaust på nätet kan man i dag lätt följa denna utveckling.

Det var inte minst förnekelsen av Förintelsen som kom senare generationers judar att börja fråga sina föräldrar och farföräldrar som hade överlevt den stora jude­utrotningen vad de egentligen hade upplevt. Traumat hos de överlevande hade varit så stort att de höljde sina upp­levelser i total tystnad för att överhuvudtaget överleva. De berättade ingenting för sina barn om sina upplevelser och vi yngre respekterade detta med en viss fruktan – som när man respekterar en människas sjukdom: vi vågade inte fråga. Det vi såg i filmer och läste i böcker var nog för att avskräcka oss.
Det är egendomligt att en lärobok i politisk kommunika­tion innehåller ett så partiskt avsnitt i en pågående politisk konflikt. Det visar om inget annat hur svårt det är att upprätthålla saklighet och opartiskhet när man behandlar ett stoff där man själv har tagit ställning.      ❧


Heradstveit&Bjørgos avsnit om förintelsen låter så här

Ett exempel på hur politisk retorik kan verka urvattnande på centrala kulturella symboler ser vi i den retoriska användning en del israeler, inte minst den tidigare statsministern Begin, har gjort av Holocaust, Nazi-Tysklands utrotning av sex miljoner judar.
För många judar har denna tragiska händelse fått en lika stor plats i det ­judiska folkets historia som de stora katastroferna och frälsningshändelserna i Bibeln, såsom uttåget ur Egypten, Moses mottager lagen på berget Sinai, ödeläggelserna av templet och lidandet i exil. För israelerna har Holocaust en särskilt betydelse genom att staten ­Is­rael på många sätt växte fram ur askan från Auschwitz.
Men när denna symbol används i alla möjliga sammanhang blir den till slut så urvattnad att den mister det mesta av den enastående moraliska och historiska betydelse den har haft både för judar och ickejudar. Statsminister Begin var känd för att ofta hänvisa till Holocaust när han skulle legitimera israeliska handlingar och intressen eller stoppa kritik från omvärlden; “Var var de då vi blev slaktade i Auschwitz och Dachau? Ingen skall komma och lära oss moral!”
Under belägringen av Yasser Arafats PLO-styrkor i Beirut sommaren 1982 sa Begin att han kände sig som “en som sänder en armé mot Berlin för att ödelägga Hitler i en bunker”.
Arafat å sin sida jämförde PLOs motstånd i Beirut med judarnas uppror i Warszawa-ghettot. Denna utsaga är karaktäristisk för hur arabisk och pale­stinsk propaganda i stor utsträckning har gjort bruk av Holocaust-symbolen i sin antiisraeliska retorik.
Medan denna form av arabisk retorik uppenbart tar sikte på att dämma upp israelernas användning av Holocaust- och nazistmetaforer, har israelerna själva i hög grad varit med om att ur­vatt­na Holocaust-symbolen. Till exempel har den använts mycket i propagandan för att öka judisk invandring till Israel. Eftersom judar utspridda runt om i världen nu på många håll kan leva öppet och fritt utan att vara rädda för antisemitism, har man börjat att tala om denna anpassning som “the Holocaust of assimilation”. Symbolen har på detta sätt använts om så många olika händelser och situationer som har liten eller ingen likhet med Hitlers judeutrotning, varken i omfång eller avsikt, att Holocaust är i färd med att förlora mycket av sin historiska och moraliska betydelse. (s. 83f.)

Daniel Heradstveit & Tore Bjørgo, Politisk kommunika­tion (1 uppl. 1987, svensk övers. från 2 uppl. 1992, ­Studentlitteratur 1996.


❧ Peter Cassirer är docent vid Göteborgs Universitet


Läs även Tore Bjørgos replik till Peter Cassirers artikel – i Rhetorica Scanadinavica 15 / 2000: “Retorisk analyse som kritisk virksomhet


Artikeln finns i RetorikMagasinet 4, s 26-30.

Om skribenten

Peter Cassirer (1933-2020) docent em vid Göteborgs Universitet – med stort fokus på stilistik.
Han har gett ut böcker om stil och retorik som Stilistiken, ­Huvudlinjer i retorikens historia samt Konsten att manipulera ett sammanträde. För RetorikMagasinet har har skrivit en rad artiklar

Lämna ett svar