Studiet av retoriska yttringar och övertygande medel, det vi kallar för retorikanalys eller ”rhetorical criticism”, syftar i första hand till att undersöka och kritiskt granska explicita yttringar hos aktörer i retoriska situationer: argument, stilistiska grepp, visuella budskap etc. Det kan också syfta till att därutöver kartlägga en mera implicit, outtalad och svåråtkomlig nivå av t.ex. underförståddheter, och underliggande värderingar och premisser.1 Jag vill här diskutera ytterligare en svårgripbar men ofta avgörande kommunikationsnivå som sällan har berörts inom retorikvetenskapen, nämligen kommunikationsattityder och hur de yttrar sig, verbalt och icke-verbalt. Kommunikation sker som bekant sällan enbart på ett rationellt plan utan det försiggår emotionella processer av t.ex. sympati/antipati, aggressivitet/vänlighet, entusiasm/likgiltighet etc. Det handlar i grunden om attityder till både situationen, ämnet och publiken respektive motparten