Betyg på retorik

Sara Santesson

Betyg på retorik

Kan man sätta betyg på retorik? Vad är det i så fall man betygsätter – sin egen eller en tänkt mottagares upplevelse? Och gör det retorikstuderande till bättre retoriker och/eller duktigare retorikstuderande att de får betyg?

Sara Santesson reflekterar kring hur man bäst skapar grogrund för studenter som vill utvecklas som retoriker.

Varför är det svårt att sätta betyg på ett tal (eller en text) vars syfte är att vara retoriskt? För att retorikens mål är att övertyga, och vi övertygas av olika saker.

Ska jag då som lärare bedöma om jag blir över­tygad? Blir jag känslomässigt berörd? Njuter jag av att höra talet? Lär jag mig något?

Eller ska jag istället bedöma om jag tror att den tänkta publiken blir övertygad?

Hur övertygande den retoriska artefakten är beror på mottagaren. Hur den bedöms, däremot, beror på examinatorn. Det är ofrånkomligt att en examinator kan uppleva en beskrivning som ”träffsäker”, medan en annan ser den som ”stereotyp”. Språkbruket i en text kan av en person ses som ”kreativt och personligt” och av en annan som ”obildat och slarvigt” – ethoshöjande eller ethossänkande.

Ett visst mått av subjektivitet finns förstås i all bedömning, men den är rimligtvis större för retoriska alster än för vetenskaplig argumentation som till exempel i ett paper, i svaret på en essäfråga eller i en kandidatuppsats där det i första hand är docere som bedöms, och där mottagaren är given: vetenskapssamhället.

Effekten är således svår att betygsätta. Vad vi retoriklärare däremot kan betygsätta är intentionen – om vi känner till den. Vi måste låta studenterna redogöra för sina retoriska val och också visa hur dessa realiseras. Gör de det, är det möjligt att mäta kunskapsdjup och förmåga att relatera teorier och begrepp till nya situationer. Som bedömningsunderlag räcker således inte det retoriska alstret – talet eller texten – utan vi behöver underlag som visar hela den retoriska processen och de val som studenten gjort i olika delar av processen. På våra kurser brukar vi kalla ett sådant underlag för en metareflektion, en reflektion över den egna förberedande reflektionen.

“Om graderade betyg ska ges på färdighetsinriktade retorikkurser verkar vara en ständig fråga. De fördelar som brukar nämnas är att de stimulerar lärandet och att de ökar studenternas konkurrenskraft. Men det finns, såvitt jag vet, inga entydiga forskningsresultat som pekar mot att graderade betyg stimulerar lärandet.”

Vi ska se närmare på några utdrag ur en meta­reflektion och vad man kan utläsa av dem. Exemplen är skrivna av retorikstudenten Valter Albin från hans metareflektion kring ett lovtal till Sverige, tänkt att framföras på Skansen på nationaldagen. Hans metareflektion är disponerad efter partesmodellen, med ett stycke om intellectio, ett om inventio och så vidare.

Intellectio: I denna fas tog jag först och främst reda på vad det innebar att hålla ett tal på Skansen under nationaldagen, kontexten för talet. /—-/ Det som först och främst påverkade mitt tal från denna process var min inledningsfras (eders majestäter, ers kungliga högheter, etc) då jag upptäckte att detta är praxis i formella och högtidliga sammanhang då traditionellt högt rankade personer, som kungafamiljen, närvarar. Jag funderade också på publiken, vilken stil (hög eller låg) som var passande och bestämde mig att jag kunde ta någon slags “mellan-hög” stil för att hålla mig lite folklig och avslappnad men ändå tillräckligt högtidlig för sammanhanget.

Studenten visar här att han, i enlighet med den retoriska traditionen, har lärt sig genom att efterbilda andra talare; han har studerat tidigare nationaldagstalare och gjort en rimlig bedömning av vilka krav den retoriska situationen ställer. För mig som examinator återstår att se om talet verkligen håller den stilnivå som studenten säger sig eftersträva.

Elocutio: /—-/ Jag sänkte medvetet min stil något under ‘sinnelags’topiken, där det kändes speciellt viktigt att framhäva mitt ethos i sammanhanget. Då jag skulle visa på det svenska sinnelaget så kändes det inte trovärdigt att vara alltför högtravande. Jag använder en hel del stilfigurer, men jag har försökt att väva in dem i texten så att de skall passa bra in i sammanhanget och tycker att jag har lyckats rätt bra med det. För att slå an tonen använder jag i inledningen och under topiken ‘härkomst’ en del bildspråk (som att slagfältet förflyttats från fronten mot Norge till konferenser i Bryssel och att Sverige blomstrade i inlandsisens smältvatten).

Som examinator är det värdefullt att veta att när studenten blir lite mera vardaglig i en del av talet, så är det inte en miss från hans sida, utan ett medvetet val för att öka närheten till publiken. Utan den informationen skulle det kunna ses som ett stilbrott.

Actio (och pronuntiatio): Eftersom min dramatiska stil visserligen är pathosfylld och troligen underhållande men saknar ethos, så bestämde jag mig för att köra på en mer tillbakahållen profil. Med tanke på uppgiftens kontext kändes detta också passande (aptum). /—-/  Jag  valde att ha ett relativt formellt och enkelt kroppsspråk för att låta talets innehåll och min röst styra, just med tanke på att jag antagligen skulle stått bakom en talarstol och haft ytterst lite utrymme för gester som talare på Skansen, plus att det skulle kunna ha uppfattats som oprofessionellt.

Av den här kommentaren kan jag som examinator se att studenten har valt att tona ner sin annars ganska teatraliska stil. Det är otvivelaktigt en retorisk kompetens att kunna välja en persona som är anpassad till kontexten.

Metareflektionen kan alltså visa examinatorn om studenten har gjort medvetna val, baserade på kunskaper i retorik.

Det finns numer en hel del personer som är inlästa på retorisk teori. Det finns också många som då och då kan tala väl. Men inte alla har förmågan att, som den här studenten, omsätta retorisk teori i praktiken. När studenten formulerar sina intentioner och ambitioner så syns den retoriska kompetensen.

Kan vi – och bör vi – betygsätta i retorik?

Så om vi ska summera: Kan man sätta betyg på retorisk färdighet? Svaret är Ja! Följdfrågan blir då: Bör vi?

Om graderade betyg ska ges på färdighetsinriktade retorikkurser verkar vara en ständig fråga. De fördelar som brukar nämnas är att de stimulerar lärandet och att de ökar studenternas konkurrens­kraft. Men det finns, såvitt jag vet, inga entydiga forskningsresultat som pekar mot att graderade betyg stimulerar lärandet.

På retorikkurser vid Örebro universitet och Södertörns högskola har man under senare år övergått till graderade betyg på alla typer av retorikkurser. Vid Uppsala universitet har man ograderade betyg på kurser i muntlig retorik. Vid Lunds universitet håller vi fast vid den retoriska grundtanken att ämnet bygger på lika delar teori och praktik. I alla våra delkurser på grundnivå (utom kandidatuppsatsen) är teorin och praktiken integrerade. För oss finns det åtminstone tre skäl till ograderade betyg:

1. Både traditionell retorisk didaktik och modern skrivutvecklingsforskning pekar på betydelsen av respons och goda exempel. Därför är det viktigt för studenternas utveckling av kommunikativa färdigheter att de arbetar mycket öppet med sina retoriska alster, i olika versioner, och att de är engagerade inte bara i sin egen utveckling utan också i sina medstudenters. Vår erfarenhet är att en sådan arbetsmiljö har bättre förutsättningar om man undviker betygskonkurrens mellan studenterna (som gärna uppstår även när betygen är målrelaterade).

2. Det är inte summativ respons som utvecklar studenters kommunikativa färdigheter utan formativ respons, det vill säga respons som ges under själva arbetsprocessen. Om man har graderade betyg och responsen ges summativt, kommer den av naturliga skäl att få karaktären av betygsmotivering ”därför fick du inte VG”, där fokus i stor utsträckning ligger på negativa sidor av studentens prestation, något som kan tyckas pedagogiskt tveksamt. Var vill jag som lärare helst lägga min tid – på utveckling eller examination?

3. Om vi vill att studenterna ska bredda sin retoriska repertoar, det vill säga pröva nya uttrycks­former och kliva ur sin komfortzon, då måste de våga misslyckas. Erfarenheten säger att studenter som strävar efter överbetyg är mindre benägna att pröva nya vägar och hellre väljer säkra kort. Här ser vi alltså graderade betyg som hämmande för utvecklingen.

Frågan Bör vi betygsätta retorisk färdighet? kan tolkas på olika sätt. Man kan betygsätta löpande, under kursens gång, det vill säga betygsätta många moment. Man kan också ha en avslutande examination, till exempel ett avslutande tal med en bifogad metareflektion.

Om frågan avser löpande examination är svaret Nej! Betygsättningen försämrar arbetsklimatet och begränsar studenternas utveckling.

Om frågan gäller en fristående examination är svaret: Ja, men med förnuft. ❧

Sara Santesson är studierektor för Journalistik, Mediehistoria och Retorik vid Lunds Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 54/55, s 31-34.

Läs mer:

Dysthe, Olga, Frøydis Hertzberg & Torlaug Løkensgard Hoel (2011). Skriva för att lära. Lund: Studentlitteratur.

Hoel, Torlaug Løkensgard Hoel (2010). Skriva på universitet och högskolor. En bok för lärare och studenter. Lund: Studentlitteratur.
Jönsson, Anders (2013). Lärande bedömning. Malmö: Gleerups utbildning.

Pelger, Susanne & Sara Santesson (2012). Retorik för naturvetare. Lund: Studentlitteratur.

Santesson, Sara (2013). “Vad kan man när man kan skriva? Om metareflektioner som vägledning för lärare och studenter”. I: Utvecklingskonferens 13. Att skriva för att leva, lära och lyckas. Lund 24 oktober 2013. Proceedings. Red. Åsa Lindberg-Sand. Lunds universitet.

Sigrell, Anders (2014). “Fem frågor – att låta studenterna konstruera tentan”. I: Högskolepedagogisk reflektion och praktik. Proceedings från Humanistiska och teologiska fakulteternas pedagogiska inspirationskonferens 2012. Red. Alexander Maurits och Katarina Mårtensson. Lund: Humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet.

Artikeln är en omarbetad version av det paper Sara Santesson presenterade på NKRF V i Lund, Oktober 2014. Vi riktar en tack till Valter Albin för att vi kunde använda hans text i artikeln.