Bred introduktion till retoriken

Recension

Charlotte Jørgensen & Lisa Villadsen (red.): Retorik. Teori og praksis. Kbh.: Samfundslitteratur. 303 s.

Bibliografiskt

Författare: Orla Vigsö

Rhetorica Scandinavica 56 (2010), s 72-74

Annons

Recensionen

Man kan knappast påstå att det råder brist på böcker, som presenterar sig själva som introduktioner till retoriken. Men det har varit en klar övervikt av böcker, där allt viktigt har hänt för runt 2000 år sedan, och där syftet är att presentera handfasta råd om “hur man gör”.

Dessa böcker kan fylla en funktion, visst, men de är sällan särskild originella och de ignorerar oftast helt det faktum, att retoriken i dag är ett vetenskapligt område med allt vad detta innebär: nödvändigheten av att diskutera de vetenskapsteoretiska förutsättningarna, den ständiga teoriutvecklingen, disciplinens samverkan med andra vetenskapsområden, osv. Men det finns undantag; Jens Kjeldsens Retorik idag (på svenska 2008), Hanne Roer & Marie Lund Klujeff (red.) Retorikkens aktualitet (2009), och den af Charlotte Jørgensen och Lisa Storm Villadsen redigerade Retorik. Teori og praksis (2009). Kjeldsens bok är en diger volym, vars uppbyggnad nästan kräver att läsaren läser boken från pärm till pärm, och Roer & Klujeffs sätter fokus på olika (nyare) användningsområden för retorisk analys.

Jørgensen & Villadsens bok är däremot en bred introduktion till retoriken, med kapitel om den historiska utvecklingen. Huvudsakligen består boken dock av relativt fristående kapitel om olika centrala delar i retorisk analys: genre, topik, retoriska funktioner, form & stil. Bakom boken står, förutom de två redaktörerna, ytterligare tre välkända köpenhamnsretoriker: Christian Kock, Merete Onsberg och Hanne Roer, och för varje kapitel står vem författaren är. Det innebär med andra ord att boken å ena sidan är en samlad introduktion, å andra sidan en rad fristående uppsatser om retoriska ämnen. Det kunde ha varit ett problem i andra sammanhang, där författarnas olika skrivsätt och syn skulle kunna skapa en oharmonisk helhet. Här bidrar det snarare till att övertyga läsaren om, att det inte bara finns en samsyn på retorikinstitutionen i Köpenhamn vad angår ämnets innehållssida, utan även dess uttryckssida. Skarvarna märks knappt under läsningen. Och vad gäller relationen till de två tidigare nämnda böckerna, så hänvisas det explicit till dessa som lämpliga supplement. Det finns med andra ord en uttrycklig vilja till diskussion för att föra retorikvetenskapen framåt, som är berömvärd och som samtidig understryker existensen av olika synvinklar och intressen inom ämnet.

Boken presenterar en modern och vetenskaplig introduktion för retorikstudenter på universitetsnivå, och det har flera intressanta konsekvenser. För det första betyder det att retorikvetenskapliga diskussioner om begrepp och tolkning av klassiker refereras, förvisso kort men med noter som ger inblick i positionerna och var ytterligare läsning finns. Författarna drar sig inte heller för att själva presentera egna tolkningar och teoretiska utvecklingar, vilket gör boken till något mer än en blott syntetiserande lärobok.

För det andra knyter författarna explicit förbindelserna till teorier inom angränsande områden, som medieforskning och pragmatik. Detta är inte bara en fördel för studenter, som på så sätt får den retoriska kunskapen länkad till vad de i övrigt har lärt sig, det är också en nödvändighet om retoriken ska kunna fungera som praktiskt analysverktyg. Här ligger, tror jag, en skillnad mellan den danska traditionen och t.ex. en svensk, där det har funnits tendenser till en “renodling” av retoriken. I den danska “skolan”, om man kan tala om en sådan, intar retoriken en naturlig plats bland övriga sätt att betrakta kommunikation och språkanvändning.

Samtidig pekar vissa av bokens kapitel även på en annan viktig förbindelse, nämligen till filosofi och samhällsteori. Särskild diskussionerna av retorikens förhållande till (samhälls)etiken visar på en grad av reflektion, som man inte är van vid från mer traditionella introduktioner. Dessutom innehåller boken tre kapitel, som skiljer sig ut från andra introduktioner. Det gäller det avslutande kapitlet om retorisk textproduktion, som knyter an till de mer pedagogiskt orienterade införingarna, som bl.a. norska skrivforskare har publicerat det senaste decenniet. Men det gäller framför allt kapitlen om framförandet och uppläsning, som på ett utmärkt sätt demonstrerar förbindelsen mellan teori och praktik.

Kritikpunkterna mot boken, givet dess förutsättningar och syften, är få. Man kan i vissa kapitel se en tendens till uppradning av tänkare eller begrepp som tyder på att antalet tillgängliga sidor för kapitlet har varit i konflikt med författarens önskan att få med allt (eller det mesta). Och i kapitlet om retorisk genre saknar jag någon form av diskussion om retorikens genrebegrepp i relation till den omfattande genreforskning som sedan 1990-talet har växt fram inom språkvetenskapen. En sådan diskussion skulle dels knyta an till frågan om hur genrebegreppet används inom andra discipliner, dels visa att retoriken har något att bidra med på området.

Som helhet fungerar boken bra som introduktion till retorikens historiska bakgrund och nutidiga status, samtidig som den ger vissa redskap för egna praktiska analyser. Men dess styrka ligger klart i att författarna visar retorikämnets ständiga förändring och utveckling i samspel med andra discipliner och områden. Det gör dock också, att läsaren (studenten) förutsätts ha ett mer reflekterande förhållande till vetenskapsteoretiska och filosofiska frågeställningar än vad man kanske kan förvänta sig av nybörjare (åtminstone i Sverige).

Däremot tror jag den fungerar alldeles utmärkt just i kombination med andra nya introduktioner, precis som redaktörerna påpekar. Och för oss andra fungerar den som en påminnelse om att retoriken lever i kraft av sin förmåga att ta in och diskutera andra teorier om mänsklig kommunikation.