Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Anmeldelser » 10 Nordic Studies

10 Nordic Studies

av Barbro Wallgren Hemlin

Recension

Ten Nordic Studies in the History of Rhetoric vol. 1. Pernille Harsting och Stefan Ekman (red), Nordisk Netværk for ­Retorikkens Historie, Köpenhamn 2002.

Bibliografiskt

Författare: Barbro Wallgren Hemlin.

Rhetorica Scandinavica 25 (2003), s 65-70.

Annonce

Recensionen

 Nordiskt nätverk för retorikens historia (NNRH) grundades 1999 och är ett forum för nordiska forskare som ur olika veten­skapliga perspektiv arbetar med retorik­historia. Man har hittills bl.a. anordnat två konferenser, senast i Helsingfors i augusti förra året. Nu har nätverket glädjande nog också kommit ut med sin första bok,  Ten nordic studies in the history of rhetoric vol. 1, en essäsamling med bidrag av författare från Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Ten nordic studies är en allmänbildande bok som, titeln till trots, inte bara rör nordiska förhållanden, utan också behandlar t.ex. rysk retorikhistoria från 900-tal till 1700-tal (Ingunn Lunde), metafrasering av helgonbiografier i 1100-talets Bysans (Christian Høgel), återupptäckten av senklassisk epi­deik­tisk teori under den italienska renässansen (Pernille Harsting) och Henry Thoreaus retorik i essän ”Resistance to Civil Government” (Henrik Gustafsson).  Nordiska ­teman som behandlas är t.ex. Omer Talons retorikbok och dess ställning i 1600-talets Danmark och Norge (Amund Børdahl), förekomsten, eller snarare avsaknaden, av ­realism och evidentia i svenska 1700-tals­romaner (Mats Malm) och kiasmen som argumentativt grepp i Almqvists Historiens idéer (Jon Viklund). Tidsmässigt spänner de studier som presenteras över 1000 år, från sent ryskt 900-tal till danskt 1900-tal.

De båda artiklar som behandlar de äldsta förhållandena, Ingunn Lundes ”Text and Theory: Reflections on the history of rheto­ric in pre-Petrine Russia” och Christian Høgels ”Metaphrasis and the rewriting of Saints’ Lives in Byzantium”, är båda intressanta, välskrivna och synnerligen allmän­bildande. För egen del visste jag innan jag läste inte mycket om vare sig rysk retorik­historia eller helgonbiografier i det gamla Bysans. Nu vet jag mer.
Lunde tar oss på en snabb tur genom Rysslands historia, från 900-tal till tidigt 1700-tal, med sikte på retorikens intåg i Ryssland. Fram till 1600-talet lyser retorisk teori i stort sett med sin frånvaro, men kristna texter importeras och översätts och det retoriska arvet kommer således till Ryssland inte som teori utan som praktik. Genom spridda metaspråkliga kommentarer som återfinns i anslutning till de översatta ­texterna kan vi dock se att det i vissa grupper redan under 1300- och 1400-tal finns en stilistisk medvetenhet – när man skriver om heliga personer gäller det t.ex. att hitta en ”passande stil” och man är alltså medveten om aptum, vikten av anpassning mellan ämne och språklig stil (av den typ som representeras i t.ex. Vergilius hjul). Under 1600-talet syns en tydlig ökning i intresset för stil och språknorm, även om det fortfarande inte finns några retoriska handböcker. Ett konkret vittnesmål finner vi i det brev som prins Andrej Kurbskij 1564 riktar till Ivan IV (= den förskräcklige). Kurbskij klandrar svårt regentens språkliga stil och menar att denne vid något tillfälle (inte specificerat vilket) i stilistiskt avseende skrev så barbariskt, att inte bara lärda och kunniga män utan också vanligt folk och t.o.m. barn skulle ha skrattat om de hade fått läsa det.
Under 1600-talet blir Kiev ett kulturellt och intellektuellt centrum där östliga och västliga traditioner av olika slag möts och skapar en språkligt och stilistiskt mycket heterogen situation. Som ett resultat av ­detta, skriver Lunde, ökar behovet av språklig kodifiering och normering. Under århundradet publiceras både grammatikor och retoriska handböcker (av de sistnämnda finns 32 stycken bevarade – alla på latin).
I Moskva präglas den senare hälften av 1600-talet av svåra stridigheter kring föreslagna revisioner av religiösa texter. Motståndarna till språklig revidering ser okunnighet om retorik, dialektik och grammatik som berömvärd och det slaviska språk­et prisas som det rikaste och av Gud mest omtyckta, eftersom det leder till direkt till Gud utan behov av hedniska regler eller sluga tricks. Denna avoghet mot retoriken och grammatiken är enligt Lunde beteck­nade för hela den period som behandlas i artikeln. De religiösa texterna har kanonisk status vilket gör att uttrycket i sig är centralt. Varje strävan att se förhållandet mellan form och uttryck som arbiträrt möts med opposition.
Mot 1600-talet slut öppnas genom Peter den stores maktövertagande Ryssland till sist fullt ut för vetenskapligt och kulturellt inflytande från väst.
Lundes artikel är som nämnts intressant, men behandlar nog egentligen mer rysk ­kulturhistoria i allmänhet än rysk retorikhistoria. Av den diskussion som förs i slutet av artikeln framgår dock att mer av det ­senare är i vardande. Forskningen har ­hittills inriktat sig huvudsakligen på in­förandet av retorisk teori i Ryssland – och där finns ju inte så mycket att studera. Lunde framhåller istället textstudiet som en viktig källa till ökad kunskap – genom alla de ­texter som finns att tillgå erbjuds rika ­möjligheter att studera retoriken via dess praktiska tillämpning.
Høgels artikel erbjuder fascinerande ­läsning om de gamla helgonbiografierna som i 800- och 900-talens Bysans blir allt mer omoderna till sin stilistiska form. Deras enkla språk hamnar i skarp kontrast till den retoriskt utsmyckade stil som är på modet. Enligt Høgel måste den som vid denna tid vill bli respekterad i Konstantinopels litte­rära värld låta de retoriska reglerna styra den stilistiska utformningen. Ur denna situation uppstår på 1100-talet en ny och omfattande litterär aktivitet – helgonbiografierna skall metafraseras, eller kanske med en svensk term, stiltransponeras, för att bättre passa tidens smak. Artikeln innehåller en intressant och relativt detaljerad beskrivning av hur arbetet med texterna kunde gå till rent praktiskt, men ännu mer stimulerande är enligt min uppfattning den diskussion som förs om vad metafrasering, eller stiltrans­ponering, är. Kanske bör denna typ av textbearbetning, med tanke på de stora språk­liga ingrepp som görs i texterna, ses som en form av inomspråklig översättning? Hos mig föds tanken att det kanske t.o.m. är ett större ingrepp att stiltransponera inom ett språk än att översätta mellan två språk. Vid översättning lägger man ju sig vinn om att i mesta möjliga mån bevara stilnivån och ­färgen hos ursprungstexten, medan stil­transponeringens syfte är just att förändra detta.
Lundes och Høgels artiklar ger mycket kunskap, men det är ibland svårt att avgöra vilka delar av innehållet som är referat och sammanställning av tidigare forskning och vilka delar som är resultatet av skribenternas egen forskning. Lunde skulle också ­vinna på att knyta sin redogörelse tätare till den allmänna kristna retorikhistorien och dess skildringar av kyrkofädernas vånda inför att använda retoriska medel i för­kunnandet av Guds ord.

Pernille Harsting går i sin artikel 300 år fram i tiden och behandlar på ett klart och överskådligt sätt återupptäckten och det växande intresset för senklassicistisk epideiktisk teori under den italienska renässansen. Särskilt fokuseras Menander Rhetors (200-talet e.Kr) båda handböcker om ceremoniella tal och dessa verks betydelse i 1400- och 1500-talens Italien. Bl.a. betonas att böckerna inte bara sågs som användbara handböcker utan också som källor till för­ståelse av den klassiska litteraturen som ­helhet.

Amund Børdahls bidrag behandlar Omer ­Talons retorikbok och dess ställning i 1600-talets Danmark och Norge. Talon var Petrus Ramus närmaste medarbetare och hans retorik­bok kompletterar Ramus dialektik, på det för ramismen karaktäristiska sättet att retoriken behandlar elocutio och actio, dialektiken inventio och dispositio, medan memoria inte behandlas alls.
I Danmark liksom i Tyskland, framhåller Børdahl, ligger Talons betydelse snarast i att hans bok bryter Melanchtons dominans och på så sätt banar väg för nya läroböcker i retorik där såväl Melanchton och Talon som andra källor utgör grundvalen. Men dess­utom används Talons retorikbok under en kort period hösten 1603 vid retorikprofessorn Jon Jacobsen Venusins (d. 1608) föreläsningar. Venusin byter ut Ciceros De ­Oratore mot Talons bok och vi kan av Venusins argumentation för utbytet se att det uppenbarligen inte var okontroversiellt. Han argumenterar intensivt för att visa att valet är klokt: Ciceros arbete är t.ex. svårt för studenterna att få tag i och det är så omfångsrikt att det blir svårgripbart och opedagogiskt. Dessutom framhåller han (som en gliring mot kolleger?) att för honom är studenternas utveckling viktigare än hans egen ära och att han verkligen inte skäms över att föreläsa över Talon istället för över storheter som Cicero.
Diskussionen av Venusins försvar lyfter Børdahls uppsats och är den del av innehållet jag minns bäst, vilket väl snarast är ett vittnesbörd om vikten av konkretion.

Just rikedom på konkretion kännetecknar två av bokens mest läsartillvända och intressanta bidrag, nämligen Stefan Ekmans och Merete Onsbergs. Ekman behandlar sju av de poem som publicerades i samband med den unga Sophia Carlssons död den 11 augusti 1777. Denna köpmannadotter tillhörde en av de mera inflytelserika familjerna i den tidens Göteborg och hon och hennes make fanns med bland grundarna av Götheborgs Vetenskaps – och Vitterhets-Samhälle (GVVS). Ekman argumenterar i sin artikel för att de sju poemen, som publicerades i två Göteborgstidningar, kan ses som en svit istället för som fristående från varandra. De publiceras under två månader, från 15 augusti till 25 oktober, och man kan se hur poemen allteftersom de publiceras skiftar tema, från de första poemens lovprisning, över de något senares uttryck för sorg, till det sistas inriktning på tröst. Ekman håller det också för sannolikt att GVVS faktiskt använde sig av Sophia Carlssons död för att offentligt få möjlighet att visa upp säll­skapets vittra kapacitet. Bl.a. skrev Bellman, en av GVVS medlemmar, som sannolikt inte personligen kände Sophia Carlsson, ett av poemen.
Vid Sophia Carlssons död på sensommaren 1777 var tillfällesdiktningen fortfarande en synnerligen populär genre i Sverige och GVVS kunde därför räkna med att poem­sviten fick stor uppmärksamhet. Året därpå föds kronsprins Gustav vilket innebär en kulmen i intresset, men samma år utgör också början till slutet för genren i Sverige. I det första numret av Stockholms Posten som utkommer i oktober 1778 går Johan Henric Kell­gren till kraftfull attack mot undermålig tillfällesdiktning och klåpar­aktiga rim­smidare. Även om Kellgren egentligen inte alls riktade sig mot dem som till fullo behärskade genren fick angreppet ­svåra ­följder för tillfällespoesin och bara några år senare är genren, med undantag för begravningsdikterna, i stort sett försvunnen ur tidningarna.
Riktigt underhållande blir det i Merete Onsbergs artikel som är en jämförelse ­mellan två böcker om kroppsspråk – den brittiske elocutionisten Gilbert Austins Chiro­nomia från 1806 och danskarna Flemming Mølbacks och Werner Pelmans (hädanefter refererad till som Mølback) Kend dit krops­sprog från 1984. Onsberg hittar både skill­nader och likheter och man läser med lätthet mellan raderna att hon själv klart före­drar den äldre av de båda böckerna.
Likheter finner hon t.ex. i de båda böckernas stora fascination över människans kropp och kroppsspråk. Båda genomsyras av övertygelsen att kroppens språk är det allra viktigaste elementet i mänsklig kommunikation, och hos Mølback presenteras de märkliga men ofta förekommande procentsiffrorna om kroppens och röstens allt överskuggande betydelse för vad som kommuniceras till lyssnaren (i det här fallet skall 55% av budskapet kommuniceras med kroppen, 38% med rösten och bara 7% med orden).
En annan likhet är att båda böckerna till stor del kopplar samman actio med teater – Austin t.ex. gör ingen skillnad mellan advokatens och skådespelarens framförande och i båda böckerna finns tanken att kroppsliga uttryck kan planeras i förväg. Båda böckerna är på detta sätt normativa – de beskriver inte bara vad den kommunicerande kroppen gör utan föreskriver också vad den borde göra – men, för att komma in på olikheterna, de gör det för olika syften.
Austins syfte är estetiskt – han vill hjälpa sina landsmän till ett harmoniskt, vackert och uttrycksfullt framförande och på så sätt göra dem sant vältaliga. Mølback vill där­emot främst lära ut hur man tolkar andras kroppsspråk samt hur man själv gör för att slippa bli avslöjad genom sitt eget (det framhålls dock att kroppsliga uttryck måste ­tolkas i sitt sammanhang – om någon ­rynkar på ögonbrynen kan det betyda ­misstänksamhet – men om det inte stämmer med det övriga kroppsspråket eller med rösten kan det vara ett tecken på närsynthet, ögoninflammation el. dyl.). Mølback är ­alltså mer inriktad på att lära ut hur man döljer sina känslor och åsikter än hur man uttrycker dem!
Förutom skillnader i syfte ser Onsberg också skillnader bl.a. i hur författarna ser på förhållandet mellan gester och ord. För ­Mølback är begreppet kroppspråk ingen metafor. Kroppen talar verkligen, den har sitt eget språk och vi kan lära oss att både tolka och utföra otvetydiga gester. Dess­utom ger bestämda gester bestämda effekter. För Austin är gesterna däremot ett understöd och en prydnad för det talade ordet.

Päivi Mehtonens uppsats inleds med den utomordentligt intressanta frågan: Varför gör somliga svårbegripliga texter oss vakna och angelägna om att förstå det svår­begripliga, medan andra bara gör oss trötta och i bästa fall läses med irritation? Eller mera kortfattat: Varför är det skillnad på svårbegriplighet och svårbegriplighet? Där­efter diskuterar hon hur Quintilianus tankar kring obscuritas (i motsättning till den retoriska dygden perspicuitas – klarhet) på­verkar 1700-talets estetik – i uppsatsen re­presenterad av den tyska estetikens fader, Alexander Gottlieb Baumgarten (1714-62) och den skottske retorikfilosofen George Campbell (1719-96).
Att Quintilianus är en mycket viktig källa för både Baumgarten och Campbell visar Mehtonen tydligt – båda två framhåller perspicuitas som en dygd och som en nödvändighet för att mänsklig kommunikation skall fungera. Oavsett om en talares eller skribents intention är att informera, att över­tyga, att smickra, att beröra eller att över­tala, måste han uttrycka sig så att han blir förstådd – annars talar han utan syfte, skriver Campell i sin The philosophy of Rhetoric. Men Quintilianus arv syns också i de båda filo­sofernas diskussioner av när obscuritas kan vara till nytta – nämligen främst på poesins område. Poesi är som skönast och mest fulländad då den är clarus et confusus (klar och förvirrande) menar Baumgarten och Campbell framhåller att profetisk stil i ­poesi eller i bibeln behöver något av stilistisk dunkelhet – t.ex. allegorier eller parabler (när det gäller dessa båda stilgrepp kan väl dock sägas att dunkelheten egentligen tjänar klarheten, dvs. att det dunkla, gåtan, har till ­syfte att skapa intresse och konkretisera, ­vilket i slutändan kan ge större klarhet?).
Mehtonen uppmärksammar i sin uppsats ett intressant område inom stilistiken och språkfilosofin, men den där viktiga frågan som hon ställde i sin inledning och som jag så gärna ville ha ett möjligt svar på blir egentligen inte besvarad. Så jag väntar på Mehtonens kommande bok (fast jag ser i ­litteraturlistan att den tyvärr skrivs på ­finska) – kanske kommer svaret där.

Jon Viklunds uppsats om Carl Jonas Love Almqvists bruk av kiasmen som del av argumentationen i Historiens idéer (skriven omkring 1819) är synnerligen intressant men ganska svårläst. Tanken som framförs är (om jag har förstått det rätt) att kiasmen inte bara är form, utan att den genom sin form även på bär på inneboende idéer, dvs. att den kiastiska formen i sig bär ett innehåll. Tanken är tilltalande och sannolik, men för att bli lättare att för­stå krävs mer konkretion och större klarhet. Vi får den kopplad till Almqvists kiastiskt formade syn på historien, dvs. att historien som helhet endast kan förstås om vi ser till dess delar och vice versa, men som läsare behöver man mer hjälp för att fullt ut förstå. Det är t.ex. inte helt självklart vad som menas med att Almqvist genom inventio för­enar vältalighet och visdom (”It is clear that in Almqvist invention unites eloquence and wisdom”) eller med att kiasmen som figur har en naturlig relation till det den ut­trycker?

Om att figurativ stil kan ha en argumentativ eller t.o.m. polemisk funktion handlar också Henrik Gustafssons uppsats. Gustafsson diskuterar Henry Thoreaus retorik i den kontroversiella texten ”Resistance to Civil Government” och argumenterar för att Thoreau använder bilden av människan som maskin som övergripande trop i sitt angrepp på staten. Enligt Gustafsson låter Thoreau tropen transformeras så att den i textens början används i opposition mot staten (människan tjänar staten inte huvud­sakligen som män, utan som maskiner) och längre fram som en metafor för hoppet att staten skall bli bättre om den leds av upp­lysta människor som förstått att ­tanken ­alltid är fri. Precis som i Viklunds fall skulle Gustafsson kunna hjälpa läsaren till större klarhet. Jag är t.ex. inte säker på att jag ­förstår hur man/maskin-metaforen transformeras för att konkretisera hoppet.

Ett mycket intressant bidrag är Mats Malms uppsats om kopplingen mellan retorik och realism i svenska 1700-talsromaner. Malm knyter samman retorikens evidentia och litteraturvetenskapens realism och menar att dessa båda begrepp till stor del står för ­samma sak – åskådliggörande och konkre­tion. Malm konstaterar att realism, eller ­evidentia, är mycket ovanlig i tidiga svenska romaner, trots att romangenren till stor del fått sin popularitet just genom detta drag. I den första svenska romanen, Adalriks och Giöthildas Äfwentyr, saknas realistiska drag nästan helt. Detta är anmärkningsvärt eftersom romanen med avseende på tema och struktur har tydliga föregångare i t.ex. Virgilius Aeneiden och i John Barclays latinska roman Argentis, som båda kännetecknas av en påtaglig rikedom av realism i form av färg­rika detaljer och livlighet.
Att realistiska drag så påtagligt saknas i Adalriks och Giöthildas Äfwentyr och även i andra tidiga svenska romaner beror, hävdar Malm, på en uppsättning moraliska rikt­linjer för när evidentia bör och inte bör användas. I Sverige ses evidentia vid denna tid som moraliskt tvivelaktigt, eftersom det utgör ett kraftfullt medel för argumentation, ett medel som kan användas för både goda och onda syften. För den författare som strävar efter moralisk auktoritet är ­evidentia därför inget lämpligt stilgrepp. Dygden skall inte pyntas med språkliga dekorationer och smycken, för sådant är ­lastens verktyg och det för människor på avvägar. Dygdens skönhet framgår utan pynt.
Malms konklusion, som är nog så över­tygande, är att den realistiska eller moderna romanens framväxt i Sverige hämmas av två motstridiga estetiska ideal. Först när den gamla, moraliskt baserade, estetiken blir omodern och det utländska inflytandet allt större, öppnas vägen för den moderna realistiska romanen, med t.ex. Fredrik Cederborghs Uno von Trasenberg. Men då är det redan 1809.
Det torde av de ovan givna resuméerna ha framgått att Ten Nordic Studies enligt min uppfattning tydligt visar att retorikforskningen i Norden befinner sig i ett expansivt skede och att det som produceras är gediget och seriöst. I några fall efterlyses dock, vilket också har framgått, en större medvetenhet om läsarens behov. Ge oss mer konkretion och större klarhet i uttrycket och skona oss från taedium – att bli uttråkade. Textexempel och andra typer av konkretion lyfter en text och gör den både mer lustfylld att läsa och lättare att förstå. Så hade jag t.ex. önskat att Mehtonen, när hon behandlar Campells och Quintilianus tankar om att perspicuitas-idealet bäst illustreras genom de olika sätt på vilka det kan gå förlorat, också hade illustrerat detta genom ett exempel – och på så sätt själv hade uppfyllt kravet på perspicuitas. Eller att Malm, när han talar om hur de homeriska liknelserna i Adalriks och Giöthildas Äfwentyr överraskande nog snarare minskar än ökar intrycket av evidentia, också hade gett oss exempel på detta. Också hos bl.a. Viklund och Høgel skulle mer konkretion göra texterna mer lättillgängliga och Viklund skulle liksom Gustafsson även ­kunna arbeta på större klarhet i uttrycket.
Men i stort sett visar NNRH genom sin nyutkomna volym, precis som utgivarna hoppas i sitt förord, att nordisk retorik­historisk forskning både är mångfasetterad och av god kvalitet. Och ibland, som i Onsbergs fall, blir det dessutom riktigt roligt.

Barbro Wallgren Hemlin

Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere