7 frågor om 7 års rhetorica

Hanna K.E. Johansson

7 frågor om 7 års rhetorica

Retorikens översättare. I mars kom den, Aristoteles Retoriken. 7 år tog det att översätta och ge ut boken, och vi ställde därför 7 frågor till Johanna Akujärvi som på resans gång mer än en gång har velat slänga Aristoteles i väggen.

Vilken var din första tanke när du satte igång med arbetet?
– Exakt vad jag tänkte minns jag inte – det var ju inte precis i går detta hände – men jag tror nog att en misströstande tanke om vad jag gett mig in på slog mig redan då. Om det inte var den första tanken, så måste jag ha tänkt den i alla fall i slutet av första dagen då jag kanske tagit mig igenom de första meningarna i boken. Jag menar, översättning är inte omöjligt, men det är först när man sätter sig ner och på allvar försöker uttrycka på 2000-tals svenska för läsare idag något som Aristoteles nedtecknat på 300-talet f.Kr. som man inser hur mycket det är som ändras när en utsaga överförs från ett språk till ett annat och hur mycket det är en översättare måste tänka på.

Är det ditt fel att den här boken är ”mördande tråkig”, som Lindqvist Grinde skriver i inledningen? Kunde du inte ha gjort den lite roligare?
– Nej och nej. Det anser i alla fall jag. Retoriken är en faktatext, den är skriven på knastertorr sakprosa för att informera och utan avsikt att roa läsaren. Hade jag försökt göra texten till något annat anser jag att jag skulle ha gjort fel mot förlagan. Och hade jag velat göra det, tror jag inte att jag skulle ha lyckats. Greven av Roscommon, en engelsk 1600-talsöversättare, gav rådet att översättaren skall välja en författare som passar honom till kynnet. Jag tror att jag och Aristoteles är ett gott par. Det är sant att han är en genialisk filosof och jag är en pedantisk filolog, men vad gäller presentation och stil passar vi som hand i handske: faktatext på (torr) sakprosa är nog vad jag klarar av stilistiskt.

Du har sagt att du ville slänga Aristoteles i väggen? Har du verkligen gjort det?
– Nej, det gick inte riktigt så långt. Låt mig förtydliga. När jag sa att jag ville slänga Aristoteles i väggen, står Aristoteles för den textutgåva av Retoriken som jag satt böjd över. Varför? Frustration. Ibland blev jag frustrerad över Aristoteles obegriplighet (vilket kunde vara dels att jag inte begrep honom rent språkligt eller innehållsmässigt eller varken eller) ibland över att jag inte lyckas uttrycka på svenska det han säger trots att jag faktiskt förstod honom. Jag inbillar mig att jag löst de flesta obegripligheterna, i alla fall hjälpligt, och att jag kompromissat fram en fungerande svensk text.

Borde det finnas en liten Aristotelesfigur som följer med boken, som folk kan kasta?
– Hmmmm, det går nog lika bra med boken som med en Aristotelesfigur om man blir frustrerad på Retoriken. Det är i övrigt inte bara under arbetet med Retoriken som jag känt impulser att slänga det jag arbetar med i väggen. Laptopen har varit i farozonen några gånger, men tanken på de tusenlappar som det skulle kosta att reparera den har hållit tillbaka mig. Men det är klart… Jag har en gammal uttjänt som skräpar i ett hörn…

Hur gör man egentligen för att veta vad ett ord betydde för 2400 år sedan?
– Man slår i lexikon och undersöker hur ordet används. Den stora skillnaden är att medan man för att undersöka ords betydelser i moderna, levande, språk kan vända sig till sägesmän och fråga vad han/hon menar med ett ord eller en fras, är för antika grekiska ord de bevarade grekiska texterna (inskrifter, papyrer och texter som traderats genom den medeltida handskriftstraditionen) våra enda källor till hur ett ord används och vad det kan tänkas betyda. Om vi har ett ord som bevarats helt utan kontext eller med mycket liten kontext – det finns sådana fragment – kan vi inte avgöra vad det betyder. Grekiskan kallas för ett dött språk, men grekiskan är inte som etruskiska. Grekiskan har använts oavbrutet från c. 3000 f.Kr. till idag. Det litterära språket var starkt konservativt och förblev mer eller mindre identiskt med den attiska som Platon skrev, medan det talade språket utvecklades. Även om den variant av grekiska som Aristoteles använde inte längre är levande, har modern grekiska utvecklats ur antik grekiska, och de skrifter som skrevs på Aristoteles tid och ännu tidigare (t.ex. de homeriska dikterna, tragedierna, komedierna, lyrik, tal, filosofi, historia) användes i skolorna och de lästes och kommenterades av lärda. Så när jag idag tolkar en grekisk text till svenska, har jag en lång tradition av tolkare att luta mig tillbaka på. Även om det lexikon jag använder är ett modernt grekisk-engelskt lexikon, går det moderna lexikonet ytterst tillbaka på senantika ordböcker.

Ett roligt ord i boken är ”sykofant”. Hur ser egentligen en sykofant ut? Är det en fjärran, antik släkting till elefanterna?
– Haha. Nej, sykofanterna såg väl ut som män i allmänhet. Etymologin är underlig, ”sykofant” betyder egentligen ”fikonvisare”. Grekerna tycktes själva vara lite konfunderade över varför de använder ett ord som i grunden betyder ”fikonvisare” för att beteckna ”angivare” eller ”anklagare” som väckte åtal i brottsmål som inte berörde dem som privatpersoner. Det fanns flera etymologiska förklaringar till ordet, en var att under en hungersnöd i Attika hade det ätits fikon från träd som var helgade åt gudar (vilket var ett brott); när hungersnöden var över uppdagades det; de som anklagade männen som ätit de helgade fikonen kallades för ”sykofanter”. En annan förklaring gick ut på att en gång, när det var förbjudet att exportera fikon från Athen, placerades vid stadsportarna män som skulle undersöka lasterna för att se att där inte fanns fikon; de kallades för ”sykofanter”. Både dessa och alla andra förklaringar är bara gissningar. Helt klart är att sykofant inte bara användes om seriösa åklagare utan också (och oftare) om män som väcker okynnesåtal, brännvinsadvokater, utpressare som hotar med att dra folk inför domstol och som överhuvud missbrukar belöningssystemet i det athenska domstolsväsendet.

Annons

Praktisk argumentation

Grundbok i retorisk argumentation - för alla som argumenterar eller behöver genomskåda andras argumentation. Läs mer...

Vilket blir ditt nästa retoriska översättningsprojekt?
– Det dröjer länge innan jag översätter igen för publicering, men jag har tänkt att det skulle vara roligt att översätta Demosthenes och Lysias gravtal. Sen har jag förstått att det skulle finnas intresse för Isokrates Mot sofisterna och Antidosis. Om ingen annan hinner före, är de kanske mitt nästa översättningsprojekt.

Läs mer om RetorikMagasinet 49.