Afthonios Progymnasmata

Recension:
Progymnasmata. Afthonios’ retoriska övningar översatta och kommenterade av Anders Eriksson. Studia Rhetorica Lundensia 6, 2021. 257 s.

Ingår i: Rhetorica Scandinavica 83, 2021
recension s i-vi
https://doi.org/10.52610/EYTZ5221

Den västerländska skolundervisningen i retorik byggde från antiken och ända in på 1800-talet i hög grad på en serie tal- och skrivövningar som kallades progymnasmata, ett grekiskt ord som enkelt kan översättas ungefär som ’förberedande övningar’. Dessa övningar syftade uttryckligen till att träna eleven i (grekisk och latinsk) muntlig och skriftlig framställning, men genom att de bland annat tematiserade såväl historiskt som mytologiskt stoff kom övningarna att spela en roll för västerländsk bildning och utbildning som överskrider vad vi till vardags skulle räkna in i retorikens domäner. Afthonios Progymnasmata var den kanske mest använda övningsboken i denna tradition. Afthonios version av övningarna tillkom under slutet av 300-talet men fick en stor betydelse i den bysantinska traditionen, i arabisk bildning och från och med renässansen även i västerlandet
– inte minst i Sverige. De fjorton övningar som ingår i hans samling har därmed lämnat ett starkt avtryck i västerländsk bildningstradition. De retoriska övningarna har under de senaste decennierna ägnats ett stort forskningsintresse, även i Skandinavien. Kring sekelskiftet 2000 finansierade exempelvis Riksbankens Jubileumsfond forskningsprojektet ”Från antikens progymnasmata till den moderna skrivprocessen. Grundläggande retorik som text- och tankeform”, ett projekt som resulterade i ett antal vetenskapliga publikationer som påtagligt ökade vår kunskap om progymnasmatatraditionen och dess inflytande. Ett viktigt resultat av detta projekt var ­också Anders Erikssons översättning av Afthonios text – den första någonsin på svenska – med en omfattande inledning och klargörande kommentarer till övningarna, utgiven år 2002.
Anders Erikssons bok erbjöd ett värdefullt kultur- och retorikhistoriskt bidrag till den svenska (och skandinaviska) retoriklitteraturen. Den har också refererats återkommande i skandinavisk forskning om både tidigmodern utbildningshistoria och modern skrivpedagogik. Däremot ges progymnasmata (och det vetenskapliga studiet om dessa) fortfarande ett ganska blygsamt utrymme i både översikter över antikens retorikhistoria och moderna retoriska handböcker (mina egna inkluderade). Förhoppningsvis kan denna andra utgåva råda bot på detta. Men boken har också kommit att användas i retorikundervisningen på flera lärosäten. Jag har själv använt den som obligatorisk kurslitteratur på flera olika delkurser på skilda orter, ofta med mycket positiv respons från studenterna. Så sent som nu under våren 2021 har studenter under en fortbildningskurs för yrkesverksamma lärare rentav skriftligt kommenterat att progymnasmata ”borde absolut läggas till i skolans läroplan”. Den första utgåvan är dock sedan en tid slutsåld på förlaget och det är därför glädjande att den nu utkommer i ny, reviderad utgåva i serien Studia Rhetorica Lundensia vid Lunds universitet.


Själva översättningen och kommentarerna publiceras i oförändrat skick, vilket framstår som ett oproblematiskt beslut. Det har visserligen utkommit en ny vetenskaplig edition av den grekiska texten sedan förstautgåvan, men syftet med översätt­ningen är naturligtvis framförallt att tillgängliggöra texten för läsare som inte har möjlighet att läsa den grekiska originaltexten än att erbjuda den senaste editionen för detaljerad forskning. Och redan i den första utgåvan är Afthonios text klar och tydlig i Erikssons svenska språkdräkt. Här möter vi alltså de fjorton övningarna i stigande svårighetsgrad från den enkla fabeln, via bland annat berättelse, kria, karakterisering och jämförelse till de mer avancerade tes och lagförslag.


Efter själva översättningen följer Erikssons kommentarer till texten. Dessa är överlag pedagogiska och klargörande. Inte minst visar Eriksson här hur övningarna ständigt bygger vidare på varandra. Exempelvis tränas förmågan att argumentera för och emot en ståndpunkt i övningarna vederläggning och bekräftelse, medan övningen tes kombinerar bägge dessa förmågor (s. 200). Kommentarerna tydliggör den idé om pedagogisk progression som ligger bakom seriens uppbyggnad och ger därför en närmast oundgänglig nyckel till hur övningarna kan användas i undervisningen.


Även själva inledningen till texten var redan i förstautgåvan också användbar både som vetenskapligt bidrag i egen rätt och som en pedagogisk introduktion till övningarna och deras plats i västerländsk utbildningshistoria. Här förklarar Eriksson hur övningarna omsattes i praktiken och placerar inte bara in Afthonios i hans egen historiska kontext utan ger också en bild av Afthonios inflytande på senare svensk skolutbildning. Den första utgåvan fyller därmed fortfarande sitt syfte som kurslitteratur, och det är väl framförallt just i det avseendet som en ny utgåva av texten är motiverad. Detta är viktigt att framhålla redan i inledningen av denna recension. Men sedan den första utgåvan publicerades har det också hänt mycket i forskningen om progymnasmata, både nationellt och internationellt, och en nyutgåva som utlovar ett uppdaterat forskningsläge som ”inkorporerats i bokens inledning” (s. 9) är förstås ett välkommet tillskott.

Annonce


När jag närmast diskuterar boken är det därför först och främst med fokus just på den andra utgåvans omarbetningar och uppdateringar. Det betyder att jag koncentrerar mig på bokens inledning där nyheterna framförallt återfinns, men med vissa utblickar över bokens bibliografi. Men eftersom bokens förstautgåva inte recenserades i denna tidskrift finner jag det motiverat att löpande också diskutera inledningen som helhet – inte bara dess nya delar. Den förtjänar en sådan granskning.
Anders Eriksson inledning till texten består (passande nog?) av fjorton avsnitt där han bland annat presenterar retorikundervisningens utgångspunkter i ”Talang, teori och träning”, ”Efterbildning eller imitatio”, skillnaderna och likheterna mellan de olika versionerna av progymnasmata som bevarats till eftervärlden av Theon, Hermogenes, Afthonios och Nikolaos och flera avsnitt om Afthonios inflytande på skolutbildningen från antiken tills idag. Här återfinns också en redogörelse för källorna till själva texten, översättningsprinciper samt en redogörelse för tidigare forskning.


Sammantaget gav denna inledning alltså redan i förstautgåvan en god introduktion till texten ur en mängd perspektiv. Särskilt värdefull – i synnerhet när boken används i undervisningssyfte – är redogörelsen för textens användning inom det antika skolsystemets tre stadier: Det första stadiet sträckte sig från sju till tolv år, och var inriktat på elementär läs- och skrivträning. Det andra sträckte sig från tolv till sexton år och var inriktat på lite mer avancerad individuell textproduktion, elementär logik och vad vi skulle kunna kalla för ’kulturhistoria’. Det tredje, slutligen, sträckte sig från sexton till nitton år och var inriktat på filosofi eller retorik. I Erikssons redogörelse för denna ordning ingår en beskrivning av själva den pedagogiska process i sju steg som användes i retorikundervisningen: lectio eller högläsning, praelectio eller textanalys, memoria eller utantillinlärning, parafras eller den enkla omformuleringen i andra ord, conversio eller överföringen till nya språkliga uttrycksformer, recitatio eller högläsning, samt correctio – lärarens rättning av para­frasen eller överföringen inför de andra eleverna. Denna redogörelse är klargörande och mycket värdefull. Utan den skulle det vara svårt för nutida studenter att begripa hur övningarna passade in i utbildningens praktik – och att eventuellt in- och anpassa dem för nutida pedagogiskt bruk. Här finns vad jag kan se inga betydelsefulla förändringar eller tillägg till bokens förstautgåva, och det framstår mot bakgrund av nyare forskning inte heller som nödvändigt.
Värdefull är också redogörelsen för Afthonios (och progymnasmataövningarna generella) inflytande på retorikutbildningen från antiken till relativt modern tid. Mina studenter nämner inte sällan just denna historiska redogörelse som särskilt ögonöppnande. Den nya utgåvan redogör dessutom bland annat för de nyupptäckta egyptiska papyrer och väggmålningar som ytterligare stärker intrycket av progymnasmatas betydelse för antik retorikundervisning (s. 26). Som undervisningsmaterial torde inledningen alltså fungera utmärkt även framledes.
Omarbetningarna består annars främst av mindre språkliga justeringar och vissa smärre förtydliganden (som att hänvisningsprinciperna i Erikssons textkommentar har lyfts från fotnoter till brödtext). Utöver detta har texten utökats med kortare insprängda stycken som redogör för nyare forskning. Det genomgående mönstret är dock att ny forskning presenteras, men utan att den egentligen tillåts förändra bilden som Eriksson tecknade i bokens första utgåva. Manfred Kraus artikel om Progymnasmata i Historisches Wörterbuch der Rhetorik nämns exempelvis mycket erkännsamt men samtidigt översiktligt (exempelvis s. 18, not 2), men utan att den i övrigt spelar en särskilt stor roll i framställningen. Kraus argumenterar i denna artikel bland annat för att övningarna i latinsk (tidig) medeltid tycks ha ”trängts tillbaka”, endast spelat ”en viss roll”, och att deras inflytande generellt överdrivits av tidigare forskare – däribland hos Ernst Robert Curtius, som Eriksson också hän­visar till (Kraus 2005, spalt 365, min översättning). Mot denna bakgrund är det lite missvisande när Eriksson hävdar att ”det är oklart i hur stor omfattning [samtliga progymnasmataövningar] var kända under medeltiden” (s. 38) – en formulering som Kraus visserligen också använder, men som inte riktigt fångar andemeningen i hans framställning. Ett annat exempel är Patillons nya vetenskapliga utgåva med en fransk översättning och en lång inledning till Afthonios text, som nämns i den nya utgåvan, men som trots att den för noggranna resonemang om frågor som Eriksson diskuterar (exempelvis om Afthonios biografi, om de enskilda övningarnas relation till varandra och Afthonios pedagogiska genomslag i den västerländska utbildningstraditionen) i övrigt inte nämns i inledningen. Den nya forskning som tas upp beskrivs på det sättet ofta ganska abstrakt och utan att Erikssons inledning egent­ligen påverkats av slutsatserna i de studier som han tar upp förutom när de ger ytterligare stöd till den tolkning han presenterade i den första utgåvan. Det enda som nämns om Lena Lötmarkers doktorsavhandling är exempelvis att hon ”stude­rar de stora likheterna mellan uppsatsämnen i den svenska skolan och krian” (s. 44). Läsaren skulle gärna få en antydan om vilka dessa likheter är.

Jag saknar också vissa nyare studier som nyanserar, problematiserar eller rentav ifrågasätter vissa av de tolkningar som Eriksson presenterar i inledningen. I vissa fall handlar det om detaljer, såsom att dateringen av Theons Progymnasmata till det första århundradet av vår tideräkning, som Eriksson redogör för på s. 27, har ifrågasatts i senare forskning, exempelvis av Malcolm Heath i ”Theon and the History of the Progymnasmata”, Greek, Roman, and Byzantine Studies 43, 2002/3, s. 129–160. Stefan Rimms avhandling om Vältalighet och mannafostran. Retorikutbildningen i svenska skolor och gymnasier 1724-1807 (diss. Örebro 2011) tycker jag också är väl värd att nämna i detta sammanhang. Rimm har bland annat nyanserat en del av den tidigare historieskrivningens föreställningar om Afthonios (och progymnasmata­traditionen i allmänhet) starka inflytande över svensk skolundervisning. Enligt Rimm finns det skäl att i vissa avseenden tona ned denna betydelse. Rimms bok är därmed ett exempel på att forskning inte bara ”adderar” kunskap till den vi redan förvärvat, utan också utmanar den, ifrågasätter den. Men nu saknas alltså Rimms studie i Erikssons uppdaterade inledning. Generellt leder flera av de invändningar jag har redovisat ovan i sin tur möjligen till att Eriksson överbetonar progymnas­matas betydelse för äldre (bland annat svensk) undervisning. När han exempelvis påpekar att Lunds universitet krävde betyg i latinsk kria år 1796 tolkar han detta som ett belägg för övningarnas genomslag (s. 42). Må så vara, men jag undrar om det inte kan vara själva den latinska språkkunnigheten som efterfrågades snarare än färdigheterna som övningen gav i rent retoriskt avseende. Det är en detalj, naturligtvis, men den illustrerar en genomgående tendens i texten.


Bibliografin i övrigt innehåller annars en hel del av den nyare forskningen om progymnasmata, nyare utgåvor – och nya översättningar – av relevanta antika texter. Den erbjuder därmed en uppdaterad resurs för den forskare eller student som vill söka sig vidare. I den nya utgåvan återfinner vi sålunda förstås Patillons ovan­nämnda utgåva av Afthonios från 2008 tillsammans med äldre utgåvor av samma text, men precis som i förstautgåvan bland annat också källor till utgåvor av Pseudo­-Hermogenes, Libanios och Theons progymnasmata och utgåvor av kommentarer till övningsserien. Däremot saknar jag också vissa poster i bibliografin. Förutom ovannämnda texter av Heath och i synnerhet Rimm kan nämnas Ronald F. Hocks utgåva av engelska översättningar av antika kommentarer till Afthonios övningar (The Chreia and Ancient Rhetoric. Commentaries on Aphthonius’s Progymnasmata, Society of Biblical Literature) som utkom 2012. Däremot leder Eriksson oss till den första delen i samma serie.


Förteckningen av översättningar av andra källor anger att den förtecknar verken ”om möjligt i svensk översättning” (s. 222). Det är då synd att Johanna Akujärvis svenskspråkiga översättning av Aristoteles Retoriken saknas, liksom Birger Berghs och Anders Pilz svenskspråkiga översättning av Ciceros Om talaren. Dessutom saknas Dimitrios Iordanoglous översättning av Isokrates Mot sofisterna, vilket är lite underligt mot bakgrund av att förteckningen tar upp samme Iordanoglous över­sättningar av Gorgias och Protagoras – som ingår i samma volym som Isokrates­översättningen. För ovanstående verk hänvisas vi istället till översättningar till andra språk, i synnerhet engelska. Men om bibliografin ska fungera som en väg­visare till översättningar på moderna språk (vilket rubriken antyder) kan det sägas att det även i det avseendet saknas en del viktiga poster. Bland nyare översättningar som i så fall kunde ha beretts en plats kan nämnas Glen Mosts och André Laks översättningar av sofistiska fragment i LOEB (2016) samt Robin Waterfields (2018) respektive Gisela Strikers reviderade version av Freeses (2020) översättningar av Aristoteles Retoriken. Sammantaget betyder det att bibliografins uppdatering framstår som lite osystematisk.


Med dessa invändningar framförda så vill jag dock påminna om vad jag antydde inledningsvis, att inledningen, översättningen och kommentarerna även utan uppdatering förtjänade att utges på nytt; det är tillgängliggörandet av texten för nya studentkullar som är det viktigaste med nyutgåvan, och inte att leverera en ny tolkning av texten. De ovanstående problemen betyder relativt lite för bokens användbarhet inom retorikutbildningen även fortsättningsvis – och för egen del kommer jag även framledes att låta såväl Erikssons inledning som hans översättning ingå som obligatorisk läsning på flera av de historiska retorikkurser jag håller. Retorik­ämnet har dessutom under de senaste decennierna gradvis lyfts in i skandinaviska läroplaner både på gymnasiet och i grundskolan. Även om jag skulle argumentera för att det framförallt är retorikens tolkande och kritiska aspekter som behöver utvecklas och lyftas fram i lärarutbildningar och skolans läroplaner, så bör progymnasmatatraditionen också beredas en plats här. Därför kan jag hoppas att den nya utgåvan får ett än starkare genomslag i utbildningen och kanske rentav på gymnasiet, ”den ålder där [övningarna] kanske allra bäst hör hemma”, som Eriksson själv skriver (s. 56). Det är mitt något impressionistiska intryck att boken – och progymnasmataövningarna i allmänhet – trots de insatser som gjorts av Eriksson och andra retorikforskare i de skandinaviska länderna, förtjänar en mer framskjuten plats i vår samtida moderna skandinaviska skrivpedagogiska diskussion. Att döma av vad mina lärarstudenter skriver om boken är det inte bara i mina naiva fantasier som det skulle vara ett mål och en möjlighet. Då är det framförallt betydelsefullt att boken nu åter finns tillgänglig.

I fråga om layout, typografi och bindning har utgåvan fått samma utformning som övriga böcker i serien Studia Rhetorica Lundensia från Lunds universitet. Denna är, som andra likartade serier, inte direkt utformad för att pryda bokhyllan eller locka läsare utanför de specialintresserades krets, utan främst att tillgängliggöra texten för en akademisk publik. Det finns inget att invända mot det. Men eftersom nyutgåvan väl främst är tänkt att användas i undervisning (som dessutom ofta bygger på utdrag ur denna typ av böcker), kan det påpekas att priset för denna typ av publikationer kan vara ett hinder för tunna studentplånböcker. En from förhoppning är därför att texten snart publiceras i en billigare digital version, enkelt tillgänglig online. Men – naturligtvis! – med ett gott tilltaget honorar till översättaren.


Author profile

Janne Lindqvist är docent i retorik och FD i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har publicerat en rad artiklar om antik argumentationsteori och är författare till Klassisk retorik för vår tid (2016) och har bland annat skrivit introduktionerna till de svenska översättningarna av Aristoteles Retoriken (2012), den anonyma Dissoi logoi (2013) samt ett efterord till översättningsvolymen Sofisterna (2017)

Skriv et svar