Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » Allt är annorlunda. Alltid.

Allt är annorlunda. Alltid.

av Erik Bengtson

Erik Bengtson

Allt är annorlunda.  Alltid.

Den politiska debatten är en komplex retorisk situation.

På valdagskvällen den 14 september 2014 stod det klart att Nya Moderaterna och Allians för Sverige hade gjort ett förlustval. Valet 2014 blev den tredje och sista valrörelsen för Fredrik Reinfeldt som ledare för Nya Moderaterna och för Alliansen. Det stod också klart att Sverigedemokraterna hade blivit Sveriges tredje största parti, med stor parlamentarisk osäkerhet som följd. Två centrala frågor för svensk politik var dock obesvarade: ”Hur blev det såhär?” och ”Vad ska göras nu?”. Retorik är en central dimension både när vi vill förstå vad som har skett och när vi vill söka vägar framåt.

Denna artikel fördjupar sig i hur situationens villkor präglar den politiska retoriken. För när vi ska analysera hur en partiledar­debatt under en valrörelse fungerar, eller hur någon annan form av politisk retorik har fungerat, då måste det göras i ljuset av en retorisk situation. Fredrik Reinfeldts situation när han gick till val 2006, för att vinna regeringsmakten från den socialdemokrati som då innehaft den oavbrutet i tolv år, är på ett uppenbart sätt annorlunda än situationen 2014, när han ville bli återvald efter åtta år på statsministerposten. På motsvarande sätt var Göran Perssons situation 2006 väsensskild från den relativt nyvalde S-ledaren Stefan Löfvens situa­tion 2014.

För den politiker som själv vill agera retoriskt effektivt i en valrörelse, eller för den väljare som vill förstå vad som egentligen sker när politiker debatterar, är det centralt att förstå den retoriska situation som de enskilda politikerna befinner sig i. Till hjälp i denna analys kan den amerikanske retorikforskaren Lloyd Bitzers beskrivning av den retoriska situationen användas. Han menar att en retorisk situation består av tre delar: exigence, audience och constraints.

Situationens problem, publik och villkor

På svenska skulle det formuleras som att den retoriska situationen för det första alltid innehåller minst ett påträngande problem (exigence), vilket är en aspekt av verkligheten som påkallat talarens uppmärksamhet och som denne uppfattat som bristfällig. Det påträngande problemet kan beskrivas som det behov som orsakat själva yttrandet. Talarens syfte är att lösa problemet, att fylla behovet i situationen. Talarens tillvägagångssätt för att göra detta är genom ett retoriskt yttrande, det kan vara ett politiskt tal, ett inlägg i en debatt eller kanske genom en tv-sänd reklamfilm.

Utöver själva problemet så måste det också, enligt Bitzer, finnas en publik som kan påverka (audience). Poängen med det retoriska yttrandet är att någon av de som hör yttrandet ska kunna förmås att agera på något sätt och därigenom bidra till lösningen av problemet. Om Fredrik Reinfeldt har ont i magen är detta säkert ett problem för honom. Men det är inte ett problem som han kan lösa genom att hålla ett tv-sänt tal till folket eftersom den publiken inte kan påverka hans magont. Möjligtvis blir det ett retoriskt problem och en retorisk situation om han talar till sin doktor, eller om han vill övertyga någon apotekare att öppna upp extra för honom så att han kan köpa magsårsmedicin – fast då har vi kommit en bra bit ifrån valrörelsen som retorisk situation.

Den tredje faktorn som Bitzer tar upp är tvingande begränsningar (constraints), eller mer allmänt retoriska villkor. I varje situation finns det en mängd omständigheter som man som talare måste ta hänsyn till. Har någon talat innan mig? Hur lång tid har jag till mitt förfogande? Vad förväntas att jag ska säga? Vilka frågor är aktuella i nyhetsflödet just nu? Om vi till exempel tittar på en partiledardebatt i en valrörelse så är situationen så komplex att listan med retoriska villkor skulle kunna göras oändlig. Det blir alltså upp till den som analyserar situationen att själv avgöra vilka omständigheter som är viktiga att lyfta fram, vilka som är av mindre betydelse och vilka som är så självklara att de inte behöver nämnas. Dessa retoriska villkor kan betraktas både som hinder och som möjligheter. Direkt efter en stor katastrof eller tragisk händelse finns det kanske vissa saker som man inte kan säga, skämta om eller föreslå. Samtidigt kan samma händelse möjliggöra vissa teman och därmed fungera som en resurs. Attacken mot utrikesminister Anna Lindh och hennes bortgång, bara tre dagar innan EMU-valet 2003, kom till exempel att drastiskt förändra villkoren för den politiska retoriken under de kvarvarande dagarna fram till folkomröstningen. Alla kampanjaktiviteter från båda sidor ställdes in och partiledarnas slutdebatt i SVT ersattes med ett samtal om det politiska klimatet i Sverige.

Annonce

Erik2 Två exempel på nya retoriska villkor, som förändrat den retoriska situationen för politiker i Sverige under de två senaste mandatperioderna, är finanskrisen som slog till mot USA och världen 2007-2008, samt Sverigedemokraternas intåg i riks­dagen 2010. Finanskrisen ledde till att ansvars­tagande för ekonomin blev en hörnpelare i Allians­regeringens politiska retorik. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen ledde i sin tur till att den allmänna politiska debatten förändrades då övriga partier valde att på ett tydligare sätt markera mot främlingsfientlighet och rasism. En vanlig argumentationslinje från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inför och under valrörelsen 2014 har också varit att koppla samman Sverigedemokraternas och Alliansens politik i andra frågor än invandring, för att därigenom både smutskasta Alliansen med hjälp av Sverigedemokraterna, samt försvaga Sverigedemokraternas trovärdighet genom att associera dem med högerpolitik. Miljöpartiet valde istället att lyfta fram bronsplats­striden som en central politisk händelse: skulle Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna bli Sveriges tredje största parti? Därigenom försökte de mobilisera väljare som är kritiska mot Sverigedemokraterna till att rösta på just Miljöpartiet. Hanteringen av Sverigedemokraterna är en aspekt av valrörelsen 2014 som behöver analyseras och utvärderas utförligt framöver. Det finns då anledning att diskutera konsekvenserna av att Sverigedemokraternas framväxt ibland verkar ha betraktats som ett retoriskt villkor och brukats som en resurs för att mobilisera röster till vissa partier, snarare än som ett påträngande problem i sig, som påkallar behovet att övertyga deras väljare om alternativens fördelar.

Vad ska lösas?

Den mest grundläggande aspekten för att förstå komplexiteten i politisk retorik handlar om exigence – vilket problem vill man lösa? Vad är syftet med retoriken? Det är nästintill ett kännetecken för politisk retorik att där alltid finns flera påträngande problem samtidigt och att det kan vara svårt att avgöra vilken av dessa som är det mest centrala. Ett vanligt sätt att utöva politisk retorik i det offentliga är till exempel att skriva en debattartikel eller insändare i en tidning. Debattartikeln handlar ofta om en sakfråga, som att satsa mer pengar på skolan, men det huvudsakliga syftet kan istället vara att få fler väljare att sympatisera med det egna partiet.

Just den aspekten av offentlig politisk retorik är lite lurig. Den politiska debatten om sakfrågor syftar ofta inte alls till att övertyga någon (framförallt inte de andra debattörerna) om de enskilda sakfrågorna. Istället är debatten som helhet snarare ett skådespel med syftet att övertyga publiken om det egna partiets förträfflighet. Detta gäller i synnerhet tv-sända valdebatter.

Slaget om politiken, opinionen och psykologin

Politisk retorik kan vara ett slag om de politiska sakfrågorna, om själva politiken, där politiker kämpar för att genom en diskussion få till stånd en reell förändring. Det påträngande problemet är då i grunden hur verkligheten ser ut, till exempel vårdköer och miljöförstöring. Mer precist är det påträngande problemet att en viss reform som politikerna tror på ännu inte har genomförts, som extra resurser till vården eller höjda miljöskatter. Den politiska diskussion som direkt syftar till att åstadkomma en praktisk förändring i dessa frågor sker ofta bakom stängda dörrar, i förhandlingar mellan partiledare eller i särskilda arbetsgrupper. Självfallet kan debatten om sakfrågor också bedrivas offentligt. Ett tydligt exempel är partikongresser där politiska förslag diskuteras inför partikongressens beslut, samtidigt som debatten också sänds i TV. Även den politiker som deltar i ett traditionellt debattprogram i TV eller skriver en debattartikel i en lokaltidning kan självfallet ha som ett syfte att påverka den praktiska politiken, som införandet av en ny lagstiftning eller förändrad budgetfördelning, men då görs det genom att påverka opinionen i sakfrågan och därmed indirekt få ökat stöd för förändring.

Slaget om opinionen

Den politiska retoriken kan alltså även vara ett slag om opinionen. Här kan opinionen antingen vara människors åsikter i enskilda sakfrågor eller människors sympatier för enskilda partier och politiska företrädare. Politikerns påträngande problem blir i det första fallet att inte tillräckligt många stödjer ett visst politiskt förslag, i det andra fallet att inte tillräcklig många stöder ett visst parti eller en viss kandidat. I folkomröstningsdebatter hamnar opinionen om sakfrågan i centrum, medan människors partisympatier hamnar i fokus inför val till riksdag och Europaparlament. Det centrala påträngande problemet för politiker under valrörelser blir att inte tillräckligt många människor avser rösta på ett visst parti, ett visst block eller en viss kandidat.

En tredje, mindre central men långtifrån oviktig, aspekt av politisk retorik kan betecknas slaget om psykologin. Målet för den retoriken är att få de egna partiföreträdarna och sympatisörerna att bli aktiva och engagerade, alternativt att göra motståndarens partiföreträdare och sympatisörer molokna och passiva. En partiledares tal på en partikongress inför en valrörelse har exempelvis som ett huvudmål att egga de egna trupperna. Ett syfte som finns även om talet också skulle sändas i TV och genom journalister spridas till allmänheten. För att nå politisk framgång och få brett stöd i opinionen så är de ledande politikerna beroende av att de egna medlemmarna är aktiva i kampanjarbetet och att de egna sympatisörerna försvarar sina favoritpolitiker i vardagliga samtal runt köksbord i hemmet och runt fikabord på arbetsplatserna. Politiska skandaler och negativ mediebevakning kanske inte leder till att kärnväljare byter parti, men om sympatisörer håller tyst i politiska diskussioner med sina vänner och om de egna partimedlemmarna får försämrat självförtroende och tar mindre plats i den allmänna debatten – då blir skadan ändå stor. Detta slag om psykologin är en av anledningarna till att Gudrun Schyman tog för vana att rätta journalister som ställer frågor om vad som händer ”om” Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen. Schyman ville istället prata om ”när” partiet kommer in i riksdagen.

Valdebattens retoriska situation

Om vi analyserar en specifik tv-sänd partiledardebatt inför ett val, eller en valdebatt mellan ungdomsförbunden på en gymnasieskola, faller det sig naturligt att politikernas centrala påträngande problem är att människor ännu inte har bestämt sig för att rösta ”rätt”. Det primära syftet blir därmed att värva sympatisörer till det egna partiet och de egna kandidaterna eller i andra hand till partier som man avser samarbeta med. Diskussioner om sakfrågor blir därmed framförallt ett sätt att värva sympatisörer till den egna sidan. I den mån enskilda väljare även övertygas att ta ställning på olika sätt i sakfrågor, blir detta bara ett delmål i det övergripande målet att få dem att sympatisera med rätt parti. Ytterligare en dimension finns sedan i det psykologiska spelet, där en väl genomförd debatt kan få de egna sympatisörerna att fungera som budskapsspridare och därmed leda till en ytterligare ökning i opinionen. Vad gäller slaget om den praktiska politiken, syftandes till att påverka lagstiftning och budgetfördelning, så hamnar detta i skymundan i valrörelsens offentliga debatt. I undantagsfall kan den offentliga debatten göra att nya ställningstaganden och överenskommelser i sakfrågor tvingas fram. Detta kan till exempel ske om en för väljarna betydelsefull fråga aktualiseras i ett kritiskt skede i valrörelsen, som när fastighetsskatten togs upp som en del i retoriken under valrörelsen 2006. Konsekvensen i den situationen blev att nya besked lämnades av såväl den borgerliga alliansen som av Socialdemokraterna, men i vanliga fall påverkar den politiska debatten under valrörelser framförallt den praktiska politiken genom själva valresultatet. Det parti som går fram i antal röster i valet får större chanser att påverka den praktiska politik som sedan genomförs, framförallt om valresultatet gör att de hamnar i direkt eller indirekt regeringsställning. Politiker som agerar populistiskt, och som det tycks ”bara vill ha röster till varje pris”, kan alltså likafullt drivas av en genuin längtan efter att åstadkomma politisk förändring i människors vardag, där valresultatet blir ett verktyg för detta. Men de kan självfallet också drivas av längtan efter framgång, status och pengar. Politiker är människor och hos människor finns både dygder och laster.

Erik3Den som själv håller på att förbereda sig för att delta i en specifik valdebatt, kanske på en skola eller i TV, bör fundera på vad som är målet med deltagandet. Vilket eller vilka problem vill man förändra? Finns det en hierarki mellan dessa? Finns det en publik som faktiskt har möjlighet att påverka de påträngande problemen? För den väljare som vill förstå vad som händer när partiledarna drabbar samman i en TV-sänd valdebatt är det viktigt att förstå att alla politiker egentligen framförallt argumenterar för tesen: ”rösta på mig” eller ”rösta på oss”. Därmed inte sagt att det är ointressant vad de säger i sakfrågor. Deras inställning i sakfrågor är ju det som vi kanske framförallt är intresserade av när vi ska välja parti. Däremot måste vi vara medvetna om att de kan underlåta att lyfta frågor som de egentligen tycker är viktiga, samt vinkla sina åsikter, på det sätt de tror är effektivast för att öka sina chanser att vinna sympatier. Detta betyder dock inte att det är meningslöst att lyssna till valretoriken. Den fungerar också som en form av löfte till väljarna. Det som politikerna lovar att prioritera i valrörelsen det är också vad väljarna (och journalisterna) kommer att förvänta sig att de agerar för efter valet. Den politiker som struntar i valrörelsens retorik när praktisk politik sedan ska formuleras, bäddar för en svekdebatt som skadar framtida möjligheter till omval. Den svekdebatten gäller inte bara i förhållande till väljarna. I Sverige, där vi har medlemsstyrda partier, gäller den även i förhållande till partimedlemmarna. Partimedlemmar som har argumenterat på ett visst sätt i en valrörelse är också benägna att tycka att detta sätt att resonera bör synas i politiken efter valet.

Det rätta tillfället?

En ytterligare dimension i Bitzers tankar om den retoriska situationen är tidsaspekten. Han menar att retoriska situationer har en livscykel; det kan finnas en förfas där de tar form, en mogen fas när det råder ett gynnsamt förhållande mellan problemet, publiken och de retoriska villkoren, samt en senare fas när möjligheterna att åstadkomma en förändring minskar, alternativt att problemet blir inaktuellt av andra skäl. Ett exempel på en sådan fråga kan vara införandet av euro i Sverige. Såhär i efterhand kan konstateras att folkomröstningen 2003 genomfördes för tidigt. Trots en massiv kampanj för ”Ja”, med brett stöd i riksdagen och ett kraftfullt eldunderstöd från Svenskt Näringsliv, så röstade svenska folket ”Nej” med bred marginal. Några år efter folkomröstningen började jag att använda införandet av euron som ämne för den examinerande debatten på en kvällskurs i ”Argumentation och debatt”. Studenterna skulle förbereda sig så att de kunde argumentera för båda sidor i debatten. De första terminerna var återkopplingen från studentgrupperna tydlig: det var mycket lättare att finna bra argument på Ja-sidan. Detta syntes också i själva debatterna där Ja-sidan ofta dominerade, medan Nej-sidan fastnade i ett stumt upprepande av någon enskild princip. 2010 kom så de ekonomiska problemen i Grekland och den europeiska skuld- och euro-krisen. Plötsligt fick Nej-sidan ett massivt övertag i debatten och förhållandet blev så pass obalanserat mellan de två sidorna att vissa studenter upplevde det komiskt att ens försöka argumentera för ett införande av euron.

Detta skeende skulle alltså kunna illustrera hur en livscykel för en retorisk situation kan se ut. En politisk valrörelse har en inbyggd livscykel kopplad till själva val­dagen. Det som händer ett år innan valdagen kan knappast betraktas som en del av den mogna situationen, den där människor slutgiltigt bestämmer hur de ska rösta. Istället handlar det i detta skede framförallt om någon form av förberedande retorik – där politikerna krattar manegen och placerar ut sina pjäser på ett gynnsamt sätt. Därefter mognar situationen successivt fram till de sista veckorna och de sista dagarna, då väldigt många fattar sina slutgiltiga beslut.

När politiker skapar situationer

En kritik som har riktats mot Bitzers situationsteori är att han placerar alltför för mycket makt i ”situationen”, på så sätt att den nästan tycks tvinga oss människor att agera och där de som tar ordet blir till dess lydiga slavar. Richard E. Vatz poängterar istället att talaren, i det här fallet politikern, också har möjlighet att själv skapa retoriska situationer med sin retorik. Påträngande problem och retoriska villkor är enligt Vatz inte givna av naturen, utan de är skapade av mänsklig retorik. Utifrån detta perspektiv blir bristerna i den svenska ”flumskolan”, som har lyfts av Folkpartiet, eller problemen med ”utanförskapet”, som lyftes av Nya Moderaterna 2006, inte naturgivna problem i människors vardag.

Istället blir de lika mycket problem som konstrueras i den stund de benämns och beskrivs av politiker. Det finns flera uppenbara exempel på konstruerade situationer, helt utan hållbar koppling till verkligheten, såsom Hitlers konspirationsteorier om judarna. Men i de flesta andra fall rör vi oss i en spänning mellan en verklighet med vissa omständigheter och den retoriska konstruktionen av en verklighet. Självklart har det funnits problem i den svenska skolan och självklart finns enskilda elever av kött och blod som har drabbats negativt av oordning, men det är inte en naturlag att de aspekter som aktualiseras av benämningen ”flumskolan” är de som måste lyftas fram eller ens att de flesta av dessa aspekter måste vara negativa.

En skola som inte betonar historiska fakta­kunskaper eller betyg och prov, där eleverna ifråga­sätter auktoriteter och jobbar mycket med diskussioner och grupparbeten, skulle istället kunna beskrivas som en skola som gynnar frihet, kreativitet och praktiska färdigheter relevanta för det moderna informationssamhället. Verkligheten må vara på förhand given, men politikernas och journalisternas konstruktion av densamma är det som valdebatten framförallt förhåller sig till. Därför finns det heller ingen objektiv värdemätare på att de problem som diskuteras under en valrörelse är de största problemen.

En central dimension av den strategiska retoriken under valrörelser är försöken att forma den beskrivning av verkligheten som fungerar som journalisters och väljares inramning av valet. I det här sammanhanget är det centralt vilka frågor som blir huvudfrågor i en specifik tv-debatt eller i val­rörelsen som helhet, samt hur de politiska alternativen presenteras. I valrörelsen 2006 lyckades Alliansen och de Nya Moderaterna att göra frågan om ”utanförskapet” till valets centrala fråga. Samtidigt lyckades de genom Allians för Sverige skapa en valsituation mellan en enad, förberedd allians och en ”splittrad vänsterkartell”. I valrörelsen 2010 var den enade alliansen fortfarande ett trumfkort för borgerligheten, men den här gången tryckte man mer på ansvarstagande för ekonomin än på ”utanförskapet”. I valrörelsen 2014 satsades återigen på det som Reinfeldt själv har kallat ”regeringskortet” – att alliansen är ett förberett regeringsalternativ. Han fokuserade inte längre på att beskriva utanförskapets verklighet, utan poängterade hellre att antalet sysselsatta ökade, med den hoppfulla uppmaningen: ”Nu bygger vi Sverige!”.

Framträdandena under valdagskvällen den 14 september 2014 avslöjade inte om detta var början till slutet på Alliansens livs­cykel eller om det bara var en tillfällig svacka. Men de senaste valrörelserna är exempel på hur den politiska retoriken måste förstås i relation till den föränderliga situationen. En situation som skapas i samspel mellan politiker, medier och verklighet; en situation som både är ett slag om politiken, opinionen och psykologin. ❧


RMS54 CoverArtikeln finns i RetorikMagasinet 54/55, s 4-11.


Läs mer:

Bengtson, Erik (2012). “Den mytiska argumentationsbasen: Roland Barthes mytbegrepp i retorisk argumentationsteori.” Rhetorica Scandinavica 62, s. 38-56.

Lloyd Bitzer, “The Rhetorical Situation”, Philosophy & Rhetoric 1, no. 1 (January 1968): 3. Dansk övs i Rhetorica Scandinavica 3/1997

Nicklas Håkansson (1999). Valretorik: om politiskt språk i partipropagandan. Diss. Göteborg : Univ.

Magnus Ulllén, “Den retoriska situationen. Jimmie Åkessons sommartal om Anders Behring Breiviks 2083”, Retorisk kritik. Teori och metod i retorisk analys, Otto Fischer, Patrik Mehrens & Jon Viklund (red.), Ödåkra: Retorikförlaget 2014, s. 197-210.

Richard E Vatz, “The Myth of the Rhetorical Situation,” Philosophy & Rhetoric 6 no. 3 (Summer 1973). Dansk övs i Rhetorica Scandinavica 15/1997

Erik Bengtson

Erik Bengtson är doktorand i retorik vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Latest posts by Erik Bengtson (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere