Är det propaganda?

Lennart Hast

Är det propaganda?

PR, propaganda och reklam. Manipulation har alltid funnits men ordet propaganda – med ursprung i den romersk-katolska kyrkan – har blivit ett allmänt ­negativt begrepp utan en klar definition.

 

När den amerikanska presidenten utsåg reklambyrådirektören Charlotte Beers att påverka den amerikanska opinionen efter 11 september, så presenterades utnämningen som ett arbete inom public relations, inte propaganda.

Enligt den amerikanska medieforskaren Nancy Snow i boken Information War var Charlotte Beers under sin tid på reklambyrån Olgilvy & Mather känd för sitt arbete med att skapa, bygga och vitalisera lönsamma varumärken; allt från snabbmat till datorer. Beers arbetade med relationen mellan konsument och produkt och arbetade med frågor som: Hur får detta varumärke dig att uppfatta dig själv?

När hon blev utfrågad inför kongressen om sin lämplighet inför sitt nya uppdrag så försvarade försvarsministern Colin Powell hennes med att ”hon fick mig att köpa Uncle Ben’s ris, Det kan inte vara fel att anställa någon som vet hur man säljer något” Men kan man sälja Uncle Sam på samma sätt som Uncle Ben’s?

 

Det dolda övertygandet

Begreppet propaganda innebär ett problem. Även om propaganda inte är den onda tvillingen till Public Relations (PR) så delar dessa båda former av påverkan ett gemensamt ursprung. Många forskare känner sig därför inte nöjda med de försäkrande orden att Public Relations i grunden skiljer sig från propaganda. Krigstider tenderar också att föra med sig obekväma frågor om etiska gränser mellan dessa båda påverkans­tekniker.

Tidsandan i USA efter 11 september 2001 ger därför en anledning att än en gång undersöka betydelserna av propaganda och public relations. Om propaganda får en alltför vag betydelse, kanske vi borde finna nya formuleringar som beskriver de fenomen som begreppet en gång stod för. Och varför har propagandabegreppets betydelse förskjutits?

 

Med dåligt rykte

Propagandaexperter hittas ofta i reklam- och PR-världen. Få om­råden i våra liv är opåverkade av bilder, berättelser, reklam­budskap, retorik, slogans och tolkningar. Men inte bara väletablerade krafter i samhället har monopol på propaganda. Tvärtom, enligt den amerikanske propagandaforskar­en Robert Jackall använder sociala rörelser samma påverkans­tekniker i sitt retoriska arbete.

Jackall menar att propaganda i sin vidaste form kan definieras som tekniken att påverka mänskligt handlande genom användning av symboler. Dessa symboler kan vara i talad, skriven, bildlig eller musikalisk form. Under 1900-talet kom dock propaganda att få en överton av en process som är illvillig, lögnaktig och baserad på avsiktliga försök av en individ eller grupp att påverka andras åskådning för sina egna out­talade syften. Denna förändring skedde när man under första världskriget började använda propaganda som ett vapen i den då moderna tidens krigföring. Därefter har propaganda setts som något, listigt, obehagligt och ofta dumt, men samtidigt ett vapen av förödande styrka för att ”komma åt” människor med eller utan deras medgivande.

T J Smith hävdar i boken Propaganda – A Pluralistic View att för vissa personer är betecknandet av ett budskap som ”propaganda” i sig neutralt. Det beskriver bara att budskapet är vinklat utan att ange om vinklingen är ”god” eller ”ond”/ ”bra” eller ”dålig”. Vissa grupper kan betrakta ”vinklad” kommunikation som något gott/bra och därför antyda att de gör en positiv tolkning när de kallar ett budskap för propaganda. Detta gäller tydligt när ”vinklingen” uppfattas stödja en etablerad sanning.

Propaganda fick tidigt en negativ innebörd i protestantiska länder på grund av dess romersk-katolska ursprung. Den utvecklades av den romersk-katolska kyrkan för att sprida dess ideologi och bekämpa den protestantiska reformationen. Trots att ordet ”propaganda” från början var en förhållandevis neutral term, fick det sedan på grund av institutionella och ideologiska skäl efterhand en negativ färgning

Ett startår för själva propagandabegreppet kan sägas vara 1622 då den romerske påven Gregorius XV etablerade ”Sacra Congretatio Christiano Propaganda Fide”; sammanslutningen för propagerande av den romersk-katolska tron. Det uttryckliga syftet med denna sammanslutning var att sprida katolicismen till den nya världen och stärka den i Europa. Syftet med propagandan låg helt i linje med ordets betydelse bland romarna då propaganda på latin har de båda innebörderna ”att propagera” eller ”att så”.

År 1627 grundade den romersk-katolske påven Urban VIII Collegium Urbanum, ett prästseminarium som fungerade som en propagandaskola. Kyrkans missionärer fick enligt Jowett & O’Donnell använda propagandametoderna efter eget omdöme, men syftet var att få folket att frivilligt och inte genom våld att acceptera den katolska läran. Det var Gregorius XV plan som lade grunden för moderna propaganda tekniker genom att den betonade kontrollen av opinionen och genom den också kontroll av människors beteende. Den gav också en lämplig term för att beskriva utövandet av kontroll av den allmänna opinionen. Först användes ordet propaganda om varje organisation som propagerade för en doktrin, sedan används det för att beskriva själva doktrinen och slut­ligen kom det att betyda teknikerna för att förändra opinioner och sprida doktrinen. Med detta föddes den moderna användningen av propagandabegreppet.

Propaganda ses också som ett positivt begrepp bland dem som ser sanning som ett resultat av att motsatta sidor presenterar sina argument så kraftfullt som möjligt. Detta var också den allmänna uppfattningen bland tidiga förespråkare för området public relations såsom Edward L. Bernays. Detta är också basen för den traditionella uppfattningen av den demokratiska processen som en “fri marknadsplats för idéer” och domstolsordningen i västvärlden. Eftersom dessa presentationer är ensidiga, kvalificerar de sig som ”propaganda”, men ses som både nödvändiga och goda eftersom de underlättar sökandet efter sanningen.

Antitysk propaganda under första världskriget, där tyskarna utmålades som hunner. H.R Hopps “Destroy This Mad Brute” (från Jowett och O’Donnell).

Som en följd av utvecklandet av tryckpressen började under reformationen tryckt propaganda användas alltmer. Propagandatekniker blev nu en normal del av de använda teknikerna för att kontrollera eller manipulera andra. Alla större konflikter i samhället vare sig de var religiösa eller territoriella gav ett tillfälle för fiendelägren att använda sig av propagandistisk information. Som exempel använde sig båda sidor i trettioåriga kriget (1618-1648) av karikatyrer av motståndarsidans religiösa och världsliga ledare samt att skriva om vilka övergrepp som den andra parten hade gjort sig skyldig till. Under 1700-talet underlättade utvecklingen av tryckeri- och pappersteknik den politiska agitationen. Med den franska revolutionen ökades krigspropagandans betydelse och uttrycket ”kriget om opinionen” skapades. Under 1700-talet och 1800-talet förefaller dock inte själva ordet propaganda ha använts i någon större utsträckning, även om det hade en negativ klang redan då.

Före första världskriget betydde propaganda ”de metoder som en anhängare av ett politiskt parti eller religiös tro använde för att övertyga de icke omvända”. Men redan två år efter krigsutbrottet hade ordet spritts till allmänheten och då blivit nästan det samma som ”ren lögn”. I modern tid har ordets dåliga rykte kvarstått även om det inte har samma dåliga klang i katolska länder som i protestantiska.

 

Propaganda i krigstjänst

Under 1900-talet kom enligt Toby Clarks bok Art and Propaganda in the Twentieth Century propaganda att framstå som ett av de viktigaste verktygen i det moderna kriget för att manipulera både civila och soldater. En av förklaringarna till detta var den tekniska utvecklingen. Första världskriget, som kallades det stora kriget som skulle ”göra slut på alla krig”, skyndande exempelvis på utvecklingen av telefonen och ra­dion och filmen. Massmedia användes nu på helt nya sätt i propagandan för att skapa hat mot fienden och höja strids­moralen. Propagandabudskapen spreds genom nyheter, filmen, foton, böcker, rykten, reklam etc.

De amerikanska propagandaforskarna Jowett och O’Donnell menar att ett av kännetecknen för propagandan under detta krig var spridandet av illdådshistorier om fienden. Denna hatpropaganda handlade om flera typer av grymheter: massakrer och dålig behandling i form av svält eller tortyr av både soldater och den civila befolkningen. Historierna av vilka bara ett litet antal kunde bevisas skapade basen av den anti-tyska propaganda som riktades mot USA i början av kriget. Enligt medieforskaren Lynette Finch var syftet med propagandan var att få med USA i kriget mot Tyskland med temat en enad front mot barbariet. Tyskland blev ett hot mot civilisationen. Tyskarna producerade motpropaganda, men den var inte lika effektiv. Ledande brittiska och utlandsamerikanska författare såsom HG Wells, Kipling och Conan Doyle skrev noveller och artiklar om att tyskar var barbarer och att civilisationen var hotad. För krigspropagandisterna var det viktigt att otvetydigt göra anspråk på att ha både en hög moral och rätten på sin sida. Den tyska ockupationen av Belgien och fabricerandet av historier av tyska övergrepp uppfyllde dessa krav. Belgiska flyktingar strömmade in till England med historier om illdåd mot civilbefolkningen och detaljerade redogörelser om våldtäkter, barn genomborrade av bajonetter, avskurna händer och bröst och människor som brändes levande. I december 1914 startade den brittiska regeringen en kommitté för att undersöka de påstådda tyska grymheterna. Ordföranden Lord Bryce, en respekterad historiker och tidigare USA-ambassadör, fann i en rapport att dessa historier var sanna. På grund av Lord Bryces ställning i USA accepterade tidningarna rapportens slutsatser vilket i sin tur fick den allmänna opinionen i USA att stödja ett krig mot Tyskland. Rapporten visade sig senare vara propaganda. Till största delen var innehållet uppdiktat.

Enligt Jowett & O’Donnel var vid slutet av första världs­kriget till och med forskarna förvånade over propagandans stora makt allt eftersom konflikten stormade över nästan hela världen. Ingenting tidigare i historien hade förberett dem för den kraftfulla kombinationen av perfekta sociala, politiska och sociala villkor tillsammans med mediernas nyvunna makt. Tack vare massmedier, reklam och PR fick också propaganda en större betydelse än någonsin tidigare och inom exempelvis den amerikanska propagandaorganisationen Committe on Pub­lic Information löstes gränserna upp mellan de tre områdena för symbolmanipulation: journalistik, PR och reklam. Många av medarbetarna inom organisationen kom sedan att få höga positioner inom fält angränsande till PR och såg nu möjligheten att påverka den allmänna opinionen även i fredstid.

 

Krigets effekter

Efter första världskriget fortsatte enligt Clark regeringspropagandan i demokratiska länder genom officiella organ som nu använde sig av “informationsservice” eller “offentlig utbildning”.

En förklaring kan vara att begreppet propaganda efter första världskriget kopplades till krigsaktiviteter som antingen var oönskade eller som hade bidragit till deltagande i ett krig som många såg som ett misstag. Under 1920 och 1930-talet fick ordet en så negativ klang att det helt undveks när andra världskriget startade 1939. Som en konsekvens delgavs inte USA: s och Storbritanniens folk och allierade ”propaganda” utan ”information”. Inte heller fienden utsattes för ”propaganda” utan för ”psykologisk krigföring” eller ”politisk krigföring”.

Genom att demokratiska länder undvek ordet propaganda kom det att förknippas med enpartistater som Ryssland från 1917 och Nazityskland från 1933, vilka båda använde ordet propaganda oförblommerat i sin terminologi. I västliga demokratier blev begreppet propaganda kopplat till ”totalitarianism”, ett starkt polemiskt begrepp som framtill 1945 användes för att beskriva fascistiska diktaturer, och därefter under kalla kriget Sovjetunionen och andra kommuniststater. Några år efter första världskrigets slut började många av experterna som utvecklat krigspropagandan mot Tyskland känna ånger hur de hade manipulerat den amerikanska befolkningen. Vissa av dem kände också skuld över de lögner de utvecklat. Enligt Lynette Finch började den amerikanska befolkningen, efter den insett att den blivit utsatt för en desinformationskampanj från sin egen regering, utveckla en misstro mot mediebudskap, även från myndigheter.

Enligt Finch hade under första världskriget propaganda mest praktiserats av britter och amerikaner, men inom båda Storbritannien och USA fick detta ord efter hand en ondskefull betydelse. Det var inte förrän 1927 som den amerikanska statsvetaren Harold Laswell publicerade en bok som försökte vända denna allmänna negativa syn på begreppet bland sina landsmän. Laswells bok Propaganda Techniques in World War 1 var den första amerikanska bok som argumenterade för att propagandan som användes under kriget varken var ödesdiger eller lömsk. Propaganda var här för att stanna. Det skulle från och med nu att vara en del av det moderna kriget och det moderna livet.

Laswells bok kom att få ett stort inflytande, delvis genom att det fångade propagandans kännetecken så framgångsrikt att det kvarstår som den tydligaste manualen för moderna kampanjer, men också för att Tysklands propagandaminister Joseph Goebbels läste den. Både Laswells bok liksom den amerikanske statsvetaren Leonard Doobs bok Propaganda. Its Psychology and Techniques lästes grundligt och användes i Tyskland under 1930-talet. Enligt Jackall hade propaganda en central plats i nazisternas plan redan då partiet var på väg mot makten. Efter 1933 placerades Goebbels ministerium i en central position. Goebbels var ansvarig för all andlig vägledning inom Tyskland. Detta vaga direktiv gav Goebbels ministerium ett brett ansvarsområde: radio, film, press, teater, statens konstsamlingar, statliga helgdagar och semestrar, samt utlandspropagandan. Det fanns också sektioner ansvarig för teater, humaniora, musik, och skrivande.

Propagandans betydelse och farliga kraft uppmärksammades under andra världskriget i samband med nazisternas vetenskapligt utformade ”stora lögn”. Adolf Hitler använde i sin propaganda samma metoder som inför lanseringen av ett nytt varumärke och jämförde hur argumentationen i tvålreklam bör göras med hur propaganda fungerar. Ensidigheten i argumentationen var det viktiga. Historikern Alan Bullock citerar Hitler i Hitler – en studie i tyranni:

När du ljuger ljug då med besked… Det finns alltid en viss övertygande trovärdighet i den stort tilltagna lögnen. … Tveka framförallt aldrig, modifiera aldrig vad du säger, vik aldrig en tum, måla allting i svartvitt. Detta är det främsta villkoret som måste uppfylla vilket slags propaganda det än gäller; gå in för en ensidig attityd gentemot varje problem som måste tas itu med… När folk ser att en motståndare utsatt för ett absolut skoningslöst och ursinnigt angrepp, uppfattar de detta som ett bevis för att angriparen har rätten på sin sida.

Hitler ansåg att den politiska propagandan inte skulle ut­forska sanningen objektivt, utan framhålla det som propa­ganda­makarna står för. Folket grundar sitt tänkande mer på känslor än nykter eftertanke. Det gällde bara att slå an rätt tonläge och alltid upprepa samma sak. Jowett & O’Donnell hävdar att Hitler etablerade ett antal grundregler för framgångsrik propaganda. Propagandisten skulle undvika abstrakta idéer och istället vädja till känslor. Det gäller att repetera ett litet antal idéer, använda fraser med stereotyper, undvika objektivitet, argumentera ensidigt, och utse en speciell fiende för smutskastning.

 

Misstro mot allt

Enligt Finch fanns inom efterkrigsbefolkningen en utbredd ilska över fabriceringen av spektakulära historier om övergrepp i allmänhet och illustrationen av dessa historier genom manipulerade bilder i synnerhet. Som en följd av att efter­krigsbefolkningen fick utbildning för att känna igen propagandateknikerna, var den tränad i att motstå mediebudskap under mellankrigstiden och ovillig att tro på de officiella nyhetsutsändningar under andra världskriget.

Propagandans tragiska effekter efter första världskriget hjälpte därmed nazisterna under andra världskriget. Enligt Jowett & O’Donnell kom britternas propagandaframgångar under 1914-1918 att bli ett allvarligt hinder för att få världen att ta till sig den verklighet som hände i Nazityskland. Detta skapade en katastrofal försening av medvetenheten om de ohyggligheter som skett i koncentrationsläger och under andra av nazisternas övergrepp.

Människorna i västvärlden reagerade sent då de presenterades med detaljerade rapporter om ”den slutliga lösningen”, rapporter de i allmänhet var ovilliga att betrakta som sanna. Det var en allmän känsla att övergreppspropagandan under första världskriget hade visat sig starkt överdriven och man hade en utbredd ovilja att göra samma misstag igen. Tysklands propagandaminister Goebbels använde sig av denna ”bumerangeffekt” för att övertyga det tyska folket inklusive sina egna anställda att rapportera från de tyska koncentrations­lägren var uppdiktade. Det var samma tekniker som använts av de allierade under första världskriget.

I mellankrigstyskland utökades de möjliga användnings­områdena för psykologi och experimentlaboratorier etablerades inom armén, järnvägen, posten, flyget, arbetsförmedlingen, statistiska centralbyrån och polisen. Under det tidiga 1930-talet utfördes tester inom masspsykologi vid minst tretton tyska universitet och tekniska högskolor, i syfte att mäta beteendemässiga och känslomässiga svarsmönster till tydliga propagandabudskap, och dold propaganda – exempelvis revisionistiska historieskrivningar och inplanterade nyheter i tidningar.

Enligt Finch följdes efter de båda världskrigen inom demokratierna en nedmontering av deras informationsavdelningar. Inom bara några år efter andra världskriget skrevs i USA att i Förenta Staterna är ”utbildning” och ”information” ”god/bra”. Allt eftersom spänningen mellan Sovjetunionen och USA stegrades in till det kalla kriget, blev det igen acceptabelt att se ”propaganda” som enbart utövad av demokratins fiender. Till och med att förklara propagandans ursprung retrospektivt krävde en hänvisning till denna etymologi. Trots att det var klart dokumenterat att nazisterna hade studerade amerikansk och brittisk förstavärldskrigs-propagandas metodik och noggrant kopierat den, skrev Robert E Summers i sin introduktion till sin bok Cold War att ”nazisterna experimenterade med psykologiska tekniker och uppnådde de flesta av sina mål fram till 1941 genom dessa tekniker”.

Den amerikanska presidenten Harry Truman, som var en stark förespråkare för amerikansk propaganda, fann det nödvändigt att göra en dikotomi mellan å ena sidan propaganda, ”en av de mest kraftfulla vapen som kommunisterna har i denna kamp: Svek, förvrängning och lögner som användes av dem som en medveten policy”, och på den andra ‘sanning’: ”Överallt där den kommunistiska totalitarismen sprids, måste vi bemöta den och övervinna den med ärlig information om frihet och demokrati”.

 

Propaganda som konst

Konst var ett av de första medierna som användes för att sprida propaganda och ett tidigt exempel på detta var katolska kyrkans smyckning av kyrkorummen under reformationen. Men en nyare betydelse av propagandakonst formades enligt Clark till stor del under kalla kriget i USA. Från mitten av 1940-talet kom New York att framstå som världens ledande center inom konst, liksom USA kom att leda världsekonomin. De dominerande värderingarna bland konstnärerna var att dessa enbart skulle ta konstnärliga hänsyn. Med den officiella konsten i Nazityskland och Sovjetunionen i färskt minne, skulle konstnärerna måla abstrakt konst som skulle kunna vara immun mot politisk exploatering. Under 1950-talet framhölls the American School of Abstract Expressionists där bland annat Jackson Pollock ingick, som symbolen för ren och fri konst. Sett i backspegeln visade det sig att det inte var så.

Det stora antal internationella utställningar som exporterade Abstract Expressionism koordinerades av New Yorks Museum of Modern Art under sena 40-talet och 50-talet och kompletterades av kuratorers kommentarer där den amerikanska konsten presenterades som ett ”kännetecken för frihet” vilket kunde jämföras med Sovjetkommunismens likriktade kitsch. När det i mitten av 1970-talet kom fram att CIA hade varit en hemlig finansiär till utställningarna fick detta avslöjande en stor påverkan på en generation av konstnärer och kritiker som, radikaliserade av Vietnamkriget och medborgarrättsrörelsen, hade utmanat idén att konsten skulle eller kunde skiljas från politiken. En åsikt som hördes var att begreppet propaganda skulle rehabiliteras/återupprättas och att konstnärer skulle åstadkomma ”bra propaganda” – vilket skulle vara en provokation eller ett nytt sätt att se på och tänka om vad som händer kring oss. Denna fråga om politisk konst är fortfarande levande inom konstvärlden.

Toby Clark ser ytterligare ett problem när man närmar sig detta område, nämligen att förstärka tendensen att fokusera på de regimer som historiskt varit fiender till västvärldens demokratier. Hur ser vi då på den kapitalistiska propagandan? Många författare har undersökt hur dominerande ideologiska attityder i den kapitalistiska konsumismens bildvärld kommuniceras genom att studera Hollywoodfilmer, TV, nyheter, reklam och andra områden inom massmedia. Sett som en helhet är detta fenomen sannolikt alltför brett för att ses som propaganda, även om senare tids analysansatser kan vara användbara för att studera mera öppet politiska bilder. I massmedieforskningen framkommer en tendens på de olika och ofta oförutsägbara sätt som människor påverkas av bilder. För att förstå de betydelser som en propagandabild har för dess publik måste vi se den i dess sammanhang – tillsammans med andra bilder och aktiviteter i dess publiks upplevda erfarenheter. Vi kan anta att varje individ förstår en bild på sitt sätt och att de betydelser som fångats av tittarna har varit i opposition med den betydelse som propagandisten tänkt sig. Om man tar konstriktningen abstrakt expressionism, är inte alltid propagandan grundad i själva bilden och är inte heller ens beroende av artistens intentioner. Istället kan konst bli propaganda genom dess funktion och plats, hur den placeras i publika och privata platser och dess relationer med nätverk av andra objekt och handlingar. Sätten att göra ideologiska uttalanden är närmast gränslösa. Arkitektur, teater, musik, sport, kläder och hårfrisyrer kan kommunicera en politisk ståndpunkt, likaväl som olika typer av våldsyttringar, såsom bokbränning, avrättningar, självmord och terrorism. Att bomba civila, vilket har blivit närmast en rutin i det moderna kriget, kan ofta uppfattas som en kommunikativ handling snarare än en militär handling. Vanligen så har de olika kommunikationssätten som använts av regeringar eller politiska rörelser samordnats för att forma ett mer eller mindre systematiskt program.

Karikatyrer var effektiva under trettioåriga kriget då även icke läskunniga kunde förstå dem. Lucas Cranach, 1523: “The Donkey-Pope of Rome” (Jowett och O’Donnell).

Ofta arbetar konsten inom detta system genom en nära relation med kompatibla bilder i filmer, magasin, reklambilder, populärmusik och på senare tid alltmer TV och datanätverk. Den moderna propagandans historia är därför intimt kopplad till masskulturens framväxt.

Enligt Oliver Thomsons bok Easily led – a history of propaganda så finns det ytterligare en förvirring kring definitionen av propaganda. Den är mellan ren konst, ren litteratur och propaganda. Trots att många konstverk kan produceras utan någon baktanke eller tydlig agenda från beställaren så innehåller det stora flertalet konstverk någon form av ställningstagande och i många fall mer än det. Pjäsen Macbeth av William Shakespeare och Pablo Picassos konstverk Guernica och Dantes Inferno är sådana exempel.

Felet med propaganda

Enligt Thomson har människan manipulerat och blivit manipulerad av sina medmänniskor sedan tidernas begynnelse. Vi har ofta inget emot det och ofta tjänar vi på det. Men det har också varit otaliga tillfällen när vi varit lättledda till de mest avskyvärda och hemska beteenden. Vi har blivit motiverade till folkmord, krig, rasism och religiös intolerans,

Medierna vi använder för att göra detta har utvecklats men inte typen av bilder eller budskap som skall övertyga oss. Under de senaste århundradena har den kommersiella propagandan som glorifierar skönhet och framgång stadigt ökat ­vilket lett till ett konkurrenstänkande bland många och en känsla av otillräcklighet, vilket är nästan lika skadligt. I det moderna kriget är propagandakriget det enda krig som civila känner till, som totalt dominerar krigsnyheterna. Enligt ­Finch får vi inte höra om krigstaktik och krigsförluster utan om övergrepp mot civila. Vi förväntas sedan bestämma vem som utförde dessa övergrepp och vem som bär ansvaret för dem.

Vi skall sedan bedöma om någon arrangerat bilderna med döda kroppar inför fotograferna och om bomberna föll där de gjorde av misstag eller helt planenligt. När man ser på krig på detta sätt låter det nästan som att fuska i spel. Men det är en del av det moderna propagandakriget.


Läs mer

Clark, Toby: Art and propaganda in the twentieth century: the political image in the age of mass culture. London: Weidenfeld & Nicolson, 1997.

Finch, Lynette: ”Psychological propaganda. The war of ideas on ideas during the first half of the twentieth century”; Armed Forces & Society, Vol 26 No. 2, 2000.

Jackall, Robert: Propaganda. New York. New York University Press, 1995.

Jowett, Garth och Victoria O’Donnell: Propaganda and Persuasion. Newbury Park Califorinen: Sage, 1992.

Smith, Ted J.: Propaganda: A Pluralistic View, New York ; Praeger, 1989.

Ström-Søeberg, Peter: ”Propaganda och retorik”, RetorikMagasinet 14/2002.

Thomson: Easily led – a history of propaganda. Strod: Sutton Publishing, 1999.


Lennart Hast är doktorand i marknadsföring  & medier vid Handelshögskolan i Göteborg. Han är knuten till JMG, Institutionen för Journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Läs mer om RetorikMagasinet 37.

rm37


 

Author profile

Skriv et svar