Start » Retorikförlaget » Bøger: Forord og introduktioner » Återkomst och transformation – Perelmans nya retorik

Återkomst och transformation – Perelmans nya retorik

av Mats Rosengren
Imperium

Chaïm Perelman: Retorikens imperium. Retorik och argumentation

Mats Rosengren: Översättarens förord

Retoriken har aldrig stått särskilt högt i kurs inom den väster­ländska filosofin. Den drabbades hårt av Platons en­ögda fördömande, och de filosofer som likväl insett dess värde har lagt sig vinn om att, likt Platon, framställa sin egen retorik som opartisk objektivitet, vetenskaplighet och klarhet. Filosofins historia är fylld av exempel på en sådan, retoriskt sett mycket effektiv, strategi.

Men sedan mitten av 1900-talet har situationen förändrats. I och med den så kallade språkliga vändningen i början av förra seklet hamnade språk och språkbruk återigen i fokus för den västerländska filosofins intresse. En mängd olika språkfilosofiska ”skolor” formerades – som exempelvis den amerikanska pragmatismen med dess rötter i Charles Sanders Peirces semiologi, John L. Austins brittiska talaktsteori, Ludwig Wittgensteins tankar om språkspel, Thomas Kuhns idé om vetenskapliga paradigm, den av lingvisten Ferdinand de Saussure inspirerade strukturalistiska semiotiken och språk­filosofin, Martin Heideggers och Hans-Georg Gadamers filosofiska hermeneutik fram till Jürgen Habermas kommunikativa handlande och Michel Foucaults ­diskursteori. Mindre känt, åtminstone i Sverige, var länge att retoriken – i betydelsen läran om hur man övertalar och över­tygar – också fann sin plats inom denna vändning. Med sin nya retorik kom den belgiske logikern, filosofen och juristen Chaïm Perelman att spela en central roll i denna senkomna rehabilitering och transformering av en i det närmaste bortglömd klassisk disciplin.

Chaïm Perelman föddes 1912 i en judisk familj i Warszawa. När han var 13 år gammal emigrerade familjen till Belgien där han också fick hela sin utbildning. Vid tjugotvå års ålder, 1934, doktorerade han i juridik vid Université Libre de Bruxelles. Strax därpå reste han till Warszawas universitet för ett års logikstudier. 1938 doktorerade han i filosofi med en avhandling om Gottlob Frege. Därefter blev han först professor i logik, sedan i moral och metafysik vid Université Libre de Bruxelles där han verkade fram till 1978. Han dog 1984.

Annonce

Perelman var alltså ursprungligen logiker och, som han själv säger i sin inledning till denna bok, en positivistisk filosof. Hans intresse för juridisk argumentation och värdefrågor fick honom att i sann positivistisk anda börja söka efter en värdeomdömenas logik. Dock insåg han snart att såväl logikens som filosofins traditionella verktyg och metoder var otillräckliga för hans syften. I stället fann han det han sökte i en kombination av Aristoteles dialektik och retorik. Perelman omformade, smälte samman och utvidgade dessa båda discipliner till den argumentationsteori vi i dag känner som Den nya retoriken.

Denna filosofiska argumentationsteori, som han utvecklade tillsammans med Lucie Olbrechts-Tyteca, brukar alltså kallas ”La nouvelle rhétorique”, den nya retoriken. Den presenteras i sin helhet i huvudverket från 1958, Traité de l’argumentation – la nouvelle rhétorique, och sammanfattas (och i mindre utsträckning kompletteras) i L’Empire rhétorique – rhétorique et argumentation från 1977, vilken i och med denna volym, Retorikens imperium, för första gången publiceras i svensk översättning.

Frågan är bara hur pass retorisk denna nya retorik egentligen är. Genom att transformera Aristoteles tankar kom Perelman inte bara att skapa en ny retorik eller en retorisk argumentationsteori. I och genom sitt arbete med de retoriska frågorna kom han också, och kanske än mer betydelsefullt, att på ett diskret sätt formulera en retorisk filosofi. Denna öppnade på flera sätt dörrarna för det tänkande och det kritiska förhållningssätt till våra traderade föreställningar om sanning, kunskap och språk som vi idag ibland brukar kalla för postmodernt.1 Perelman framstår därigenom i många avseenden som mer framsynt och mer radikal än många av sina samtida kollegor. Låt mig peka ut en del av den nya retorikens retorisk-filosofiska konsekvenser, samtidigt som jag kort presenterar några av huvuddragen hos Perelmans nya retorik.

Transformation

Perelman omformar i första hand tre områden inom den antika och klassiska retoriska teorin – uppfattningen av talaren, publiken och själva talet – på ett sådant sätt att den teori han presenterar blir något mer än blott en ny retorik. Denna transformation hänger intimt samman med att den nya retoriken, till skillnad från de antika retoriska teorierna som inriktade sig på politisk, juridisk och demonstrativ talekonst, vill vara en teori om språkbruk i allmänhet. Perelman lösgör talaren från den klassiska, typiska talsituationen – en ensam talare som riktar sig till en närvarande publik – och omformar honom eller henne till vem som helst som skriver eller talar i syfte att övertyga eller över­tala. Därmed förvandlar han också publiken från en inspirerande, likgiltig eller skrämmande men alltid närvarande åhörar­skara till ett auditorium som talaren eller skribenten ofta endast föreställer sig, men hos vilket han eller hon likväl måste söka medhåll för sina argument. Och själva talet rycks ut ur sin traditionella demonstrativa, juridiska eller politiska kontext med dess relativt klara avgränsningar av syften och ämnesval för att bli till språkbruk överhuvud. Ty för Perelman avgränsas den nya reto­rikens domäner endast mot de formaliserade, artificiella språken och mot det slags bevisföring som mekaniskt avgör om q följer ur p eller inte och som därför inte heller måste involvera mänskliga aktörer. Allt övrigt språkbruk är för Perelman i djupaste mening retoriskt.
En annan avgörande skillnad i förhållande till de antika re­toriska teorierna ligger i att Perelman inte längre utgår från det talade övertalande språket, ja han bortser faktiskt helt från ”det sätt på vilket kommunikationen med auditoriet genomförs”. Perelman menar att hans argumentationsteori, som ”i första hand ägnar sig åt argumentationens struktur”, inte kan be­gränsas till ”tekniker för talat språk” utan i stället huvudsakligen ägnas åt analyser av ”tryckta texter”. Vidare omfattas så väl diskussioner med en enda samtalspartner som intima överläggningar (det vill säga då man resonerar med sig själv) av Perelmans teori: den nya retorikens objekt är alltså ”betydligt större än den klassiska retorikens”.2

Men när det gäller syfte följer Perelman sina föregångare tätt i hälarna. Den nya retorikens territorium bestäms följaktligen av syftet hos det språkbruk den beskriver – allt tal som är avsett att övertyga eller övertala faller inom dess domäner. Men i slutet av Retorikens imperium blir en i förhållande till den antika och klassiska retoriken avgörande skillnad synlig också här: ”Så snart som en kommunikationsakt syftar till att påverka en eller flera personer, att inrikta deras tänkande, att väcka eller lugna deras känslor eller att styra en handling hör den till retorikens domäner.”3 Med en avgränsning som denna blir retorikens domäner oundvikligen allomfattande. Syftet tycks vara detsamma som hos föregångarna, men perspektivet har förändrats.

Perspektivskifte – föreställningen om ett auditorium

Detta skifte i perspektiv – från en person som riktar sig till många till en kommunikationsakt som syftar till att påverka – är en avgörande förändring, så fundamental att man kan undra varför Perelman är så mån om att beteckna sin teori som just en retorik. Förklaringen ligger hos publiken, eller rättare föreställningen om en publik, som Perelman menar sig hämta från den ”traditionella retoriken”. Varje tal, skriver han, ”riktar sig till ett auditorium och man glömmer alltför ofta bort att detsamma gäller allt skrivet”. En text bestäms alltid ”medvetet eller omedvetet av de som den gör anspråk på att rikta sig till”.4

Den klassiska retorikens faktiska publik, den människomassa eller jury som talaren hade att övertyga, får alltså i Perelmans nya retorik lämna plats för ett tudelat auditoriebegrepp:

Å ena sidan talarens perspektiv, där den nya retorikens auditorium inbegriper såväl talarens föreställning om den publik han riktar sig till som de människor som faktiskt hör eller läser hans tal. Ofta korrigeras talarens föreställning av en verklig, närvarande publik och dess reaktioner på talet, men lika ofta finns det ingen sådan publik att tillgå. Inom Perelmans retorik är därför den föreställda publikens föreställda medhåll ofta avgörande för talaren. Detta leder till att den verkliga, närvarande publiken inte har någon självskriven plats inom den nya retoriken – de som lyssnar eller läser kanske inte håller med, men författaren eller talaren kan alltid hoppas på ett annat auditorium som bättre förstår hans eller hennes syften och rikta sig till detta.

Å andra sidan auditoriets, det vill säga läsarens eller lyss­narens, perspektiv där talets argumentation och bärighet endast kan bedömas genom att man som lyssnare eller läsare själv bildar sig en föreställning om hur det auditorium skulle vara beskaffat som skulle övertygas av talets argument.

Orsaken till att Perelman väljer att bestämma sitt auditorie­begrepp med utgångspunkt från argumentationens syfte (vilket, det kanske bör påpekas, inte nödvändigtvis är detsamma som talarens eller författarens syfte5 – för jag kan som publik alltid uppfatta, det vill säga tolka, talets argument som riktade till ett annat auditorium än det som talaren medvetet och uttryckligen avser) är följaktligen att auditoriet ofta är något mer och något annat än de som de facto lyssnar till eller åsyftas av till talaren. Framstår talets argument som riktade till enskilda grupper med specifika intressen – som t.ex. småhusägare, alpinister eller humanistiska forskare – är det auditorium som åsyftas per definition ett specifikt auditorium. Tycks argumenten i stället göra anspråk på att gälla för alla, överallt – något som ofta är fallet inom vetenskaplig, filosofisk, religiös och moralisk argumentation – så söker argumentationen medhåll från det universella auditoriet. Här är det naturligtvis inte fråga om ett konkret auditorium, utan återigen blott om den föreställning som skribenten eller talaren å ena sidan eller lyssnaren och läsaren å den andra gör sig om vilka argument som är förnuftiga, rimliga, sanna eller falska och som man menar borde kunna övertyga alla.

I denna mening kan man kalla Perelmans begrepp om det universella auditoriet polärt – sett från talarens position gäller det att framställa sin argumentation sådan att man själv tror att den kan övertyga varje förnuftig människa, medan man som publik har att bedöma huruvida de argument man läser eller hör skulle kunna övertyga alla kunniga och kloka människor. I en sen text, strax före sin död 1984, skriver Perelman följande:

Den tes som försvaras i Den nya retoriken är att varje filosof vänder sig till det universella auditoriet sådant som han uppfattar det. […] Filosofen utvecklar en argumentation genom vilken han gör anspråk på att över­tyga vilken som helst kompetent samtalspartner.6

Och filosofer, liksom vetenskapsmän och alla andra människor, hämtar sina föreställningar om vad som är sant och falskt, rätt och fel, bra och dåligt inte från en plats bortom himlarna som Platon tänkte, utan från det samhälle, de traditioner och de föreställningar som omsluter dem. Perelmans poäng med att tala om ett universellt auditorium i detta sammanhang (och inte om det förnuftiga eller det rationella eller något sådant) är delvis att understryka att våra uppfattningar i kunskaps- och sannings­frågor är socialt och historiskt situerade, men främst att bevara den retoriska insikten om att det kan finnas två diametralt motsatta sätt att uppfatta en och samma sak, utan att något av dem därför måste vara falskt. För den som vänder sig till det universella auditoriet får nästan alltid mothugg från dem som har en annan uppfattning om hur detta auditorium är eller borde vara beskaffat. Den enes universella auditorium är inte med nödvändighet den andres – tvärtom inför Perelman begreppet universellt auditorium just för att värja sig mot all form av filosofisk eller vetenskaplig dogmatism. Hans mål är, som han säger, att garantera möjligheten av en mångfald olika sätt att vara förnuftig. Han skriver:

Genom att på detta sätt generalisera föreställningen om auditoriet kan vi avvärja den attack Platon riktade mot retorikerna för att de brydde sig mer om framgång än om sanning. Vi kan besvara denna kritik genom att säga att teknikerna för att övertala en folkhop på en allmän plats inte skulle övertyga ett bättre utbildat och mer ­kritiskt auditorium, och att värdet hos en argumentation inte endast mäts av dess effektivitet utan också av kvaliteten hos det auditorium den riktas till.

Följaktligen kan inte föreställningen om förnuftig argumentation definieras in abstracto eftersom den är avhängig av den historiskt förankrade föreställningen om det universella audi­toriet.7

Men hur avgör man kvaliteten hos ett auditorium? Öppnar inte detta dörren för en ohållbar relativism som utlämnar oss åt ett hopplöst godtycke – jag tycker att ett visst auditorium har högre kvalitet än ett annat i en viss fråga, du tycker tvärtom; vem har rätt?

Perelmans svar är att det värde som man i en specifik situation tillmäter ett visst auditorium eller en viss föreställning om det universella auditoriet – och som därmed låter detta auditoriums gillande eller ogillande fungera som norm i den aktuella frågan – är en historiskt och socialt förankrad värdering. Detta innebär bland annat att man inte godtyckligt, efter eget skön, kan utse ett eller annat auditorium som rikslikare – man måste utgå från, ta hänsyn till och kanske försöka omforma de värderingar, åsikter och sanningar, kort sagt vad jag skulle vilja kalla den doxa, som omfattas inom det sällskap, den disciplin, det samhälle eller historiska situation man befinner sig i. Och detta gäller så väl för den som försöker övertyga en publik, som för den publik som skall ta ställning till om argumentationen i ett tal eller en text verkligen är övertygande eller ej.

En retorisk filosofi

I sitt försök att motbevisa Platon förlitar Perelman sig på att vi, hans publik, delar värderingen att det är bättre att kunna övertyga dem som är experter i en fråga än dem som är okunniga. Men denna värdering är inte, lika lite som någon annan, objektivt given eller oomtvistlig – den är en del av den föränderliga doxa som är den enda norm en retorisk filosof kan luta sig mot. För att ta ett paradigmatiskt exempel: Jag tror att de flesta av oss anser att det är ett faktum att jorden kretsar kring solen. Dessutom tror jag att vi anser att de som tror annorlunda har objektivt sett fel. Men hur kan vi berättiga våra anspråk på att ha rätt? Vi kan inte blott avfärda dem som tror annorlunda endast med hänvisning till att de inte tror som vi – då skulle vi hemfalla åt en ohållbar dogmatism. Nej, vi måste argumentera och lägga fram de rön vi menar stödjer vår sak – vi måste ge oss in i ett försök att övertyga eller övertala dem som vidhåller att vi har fel.

Men om vi inte lyckas – och det händer ofta som alla vet – vad gör vi då? Ja, vi kan inte annat än acceptera att vi uppenbarligen står inför en människa, eller människor, som är lika övertygade om sin sak som vi är om vår. Och om vi inte är villiga att inta den andres ståndpunkt får vi helt enkelt försöka argumentera bättre, mer effektivt för vår egen.

Men om det ändå inte fungerar, om inga kloka förslag, kompromisser eller eftergifter duger, vad återstår då? Ja, vi ger väl upp, går vår väg – eller också försöker vi driva genom vår vilja med våld.

Och här har vi själva essensen i den retoriskfilosofiska position som jag menar att Perelman skisserar i sitt verk. Den nya retoriken påminner oss om och lyfter fram flera av vår tanke­traditions bortträngda förutsättningar – bland annat att redan språket utövar ett slags våld; att kommunikation inte ens i lyckliga undantagsfall är intresselöst informationsutbyte mellan jäm­likar; att sociala, kulturella och religiösa spänningar och konflikter utspelar sig i vårt tal och våra samtal. Det finns helt enkelt inte något neutralt, förnuftigt och från egenintressen och retorik befriat språkbruk i vilket den egentliga sanningen om världen, moralen och oss själva kan uttryckas.8 Att tro något sådant, hur välment och hoppfull en sådan tro än må vara, är blott att låta sig förföras av en av vårt västerländska tänkandes mest omhuldade, och därför också farligaste, illusioner. Den gör oss oförmögna att förstå såväl det våld vi drabbas av som det våld vi utövar, för det borde ju inte finnas där, mitt i den förnuftiga debatten, i förhandlingarna, i undervisningen eller i våra inner­sta tankar.

Den nya retoriken ger oss en möjlighet att se och förstå detta ofrånkomliga språkliga våld, hur det fungerar – den klassiska retorikens lära om betydelsen av känslor (pathos) och värderingar (ethos) för våra förnuftiga (logos) beslut är central på denna punkt – och kanske också hur det kan hanteras. Perelman påminner oss helt enkelt om en av den antika retorikens centrala insikter: allt språkbruk, från demagogens brandtal till filo­sofernas stilla seminariesamtal, utspelar sig i situationer som formas och helt och hållet genomsyras av intressen, fördomar, ogenom­tänkta värderingar, dolda preferenser och så vidare. I uppsatsen ”Retorik och filosofi” summerar Perelman sin språksyn:

Valet av en lingvistisk form är varken helt godtyckligt eller ett enkelt avtryck av verkligheten. De skäl som får oss att föredra en viss begreppsläggning av erfarenheten, en viss analogi framför en annan, är beroende av vår världsbild. Formen går inte att skilja från innehållet, språket är inte en slöja som det räcker att rycka undan eller göra genomskinlig för att få syn på det verkliga sådant som det är. Språket hör samman med en synvinkel, med ett ställningstagande. Så snart en författare använder det inom en kulturgemenskap naturliga språket och inte, så som en mate­matiker, uttrycker sig med ett artificiellt språk som han kan ha skapat helt själv, anammar han på alla punkter, som han inte uttryckligen modifierar, de klassifikationer och de värderingar som språket bär med sig.9

Den retoriska filosofi som avtecknar sig i Perelmans verk är alltså ett slags relativism. Den menar att alla förhoppningar om objektivt givna, kanske eviga måttstockar mot vilka vi män­niskor skulle kunna mäta våra åsikter som sanna eller falska, våra handlingar som goda eller onda, våra uppfattningar som riktiga eller felaktiga är just förhoppningar. Dessutom rör det sig om farliga förhoppningar, eftersom de har en tendens att göra oss blinda inför vår faktiska situation som sociala, politiska varelser i en värld som knappast följer förnuftets diktat.

En retorisk filosofi i Perelmans efterföljd utgår i stället från att all kunskap, all sanning, alla fakta, allt vi tror oss veta är en del av doxa och därför ständigt förändras, kullkastas, turneras och returneras.10 Men inte hur som helst – traditioner, institutioner, praktiker, byråkratier, politiska system, språkvanor, discipliner, ekonomiska organisationer och så vidare strävar alla efter att kontrollera förändringarna och att stävja, förutse eller förekomma dem. Och här blir återigen den nya retoriken ett verktyg som vi kan bruka för att förstå samspelet mellan dessa olika domäner i vår värld, avlocka dem deras hemligheter och avslöja de olika logiker och funktionssätt som gör dem till vad de är. I det sista kapitlet av Retorikens imperium beskriver Perelman den retoriska situation som dagens filosofer och vetenskapsmän oundvikligen befinner sig i, där varken Gud eller Platons formvärld längre kan garantera kunskapens objektivitet eller det rationella tänkandets universella giltighet:

Om man tar bort den garanti som Gud förlänar evidensen så blir allt tänkande med ens mänskligt, felbart och befinner sig inte längre bortom alla kontroverser. Tanken att varje vetenskaplig teori endast är en hypotes som, om den skall vara fruktbar, nödvändigtvis överskrider erfarenhetens gränser och som varken är evident eller ofelbar är en modern uppfattning som skickligt har försvarats av Karl Popper. Men i avsaknad av en evidens som tvingar sig på alla så måste en hypotes, om den skall accep­teras, underbyggas av goda skäl – skäl som erkänns som goda av andra människor och medlemmar i samma vetenskapliga gemenskap.   Kunskapens status upphör att vara opersonlig, ty varje vetenskaplig tanke blir en mänsklig tanke – felbar, situerad och föremål för kontroverser.

Perelman skrev detta 1977. Under den tid som förflutit sedan dess har mycket förändrats inom de retoriska och filosofiska ­fälten. Likväl framstår Perelmans nya retorik, liksom dess filo­sofiska implikationer, än i dag som angelägna och, faktiskt, samtida. Man måste som bekant skilja mellan första gången en tanke formuleras och den tid då den verkligen når fram till en publik och blir hörd. Min förhoppning med denna översättning är att Perelmans tankar skall återkomma, transformeras och höras länge än.

London i januari 2004

Översättarens allmänna anmärkningar

Då Perelman i denna korta text citerar ymnigt ur den västerländska litteraturens såväl antika som mer samtida klassiker har jag som översättare ställts inför en del ibland problematiska val. Ofta är Perelmans referenser knapphändiga, ibland verkar de närmast tagna ur minnet och är därför inte sällan felaktiga. Dessutom, i de fall där det finns svenska översättningar att tillgå bryter dessa ibland alltför kraftigt mot Perelmans text för att på ett smidigt sätt kunna inlemmas i denna. Därför har jag valt ett arbetssätt där jag så långt som möjligt, och i den mån jag lyckats identifiera de relevanta textställena, följer de befintliga svenska översättningarna.

Då jag inte lyckats med detta, eller där de svenska översättningarna är alltför olika de franska, eller där det helt enkelt inte finns några svenska översättningar, har jag valt att översätta direkt från citaten i Perelmans text och låta hans ursprungliga referenser kvarstå. Snarare än att vara trogen mot de av Perelman citerade författarna har jag alltså försökt bevara koherensen i Perelmans text genom att låta denna styra såväl termval som syntax i mitt sätt att översätta citaten. Detta har otvivelaktigt lett till att vissa av de citerade författarna fått en kanske märklig svensk språkdräkt, men jag hoppas att denna brist kompenseras av att Perelmans text därigenom blir mer begriplig och läsvänlig än vad den annars skulle ha blivit.

Vidare har jag, återigen för att befrämja läsbarheten, valt att inte med citationstecken markera de rikligt förekommande textstycken där Perelman citerar ur sitt och Lucie Olbrechts-Tytecas eget verk Traité de l’argumentation – la nouvelle rhétorique (PUF, Paris, 1958) – ett verk som jag i enlighet med Perelmans egen praktik refererar till som TA i noterna. Referensen ges i stället blott genom en not i anslutning till den sista meningen i det relevanta stycket – och detta gäller såväl för direkta citat ur TA som för blotta hänvisningar. Undantaget från detta är självfallet de ställen där Perelman refererar till andra författare som han citerat i Traité de l’argumentation – i dessa fall har jag bevarat citationstecknen samt referensen till Traité de l’argumentation.

En ofrånkomlig svårighet då man översätter från exempelvis franska är hur man skall hantera genusproblematiken. I Perelmans text blir detta problem högst påtagligt, ty även om han ständigt talar om l’orateur – som är ett maskulint ord på franska – så finns det inget varken i hans teori eller i hans övriga uttalanden som tyder på att han tänkte sig talaren endast som en man. Han använder helt enkelt termen orateur och det personliga pronomenet il (han) för att benämna den som talar, oavsett kön. Samma problem uppstår också när Perelman på olika ställen i texten talar om le philosophe som en allmän beteckning för filosofer av båda kön – inte heller i detta fall är det frågan om ett ställningstagande från Perelmans sida. Detta förorsakar nu inga större problem på franska, men i svensk översättning blir betoningen av talaren eller filosofen som en han både påtaglig och problematisk. Jag har försökt motverka detta genom att här och där översätta med klumpiga men korrekta omskrivningar av typen ”han eller hon”, men i de flesta fall framstår Perelmans talare och filosof på svenska uteslutande som män. Jag kan bara hoppas att denna påminnelse kan fungera som ett korrektiv mot en alltför snedfördelad genusattribution.

Vidare vill jag nämna att jag själv infogat en del kommentarer i texten. För att inte blanda samman dessa med Perelmans egna noter hänvisar jag till mina kommentarer med en eller flera asterisker av denna typ: *.

Göteborg i oktober 2003

Förord till 2:a utgåvan

För ganska precis tio år sedan satt jag på British Library i London och skrev inledningen till min översättning av Retorikens Imperium. Då förväntade jag mig knappast att jag skulle få anledning att återkomma till denna bok igen. Men under åren som gått sedan den första utgåvan kom 2004 och i takt med att det retorikvetenskapliga fältet i Sverige vuxit i omfattning och styrka har Perelmans bok kommit att locka allt fler läsare. Då den första upplagan nyligen sålde slut blev behovet av en andra utgåva plötsligt pockande.

Brutus Östlings Bokförlag Sympo­sion, där texten först gavs ut, överlät generöst rättigheterna till det förlag där denna bok rätteligen hör hemma, Retorikförlaget. Jag vill tacka både Brutus Östling och Peter Ström-Søeberg för att de tillsammans gjort denna nya utgåva möjlig.

Texten är i princip oförändrad i förhållande till den första utgåvan, förutom på några få ställen där jag passat på att ­korrigera rena översättningsmissar. Dessutom har boken fått en ny form och layout.

Göteborg i oktober 2013
Mats Rosengren

 


Noter

 

1    I kapitlet ”Det normala och normen – sken, verklighet och den dissociativa tekniken” i min Psychagogia – konsten att leda själar (1998), har jag försökt visa hur Perel­man föregriper några av de centrala tankarna inom Jacques Derridas dekonstruk­tiva filosofi.
2    Traité de l’argumentation – la nouvelle rhétorique, 2:a utg., Bryssel 1970, s. 8.
3    Se nedan, s. 170.
4    Traité de l’argumentation – la nouvelle rhétorique, 2:a utg., Bryssel 1970, s. 8 och s. 9.
5    På just denna punkt vacklar Perelman i sitt språkbruk, och uttrycker sig ofta som om det vore talarens medvetna avsikter som bestämmer argumentationens syfte. Men en sådan tolkning rimmar enligt min uppfattning så illa med huvudtankarna inom den nya retoriken att den knappast kan sägas vara rimlig, även om det naturligtvis ofta är så att talarens avsikter och argumentationens syften sammanfaller.
6    ”The new rhetoric and the rhetoricians: remembrances and comments”, Quarterly journal of speech, 70 (1984), s. 191.
7    The new rhetoric, London 1979, s. 14.
8    Den franske sociologen Pierre Bourdieu har i flera av sina verk beskrivit det språkliga våldet och dess konsekvenser. Se främst Ce que parler veut dire, Fayard, Paris, 1982. (Svensk översättning: ”Vad det vill säga att tala.” i Skeptron 1, Tema: rätten att tala, Symposion, Stockholm/Stehag, 1984.).
9    ”Retorik och filosofi” i Res Publica nummer 24, s. 56. (Uppsatsen skrevs 1969).
10    I min Doxologi – en essä om kunskap, Retorikförlaget, Åstorp, 2008 [2002], beskriver jag mer i detalj hur jag tänker mig en sådan filosofi.

 

Bibliografiskt

Imperium

matsrosengrenMats Rosengren (f. 1962) är filosof och professor i retorik vid Södertörns Högskola

Chaïm Perelman: Retorikens imperium. Retorik och argumentation. Översättning Mats Rosengren. Retorikförlaget 2013, s 7-18.

Mats Rosengren

Mats Rosengren (f. 1962) är filosof och professor i retorik vid Uppsala universitet. [2016]
Mats Rosengren

Latest posts by Mats Rosengren (see all)

    You may also like

    Kommentera

    This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere