Att argumentera i besvärliga situationer

Orla Vigsø

Att argumentera i besvärliga situationer

Recension. Philippe Breton: Argumenter en situation difficile: Que faire face à un public hostile, aux propos racistes, au harcèlement, à la manipulation, à l’agression physique et à la violence sous toutes ses formes?, 2004. Pocketudgave 2006: Pocket Evolution. 157 sider..

Reflektion. Ska/ska inte diskutera med extrempartier och deras sympatisörer-frågan diskuteras i andra länder än Sverige. Orla Vigsö har läst en fransk bok om ämnet, där Philippe Breton gör sin ställning klar och ger sina läsare verktyg till debatterna.

Under några år har man diskuterat om man ska eller inte ska ta en debatt med Sverigedemokraterna. Ska man ignorera dem och vägra att ge sig in i en debatt, i tidningar eller vid fysiska möten, eller ska man i stället debattera med dem som med vilka som helst andra politiska motståndare? Problemet blev speciellt aktuellt efter förra valet när partiet kom in i åtskilliga kommunfullmäktige, och det är inte svårt att föreställa sig att partiet inom några år även finns i riksdagen.

Situationen påminner lite om hur det var i Danmark för runt 10 år sen, när dåvarande socialdemokratiska statsministern uttalade att man inte ville prata med Dansk Folkeparti därför att de inte var ”rumsrena”. Nu är partiet en accepterad del av dansk politik, även om många motståndare fortfarande inte tycker om pianisterna (som de skämtsamt kallas efter den allenarådande partiledaren Pia Kjærsgaard).

Inspiration till hur man kan ge sig in i en debatt med dessa ”besvärliga” personer och organisationer går att hämta i en liten bok av den franska kommunikationsforskaren Philippe Breton: Hur man argumenterar i besvärliga situationer.

Annons

Att utgöra men inte vara ett problem

Breton berättar bl.a. om hur han i telefonen konfronterades med en person som hade röstat på Front National, le Pens främlingsfientliga parti. Efter det ”katastrofala” utfallet av franska valet 2002 (ordet är Bretons), hade Breton varit drivande i skapelsen av ”verkstäder för medborgar-argumentation”. Syftet var att förbereda folk ”som ville gå i dialog med Front National-sympatisörer”. När Breton svarade i telefonen närmast skrek en man: ”Är du han som inte gillar Front National-väljare?” Den andra var uppenbarligen mycket arg, men Breton valde att inte bara lägga på luren utan i stället påbörja ett samtal. Det gjorde han med att göra det klart att ”Ja, jag gillar inte Front National, men jag har inget emot dem som röstar på partiet.” Resultatet blev en lång rasistisk harang som gjorde Breton arg, men han motstod lusten att ”ge igen” och väntade tills den andra hade pratat på en stund. ”Det verkar som om du är mycket arg på något” kommenterade Breton, vilket var en invitation åt den andra att berätta om, vad det var han var arg på. Det gjorde han. Han berättade om frugan som stuckit, om ekonomin som var körd i botten, om hur tufft kvarteret han bodde i var, och att allt detta var orsaken till att han röstade på Front National. Breton argumenterade att mannens problem kanske inte löstes av att han röstade på Front National och fick svaret: ”Jaha, och du som är så klok, du kan väl säga vad jag ska göra i stället då?” Breton berättade att han inte hade svaret, men att Front Nationals politik för honom såg ut att göra problemen större i stället för att lösa dem. Och att mannen, om han ville uttrycka sin vrede, hellre borde rösta blankt för att åtminstone inte förvärra situationen. Samtalet slutade med att den andra sade sitt förnamn, vilket förmodligen var så långt man hade kunnat hoppas att komma med den personen.

Situationen följer det schema som Breton, bl.a. utifrån klassisk retorik, har ställt upp för en argumentation i besvärliga situationer: Objektivera, lyssna, argumentera.

Objektivera: Det gäller att motstå frestelsen att ge igen, att försvara sig med alla medel, att låta känslorna råda. Man måste så att säga ”se sig själv utifrån”, analysera vilka känslor som har väckts i en och varför, för att på så sätt bättre förstå sig själv, situationen och ens egen roll i den. Framförallt ska man inte genast döma och fördöma sin motpart, för då ger man avkall på alla försök att åtminstone förstå henne.

Lyssna: Man måste försöka etablera en bättre relation med den andra. Genom att lyssna och visa att man lyssnar, visar man också att man respekterar den andra som jämbördig. Man måste försöka sätta sig i hennes ställe och förstå hur hon ser världen – inte för att visa att man är överens, dvs. det handlar inte om att bara ge den andra rätt och upprepa vad hon säger, men om att etablera en plattform för samtal. Samtidigt måste man även ”lyssna på sig själv”, försöka se vad som är ens egen drivkraft och position.

Argumentera: Argumentation är det som gör det möjligt att hitta gemensamma lösningar och att övertyga andra, men det är också det som gör att en situation inte utvecklas till (verbalt eller fysiskt) våld. Den gamla sanningen att ”där argumenten tar slut tar knytnävarna över” gäller även andra vägen: Argumentation är den enda väg ut ur konflikter som inte använder våld. Låter man inte argumentationen styra, blir det den starkaste parten, den med mest resurser (pengar, militär makt, fysisk storlek, ålder) som får igenom sin vilja – men väl att bemärka utan att den andra har övertygats. Man har endast böjt sig. Dessutom är argumentation ett sätt att lära känna sin egen identitet genom att tvingas tänka igenom vad man menar och tycker.

Banalt och utopiskt?

Dessa tre steg utgör självfallet inte hela sanningen om hur man gör. Man kan och bör även gå på djupet med hur man objektiverar en besvärlig situation, och då är vi i högsta grad inne på psykologin och på olika sätt att träna upp sig i självkontroll. Man måste också träna på att lyssna aktivt, dvs. inte bara låta den andra köra fram som en ångvält och själv säga ”ja, ja”, men istället faktisk fatta hur världen hänger ihop för den andra. Det kan vara utomordentligt svårt när man konfronteras med en person vars synpunkter man uppfattar som oacceptabla, oetiska, kanske även perversa. Men det är en nödvändig förutsättning för att kunna argumentera på ett sätt som är anpassat situationen, och här gäller det då att lära sig hur man argumenterar. Ett sätt kan vara att använda den nyss översatta boken Praktisk argumentation av Charlotte Jørgensen & Merete Onsberg, eller man kan ta den något längre vägen via de gamla retorikerna.

Är det utopiskt? Kanske. Är det banalt? Kanske. Men oavsett om så är fallet, så är det värt att fundera över hur en situation utvecklas när man konfronteras med t.ex. en person som är aggressivt rasistisk. Om man vill ha en situation där det åtminstone går att tala med varandra, är det nödvändigt med de två första stegen, och om man vill påverka den andra måste även tredje steget med. Går man på den motsatta linjen och väljer att konfrontera den andras vrede med sin egen, blir situationen snabbt en som vi tyvärr allt för lätt känner igen: Rop och skrik, stenkastande, brinnande bilar, polis i kravallutrustning, undantagstillstånd, våld och död. Kanske man inte kan lösa alla våra problem med hjälp av Bretons modell, och vi kan inte heller förvänta oss att alla andra börjar tänka och känna som vi själva gör, men vi kan göra det möjligt att föra ett samtal om det. Och det är, åtminstone för Philippe Breton, själva demokratins grundidé. Det är svårt att inte hålla med, när man ser hur ingen verkar vilja ta debatten med sverigedemokraterna. När det äntligen var en toppolitiker som gjorde det, Mona Sahlin, missade hon chansen att komma fram till steg tre genom att ensidigt föra fram sina egna älsklingsfrågor.

Läs även Peter Cassirer: Kan man debattera med extremister? från RetorikMagasinet 14.

Läs mer om RetorikMagasinet 37.