Att hylla

Retorisk hyllning. ”Fanny & Alexander” från 1982 var Ingmar Bergmans sista biograffilm och belönades med 3 Oscars. Earl Spencers tal vid Lady Di:s begravning fick inga Oscarstatyetter, men borde kanske ha haft ett par retoriska. Hans Bourghardt ser i denna artikel på den retoriska talgenren genus demonstrativum, hyllningstal, en genre som förenar fler och mer än Bergman och Earl Spencer.

Att hylla

Hans Bourghardt

Handlingen i Fanny & Alexander är välkänd för de flesta. Den kretsar kring den borgerliga familjen Ekdahl i Uppsala strax efter sekelskiftet. De lever ett tryggt och välmående liv där familjebanden är starka och familjens överhuvud Helena Ekdahl styr med kärleksfull men fast hand. När teaterdirektören Oscar Ekdahl dör under en repetition slås idyllen sönder och familjen splittras. Oscars änka, Emelie, gifter sig med den asketiske biskopen Vergerius och flyttar med sina barn Fanny och Alexander in i biskopsgården. Barnens och Emelies livsbejakande, fria tillvaro förbyts mot späkningar och bestraffningar. Efter en dramatisk fritagning av Fanny och Alexander dör biskopen i en olycka. Familjen Ekdahl kan åter samlas, nu med två nya medlemmar, Emelies dotter, Aurora och Gustav Adolfs ­dotter Helena Viktoria som han utan större protester från hustrun fått med tjänsteflickan Maja. Vid en överdådig fest tillsammans med vänner, skådespelare och tjänstefolk håller krögaren och kvinnokarlen, Gustav Adolf Ekdahl ett tal.

Det är en glad och rörd Gustav Adolf i Jarl Kulles gestaltning som håller hyllningstalet till den lilla världen. Parallellen till Ibsens Vildanden där familjen ju också heter Ekdahl och där livslögnen ger människornas liv en illusion av mening, är tydlig. Gustav Adolfs ”lilla värld” skiljer sig dock från Ibsens syn på livslögnen i Vildanden. Den lilla världen har i Fanny och Alexander ett försonande drag och en ljusare, mer livsbejakande innebörd.

De retoriska genrerna

Talet till den lilla världen i Fanny och Alexander är ett hyllningstal. Retoriken urskiljer tre olika typer eller genrer av tal: rättstalet eller det utvärderande talet, rådstalet eller det föreslående/övervägande talet och det cermoniella talet eller festtalet. På latin betecknas de: genus judiciale, genus deliberativum och genus demonstrativum.

Om jag i eller utanför rättssalen försvarar eller anklagar någon så är det ett rättstal (genus judiciale). När en politiker argumenterar för eller emot ett förslag så är det ett rådstal (genus deliberativum) och när Gustav Adolf i Fanny och Alexander talar om den lilla världen så formar talet sig till ett hyllningstal (genus demonstrativum). Minnestalet och hyllnings­talets motsats, smädestalet, faller också in under den här kategorien.

I praktiken är det ofta svårt att entydigt kategorisera ett tal. En dammsugarförsäljare som föreslår en kund att köpa en speciell modell kan samtidigt hylla dess unika egenskaper och anklaga ett konkurrerande fabrikat för att ha dålig kvalitet och inte hålla måttet. Hur ofta har vi inte hört politiker försöka få gehör för ett förslag och samtidigt prisa det egna partiet och anklaga motståndarna för allehanda gemen­heter.

Talkategorierna förutsätter en retorisk situation, det vill säga en situation där talaren möter åhörare i syfte att över­tyga om någonting. Skillnaderna mellan de olika taltyperna är också uppenbara. Rättegångstal i en domstol är i hög grad formaliserat inte minst i den del som kallas sakframställan. Den berör framför allt fakta och blir därför mer inriktad mot faktaargument och bevisning. Det hindrar inte att det även i rättsprocessen lämnas stort utrymme för värderingar och känsloargumentering – inte minst i en slutplädering.

Rådstalet eller det föreslående talet har beroende på för­slagets inriktning och kvaliteter möjlighet att bli mer ren­odlat fakta- respektive känslobaserat eller, som så ofta är ­fallet, en kombination av fakta-, värderings- och känslo­argumentering.

Hyllningstalets uppgift är alltid att väcka känslor; fakta och värderingar som förmedlas i ett hyllningstal är under­ordnade det övergripande syftet att röra känslor av något slag. Ett tals inriktning mot fakta, värderingar eller känslor har också att göra med hur jag som talare implicit eller öppet formulerar mitt budskap. Om jag säger: ”Vi kan bygga en bro över Öresund,” så är det ett konstaterande eller beskrivande budskap som bör stödjas med plånboks-/fakta­argument. Om jag istället hävdar att det är rätt att bygga en bro över Öresund, så vilar budskapet på en värderingsgrund och bör stödjas med framför allt hjärteargument, det vill säga värderings- och känsloargument. Om jag säger: ”Låt oss bygga en bro över Öresund,” så är det ett föreskrivande budskap som kan stödjas med både fakta-, värderings- och känsloargument.

Övergripande syfte

Det är möjligt att göra en annan – och kanske mer praktiskt användbar – indelning av tal än den klassiska retorikens. Om vi istället utgår från vad ett tal har för övergripande ­

syfte så kan vi dela in tal i tre andra kategorier nämligen: informerande tal, tal med syftet att övertyga och tal som vill röra känslor.

Vi kan naturligtvis invända att nästan inga informerande tal är enbart inriktade på att informera eller förklara; oftast finns i informerande tal också inslag av argumentation med syfte att påverka och övertyga. Även tal som vill röra känslor av något slag har oftast inslag av övertygande syfte.

Poängen med indelningen efter övergripande syfte är att det i inventeringsarbetet förmodligen är lättare att komma fram till vilket material jag kan använda mig av, hur jag kan använda det, hur jag ska ordna det och vad jag bör fokusera på för att svara upp mot mottagarnas förväntningar och krav på mig och mitt tal. Förväntar de sig en saklig information och istället får ett flammande propagandatal så gör det dem inte lyckliga.

Hur hylla?

För att kunna diskutera hyllningstalet i Fanny och Alexander mer utförligt kan det vara lämpligt att se på hur ett cermoniellt tal kan disponeras och i vilken utsträckning de skilda förutsättningarna påverkar disposition, innehåll och språklig utformning.

Det argumenterande talets grunddisposition fungerar också som mall för hur ett hyllningstal kan läggas upp. Här liksom i det argumenterande talet bör inledningen anslå grundstämningen, väcka intresse och föra in på ämnet. Inledningen som en del av ethosbevisningen, det vill säga att bygga upp förtroende för talaren och skapa välvilja, gäller också för hyllningstal. Det personliga tilltalet blir om möjligt ännu viktigare i ett hyllningstals inledning som i så stor utsträckning bygger på att ge personliga referenser och er­farenheter för att röra känslor och skapa en stämning. Jag kan i inledningen utgå ifrån mig själv och tala om varför jag känner mig manad att tala. Jag kan utgå ifrån publiken – varför de ska få ta del av saken. Jag kan också utgå från föremålet för hyllningen och ta upp varför det är viktigt att just det bör hyllas. Ytterligare en möjlighet är att utgå från saken eller tillfället, om det nu är fråga om ett jubileum, en födelse­dag eller en begravning.

Earl Spencer, yngre bror till prinsessan Diana, tar i sin inledning till minnestalet över sin syster vara på dessa möjligheter:

Jag står framför er som representant för en familj i smärta, i ett land som sörjer och inför en värld i chock. Vi är alla förenade, inte bara i vår önskan att hylla Diana utan snarare i vårt behov att gör det. Ty sådan var hennes unika utstrålning att de miljontals människor som följer denna ceremoni via television och radio, trots att de aldrig träffat henne, också känner att de förlorat någon som stod dem nära under de tidiga timmarna i söndags morse.
Det är en långt mer enastående hyllning än jag någonsin kan hoppas kunna ge henne här idag.

Spencer utgår från sig själv som representant för familjen och vidgar utgångspunkten till att omfatta Storbritannien och slutligen hela världen. ”Vi är alla förenade”, säger han och klargör tanken genom att säga att alla de som följer begravningsceremonien också känner att de har förlorat en nära anhörig. Han tonar ned sin egen betydelse i sammanhanget genom att säga att det är åhörarnas hyllning som betyder mest. Elegant och effektivt uppfyller han de krav som vi kan ställa på en inledning.

Bakgrunden

Bakgrundsteckningen i ett hyllningstal fyller en delvis annan funktion än den i ett argumenterande rådstal. Emellan­åt utelämnas den helt om objektet för hyllningen är väl känd av åhörarna. Vanligt är att bakgrundsteckningen i ett hyllningstal utformas som en anekdot eller en personlig berättelse som utmynnar i att någon eller några av de främsta kvaliteterna hos objektet för hyllningen framhävs. I det avseendet liknar den bakgrundsteckningen i ett argumenterande tal som ofta antyder de argument som senare lyfts fram i bevisningen.

Spencers bakgrundsteckning är en rundmålning av ­Dianas kvaliteter som människa. Han nämner hennes inre och yttre skönhet, hennes ansvarskänsla, medmänsklighet med mera. Här antyds också den kritik av kungahuset som senare i talet tydligt kommer till uttryck; Diana var klasslös och hon behövde inga kungliga titlar för att utöva sin egen speciella magi på sin omgivning.

Hyllande argument

Argumentationsdelen i ett föreslående tal motsvaras i ett hyllningstal av den del där vi lyfter fram och belyser de vik­tigaste kvaliteterna hos objektet. Om objektet för hyllningen är en person är det vanligt att göra en uppdelning i: själ, kropp och miljö/bakgrund. Det kan vara värt att notera att yttre företräden ofta används som en spegelbild av inre kvaliteter. Så kan rena anletsdrag användas för att spegla ett rent hjärta, eller en vig kropp motsvaras av ett vigt intellekt etc. Inre och yttre kvaliteter och miljömässiga omständig­heter kan användas både om jag hyllar eller smädar en person. Kommer en person som jag hyllar från ett välbärgat hem så kan jag framhålla den fina familjen där bildning och kultur alltid stått i högsätet. Vill jag å andra sidan smäda personen så kan jag hävda att han eller hon aldrig behövt kämpa för någonting utan fått allt till skänks.

Spencer betonar en kvalitet hos Diana som den viktigaste: hennes intuition och känslighet (”But your greatest gift was your intuition, your godgiven sensitivity, and it was a gift you used wisely”). Han stöder argumentet/kvaliteten med fakta om hennes engagemang för AIDS-sjuka och HIV-smittade, de leprasjukas isolering och kampen mot landminor. I den här delen av talet blir han också djupt personlig. Han nämner att Diana berättat för honom att hennes ätstör­ningar, en symptom på hennes sårbarhet och känslan av otillräcklighet, hjälpt henne att kunna identifiera sig med utsatta människor. Det som hos Diana skulle kunna upp­fattas som en svaghet vänder han skickligt till en styrka.

Dianas osjälviska personlighet illustrerar Spencer vidare med minnet av deras sista möte. Det var på hennes födelsedag då hon följdriktigt inte firade med vänner utan istället deltog som hedersgäst vid en välgörenhetsgala. Det starkaste intrycket gör Spencers redogörelse av deras barndom tillsammans då hon som storasyster alltid stöttade honom i skolan och var vid hans sida under de långa tågresorna ­mellan föräldrarnas hem. Och, säger Spencer, i grunden förblev hon densamma, sann mot sig själv.

Den här delen av talet motsvarar det argumenterande talets argumentations och bevisdel. Här underbygger han med hjälp av fakta och personliga erfarenheter påståendet att Diana var en känslig och sårbar person med djup medkänsla – en människa som alltid var beredd att hjälpa dem som har det svårt.

Bryter mot konvenansen

Så här långt i talet är det lätt att se att Spencer följer dispositionen och är trogen hyllnings- minnestalets idé och intentioner. Det som sedan följde tror jag många kom att uppfatta som ett brott mot konvenansen om än inte ett brott mot den goda tonen och smaken (decorum). Spencer angriper pressen och sedan kungahuset. Sådan kritik hör normalt inte hemma i ett minnestal.

I avslutningens upptakt vänder sig Spencer direkt till ­Dianas söner, William och Harry; trots allas sorgsenhet är det de som måste sörja djupast. Han bekänner hur stolt han är över att få kalla henne sin syster och återkommer till ­hennes främsta gåvor som person.

Avslutningen följer det retoriska mönstret med sammanfattning och slutsats.

Det är svårt att värja sig för ett tal som så träffsäkert fångar det som alla känner med dess underliggande ton av smärta och vrede över förlusten av en älskad syster och det sätt hon behandlats på. Om något tal någon gång har givit en människa upprättelse och förmedlat djup respekt, beundran och kärlek så är det väl detta.

I det lilla, i den lilla världen

Nu till Fanny och Alexander.

Mina kära, dyra vänner, ja, jag är fruktansvärt rörd. Kära vänner, käraste mamma, högt älskade hustru Alma, och min älskade Emelie, vackrare än någonsin, och mina underbara barn, Petra, Jenny och Putte och högst densamma Helena Viktoria, som ligger här så snällt i sin säng och Majaflickan som jag tycker så mycket om! Samt min oförlikneliga broder Carl och hans ljuva maka och min högt värderade vän Isak Jakobi, som gjort denna familj omätliga tjänster, kära fröken Vega och fröken Ester och ni go vänner som så trofast hjälper oss i livets uppförsbacke. Sist, men icke minst, kära beundrade, högst talangfulla och genialiska konstnärer, om jag kunde skulle jag sluta er alla till mitt bröst och trycka en ömhetens kyss på era ännen, en kyss, som mer än alla ord skulle säga er min kärlek och min glädje. Skål allesammans!

Talets inledning fångar hela Gustav Adolfs personlighet: översvallande, känslosam med förkärlek för excesser. Inledningen uppfyller också retorikens krav på ethosbevisning det vill säga att behaga och vara förtroendeskapande; Gustav Adolf glömmer ingen, nämner de flesta vid namn, ger dem deras attribut och sitt personliga förhållande till dem.

Tänk att nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats, vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till våra hjärtan.

Det här är så nära en bakgrundsteckning Gustav Adolf kommer i sitt tal. Den är mycket kort men ger ända en utgångspunkt för varför den Ekdahlska familjen samlats till fest. Denna korta bakgrundsteckning antyder också i enlighet med retorikens krav talets tema: Den lilla och den stora ­världen, som Gustav Adolf utvecklar senare i sitt tal.

Nu måste jag ta mig en titt på lilla Helena Viktoria. Nej, nu ska jag hålla tal, titta hon skrattar åt mig, min dotter Helena Viktoria, ja skratta du åt din gamle far och bry dig inte om vad han säger. Det är bara dumheter! Min visdom är enkel, det finns nog folk som föraktar min visdom. Men det ger jag fan i, förlåt Mamma, jag ser att du höjer ditt högra ögonbryn, du tycker din son pratar för mycket, var lugn. Jag ska fatta mig kort.

Den lycklige nyblivne fadern kan inte stå emot lusten att hålla tal och måla upp sin syn på livet och världen. Stolt och trotsigt ger han oss också förutsättningarna till att lyssna på det.

Alltså och följaktligen: Vi Ekdahlar är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Vi är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner. Det är bäst att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen. Den ska vi hålla oss till och den ska vi odla och göra det bästa utav. Plötsligt drabbar döden, plötsligt öppnar sig avgrunden, plötsligt ryter stormen och katastrofen är över oss, allt det där vet vi. Men vi vill inte tänka på de där otrevligheterna. Vi Ekdahlar älskar våra undanflykter. Beröva en människa hennes undanflykter och hon blir vansinnig och börjar slå omkring sig. Människor måste för fan vara begripliga, annars vågar vi vare sig älska dem eller tala illa om dem. Världen och verkligheten måste vara fattbar, så att vi med gott samvete kan klaga över enformigheten. Var inte ledsna, kära, storartade konstnärer, aktörer och aktriser, vi behöver er likt förbannat. Det är ni som ska ge oss våra utomvärldsliga rysningar eller ännu hellre våra inomvärldsliga förnöjelser.

Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt. Ondskan ­sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund. Förgiftningen drabbar oss alla, oss Ekdahlar och alla andra. Ingen går fri, inte ens Helena Viktoria eller lilla Aurora. Så kommer det att bli. Därför finns det anledning att vara lycklig när man är lycklig, vara snäll, givmild, öm och god. Därför är det nödvändigt och inte det minsta skamligt, att ­glädja sig åt den lilla världen, den goda maten, det milda leendet, fruktträden som blommar, valserna.

”Världen är en rövarkula, det mörknar mot natt.” Gustav Adolf i Jarl Kulles gestaltning. Foto: Embassy Pictures / Everett / IBL.

Gustav Adolf är trogen sin karaktär. Hans tappra försök att vara språkligt formell och högtidlig havererar i kraftuttryck och svordomar. Känslorna tar överhanden här liksom i en tidigare scen där han inledningsvis med stor behärskning försöker övertala biskop Vergérus att släppa Emelie och ­hennes barn fria bara för att i nästa ögonblick få ett koleriskt anfall. Stilbrotten skapar också intryck av det personligt upplevda och uppriktiga. Den obildade restaurang­direktörens sentimentala utgjutelser och påstående att det bara är dumheter visar sig vara något djupt personligt och allvarligt menat.

Det här avsnittet är det centrala i talet. Här presenterar Gustav Adolf sin huvudtanke, sin tes med åtföljande argumentation: ”Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen”. Den låter oss för en stund komma undan allt det hotande och hemska som finns utanför, den är begriplig och gripbar och den låter oss njuta av livet och vara lyckliga, är vad han säger.

För Gustav Adolf blir den lilla världen liktydig med livet som vi kan uppleva med våra sinnen. Det är det verkliga, påtagliga livet, det enda vi faktiskt känner till och kan bilda oss en uppfattning om. Den lilla världen skänker oss trygghet, om än bara för en stund. Samtidigt är den lilla världen i Ekdahlsk tappning med sitt överdåd, sin prakt och sitt ­teatrala tilltal något av en illusion, som låter oss ana att det finns en annan och vidare dimension i tillvaron. Talets avslutning blir också en bekräftelse på detta:

Ja, nu mina kära, mina älskade vänner, nu har jag pratat slut och ni får ta det för vad ni vill – en obildad restaurang­direktörs sentimentala utgjutelser eller en lallande gubbes eländiga snack. Det bryr jag mig inte om. Jag håller en liten kejsarinna i mina armar. Det är fattbart och ändå omätligt. En dag bevisar hon att jag har fel i allt vad jag har sagt nu, en dag härskar hon inte bara över den lilla världen utan över alltsammans. Alltsammans!

Gustav Adolfs avslutning skiljer sig från den gängse i argumenterande tal och hyllningstal. I dessa bör man som vi tidigare berört landa i slutsatser genom en kort sammanfattning och en upprepning av huvudtanken. Bergman låter Gustav Adolf snarare gör det motsatta. Han låter honom förringa värdet av vad han sagt och vederlägga sina påståenden. Det finns en annan värld än den gripbara och begrip­liga. Det är inte min värld och det är inte upp till mig att ­förstå den, tycks han säga. Det gör Gustav Adolf, trots hans bullrande framtoning, till en opretentiös och sympatisk gestalt.

Det blir paradoxalt nog den här avslutningen, stick i stäv med retorikens anvisningar, som ger tyngd åt Gustav Adolfs livsfilosofi.

Han gör inga anspråk på sitta inne med den enda sanningen – han vill bara berätta vad som är sant för honom. ❧


Läs mer:

Earl Spencers tal till Diana, se: http://www.britannia.com/diana/article4.html

Gustav Adolfs tal till den lilla världen finns bl.a. i antologin “Svenska tal”, Kurt Johannesson & Erik Åsard (red).


Författare: Hans Bourghardt har – efter retorikstudier vid Uppsala universitet och Södertörns högskola – undervisat och föreläst i retorik inom näringslivet, för myndigheter och fackförbund i drygt tio år.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 25, s 4-9

Om skribenten

Skriv et svar