Att slåss för ingenting

Retoriskt “vi”. Inom idrotten är ”vi” och ”dom” alltid närvarande. Från sin ståplats på Råsunda har Martin Borgs sett exempel på ­propagandans alla klassiska element; exempel som må stöta, men som i propagandans symbolvärld har både kraft och värde. Vilket huliganerna delar med framgångsrika företag såväl som politiska demagoger.

Att slåss för ingenting

Martin Borgs

Det var strax före midnatt när jag stormade upp från tunnelbanan till korsningen Folkungagatan–Götgatan. Några timmar tidigare hade AIK slagit Hammarby med 2-0 på Råsunda. Men det var inte därför vår grupp om sex personer skrek “AIK-AIK-AIK” i triumf så att det ekade mellan husen. Anledningen var ett åttiotal Bajenligister inne på Gröne Jägaren längre ner på Götgatan. Nu visste Bajen att AIK anlänt till Södermalm.

En del av Hammarbyanhängarna hann ut innan dörrvakterna förstod vad som var på gång och låste dörrarna. Samtidigt strömmade fler av AIK:s yngre grabbar upp ur tunnelbanestationen. Det utbröt ett litet springslagsmål i den trafikerade korsningen, men inget allvarligare än så innan polis­piketerna anlände några minuter senare. Själv befann jag mig i säkerhet på andra sidan gatan, efter att ha fegat ur precis innan den första sammanstötningen.
Jag var inte där för att slåss. På väg från Råsunda efter matchen hade jag och en kompis hamnat i samma tunnelbanevagn som ett par ansikten jag lärt mig känna igen som medlemmar i AIK:s så kallade firma, de sammansvetsade supportrar som är beredda att ta till våld för den klubb de älskar. Vi följde efter dem till Hötorget där de liksom vi klev av. En bit ner på Kungsgatan insåg vi att vi tappat bort dem. De kunde ha gått åt vilket håll som helst. Vi chansade och gick uppför trapporna till Regeringsgatan. Och där, på den irländska puben The Loft, fanns 120 firmakillar från AIK. Ett otränat öga skulle inte ha sett skillnad på dem och vanliga stockholmare i 25-30-årsåldern. Men det här var en av de tyngsta samlingarna i Sverige dittills av fotbollsligister.

Varför? Varför, undrar varje normalt sinnad människa? Vad får drygt hundra män att samlas beredda att ta till våld för en fotbollsklubb? Det var just den nyfikenheten som lockat mig dit.

Jag har jobbat i moderaternas högkvarter under valrörelserna 1998 och 2002. Man blir helt uppslukad av en val­rörelse. Bunkermentaliteten är stark. Det var vi på ena sidan Strömmen mot de på andra sidan i Rosenbad. Ibland kändes det som om hela världen kretsade kring Mynttorget i Gamla Stan. Sådana gånger var det nyttigt att åka ut till Råsunda för att kolla på AIK. Där fanns tusentals människor i precis rätt målgrupp för moderaterna, unga män i storstad. Men de bryr sig inte ett enda dugg om politik. Istället är de helt uppslukade av det som händer på planen. En helt påhittad motsättning utan några som helst konsekvenser för landets tillväxt.

Det finns något magiskt över ögonblicket då en folkmassa blir en pöbel. När det plötsligt blir ok att skrika saker man aldrig skulle göra annars, hetsa mot polisen och plocka upp det som finns i närheten och kasta – oklart mot vilka eller varför, riktat mot “dom”. Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt är djurgårdare. Nästa gång östermalmsgänget spelar derby på Råsunda kan han lära sig ett och annat om hur man verkligen får människor att brinna.

Vad är det som får hundratals unga män att samlas på en pub i innerstan för att slåss med likasinnade? Det är samma förklaring som varför kyrkan varit en så ofattbart framgångsrik organisation under de senaste två tusen år. Det går till och med att hävda att det förklarar en hel del av Bredbandsbolagets och Jonas Birgerssons framgångar, för att inte tala om IKEA eller McDonald’s.

Propagandans makt

Den gemensamma nämnaren i dessa exempel är en väl utvecklad propaganda. Vi har fostrats att rynka på näsan åt detta ord, inte minst på grund av erfarenheterna från andra världskriget. Men propagandans mål är helt enkelt att försöka påverka ett stort antal människor samtidigt genom kommunikation, inte sällan genom att binda dem samman som grupp. Medlet är att påverka människors beteende genom att förändra deras bild av verkligheten.

Propagandans makt är dess enorma kraft att skapa känslor av “vi” och “dom”. Det kan ske på mer eller mindre raffinerade sätt. En av historiens mest omtalade propagandafilmer är Leni Riefenstahls omtalade Triumph des Willens från partidagarna i Nürnberg (se RetorikMagasinet 12). När jag såg den för första gången var jag inställd på att må illa över diverse nidbilder av nazismens offer.

Men i den här filmen var “dom” helt utelämnade. Bokstavligt talat. Inga bolsjeviker förekommer. Inga judar. Heller inga handikappade eller andra utsatta grupper. Istället är filmen fylld av starka, glada tyskar som har roligt tillsammans. I början bygger de läger, lagar mat, tvättar sig och hoppar studsmatta. Med dagens ögon ser det mest humoristiskt ut. Sedan marscherar de i snörräta led och lyssnar andäktigt till sin partiledning. Alltsammans ackompanjerat av ett flitigt användande av musik och symboler.
Propagandabudskapet var effektivt, men underförstått:

  • Vi är speciella
  • Vi är starka
  • Vi är framgångsrika
  • Vi är hängivna
  • Vi är utvalda
  • Ni är tvärtom

Inom idrotten är “vi” och “dom” ständigt närvarande. Aldrig är det så tydligt som på fotbollsarenan, där “vi” står på den ena sidan och “dom” på den andra.

Jag har årskort på Råsundas norra ståplatsläktare. För några år sedan följde en kanadensisk tjej på besök i Stockholm med för att uppleva ett europeiskt idrottsevenemang. Uppväxt med cheerleaders och popcorn blev hon helt chockad över kulturen – och det redan innan vi blivit insläppta. Långa rader av unga män som bar samma färger och ropade slagord gav henne helt andra associationer än idrott, särskilt som hon befann sig i Europa. Hennes obehag blev inte mindre när vi kom in på läktaren. Det viftades med flaggor. Banderoller med slagord prydde läktarna. Som styrd av en gemensam vilja sjöng massan samma sånger, gång på gång, närmast monotont, ibland på gränsen till hypnotiskt. Hatet mot de på andra sidan Råsunda var lika tydligt som enhetskänslan på Norra. Vi mot dom. “Alla hatar oss, vad fan gör det.” Vår kanadensiska väninna ville gå i halvtid.

Anders Henrikson, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Fotbollsläktaren är ett bra ställe för den som vill studera propagandans kärna. Kulturen kring AIK är stark. Den är uppbyggd av i princip alla propagandans klassiska element, som gör det möjligt att dra ett tydligt streck mellan anhängarna och alla andra.

Nedan finns några av dessa listade utifrån exemplet AIK, men många av dem skulle som sagt lika gärna kunnat ha gällt katolska kyrkan eller IKEA. Sammantaget ger symbolerna en aning om vilken enorm kraft propagandan kan ge en organisation – och om varför de i extrema fall kan få medlemmar i en grupp att ta lätt på sin och motståndarnas hälsa.

1. Den gemensamma historien

En gemensam historia är extremt viktigt för gruppkänslan. Den som inte vet att AIK grundades 1891 på Biblioteksgatan av Isidor Behrens är ingen riktig gnagare. Och visst är det ett välkänt fenomen att den som kan rabbla flest årtal ofta vinner striden om vem som är den mest äkta supportern.

Historien ska innehålla både med- och motgångar. Givetvis SM-guld, cupvinster och klassiska kvalmatcher som den mot Boden 1994 men också degraderingar och andra motgångar. Samhörigheten är stor bland oss som var med när AIK förlorade mot Barcelona i Champions League 1999 på grund av den franske domaren Alain Sars.

Motgångar betyder mycket. När Leksands hockeylag åkte ur elitserien 2001 efter 50 år i den högsta serien ökade såväl sponsorintäkterna som medlemssiffrorna. Samma sak hände Djurgårdens fotbollslag, som till och med ökade antalet besökare när de åkte ned i Superettan. Även på bortaplan.

2. Det gemensamma persongalleriet

Den fiende som väckt störst känslor bland AIKarna under senare år är Jesper Jansson, lagkaptenen som fick öknamnet “Judas” efter att han gått över till ärkerivalen Djurgården. Efter att ha hotats intensivt flydde han Stockholm och har sedan dess spelat i andra klubbar.
Motsatsen är de trogna spelare som aldrig överger klubben. Hjältarna. Helst egna produkter som aldrig skulle drömma om att dra på sig ärkerivalens tröja, men i brist på det accepterar vi minsta känslomässiga anknytning till AIK. Anfallaren Daniel Hoch är till exempel född ett stenkast från Råsunda, och hans kollega Andreas Andersson må ha gjort karriär i IFK Göteborg men han höll åtminstone på AIK som ung. I alla fall i hockey. Historiska hjältar står ännu högre i kurs, eftersom de är ännu mer särskiljande. På Råsunda hänger enorma porträtt av Kurre Hamrin, bröderna Leback och senare tiders Dick Lidman, Krister Nordin och Johan Mjällby.

Till skillnad från ledare inom exempelvis politik eller religion omges inte Isidor Behrens med så många myter. Annars är det vanligt med berättelser om profetior om skaparens ankomst, unika omständigheter kring hans födsel, utförda mirakel under uppväxten och genomlidna offer. Eventuella vanor omtalas och kopieras.

Joseph Goebbels skapade martyren Horst Wessel. Fotbollens tydligaste motsvarighet är de spelare i den engelska klubben Manchester United som omkom i en flygolycka 1958. Ytterligare en propagandafigur är syndabocken, som exempelvis den tidigare nämnde franske domaren Alain Sars. “Hade det bara inte varit för honom hade vi klått de där överbetalda divorna.” Men det finns också syndabockar i varje års spelartrupp, som supportrarna älskar att hata för deras ständiga felpass.

3. Det gemensamma språket

Smeknamn är vanliga, liksom öknamn. En spelares popularitet står i direkt relation till antalet smeknamn och hyllningssånger han tilldelas. Om han inte heter något svårrimmat som Nebosja Novakovic förstås. Att håna och förlöjliga motståndarlaget är nästan lika viktigt, och framför allt roligare. Deras målvakt är alltid en tjockis, och anfallarna är filmare när de ramlar. Förvånansvärt många tappar dessutom hår. Bajen blir “Brajen” och Djurgården “Jyrgården” eller ännu värre.

Förutom smek- och öknamn blir språket särskiljande bland annat tack vare bruk av nummer och förkortningar. Det viktigaste numret i AIK:s mytologi är givetvis 1891, men de olika tröjnumren har också betydelse beroende på vilka spelare som burit dem.

4. De gemensamma ritualerna

Fortsätter man att titta genom min kanadensiska väninnas ögon kan man börja förstå vad hon reagerade på.  De gemensamma ritualerna är många. Tusentals män som på kommando gör samma rörelser med händerna, sjunger samma sånger, bär samma färger. Innan match går man antingen på Dick Turpin eller Caffrey’s beroende på vilken typ av supporter man är. Ölen inne på arenan är obligatorisk, liksom att klaga på att det som säljs som folköl egentligen är lättöl. Några gånger per säsong arrangerar Black Army till och med marscher från city till Solna, något brajarna på Söder gör ännu oftare mellan Medborgarplatsen och Söderstadion.

5. De gemensamma symbolerna

Klädseln är redan nämnd. Även om den skiljer sig åt mellan de som föredrar stil och klass och de så kallade julgranarna med sina viftepinnar, matchtröjor och huvudbonader har jag sällan problem att identifiera en AIKare på matchdagen. Det är nästan fånigt hur stark gemenskapsskapare klädseln är. Skulle jag stöta på en person på en bensinmack någonstans i Sverige klädd i klubbens färger som saknade några kronor skulle jag utan tveka ge honom dem. Nästan lika säkert skulle jag ta hans sida om han var i en konflikt.

Andra klassiska särskiljande symboler inom propagandan är figurer, flaggor, djur och blommor. Någon blomma är inte förknippad med AIK, men alltsedan 1920-talet har klubben förknippats med gnagare i allmänhet och råttor i synnerhet på grund av de urtvättade svarta tröjorna som användes då. På motsvarande sätt är djurgårdarna apor. Den starkaste figuren i fotbollsklubbarnas fall är så klart klubbmärket, som pryder många överarmar. Det brukar sägas att Harley Davidson är världens starkaste varumärke eftersom konsumenterna är så trogna att de tatuerar in det för all framtid, men de ligger långt efter fotbollsklubbarna vad gäller hängivenhet.
En annan stark symbol är monumenten. De mäktigaste är inte statyer föreställande Rio-Kalle (Helsingborg) eller Kronblom (Örebro) utan själva arenorna. Folkviljan rasade när det häromåret var tal om att Djurgården och AIK gemensamt skulle köpa Råsunda.

6. Den gemensamma musiken

Jag skäms litet över att erkänna det, men faktum är att min dotter kunde melodierna till omkring tjugo stycken av AIKs läktarsånger redan som tvååring. Hon somnar till “Vi ser hur solen stiger över Råsunda” och andra sånger jag inte ens vågar nämna. Tack och lov säger det förmodligen mer om musikens makt över mig än över henne, men det har haft den positiva effekten att hon haft lättare än de andra barnen för att lära sig de vanliga barnsångerna på dagis. Läktarmusiken är uppenbarligen grymt effektiv med rim, rytm och välkända melodier.

7. De gemensamma färgerna

Det är bara att erkänna att Hammarbys grönvita färger respektive Djurgårdens blå-röd-gula har lättare att slå igenom på Råsundas läktare. Men det spelar ingen roll – den AIKare som på matchdagen klär sig färggrannare än svart med inslag av gult får räkna med att bli uttittad. I bästa fall. Innerst inne misstänker jag fortfarande att bortaförlusten i Norrköping för några år sedan berodde på att jag bar en blåblå träningsjacka.

Det är som sagt enkelt att byta ut AIK som exempel mot andra framgångsrika organisationer. Med hjälp av ritualer och symboler har olika religioner med Lenins ord blivit opium för folket. Ett mer närliggande exempel är företagskulturen i Bredbandsbolaget som var extremt stark, och fick medarbetarna att se sig själva som “det utvalda folket” vilka ledda av frälsaren Jonas Birgersson skulle föra Sverige in i framtiden. Ett annat är Stenbeckssfären vars amerikanska julgranar på Skeppsbron och rekryteringsannonser för “Lumor” skiljer sig markant från Wallenbergsfärens motto “verka men inte synas”. Ett tredje exempel är strategikonsulterna McKinsey vars image inte så litet påminner om frimurarnas och scientologernas.

För den som är intresserad av att påverka opinioner genom användandet av symboler finns det ett överflöd av studieobjekt runt om i vardagen. De kanske inte har en så stark kultur att anhängarna är beredda att åka tvärs över stan beredda att ta till våld för att försvara äran hos den grupp de valt att tillhöra, men visst finns det sådana exempel också. Inte minst i skrivande tider av krigshets mot diverse påstådda terroristnästen i Mellanöstern.


rm21Läs mer om RetorikMagasinet 21.


Author profile

Skriv et svar