Att tala är att lyssna

Retorisk gigant. Den 10 oktober 2005 året avled den kanske mest kände retorikern i modern tid, Wayne Booth, professor emeritus vid University of Chicago. Till minne av Wayne Booth publicerar RetorikMagasinet här i utdrag en översättning av en av de sista intervjuer han gav. Intervjun gjordes av John Boe för Magasinet ”Writing on the Edge” som publicerade intervjun våren 2005.

Att tala är att lyssna

– intervju med Wayne Booth

Wayne C. Booth (1921-2005) forskade och undervisade i retorik under en lång akademisk karriär och visade i tal och skrift för en bred publik att retorik fungerar. Han var en forskare av det slag som går lika mycket upp i sin undervisning, i universitetets roll i samhället och i sina förtroendeuppdrag som i sina böcker och artiklar. Under en period verkade han som dekan vid sitt universitets humanistiska fakultet, och det är mycket talande att ett pris för begåvade unga undervisare där har uppkallats efter honom.

Booth är mest känd för sin första bok, ”The Rhetoric of Fiction” från 1961, och är väl ett större namn inom litteraturforskning än inom retorisk forskning. Men i sina efterföljande böcker vände han sig mer och mer mot retoriken, och 2004 kunde han ge ut ”The Rhetoric of RHETORIC”. I sin undervisningsgärning var Booth en oförtröttlig förkämpe för den språkliga utbildningens centrala placering i universitetsstudier, och han var medförfattare till den av många lästa grundboken för studenter, ”The Craft of Research”. För undervisare skrev han ”The Vocation of a Teacher”.

Genom hela hans verk och karriär löper en stark humanistisk tråd. Han var förespråkare för allmänbildning och universitetets ansvar för denna, och han ägnade sig i sina böcker åt allmänna mänskliga fenomen som etik, kommunikation och tänkande.

Han förhöll sig alltid kritisk mot tidens tendenser och var alltid en förnuftets röst gentemot radikalism, i det akademiska samhället såväl som samhället i stort. Men han var också talesman för att vi ska lyssna ordentligt till varandra vilket nedanstående intervju i synnerhet handlar om. Här får vi nu chansen att lyssna till en stor retoriker som både var en stor retor och en stor personlighet som om någon har bidragit till att ge retoriken ett gott rykte.

Foto: Chicago Press


Intervju med Wayne Booth

Writing on the Edge: Du har myntat en hel rad användbara facktermer genom din karriär, och jag skulle gärna vilja börja med att fråga dig om den kanske mest kända, den implicita berättaren [implied narrator, red].

Wayne Booth: Idén utvecklades under tiden som jag arbetade med ”The Rhetoric of Fiction”. Jag hade en stark känsla av att kontrasten mellan den författare som texten implicerade å ena sidan och manifestationerna i texten å andra sidan var väldigt viktiga. Det var en slags uppenbarelse för mig: upptäckten av en skarp kontrast mellan den författare som ligger implicit i varje narrativt val, och de olika berättarna och alla de olika manifestationerna av dem i texten.

WOE: Idén om den implicite författaren för tankarna till en metafor som du använder i flera böcker, författaren som en vän och läsandet som ett samtal. Många av oss ser implicita författare – jag tänker själv till exempel på Jane Austen – som vänner. Även implicita författare av facklitteratur.

Booth: Ja, det är min bästa och mest grundläggande poäng med den termen. Det liv du lever tillsammans med den implicita författaren är det som gör verket verkligt för dig Den implicita vänskapen med författaren är så djup och så uppenbar om det fungerar. Ibland fungerar det naturligtvis inte.

Jag tycker inte att jag har ägnat mig tillräckligt mycket åt facklitteratur, men jag tror att detsamma gör sig gällande där. När man möter en författare som Aristoteles eller ­Platon, så utvecklar man en vänskap.

WOE: Många av dina idéer, till exempel lyssnandets retorik och medhållandets retorik [the rhetoric of assent, red] kan användas med lika stor förtjänst på både undervisning och läsning.

Booth: De här idéerna är också en av grunderna till att jag ger utförliga kommentarer på studenternas uppgifter. Om du med det du säger kan visa att studenten verkligen har blivit hörd, så har den studerande en grund att svara utifrån. Om man bara ger dumma kommentarer, kommentarer i marginalen, så har studenten ingen anledning att tro att man har hört vad han eller hon egentligen har sagt.

Det jag försöker göra när en diskussion uppstår [i klassrummet, red] är att fråga John, ”John, kan du ta om det Mary just sa på ett sätt som Mary skulle godkänna om du var hennes advokat?”. Jag förbereder dem på att försöka rekonstruera varandras kommentarer. Det fungerar ibland, andra gånger blir en del studenter uttråkade. Det fungerar bara med människor som verkligen lyssnar på varandra. Om du tränar studenterna i att lyssna, så kan de också göra det. Jag blev alltid begeistrad när studenterna lämnade klassrummet under fortsatta diskussioner och inbjöd mig att följa med till nästa lektion.

WOE: När vi nu talar om retorik, så slår det mig hur ofta retorik för dig leder till etik. På ett ställe skriver du att du vill frälsa världen genom kritisk uppmärksamhet på språket. Det är inte alla som vill ansluta sig till så vidlyftiga mål eller till att studiet av retorik och språk överhuvudtaget har med etik att göra.

Booth: Jag tror att en del av min motivering kommer från min uppväxt som mormon, där allt var etik. Det verkar som om det är fullständigt omöjligt att skilja etiska omdömen från tekniska omdömen. Visst kan man ge tekniska om­dömen för sig, och på så sätt skilja dem åt, men i grunden kommer varje bedömning av huruvida ett tal är lyckat eller inte att bero av böjelser hos den person som utför en etisk bedömning.

WOE: I flera av dina böcker handlar det sista kapitlet på ett eller annat sätt om religion. Kan du berätta om varför dina studier av retorik inte bara leder till etik, utan även till ­religion?

Booth: […] som sista kapitel i den nya boken [The Rhetoric of RHETORIC, red] dramatiserar, verkar det som om skärmytslingarna mellan vetenskap och religion är fullständigt förgäves. Det finns absolut ett samband mellan dem, i deras kärna, om man går tillräckligt djupt. Vetenskapsmän är religiösa, även om de inte själva erkänner det.

WOE: Jag skulle vilja be dig berätta om din undervisningsfilosofi och särskilt om ditt förslag […] att en lärare med ett kall bör ”bränna alla sina hittills använda kursplaner, anteckningar, uppgifter och examensfrågor för varje enskild kurs, och dessutom motstå frestelsen att planera för långt framåt”. Jag tycker att det är ett härligt radikalt förslag. Hur ofta har du själv följt det?

Booth: Jag är rädd för att svaret är: mycket sällan. Jag har försökt, och ibland med lyckat resultat. Men det är svårt. Man går in med sina dogmer, och man går ut med sina dogmer, och studenterna accepterar ens dogmer, ibland. Det är svårt att göra, svårt att praktisera. Det finns en massa nya artiklar om hur svårt det är att undvika sina egna fördomar i klassrummet. Det är väldigt svårt att inte påtvinga studenterna sina egna förutfattade meningar.

WOE: Jag vet att du har undervisat i skrivande på diverse kurser och att du har sagt att undervisning i engelska i grunden är detsamma som att undervisa i skrivande. Hur undervisade du i engelska?

Booth: För det första blir jag tvungen att stoltsera med att jag under min tid på universitetet alltid har undervisat första­årsstudenter. Även om det stod i mitt kontrakt att jag inte behövde göra det, jag kunde ha nöjt mig med att undervisa på fördjupningskurser. Men jag har alltid haft grundkurser, och det har alltid inneburit undervisning i skrivande.

Mitt favoritexempel på hur jag bar mig åt är att dela in studenterna i grupper om tre och sedan träffa grupperna, även om det tog lång tid, och få dem att kommentera varandras uppgifter och försöka förstå vad de andra sade. Det fungerade ovanligt väl. Jag hade känslan av att studenterna verkligen lärde sig att arbeta med vad den andra personen sade istället för att bara dra sig undan. Men det tog väldigt mycket extra tid.

Nedskärningarna av skrivundervisningen är verkligt skandalös, tycker jag. Det är det enskilt viktigaste vi kan göra. Det var därför jag alltid åtog mig att göra det.

WOE: Kan du berätta lite om hur din uppväxt som mormon och speciellt din missionsverksamhet, påverkade ditt val att bli retoriker?

Booth: Valet att bli missionär för mormonerna var svårt för mig att göra eftersom jag redan då hade börjat ifrågasätta mormonismen. Men så talade jag med en av mina favoritprofessorer, en professor i psykologi, som sade: ”Varför inte gå ut i världen och göra gott om du kan, i två år? Du behöver inte döpa dem”. Han övertalade mig att acceptera det.

Men nu stod jag inför verkligt svåra frågeställningar dag­ligen. Om hur jag förhåller det ena vokabuläret till det andra vokabuläret? Hur talar jag till den här gruppen på ett sätt som inte gör dem förnärmade, samtidigt som jag visar att jag lyssnar till dem och deras övertygelser?

Det var det som verkligen fick in mig på retoriken: att grundligt försöka tänka igenom hur man når en publik utan att förnärma den, utan istället får den att hålla med dig. Jag upptäckte att jag respekterade sanna troende mycket mer när jag arbetade på missionsstationen. Den sant troende har en poäng, och man bör inte bekämpa den utan att ha hittat en verkligt bra anledning.

WOE: Jag tyckte väldigt mycket om din bok om musik, ”For the Love of It”. Jag slogs av tanken om att lyssna till retorik påminner om att lyssna till musik, och om hur man blir musiker genom att lyssna till musik.

Booth: I ett kapitel undersöker jag faktiskt förhållandet mellan den retoriska framåtrörelsen och den musikaliska […]. Den djupa förpliktelsen att verkligen höra vad andra människor spelar är kärnan i det här.

WOE: Jag älskar optimismen i temat i ”For the Love f It”: ”Att spela bättre än någonsin”.

Booth: Jag tror att det kommer ifrån min mormonska uppväxt där det insisterades på att man skulle förbättra sig själv för varje dag. […] Det förklarar naturligtvis inte allting, för jag anser också att det finns rationella grunder för att vilja förbättra sig. Alldeles nyligen bestämde jag mig för att öva en timme om dagen (på cello, red.s anm.), och det har jag gjort efter ett långt uppehåll. Det fungerar.

En sak som gör att jag fortfarande är halv-aktiv som mormon är läran om de verkliga värdena i världen. Det är en del av det som driver mig till all min möda: att slå fast att det finns verkliga värden i världen. Trots att mormonismen har en massa falska värden så finns där, enligt min mening, verkliga värden.

Jag har en kollega som är fullständigt överbevisad om att om vi kunde slippa religionen så skulle världen bli omåttligt mycket bättre. Jag är starkt oenig om detta. ❧


Författare: Introducerad av Mads Højlyng, översatt av Stina Gardestrand

Läs mer om RetorikMagasinet 32.


Om skribenten
Om skribenten
Om skribenten

Redaktör på svenska RetorikMagasinet 1999-2004

Skriv et svar