Bäste Quintilianus!

Retorisk pedagogik. Vad kan en nästan 2 000 år gammal bok säga oss i dag? Inte så lite – Bo Renberg läste den nyöversatta Quintilianus och kände sig manad att svara den gode romaren och sålunda låta en dialog om retoriken gå både fram och tillbaka över årens spann. 

Bäste Quintilianus!

Bo Renberg

Bäste Quintilianus,

Eftersom Er välkända bok, Institutio oratoria, nu utkommit i smakfullt skräddarsydd svensk språkdräkt genom Bengt Ellenbergers försorg, vill jag ta tillfället i akt att rikta några ord till Er – väl medveten om att min blygsamma gärning som lärare i retorik inte i något avseende förmår att mäta sig med Er, vars pedagogiska ryktbarhet lyser upp retorikens tvåtusenåriga historia.

Titeln på Din bok – och nu tvingas jag, för att känna igen min egen röst och fånga min egen uppriktiga känsla och ivriga tanke, att tilltala Dig på det rättframma sätt som ­kännetecknar min egen tid – har på svenska blivit Den full­ändade talaren, ett uttryck som Du själv flitigt åter­kommer till och som utomordentligt väl motsvarar vår tids hybris och krav på individuell framgång. Själv hade jag nog som gammal lärare föredragit den torrare, ordagranna varianten ”Utbildning i talekonsten”, eftersom Din pedagogiska ambition lyser så starkt genom hela boken. Till och med när Du berättar om Din sorg över förlusten av Din älsklingsson framträder Din osjälviska ambition så starkt att man vill tro att det är lika mycket den, som Din tankes klarhet, som förklarar det genomslag som Ditt verk har haft: ”All min möda syftar till andras nytta – om det nu finns något i det som är till nytta! Alldeles som jag måste lämna mitt fädernearv åt andra än fränder har jag utarbetat detta verk åt andra.” (sidan 65)

Lust att lära

Trots att jag själv endast undantagsvis haft förmånen att få undervisa barn i tidig skolålder känner jag mig särskilt upplyft av att Du framhäver ammornas och förskolans betydelse för barns språkutveckling. Även idag finns det anledning att lyssna på Dina varningsord: ”Barnen får alltså inte redan innan de kan tala vänja sig vid ett språk som de sedan måste vänja sig av med.” (21)

Att barns undervisning skall ha karaktären av lek, att barn hela tiden skall få ”glädjas åt att lyckas med något” och att ”lusten att lära beror av viljan, som inte låter sig tvingas” är tankar som fått genomslag i vår tids pedagogik, men den omtänksamma undervisningen hotas ständigt av rationellt effektivitetstänkande och kortsiktiga ekonomiska intressen. Jag uppfattar Din hållning som ett uppmuntrande stöd för alla de lärare som trots ogynnsamma yttre villkor håller fast vid tanken att det är elevens lust att lära och viljan att ut­vecklas som måste utgöra den viktigaste motorn i all undervisning.

”Det påstås att barnens sinnelag fördärvas i skolorna”, skriver Du (23) och utvecklar sedan en mycket övertygande argumentering till försvar för ”skolan” och den kollektiva undervisningen i motsats till den privata som många i Din samtid pläderade för. För mig är skolundervisningen en självklarhet, men på en punkt upplever jag ändå Din argumentation som särskilt verkningsfull. Du kritiserar vuxna som genom sin principlösa hållning uppmuntrar barns och ungdomars fräcka beteende: ” Detta är inte att undra på – det är vi som har lärt dem sådant, de är oss de hör det av. De ser våra kärestor och frillor, oanständiga visor klingar vid vartenda gästabud, sådant man borde blygas att tala om får man till och med se! Detta skapar först vanor och formar sedan kynnen, detta lär sig de stackars barnen innan de vet att det är laster. Slappa och hållningslösa lär de sig inte ­dessa dåligheter i skolorna, de tar dem med sig till skolorna! (24)

Bäste Quintilianus! Du skulle rodna av blygsel om jag berättade för Dig vad barn idag får ”se och höra” innan de ens har satt sin fot i skolan! På den punkten är det lika illa ställt som det alltid har varit.

Men att eleverna agas vill Du ”överhuvudtaget inte veta av” (27), och på den punkten kan jag glädja Dig med att berätta att vi i Sverige sedan några decennier tillbaka i lag förbjudit all form av aga. I vårt samhälle har i själva verket lärarna förlorat alla korrektionsmedel och maktbefogen­heter med undantag för ett slags bedömningssystem som vi kallar ”betyg” – en företeelse som anses oundgänglig i vårt samhälle, och som enklast kan beskrivas som ett slags rang­ordningsinstrument. I Dina öron låter det säkert konstigt att vi ägnar den mesta mödan som lärare åt att rangordna eleverna efter deras prestationer, och jag är inte rätt person att rättfärdiga systemet. Men Du talar själv i entusiastiska ordalag om hur man kan utnyttja elevernas tävlingsinstinkt för att stimulera deras lärande, och våra betyg kan i viss mening sägas vara denna tanke satt i system och driven till sin spets – i syfte att skilja agnarna från vetet. För många lärare utgör detta maktmedel fortfarande det viktigaste pedagogiska verktyget och används som morot för att egga de skötsamma, och som piska för att driva på de mot­sträviga.

Härma och skapa

Tyvärr existerar fortfarande mycket av det pedagogiska förhållningssätt som Du skarpt kritiserar. Precis som på Din tid är det vanligt att eleverna inte i första hand uppmuntras att ”göra rätt utan bestraffas för att de inte har gjort rätt”. I stället för den här bestraffningens pedagogik betonar du efterbildningens och förebildens betydelse för lärandet. Vi vill själva göra det vi prisar hos andra. Så fungerar fort­farande i hög grad retorikundervisningen. När eleverna ger feedback på varandras tal uppmärksammar de i första hand förtjänsterna för att på så sätt förstärka medvetenheten om vad talaren – och de själva i talarrollen – bör beakta i sina förberedelser och framträdanden. Detta motsäger naturligtvis inte att man analyserar det som är mindre bra, eftersom det föredömliga får tydligare konturer om det ställs i relation till det bristfälliga.

Du är själv noggrann med att poängtera att det inte ­räcker med ”efterbildandet”, inte ens om vi har de allra största förebilderna för ögonen. Att nöja sig med efterapning är inte bara lättjefullt, utan också en ”skam”, anser Du. Om jag förstår Dig rätt så ligger det skamliga inte bara i att vi därmed nöjer oss med att reproducera det andra med stor möda har skapat, utan att vi bortser ifrån att verkligt lärande också måste vara en kreativ akt: ”Om människorna hade trott att de bara behövde göra och tänka sådant som de redan kände till, vad skulle då ha hänt i de tidsåldrar då förebilder sak­nades? Självfallet skulle inget nytt ha tillkommit!”

Bo Renberg

Det där, Marcus Fabius, det där är ett tilltal som verkligen tilltalar vår tid! Och som Du säger: ”Dessutom är det ofta lättare att gå vidare än att upprepa. Likhet är nämligen något som är ytterst svårt att uppnå; inte ens naturen själv har lyckats så väl med det att det inte finns åtminstone någon olikhet mellan två saker som varkar [sic] vara helt lika varandra och alltigenom jämbördiga.” (125) Här har jag en känsla av att Du närmar Dig kreativitetens innersta (och svårfångade) väsen, trots att Ditt syfte är ytterst konkret och gäller talekonsten: ”Hos det vi tar som förebild finns ju ett väsen och en egen kraft, medan all efterbildning är konstlad och rättar sig efter någon annans syfte.” Det är därför, på­pekar Du, som det finns ”mindre kraft och must i övnings­talen än i de riktiga; i de förra är ju ämnet påhittat, i de ­senare äkta”. (125 f)

En viktig slutsats som man måste dra av den insikten är att ge eleverna tillfälle att hålla tal med utgångspunkt i självvalda, äkta ämnen, eller hur? Men Du är ganska restriktiv i det avseendet när det gäller de unga? De ska främst ägna sig åt att ”lära sig utantill valda stycken av talarna” och bara ”ibland … få lov att framföra uppgifter som de skrivit själva, för att skörda frukten av sin möda genom det som de främst eftertraktar, nämligen mängdens bifall. Men detta bör bara ske när de har åstadkommit något riktigt bra”, skriver Du. (45) Själv tänker jag så här: Unga människor bör visserligen inte utsättas för misslyckanden som avskräcker dem från att ställa sig framför ett auditorium, men nog bör väl även barn och ungdomar få undervisas av den bäste av alla lärare: ­erfarenheten?

Begåvning

I detta sammanhang skulle jag vilja diskutera Din uppfattning om hur man blir en fulländad talare – perfectus orator: ”Talekonsten förs till sin fullkomning genom fallenhet, skolning och övning.” (54) Att man måste skaffa sig kunskap och uppöva sin färdighet är uppenbart för oss alla. Men måste man vara särskilt begåvad? Den store Demosthenes, som Du ofta refererar till, tycktes ju till en början inte ha någon ­större ”fallenhet” för talekonsten? Måste man från födseln vara utrustad med särskilda förutsättningar – natura – för att bli en skicklig talare? Jag är väl medveten om att Du på den här punkten har stöd hos Aristoteles, men jag har ändå lite svårt att förstå poängen med att framhäva begåvningens betydelse. Ur pedagogisk synvinkel är ju det intressanta vad som kan åstadkommas utifrån de givna förutsättningarna, eller hur? Du betonar själv individualiseringens betydelse: ”Det brukar räknas som en förtjänst hos en lärare – och det med all rätt – att han lägger märke till olikheter i begåvningen hos dem han åtagit sig att undervisa, och att han känner till vilken särskild inriktning som finns i vars och ens läggning. Det finns nämligen en otrolig mångfald, och förståndsgåvornas egenheter är knappast färre än kroppens.” (45)

Vid närmare eftertanke förstår jag nog hur Du tänker om ”fallenhetens” betydelse, och i grund och botten är jag beredd att instämma i Dina slutsatser, särskilt som Du har en enastående förmåga att gestalta Din tanke i övertygande bilder: ”Kort sagt är fallenheten skolningens råämne – den förstnämnda formas, den senare formar. Konsten är ingenting utan sitt råämne och råämnet har värde även utan konsten, men konsten är bättre än det bästa råämnet.” (51) Mot en sådan slående formulering har jag svårt att värja mig, samtidigt som jag upplever att Din grundmurade respekt för den mänskliga naturen och Din gränslösa tilltro till den mänskliga skaparkraften sopar undan mina pedantiska invändningar.

Schysst typ

Låt mig nu lämna pedagogiken och gå över till ett annat område – det som för Dig tycks vara pedagogikens yttersta mål: juridiken och politiken. Som Europas förste professor i retorik tjänade Du Din tids mäktigaste män – de romerske kejsarna (Vespasianus och Dominitianus) – och fick på så sätt inte bara inblick i verklig maktutövning utan också tillfälle att se frukterna av Din egen undervisning omsättas i det politiska livet.

Om jag uppfattat Dig rätt sätter Du likhetstecken mellan den framgångsrike politikern/juristen och den skicklige talaren – vir bonus dicendi peritus – en god man skicklig att tala? ”Den fulländade talaren måste vara en rättskaffens man [en schysst typ som vi säger] och därför kräver vi hos honom inte bara en utomordentlig talegåva utan även alla de förtjänster som skall finnas hos en människa.” (18) Rätta mig om jag har fel, men jag uppfattar att Du ställer mycket högre krav på den fulländade talarens moral än både Aristoteles och Cicero? ”Vem skall sägas vara den bästa talaren?” frågar Du. ”Självfallet den som också är den bästa männis­kan! En orättrådig människa är därför aldrig någonsin någon fulländad talare.” (159)

Den definitionen av talekonsten vilar på en orubblig tilltro till människans inneboende godhet, och jag önskar verkligen att vi kunde hålla fast vid den grundinställningen. Många är förvisso de män som utnyttjat ordets makt för egen vinning. Hänsynslöst maktbegär och gränslös girighet har genom historien format många ”vältaliga” politiker, men med Ditt krav på att talaren skall vara en vir bonus – en respekterad och vis person – sållas demagogerna auto­matiskt bort från de fulländade talarnas skara.

Jag får ibland känslan av att Du faktiskt polemiserar mot den vedertagna pragmatiska definitionen av retorikens väsen: ”… att retorikens mål är att med ord leda människorna dit talaren önskar.” (50) Eller med Ciceros egna ord: ­Talarens uppgift är att tala så att det tjänar till att övertala. Men när Du själv söker Dig till rättssalen – den retoriska ­arena som Du är mest förtrogen med – för att hämta åskådliga exempel, då tycks ”övertalningen” i sig vara det enda ­kriteriet på en fulländad talare? Då tycks vir bonus vara den som får domar­en på sin sida, varken mer eller mindre. I ­sådana sammanhang tycker jag mig höra den framgångsrike advokatens stämma. Mästra mig om jag gör Dig orättvisa, käre Marcus Fabius!

Både den juridiska processen och retoriken hör ju intimt samman med den politiska demokratins uppkomst. Både juridik och politik är i grund och botten ett uttryck för att vi väljer ordet, samtalet, förhandlingen, i stället för det nakna våldet som övertalningsmedel. I domstolen och i folk­församlingen blir talekonsten det som avgör vår framgång. Och i synnerhet i folkförsamlingen – i det demokratiska rådslaget – är det absolut nödvändigt att vi kan upprätt­hålla respekten för vir bonus, inte sant? Kan vi inte lita på våra ­politikers redlighet och vandel äventyras hela systemet. Är det inte det Du är inne på här:

Men inte ens denna bestämning [att retorikens mål är att med ord leda människorna dit talaren önskar] är tillräckligt noggrann. Det finns ju även andra som övertalar med ord, eller som lockar oss dit de önskar – skökor, smickrare och förförare. Talaren lyckas å sin sida inte alltid med sin övertalning, varför denna bestämning av honom ibland är fel­aktig och ibland stämmer in även på människor som minst av allt är några talare. (50)

Den politiska historien har verkligen bekräftat sanningen i Dina ord. Skulle man inte kunna hävda att det är vir bonus – vår tilltro till att människan i grund och botten har goda avsikter – som faktiskt konstituerar både talekonsten och demokratin? Orden, språket, vore ju utan värde om vi inte kunde utgå från att vi verkligen menar vad vi säger; att orden i någon mening representerar den verklighet vi delar? Lögnen skulle inte existera utan en solid grund av sanning, och bedragaren skulle inte ha någon marknad om inte de flesta människor vore pålitliga och troskyldiga. På denna tilltro till språket och människors goda vilja vilar också det genuina rådslaget och det sanna folkstyret. När Du skriver att talekonsten, som Du definierar den, enbart tillkommer ”män­niskor som är rättskaffens”, så vill jag tolka detta som en kraftfull plädering för rättsstaten och dess viktigaste ingre­diens: rätten att argumentera för sin sak och rätten att bli lyssnad till.

Bo Renberg

Talesmän

Med det styrelsesätt som vi tillämpar i mitt land, represen­tativ demokrati, har emellertid begreppet vir bonus fått en delvis annan och utvidgad innebörd. Hos oss representerar politikerna inte bara sig själva och sina egna åsikter utan i första hand den grupp som de blivit utsedda att företräda. De uppfattas därför som ”talesmän” för principiellt olika sätt att se på statens angelägenheter, vilket påverkar deras ethos. Å ena sidan stärks talaren/politikern av den auktoritet som gruppen, partiet, förlänar honom eller henne, å andra sidan skadas eller stärks partiet av den vandel som politikern uppvisar. Om till exempel någon av regeringens ministrar uppträder klandervärt leder det obönhörligen till att tilltron till regeringschefen och hela regeringen undergrävs. I vårt system förväntas inte enbart talaren, politikern, vara rättskaffens, utan också hela det kollektiv i vars namn talaren framträder och vice versa. Om talaren visar sig vara ohederlig eller klandervärd häftar samma anklagelse vid partiet, och därför är ”dåliga talare” en styggelse, inte bara för publiken/medborgarna, utan också för det parti som de representerar.

Man skulle kanske kunna hävda att vår tids politiska ­talare inte bara måste vara en vir bonus, han måste också ge intryck av att företräda ett pålitligt parti med en framgångsrik politik. När folks tilltro till de politiska talarnas hederlighet minskar, undermineras också tilltron till ett politiskt system som bygger på ord, ordhållighet och representation. Inte minst av den anledningen finner jag din moraliska ­definition av talekonsten särskilt tänkvärd.

Uttrycksfullt fall

Låt mig ge ett konkret exempel så att kan Du bilda Dig en uppfattning om hur det står till med talekonsten i vår tid. Mitt exempel bekräftar för övrigt också Din uppfattning att uttrycket – elocutio – är den viktigaste och svåraste delen av retoriken.

En ledare för en stor facklig organisation hade rykte om sig att vara en slagfärdig talare. Hans styrka som retor låg just i förmågan att finna det rätta uttrycket i rätt ögonblick. Han följde verkligen Ciceros råd och använde sig av det allmänt vedertagna språkbruket och åtnjöt därför de breda lagrens förtroende. Hans ord var rättframma och tycktes, precis som Du framhåller, ”hämtade från de verkliga omständigheterna”. Han talade med både människors och änglars tungomål och var en ljudande Malm och en klingande cymbal (för att parafrasera en vältalare från Din egen tid). Men vid ett tillfälle blev det helt enkelt ett ord för mycket: ”fittstim”. Du har kanske svårt att förstå metaforens (metonymins) innebörd och den upprördhet som den framkallade, och jag känner mig oförmögen att teckna den politiska bakgrund som gör det konkreta händelseförloppet begripligt. Du får helt enkelt nöja Dig med att tro mig på mitt ord: det uttrycket kostade retorn hans uppburna ställning, eftersom det ansågs avslöja en kränkande kvinnosyn. Ironiskt nog var det också själva ”vältaligheten”, styrkan i uttrycket, som gjorde att uttalandet fick så långtgående följder. När ett ord är ­yttrat går det inte att göra osagt, och ju verkningsfullare uttrycket är desto svårare är det att glömma. I detta fall blev talarens styrka – elocutio – hans fall, eller rättare sagt: hans slagkraftiga uttryck avslöjade att han inte var någon vir bonus – en fördomsfri man, en sann feminist. Han upp­fattades i stället som en vir obscenus – en snuskgubbe – och en sådan ­ville man inte ha som företrädare för en organisation som bland annat sade sig kämpa för jämställdhet mellan könen.

Bekräftar inte mitt exempel två av Dina viktigaste teser: ”Ofta hör de bästa uttrycken ihop med innehållet, och lyser med sitt eget sken.” (93) ”En orättrådig människa är därför aldrig någonsin någon fulländad talare.” (159)

Den fulländade talaren

Mina exempel får Dig kanske att tro att det är illa ställt med retoriken idag, men så är alls inte fallet. Tvärtom. Intresset för retoriken är större än någonsin. Även om tilltron till politikers rättskaffenhet stadigt minskar framstår talekonstens betydelse som allt viktigare. Teknikens utveckling har gjort det möjligt att nå lyssnarskaror i en omfattning som Du knappast kan föreställa Dig. Du tror mig säkert inte, men Världskejsarens tal kan numera avlyssnas och ses av hundratals miljoner människor! När talekonsten når en sådan räck­vidd handlar det, som Du säkert förstår, om liv och död. Någon fulländad talare är nu inte kejsaren, varken i pragmatiskt eller moraliskt avseende – somliga betraktar honom till och med som en vir malus, en dålig människa – men det in­flytande som hans retoriska utspel har går knappast att överskatta. Aldrig i mänsklighetens historia har så många haft så få att frukta för så mycket. Aldrig har ordets makt varit så stor, och aldrig har väl Ditt resonemang om vir bonus varit så befogat som nu!

Låt mig därför avrunda mina reflektioner med Dina egna ord för att på så sätt bekräfta att Din möda ingalunda varit förspilld, utan att vi än idag har anledning att begrunda Ditt viktiga budskap:

Talaren skall således vara en man som med rätta kan kallas vis, fullkomlig inte bara i sin vandel – detta är nämligen enligt min åsikt, även om åtskilliga andra har en annan, inte nog – utan även i sitt vetande och sin förmåga att tala i alla skiften.

En sådan man har kanske aldrig funnits, men för den skull skall vi aldrig upphöra att sträva mot det allra högsta.

Vördnadsfullt tecknat

Bo Renberg

.


Bo Renberg är lärare i retorik vid Luleå tekniska ­universitet.


Artikel från RetorikMagasinet 17, s 4-8.


Author profile

Skriv et svar