Behövs talskrivare?

Peggy Noonan

Behövs talskrivare?

10 år som talskrivare för Ronald Reagan och George Bush har lärt Peggy Noonan ett och annat om talskrivning. I boken Talskrivare konstaterar hon att “hjärnan är Amerikas mest underskattade organ”. I detta utdrag från boken handlar det om konsten att låna ut sina ord till andra.

En liten utvikning i ett ämne som jag ofta får frågor om.

Varhelst jag håller tal och pratar om talskrivande och politik och kommunikation, får jag nästan varje gång samma fråga: “Varför har presidenter talskrivare? Vore det inte både bättre och hederligare om de skrev sina tal själva?”

Mitt svar är alltid detsamma: “Ja, det vore bättre!” Men, presidenter tvingas tala nästan hela sin vakna tid vilket innebär att de ställs inför en valsituation: Antingen kan jag välja att vara president och försöka regera, eller också kan jag satsa på att bli talskrivare och skriva mina tal. Men det är antingen eller. Man klarar inte att göra både och.

En president håller, i genomsnitt, tal tre till fem gånger per dag. I Vita Husets rosenträdgård, till mindre grupper av människor i Roosevelt-rummet, till statligt anställda i statsdepartementet, till partimedlemmar i den gamla exekutivbyggnaden och till en grupp akademiker i det Östra rummet. Och de jag räknat upp nu är bara de framträdanden som media inte bryr sig om att bevaka. Press och media är där och bevakar allt annat; det korta talet i pressrummet, inledningsanförandet i samband med press­konferensen eller utannonserandet av ett nytt förslag.

Min åsikt är att moderna presidenter ägnar för mycket tid åt att tala. Vilket i sin tur ökar risken för att det verkligt viktiga försvinner i det ändlösa malandet och den ändlösa träningen av käkmuskulaturen. Jag tycker att de borde vara tysta oftare än de är och framförallt läsa mer än de gör.

Men, även om en ny president skulle tala hälften så ofta som Bill Clinton, som talar väldigt ofta men faktiskt bara lite oftare än George Bush – skulle han fortfarande hålla en hel del tal. Och – han skulle fortfarande behöva sina talskrivare. Ett viktigt skäl är att presidenten omöjligen kan ta risken att tala oförberedd. Därför att allt han säger – han är ju trots allt ledaren för världens mäktigaste ­nation – får följdverkningar. Ibland mycket viktiga och allvarliga följdverkningar. En liten felformulerad sidokommentar kan få aktiemarknaden att rasa eller ge Kina anledning att öka militärutgifterna.

Presidenter måste vakta sin tunga. Vilket i klartext ­betyder: håll er till manuset!

In i presidentens huvud

Det är i själva verket inte så tokigt att presidenterna har talskrivare, men det sätt de numera jobbar med dem är allt annat än lyckat. John F Kennedy var känd för att arbeta nära sina talskrivare, vilka också hade andra viktiga uppdrag i hans stab: Ted Sorenson var hans speciella rådgivare, Arthur Schlesinger var hans rådgivare i inrikesfrågor. Även Richard Nixon ville vara nära sina tal­skrivare. William Safire har skrivit om hur han kunde rotera kring Nixon – “som om han var i Nixons gravitationsfält” – under flera veckor när han utarbetade ett speciellt viktigt tal. Och sedan roterade han ut ur gravitationsfältet igen.

Jimmy Carter däremot lät sällan sina talskrivare få en chans att över huvud taget träffa honom. Oftast fick de gissa sig till hur Carter tänkte. En av hans talskrivare berättade följande för Carol Gelderman, författare till boken Alla presidentens ord: “Att vara spökskrivare är en svårbegriplig konst som kräver att man är expert på tanke­överföring… det är omöjligt för mig att se in i huvudet på Jimmy Carter eftersom jag aldrig någonsin har fått träffa Jimmy Carter. Den isolering som många talskrivare i Vita Huset upplever kan liknas vid att skriva i ett vakuum­liknande tillstånd. Och – kan det bli på annat sätt när man inte får lyssna på de politiska diskussionerna, inte delta i en enda konferens eller lyssna på presidenten i något annat sammanhang.”

Ronald Reagans talskrivare fick träffa honom relativt ofta innan han blev skjuten, men mycket sällan efter attentatet. Efter attentatet fick Reagans assistenter order att prioritera bort mindre viktiga ärenden i presidentens kalender, och de var inte svårövertalade när det gällde att definiera möten med talskrivarna som mindre viktiga. Speciellt som de betraktade talskrivarna som idioter – eller, annorlunda uttryckt – som seriöst konservativa ­individer. Reagans assistenter verkade alltid rädda för att vi och presidenten tillsammans skulle koka ihop något oåterkalleligt i stil med talet om “Det ondskefulla impe­riet”. Vilket i och för sig säkert skulle ha fallit de konservativa på läppen och förståtts avfångarna i Gulag-arki­plagen, men alls inte av de topprådgivare som omgav ­Reagan, vars genomgående uppfattning var att konser­vativt tänkande var en form av icke-tänkande. Detta är en historia som berättats åtskilliga gånger och på olika sätt, och jag tänker inte berätta den igen. Men jag vill att ni ska förstå att Reagans talskrivare hade ett lättare jobb än ­Carters – helt enkelt därför att de hade ett viktigt stöd Carters talskrivare helt saknade. Vilket nästan är en ­tragedi när man tänker på vilka talanger som Carter hade att tillgå. Den enormt begåvade Hendrik Hertzberg och den kvicke och humoristiske Christopher Mathews. De skulle ha kunna bidra med mycket – om de bara fått ­chansen.
Det som underlättade för Reagans talskrivare var följande: Vi fick chansen att lära oss hur han tänkte, varför han tänkte som han gjorde och hur han sa det han tänkte. Hans visioner och föreställningar var välkända och tydliga. Han politiska filosofi hade utformats och uttolkats utifrån ett stort antal tal under 60- och 70-talen. Hans stil var i högsta grad hans egen.

Passion utan syfte

Carters talskrivare hade som uppgift att skriva för en man som inte var tydlig för omgivningen, varken intellektuellt, psykologiskt eller stilmässigt. De skrev för en man som i stor utsträckning saknade en politisk historia som gick att ta på. Om vi tar hans tal från 60-talet som exempel, var de antingen ämnade för den lokala församlingen eller möj­ligen för kommunstyrelsen i hans hemstad i Georgia. Och, när han började jobba på nationell nivå, lät talen som längtansfulla jeremiader. Han ville ha en bättre stat och kommun för alla, men lyckades aldrig förklara hur det skulle gå till. Själv har jag alltid betraktat det arbete som Carters talskrivare ibland lyckades få till, som en triumf mot alla odds.

(Carters före detta chefstalskrivare, den närmast pimpinett hämndlystne James Fallows, kom att i slutet av ­Carters presidentperiod närmast bestraffa sin tidigare chef för dennes ovilja att släppa honom in på livet. Han gjorde det i en artikel i ett av våra ledande tidningsmagasin. “Carter saknar helt passion”, sa Fallows. Men många av oss andra tänkte: Nej, det stämmer inte. Vad Carter saknar är ett syfte för sin passion. Han saknar ett syfte – det är allt. En man som kan gå så långt att han blir president har definitivt passion så det räcker, men passionen är felaktigt använd, enbart ämnad för de mål han satt upp för sin egen person.)

Ut ur mörkret

Ett samarbete med en talskrivare fungerar egentligen bara bra om uppdragsgivaren och talskrivaren jobbar intimt till­sammans – oavsett om det gäller det privata närings­livet, i kulturella eller ideella organisationer eller i de ­politiska organisationerna. Eller, för att förtydliga, om det gäller presidenten så måste också de politiska rådgivarna finnas med i den inre kretsen. Om dessa förutsättningar inte finns är det inte bra – varken för historien, för presidenten eller för de människor som valde honom.

En gång skrev jag rätt mycket om det här problemet i en bok och trodde i min enfald att det skulle påverka saker i rätt riktning. Jag kunde inte ha haft mera fel. (Faktiskt har Clinton varit bättre än sina republikanska företrädare att hålla kontakt med sina talskrivare – om än bara lite.) Fortfarande lämnar man talskrivarna i ett tomrum och behandlar dem som luft. De isoleras i sin egen del av ­kontoret där de, efter ett känt citat från dem som satt som gisslan i Libanon, ser på sig själva som svampar i en odling. Täckta av mull och lämnade ensamma i mörkret.

Vilket är en av förklaringarna till att vår tids president­retorik är både knackig och svag.

Men en bra taktik är att vara kortsiktig pessimist, men långsiktig optimist. Det vill säga att inse att problemet förmodligen inte kommer att försvinna idag, men att det på längre sikt blir bättre. Och det kommer det också att bli. Vi kan se fram motkommande presidenter som kommer att förstå fördelarna med att jobba i nära samarbete med sina talskrivare, som kommer att väva in dem i de poli­tiska diskussionerna och få dem känna Vita Husets puls. Belöningen blir suveräna arbetsinsatser och bra tal. Vi kan få uppleva en ny stil och skapandet av en ny ledande ­doktrin.

 


Författare: Peggy Noonan var under 10 år talskrivare för Ronald Reagan och George Bush.


RM3Läs mer om RetorikMagasinet 3.


Skriv et svar