Bilden av Bill

Stina Gardestrand

Bilden av Bill

Under hela 1998 skriver Britt-Marie Mattsson om Bill Clintons manipulativa retorik. Men vem manipulerar vem?

Genom historien har vi sett många exempel på retorikens makt. Den som behärskar retoriken har instrumenten för att kunna övertyga andra. Och den som kan övertyga andra har makten i sin hand – åtminstone tills nästa övertygande talare stiger fram i strålkastarljuset.

Clinton som Houdini – dagen före Clintons ‘ursäkt’ till det amerikanska folket (16 aug) publicerade Washington Post denna teckning som spelar på Clintons förmåga att krångla sig ur alla svårigheter.

Under 1998 utspelade sig ett stort drama på världens mediascen när Bill Clintons privatliv gjordes offentligt. Också i svenska media granskades Clintonhistorien. En av dem som rapporterade om Clintonaffären under hela 1998 var GöteborgsPostens Britt-Marie Mattsson. I hennes artiklar får man i närbild se hur en skicklig retoriker som Clinton kan få en hel världsopinion att svänga.

Men även Mattsson är en skicklig retoriker. I sina texter skapar hon en bild av Clintons person, och av hans trovärdighet, hans ethos. Genom att använda sig av retoriska medel överför hon sedan sin bild av Clinton på läsarens näthinna. I den här artikeln ska vi se närmare på hur ­Mattsson går tillväga för att göra detta.

Fyndplatser

Mattsson arbetar som sagt med att skapa en bild av Clinton hos sin publik, sina läsare. Samma teknik används inom den klassiska retoriken ofta i lov- och smädetal. För att hitta material till sin bild använder man sig då av en slags kollningslista; retorikens fyndplatser, topoi eller loci. Det finns tre övergripande fyndplatser: kropp, själ och miljö, som i sin tur har underordnade nyckelord.

När Britt-Marie Mattsson skriver om Clintons 1998 så tar hon ofta upp ämnen som faller under fyndplatserna. Främst gäller detta själ och miljö (även om media i övrigt ägnat större uppmärksamhet åt Clintons kropp). Låt oss se hur Mattsson använder dessa två fyndplatser för att skapa en bild av Clinton, och varför.

Annons

Själ

Den 16 augusti, dagen före Clintons vittnesmål, publi­cerar GP Mattssons artikel “Clintons roll som ÖB gör sex­affären extra känslig”. Artikeln är dels en lägesbeskrivning inför utfrågningen, dels en beskrivning av Clintons ethos. Det senare är i detta läge av högsta intresse, eftersom ­presidentens ethos kan komma att få stor betydelse för ­utgången av förhöret.

Tonen i artikeln slås enligt konstens alla regler an redan i underrubriken: “Skall Bill Clinton erkänna eller fortsätta att förneka?”. Det lilla “fortsätta” signalerar att för­nekande är något som Clinton har sysslat med förut. Och mycket riktigt får vi sedan en kort kommentar till hur ­presidenten brukar handla i dessa situationer:
Clinton har ju hittills förnekat det mesta tills så mycket uppgifter kommit fram att han tvingats     krypa till korset.
Det ser ju inte alls bra ut. Vad kan man vänta sig av en person som har tagit för vana att ta sig ur svåra situationer genom att ljuga tills han är överbevisad?

Till stöd för denna bild av Clinton som samvetslös lögnare ger Mattsson oss tre exempel. Mönstret för exemplen är detsamma i alla tre fallen – förnekande, erkännande och reservation. Detta får oss på ett effektfullt sätt att se mönst­ret i Clintons agerande ännu tydligare:
Det gäller till exempel marijuanarökningen som han först förnekade men sedan bekände, dock med reservationen att han inte dragit halsbloss.

an förnekade med Hillary vid sin sida men som han sedan erkände, dock med reservationen att det bara var en gång.

Det gäller Whitewater som han först påstod att han inte var inblandad i men som han sedan medgav att han hade satsat pengar i, dock med reservationen att han förlorat mer än han vunnit.

Den Clintonbild som citatet ovan återspeglar kan in­ordnas under vishet. Det tyder inte på gott omdöme att gång på gång upprepa samma procedur, och det tyder inte på mental skärpa att gång på gång bli upptäckt. De tre moraliska och juridiska betänkligheter som presidenten tyd­ligen gjort sig skyldig till, nämligen droginnehav, äkten­skapsbrott och ekonomiska skumraskaffärer, tyder heller inte på gott omdöme.
Måttfullhet är enligt Mattsson ytterligare en själs­egenskap som Clinton inte har mycket av. Han brister i självkontroll till den grad att han har måst skapa “en speciell stab i Vita huset som enbart sysslar med skandalerna som omger honom”. För att understryka vidden av de konsekvenser som Clintons brist på måttfullhet har haft gör Mattsson en uppräkning av skandalens kostnader fram till tiden för artikelns publicering (den 16 augusti 1998). Det rör sig uppskattningsvis om  61 miljoner dollar som Starr och Clintons stab gemensamt har gjort av med. Och budskapet går fram till läsaren: 61 miljoner dollar kunde ha gått till goda ändamål om bara Bill Clinton hade haft lite bättre självkontroll.

Sedan kommer Mattsson fram till ämnet rättvisa, som har antytts redan i rubriken, och som behandlar Clintons roll som överbefälhavare och hans trohet mot regler. Det amerikanska försvaret har mycket hårda regler vad gäller romantiska och/eller sexuella förhållanden mellan militärer av olika kön (för att inte tala om dem mellan människor av samma kön!). Under Clintons tid som president har “ett hundratal kvinnor och män fått disciplinstraff eller tvingats lämna sina tjänster på grund av ’felaktiga’ kärleksaffärer”. I ljuset av detta faktum ställs Clinton i en ännu sämre dager. De regler som gäller för andra gäller tydligen inte för honom själv. Men nu, tycks Mattsson ­vilja säga, har Clinton satt sig själv i en särskilt dålig sits: “För det är svårt att hävda en moraluppfattning för alla i försvaret. Och en helt annan för sig själv som högste befälhavare”.

Jovisst. Men kan någon kan Clinton, är känslan som dröjer sig kvar hos läsaren. Han har säkert en reservation på lager.

Ytterligare en av Clintons egenskaper som faller under nyckelordet rättvisa är hans brist på rättskänsla. Den 27 december publicerar GP Mattssons sammanfattning av Clintons 1998, “Mannen som aldrig ger upp”. Här vill ­Mattsson visa med vilken målmedvetenhet Clinton går till­väga i mediakriget som uppstått kring hans privatliv. För att göra detta ger hon sina läsare bilden av den kallt beräknande strategen och skicklige retorikern, som vet exakt hur han ska styra medias uppmärksamhet dit han vill.

Mattsson väcker läsarens intresse med en för sammanhanget oväntad underrubrik: “Vem är Bin Laden?”
När Lewinsky vittnade sände Clinton missiler mot Sudan och Afghanistan. Det var Bin Laden som Clinton var ute efter. Förvånade amerikaner och en lika förvånad omvärld frågade – ‘Bin Laden, vem då?’

Bin Laden utmålades som hjärnan bakom bomberna mot amerikanska ambassader i Afrika. Men när Lewinsky vittnat färdigt och missilerna avfyrats – en hamnade av misstag i Pakistan – var Bin Laden glömd.
Namnet Bin Laden nämns flera gånger i citatet ovan. Denna upprepning, parad med frågan i rubriken, gör ­läsaren uppmärksam. Vi får känslan av att det ligger ett meddelande gömt mellan raderna, en kod som ska de­chiff­reras. Med denna känsla i bakhuvudet läser vi vidare.

Mattsson är noga med att betona världens okunskap om Bin Laden – ”Bin Laden, vem då?”. Genom att göra ­detta skapar hon känslan av att Clintons missil­attack kom mycket plötsligt och oväntat, som en blixt från en klar himmel, både för amerikanerna och för världen i övrigt. Och nu trillar myntet ner hos läsaren – Det var en avledningsmanöver. Clinton bombade för att leda bort medias upp­märksamhet.

Bingo. Där har vi bilden av den kallt beräknande strategen, som inte drar sig för att sätta människoliv i fara bara han själv kan slippa undan obehaglig mediabevakning. Men Mattsson ger sig inte med det. Med ironi i tonen nämner hon, i förbi­gående, att en av missilerna hamnade i fel land: och ­Clinton står i ännu sämre dager. Inte nog med att han skjuter på oskyldiga civila – han siktar dåligt också.

Mattssons nästa exempel på Clintons känslokyla gäller hans rent retoriska strategier. Under hela 1998 har Clintons ‘skandalstab’ använt sig av bilder av privatpersonen Bill för att stärka Clintons ethos. Nu använder Mattsson samma bilder, men i motsatt syfte.
Ingenting har lämnats åt slumpen. Allra minst de offentliga framträdandena. För strategerna vet vad de betyder för allmänhetens bild av presidenten.
Så när Paula Jones hotade vid årsskiftet dansade Bill och Hillary i badkläder på  en strand.
Sedan har det fortsatt:
Bill med Buddy. Och budskapet är klart – en mans bästa vän är en lojal hund.
Bill med Hillary, hand i hand. Hon har förlåtit, nu får det vara nog.
Bill med Chelsea, glada skratt. Dottern älskar sin far, låt dem vara ifred.

Det systematiska sätt på vilket Mattsson skriver denna passage tycks vilja peka på Clintonstabens sätt att systematiskt pumpa ut budskapet om Clintons mänskliga och sympatiska sidor. Först kommer bilden i form av en anafor (Bill med Buddy; Bill med Hillary; Bill med Chelsea). Sedan kommer bildens budskap (Hillary har förlåtit, Chelsea älskar sin far), och sist den slutsats som Clinton­staben vill få läsaren att dra (Nu får det vara nog! Clinton är en vanlig man och en bra president!).

Men när Mattsson använder samma bilder i sin artikel är syftet förmodligen att visa att Clinton inte ens drar gränsen vid familjen när det gäller att manipulera media. Att visa upp en mask offentligt är en sak, men att göra privatlivet till teater är en annan. Så medan texten säger en sak, så tänker nog de flesta av oss något annat:

Bill med Buddy – Det tricket är gammalt, det använde Nixon också.
Bill med Hillary, hand i hand. – Han har förnedrat henne till­räckligt. Nu får det vara nog.
Bill med Chelsea, glada skratt. – Hur kan han dra in dottern i det här! Låt henne vara ifred.
Och Mattssons bild verkar stämma. Clinton drar sig inte för någonting.

Miljö

Domänen miljö används ofta inom retoriken för att ge en bakgrund till vem en person är – var har hon kommit ifrån, och vad har hon gjort av sina möjligheter och förutsättningar? Matt­sson använder samma teknik i sina texter.

I en artikel i GP den 24 januari, “Alla presidentens kvinnor”, ställer Mattsson samman flera korta karaktäristiker över kvinnor som har eller som påstås ha spelat olika roller i Clintons liv (främst den av älskarinna, förstås). Bland dessa kvinnor återfinns Clintons mor, Virginia Kelley:
Virginia Kelley. Clintons mor, som avled efter en komplicerad canceroperation 1994, var en mycket livskraftig kvinna. Älskade spel och Elvis Presley och gifte om sig flera gånger.
Mattsson använder sig alltså av härkomst för att bygga upp bilden av presidentens bakgrund, och i förlängningen kanske ge oss en ledtråd till varför han är den han är. Men det rör sig inte om tydliga pekpinnar. Läsaren får ett antal ­fakta, och sedan är det meningen att hon själv ska dra parallellerna. Som en liten hjälp på vägen har Mattsson satt ut ett antal förstärkningsord och värdeord. Vi får till exempel veta att Clintons mor var en mycket livskraftig kvinna. Uttalandet, som i sig är subjektivt, ges extra krydda genom detta ord. Vidare älskade hon spel, och Elvis. Användningen av det starka älska ger också det ytterligare tyngd åt påståendet i föregående mening. Båda dessa ord är så kallade perspektiv­markörer, ord som i viss mån avslöjar avsändarens perspektiv.

Vi får dessutom veta att Virginia Kelley gifte om sig flera gånger. Var det två, tre, eller till och med fyra äkta män det rörde sig om? Det får vi inte veta. Läsaren befinner sig ‘on a need to know basis’, och det Mattsson är intresserad av är att det hon skriver om Clintons mor ska återspeglas på sonen. Det intressanta är alltså inte antalet äktenskap eller anledningen till dem, utan att Mrs. Kelley var gift flera gånger och att det här med flera partners ligger i släkten. Och vad Mattsson nu indirekt har berättat om Clinton, i en liten bildtext om hans mor, är alltså detta: Starka känslor ligger i blodet. Inte konstigt då att han låter sina känslor styra och sitt omdöme gå på sparlåga.

Under avdelningen vänner finner vi två poler. För det första har vi Clintons lojala vänner, som står bakom honom vad som än står på löpsedlarna för dagen. För det andra har vi före detta vänner till Clinton, människor som också de känt honom länge, och följaktligen vet vad de talar om. Dessa två poler är diametralt motsatta, men Mattsson låter dem kontrastera varandra för att driva texten och läsarens tankearbete framåt, och manar på så sätt fram ännu fler bilder av presidentens karaktär. I den positiva polen har vi till exempel Vernon Jordan, ett av de namn som nämnts flitigast i anslutning till Lewinsky­affären. I GP den 25 januari sägs Jordan, som är “jurist och nära vän till Clinton” vara “den person som agerat mellanhand mellan Clinton och Lewinsky” (i artikeln “Clinton fortsätter tiga”). Jordan påstås också ha varit med om att övertala Lewinsky att begå mened. En av Clintons närmaste vänner är alltså en jurist som tycks ha stora ­brister vad gäller omdöme, moral och trohet mot regler. Där ser man, vad Bill Clinton omger sig med för människor.

I artikeln “Kyrkobesökare har fått nog”, publicerad i GP den 26 januari, hittar vi exempel från den negativa polen:
Chris Dorvall tillhörde Bill Clintons allra första rådgivare när valrörelsen 1992 skulle dras igång. Dorvall och hans närmaste vän George Stephano­poulos fanns i ’krigsrummet’ i Little Rock där tak­tiken lades upp. Stephanopoulos blev politisk rådgivare i vita huset, Dorvall tog hand om informationen i ekonomiska rådet när Clinton vunnit i valet. Men efter Clintons andra valvinst lämnade båda administrationen för jobb i den privata sektorn.

– Vi hade fått nog, säger Dorvall utan att närmare vilja precisera sig.
Men sexskandalen som briserat, förvånar den honom?
– Ingenting förvånar mig längre, säger han.
Här ger Mattsson oss bilden av två kompetenta män som varit med och fört Clinton till presidentposten, men som lämnat ära och makt för att de har ‘fått nog’. Vad det är de har fått nog av är nu inte så svårt för den insatte att gissa sig till, men Mattsson gör ändå en poäng av att Dorvall inte vill ‘precisera sig’. Varför? Förmodligen, kan läsar­en tänka, är det för att Chris Dorvall är en man med moraliska principer. Han har antagligen all anledning att vara bitter och att vilja hämnas. Men Dorvall tiger. Det enda han säger är att ingenting förvånar honom längre. Och han som har känt Clinton så länge, och arbetat så nära honom, borde ju veta vad som har försiggått. Han är ju auktoritet på området. Och dess­utom kyrkobesökare. Inte så underligt då att han fick nog av Clinton.

Den människa som, åtminstone teoretiskt sett, står Clinton närmast är hans hustru, Hillary Rodham Clinton. Hur beskriver Mattsson henne, och hur reflekteras hennes bild på hennes makes? I flera artiklar ställer sig Mattsson, och hennes intervjuoffer, frågan om hur Hillary står ut med alla affärer och skandaler? Hur kan hon fortsätta att hålla ut vid en notoriskt otrogen äkta man som drar också henne i smutsen? Och svaren Mattsson får leder åt samma håll: “Makt, säger Chris Dorvall. Båda har makt” (“Kyrkobesökare har fått nog”, GP 26 januari). “Makten antas hålla dem samman” (“Paret Clinton håller ihop”, GP 26 januari).

Här kan vi göra flera intressanta iakttagelser. Nyckel­ordet i flera av Mattssons artiklar som nämner Hillary Clinton är just makt. Som de amerikanska staternas första dam åtnjuter hon makt. Hillary har förlorat mycket, men om makt är något som tilltalar henne, så står hon ändå inte lottlös. Alltså stannar hon. Det är den ena förklaringen Mattsson ger.

I det första citatet ovan sägs att båda har makt. Det gäller alltså Hillary och hennes make. Varför nämns Clintons makt som en anledning till att hans hustru stannar? Ser man krasst på saken så skulle ju Hillary Rodham Clinton inte ha den makt hon nu har om hon inte vore just Hillary Rodham Clinton. Det är hennes makes makt som, in­direkt, skapar hennes makt. Och det skulle alltså vara den andra anledningen. Hon stannar hos Bill för att han har makt.

I ljuset av den här mellanradsläsningen antar Mrs. ­Hillary en ny skepnad. Plötsligt är hon inte den stackars hjälplösa förrådda hustrun, utan en hård, känslokall kvinna som hellre förnedrar sig själv gång på gång än förlorar sin makt.

Britt-Marie Mattssons bild av Bill Clinton blir tydligare och tydligare. Ärliga människor, som tycker att moraliska värden är viktiga, flyr presidenten. De människor som dras till honom, och som han kallar sina bästa vänner, är inte främmande för vare sig lögner, koppleri eller lagbrott. Hans hustru är en beräknande kvinna som bryr sig mer om makt än om någonting annat. Och budskapet är: ­Miljö är viktigt – man blir som man umgås.

Vem manipulerar vem?

I Mattssons texter framställs Clintons ethos mycket ofördelaktigt. Genom hennes artiklar ser vi bilden av en lögn­aktig, omdömeslös och beräknande man, som inte drar sig för att sätta människoliv på spel om det ger honom en chans att behålla makten.

ritt-Marie Mattsson visar oss hur en skicklig retoriker som Bill Clinton kan manipulera en hel världsopinion, och genom att studera hans bakgrund avslöjar hon sprickorna i fasaden. Men i slutändan har vi kanske, medan Mattsson skickligt målat upp sin bild av Clinton för oss, manipulerats ännu en gång. ❧

Författare: Stina Gardestrand studerar retorik vid Göteborgs Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 3, s 4-8