Där regnbågen slutar

Homoretorisk situation. Kan homosexuella kräva full acceptans och jämlikhet i ett samhälle som de samtidigt distanserar sig ifrån? Och vad krävs för att blåsa liv i en nisch av retoriken som agerar sitt eget begravningstal?

Där regnbågen slutar

Jeppe Jelsbech Knudsen

Lesbiska skall ha rätt till insemination, bögar skall ha rätt att adoptera, och alla homosexuella par skall ha rätt att bli kyrkligt vigda. Detta är några av kraven från Danmarks homosexuella befolkning. Det är inte orimliga krav, men de homosexuella argumenterar inte längre för dem, de kräver dem villkorslöst och visar ingen förståelse för åhörarna i debatten. Därför lyssnar ingen längre. Den en gång så effektiva homosexuella retoriken har stannat av. En framgångsrik och unik retorik har drunknat i ett epideiktiskt, självförhärligande och isolerande träsk som är svårt att ta sig upp ur.

Det rör sig om en retorik som har överlevt sig själv. Status quo är ett officiellt homodanmark som, enligt kraven, strävar efter att leva ett helt vanligt liv; två män eller två kvinnor tillsammans med barn, villa, Volvo och vovve. Men de homosexuella har isolerat sig från det livet. Det officiella Homodanmarks representanter, som de framstår i debatten, är inte Herr och Herr Jensen som bara vill leva ett vanligt familjeliv. Det är istället en snäv grupp storstadsdekadenta egotrippare som är så fastkilade i sin homoenklav att de att de har börjat betrakta samhället som fienden. De ser Majoritetsdanmark som en stor betonggrå förmyndare i skarp kontrast mot deras egna rosa ikoner. Det har blivit en polernas kamp istället för minoritetens kamp mot majoriteten. För en gångs skull borde Homodanmark vända blicken inåt och betrakta sin alltför låsta homosexuella värld, från tysta bostadsrättsbögar till skrikande Queens och alla däremellan som helt eller delvis delar deras sexuella orientering.

Stockholm Pride Festival. (Foto: Said Karlsson).

Queer Rhetoric

Ser man på den homosexuella debatten i västvärlden från 70-talet och fram till idag, så förbluffas man över dess effektivitet. Den följde i kölvattnet av den feministiska och afroamerikanska kritiken, men nådde som retorisk riktning mycket snabbare än sina föregångare mätbar framgång. Den homosexuella retoriken bottnar i den socialkonstruktivistiska och anti-essentialistiska synen på (homo)sexualitet som hade stor genomslagskraft under 60- och 70-talen. Här började man skilja mellan det biologiska och det socialt inlärda könet. Man satte frågetecken efter de gängse könsrollerna och vid sexualiteten som fenomen, och därmed banade man väg för en debatt som för första gången kunde föras på de homosexuellas egna premisser.

Den särskilda homosexuella retoriken, queer rhetoric, har kunnat utvecklas under gynnsamma förhållanden. Oberoende av resten av den offentliga debatten har den i lugn och ro kunnat blomstra i en lång rad specifika homosexuella media. Här har debattörer och skribenter i allmänhet kunnat sätta de deliberativa argument på prov som senare skulle komma att ändra samhällets skrivna och oskrivna regler om homosexualitet.

Homosexuella medier låg då, som nu, i den yttersta periferin av mediernas, och därmed offentlighetens, medvetande. I motsats till den feministiska och den afroamerikanska debatten i USA, som först och främst utvecklades i gängse medier som rikstäckande tidskrifter, radio och tv, överrumplades den offentliga debatten om homosexualitet av denna i avskildhet utvecklade och hittills osedda homoargumentation. Det här var ett slags argumentation som skulle visa sig vara effektiv; inte enbart för att den var ny, utan för att den hade två mål: dels att styrka den interna sammanhållningen i den homosexuella miljön, dels att sätta dagordningen i den offentliga debatten. Den var dels epideiktisk, dels deliberativ.

Den interna homosexuella diskursen har berett väg för ett särskilt slags inventio som grundar sig i topiker som sex, fritid, kultur och ikoner. Med sex som den naturliga utgångspunkten testade skribenterna en argumentationsform på den homosexuella läsargemenskapen som mynnade ut i tre föredragna tekniker; ömsesidighets- och övergångsargumentet, samexistensargumentet och bruket av exempel och modeller.

Stockholm Pride (foto: Said Karlsson

Homoinventio, homoprobatio

Ömsesidighetsargumentet, som i sin koncentrerade form lyder “det som gäller för er ska också gälla för oss”, dominerade i frågan om lika rättigheter för homosexuella och heterosexuella. Tack vare detta slags argument sänkte man i Danmark åldern för homosexuell ”byxmyndighet” till 15 år. I mitten av åttiotalet likställdes homosexuella parförhållanden med äktenskap i arvsmässigt hänseende, och1989 gick Danmark i bräschen med införandet av registrerat partnerskap.

Men det är inte enbart utåt sett som den homosexuella debatten har varit effektiv. Den har även verkat inåt genom att främja sammanhållning, mest markant genom bruket av övergångsargumentet. Dyrkandet av den homosexuella miljön med alla dess ikoner, det sexuellt explicita språket och homoaktiviteter som gay aerobics har stärkt känslan bland homosexuella av att vi är speciella, vi delar samma drag, biologiskt eller socialt bestämda, som gör att vi har det särskilt bra tillsammans – även utanför dubbelsängen. Övergångsargumentet har visat sig vara särskilt användbart för att samla inte alltid förenliga bögar och lesbiska, och efterhand som homosexuella har uppnått fler och fler rättigheter och fått mer och mer acceptans i den offentliga debatten, så har övergångsargumentet möjliggjort en stigande grad av individualism inom den homosexuella gemenskapen – utan att kompromissa med den gemensamma saken.

På ett mer kuriöst plan har argumentationsformen under senare tid inkluderat ett annars länge förbisett område i den sociala debatten, nämligen frågan om posteritas, släktskap. Man försöker med andra ord skapa en integration av homosexuella över generationer genom att bygga upp ett socialt släktskap där ett biologiskt släktskap inte nödvändigtvis finns. Det är ett sätt att skapa ”släkthistoria”, en slags homosexuell doxa, där en rad samlade narrativ utgör en homosexuell mytologi som kan fungera som narratio i den homosexuella argumentationen. Viktiga historiska händelser, som exempelvis ”The Stonewall Riots” 1969 där en grupp homosexuella New York-bor gjorde uppror emot lagvidriga poliser, mytologiseras. Dessa mytologiska narrativ ikoniserar sedan i sin tur viktiga homosexuella personligheter.

Samexistensargumentet är ett exempel på denna mytologisering. I den homosexuella debatten har det alltid varit centralt att ställa offentliga personer mot deras handlingar gentemot den homosexuella gemenskapen. Den här sortens argument är därför särskilt användbara för att skapa ikoner, och omvänt också för att utföra målinriktade ad hominem-angrepp på individer som är aktiva eller passiva motståndare till den sociala frigörelsen av homosexuella. Den mest extrema formen av angrepp är outing, ett målinriktat försök från de homosexuella medierna att tvinga offentliga personer att ”komma ut”. Det är under denna argumentform som betydelsen av ethos på allvar fungerar som grundsten i den homosexuella retoriken, både i positiv och i negativ mening.

Det förenande exemplet

Det är dock exemplet och modellen som är de flitigast använda i den homosexuella debatten.

Exemplet som induktiv argumentationsform är särskilt användbart, eftersom det implicerar generalisering genom paradigmer. Här gäller pars pro toto i alla lägen: det som skadar den homosexuella frihetskampen i mellanöstern skadar också kampen i Danmark. Ett nej till kyrklig vigsel av ett bögpar på en liten ort är ett bakslag för hela den homosexuella befolkningen.

Argumentation genom bruk av modeller fungerar dels på det deliberativa politiska planet där viktiga händelser ur homosexuella doxa hämtas fram som uppbyggliga exempel, dels på ett internt, epideiktiskt opolitiskt plan där ikoner och bemärkelsedagar som de årliga Pride-paraderna och de homosexuellas olympiska spel, Eurogames, framhävs i ett försök att argumentera för rituellt identitetsskapande.

En sådan här kort överblick tecknar bilden av en inte bara unik, utan synnerligen effektiv form av retorik. Hur kan det då komma sig att den slår så fel idag? Det rör sig om den homosexuella retorikens genre och dess bruk av appelleringsformer i den samtidiga retoriska situationen.

Hyllning eller minnestal?

I stort sett rör sig den homosexuella retoriken idag kring värden, och dess primära mål är att främja de specifika homosexuella värden som ligger i homokultur, homosexualitet och homoikonisering. Särskilt under det senaste årtiondet har den homosexuella debatten fjärmat sig från sin deliberativa utgångspunkt och istället ägnat sig helt och hållet åt den epideiktiska genren. Den homosexuella mytologin med alla dess nu levande och hädangångna ikoner får stå tillbaka för den epideiktiska fägringen av gemenskap. Nyckelordet är ”pride”. Det är här vi kan spåra begynnelsen till de homosexuellas problem i dagens debatt.

Ordet ”pride”, stolthet, rymmer en del konnotationer som ligger mycket långt ifrån stilen i all annan (rumsren) form av politisk debatt idag eftersom den har en olycklig kakafonisk klang i de flesta danskars medvetande. På samma sätt har symbolen för det homosexuella samfundet, Regnbågsflaggan, blivit ett dominerande stilistiskt uttryck i den homosexuella retoriken, och det i en tid då den nationella flaggors symboliska betydelse är starkt reducerad i vår del av den västliga världen.

Den epideiktiska genren inbjuder samtidigt till flitigt bruk av appellformerna ethos och pathos medan logos inte hör hemma i genren. Det är också olyckligt, för där ett utestängande emotionellt tilltal nog tjänar den interna hyllningen av släktskapet, så resulterar det i bästa fall i en ineffektiv, i värsta fall i en direkt oärlig argumentation när det rör sig om att uppnå acceptans hos resten av den danska befolkningen. På vilket sätt? Låt oss se på ett par exempel.

Homodanmark vilar på sina lagrar

Ju fler rättigheter de homosexuella fick, ju mer epideiktisk blev retoriken. Således är det enda kvarvarande regelrätt homoretoriska manifestet det årliga Mermaid Pride-processionen som fungerar som det homosexuella samfundets identitetsskapande rit par excellance under parollen ”We’re here, we’re queer – get used to us!”. Det är problematiskt. För det är inte så lätt för samhället att vänja sig vid homosexuella som det kan låta.

Det epideiktiska inslaget har blivit så invant, så internt att man har glömt det egentliga deliberativa målet, nämligen att säkra fler och fler lika rättigheter. Man har fullständigt bortsett från den egentliga externa publiken, Majoritetsdanmark, i försöket att stärka den interna sammanhållningen i Homodanmark. De ikoner som hyllas, det interna homoethos, är med andra ord solitt placerade enbart i det kollektiva homosexuella medvetandet. Därför blir det längre och längre mellan de retoriska framgångarna.

Detta synsätt är inte nytt. Det förekommer ofta i varierade former från motståndarna i den homosexuella debatten. Dessvärre låter det ofta som om homosexuella helt och hållet ska lägga lock på sig själva och verka mer heterosexuella. Sådana argument får de homosexuella debattörerna att slå bakut, och bidrar knappast till större förståelse hos debattens heterosexuella publik. Olyckligtvis, för det är verkligen inget fel i att visa att man törs vara den man är. Det är heller inget fel med att vara stolt över att man skiljer sig från mängden, men det ligger en del olyckliga betydelser i den stolthet som inte bara präglar det färgstarka upptåget, utan även präglar debatten. Det signalerar en uppgörelse med Majoritetsdanmark, medan det är just Majoritetsdanmark man vill få att lyssna. Trots goda intentioner har det aldrig varit särskilt konstruktivt att framhålla skillnaderna framför likheterna när man vill förena två grupper.

Stockholm Pride (foto: Said Karlsson)

Känn din publik

Bristen på lyhördhet för tidigare så effektiva argument som kulörta parader och småmilitanta slagrop har medfört en viss grad av indignation bland homosexuella debattörer. Här är det viktigt att lägga på minnet att det samhälle de homosexuella känner sig svikna av till största delen uppfattar sig självt som fördomsfritt och åtminstone inte som ett samhälle som undertrycker homosexuella. Problemet är att Majoritetsdanmark inte känner till den mångfald som utgör grunden för homogemenskapen och den retorik som hör den till. Samhället har ingen möjlighet att lära känna denna interna mångfald, när det enbart presenteras för ikonografiska piedestaler i form av drag queens på paljettapetserade lastbilsflak följda av krasseklippta kvinnor på motorcyklar. Majoritetsdanmark ser inte den grupp homosexuella som lever helt vanliga liv; de människor vars vanlighet ter sig trist i ett epideiktiskt sammanhang, men för vilka den deliberativa retoriken utkämpade de första stora slagen i homodebatten.

Samhället ser istället en regnbågsfärgad enklav som hellre vill särskilja sig än integreras, en enklav som i långt högre grad hyllar den extrema gruppsammanhållningen än individens rättigheter. Trots att det är just dessa rättigheter som från början har varit de homosexuellas mål.

Ett avslaget ethos

Denna bild är knappast heller särskilt representativ för den homosexuella befolkningen i Danmark. I gengäld är det en tvetydig bild, och betraktad som argumentation är den därmed ett argument som förvränger fakta; det är helt enket oärlig retorik. Den är heller inte effektiv, för den signalerar att homosexuella å ena sidan kräver lika rättigheter, men att dessa ”lika” rättigheter å andra sidan likriktas så att de passar homosexuella och enbart homosexuella. Det är svårt för utomstående att förhålla sig till.

Därför skulle överväganden om hur man tecknar en bättre bild hedra debatten. Det kan gott göras på ett mer avslappnat plan, utan att någon behöver kompromissa med sig själv. Homosexuella behöver inte smälta in i tapeten eller kröka ryggen och sänka handlederna. Det finns knappast någon som tvivlar på att homosexuella är annorlunda, och endast en bråkdel menar att de inte har lov att vara det.

Därför är det inte det unika med homosexuella eller det överdrivna man ska trycka på i debatten. Det behövs en helt ny form av probatio med en mera saklig, logosbaserad argumentation och en mer dämpad stil. Ett mer dämpat ethos. Det krävs en ny form av narratio där det homosexuella samhället ska fokusera på den breda bilden av homosexualiteten; den allsidighet som kännetecknar gruppen inte bara som homosexuell, utan som en grupp moderna människor. Det är nödvändigt att ge heterosexuella människor inblick i denna värld och låta dem röra sig fritt på de homosexuella domänerna, i lika hög grad som det är nödvändigt att visa fram homosexualiteten utanför hemmets eller gayklubbens fyra väggar.

Den exklusiva homovärlden

Med den synpunkten in mente är det skrämmande att tänka på att ägarna av Köpenhamns bögbarer för inte så länge sedan övervägde att stänga ställena för heterosexuella. Det verkar finnas alltför många unga heterosexuella som tycker det är kul att gå ut med jämnåriga bögar och lesbiska. Det irriterar stamkunderna, och därför ville man utestänga de sexuellt vantroende.

Hur det rent praktiskt skulle låta sig göras kan man bara försöka gissa sig till. Det skrämmande är först och främst att man överhuvudtaget överväger det.

Övervägandet hittade jag den 28 december 2001 i en artikel i Berlingske Tidende där journalisten har hört sig för om problemet bland några av barernas stamkunder. De heterosexuella är för nyfikna, menar klientelet. De förstår inte den homosexuella humorn, och de delar inte den homosexuella toleransen.

Problemet här är naturligtvis att det inte är särskilt tolerant att stänga ute en stor befolkningsgrupp från en bestämd typ av barer. Det är en idé som tangerar apartheid, och den illustrerar på ett närmast karikerande plan hur lite förståelse en del homosexuella har för resten av befolkningen. Hur ska homosexuella någonsin kunna bli integrerade när de inte ens är villiga att öppna sina egna dörrar?

De homosexuellas huvudargument har som sagt alltid varit ”det som gäller för er ska gälla för oss”. Nu verkar det ha fått tillägget ”… men det som gäller för oss gäller inte nödvändigtvis för er”. Nej, nej, den argumentationen fungerar överhuvudtaget inte. Homodanmark måste förstå Majoritetsdanmark. Det är nödvändigt att förstå vilka argumentativa signaler man sänder ut genom den sortens förbud. Och det är nödvändigt att begripa att det inte räcker med att säga ”vänj er vid oss!”.

Homoretorikens mål på kort och lång sikt

Homodanmark må göra skillnad mellan retorikens omedelbara, kortsiktiga mål, som det interna firandet av gemenskapen, och de långsiktiga och vägledande målen. Det långsiktiga målet är inte bara individuella rättigheter, utan universella individuella och demokratiska rättigheter, och man måste vägleda sin publik om man ska kunna uppnå mål. Därför är det hög tid att lägga den isolerande, epideiktiska argumentationen på hyllan. Alla de tysta homosexuella som är så vanliga att ingen ser dem, har en deliberativ kraft. De har nämligen nyckeln till förståelse bland befolkningen. Om de fick större intern uppbackning i den homosexuella debatten, skulle de ha lättare att öppna sig. Det kunde på sikt vara ett mål inte bara för den homosexuella miljön i Köpenhamn, utan för landet i stort.

Den homoretoriska situationen

Det centrala för den homosexuella retoriken är alltså större förståelse för debattens publik. De homosexuella debattörerna måste förstå att den interna, epideiktiska homoretoriken ligger utanför det offentliga medvetandet. De måste göra en uppskattning av de trängande problem som skapar en mur mellan det homosexuella och det heterosexuella samhället. Det skulle för det första klä debattens saklighet, och det skulle dessutom gagna effektiviteten av den argumentation som, i nuvarande skick, bara efterlämnar en kritisk undran över att en så ung och likväl framgångsrik retorik som den homosexuella inte förstår eller helt enkelt ignorerar sin samtida situation.

Faktum är att man inte kan kräva full acceptans i ett samhälle som man distanserar sig från. Omvänt ska man heller inte frånta den homosexuella retoriken eller det homosexuella samhället dess säregenhet genom att uppmana till att sluta skilja sig från mängden eller sluta hålla samman. Men på samma sätt som en gemenskap fungerar genom att stöttas kan den fungera genom att stöta andra ifrån sig, och det är som om Homodanmark skapar en gemensam identitet uteslutande på grund av sin sexualitet. Den som inte delar den sexuella läggningen får inte vara med.

Här skulle det givetvis vara praktiskt med en stipulativ definition av vad en homosexuell egentligen är. Men det finns inte. Inte ännu. Till dess måste utgångspunkten för den homosexuella debatten vara att det finns mer i var och en av oss än bara vår sexualitet. Homodanmark ska ner från paradvagnarna och ta del i den deliberativa debatten. De ska förklara och släppa in, inte skylta och hänga ut. ❧


Författare: Jeppe Jelsbech Knudsen är fil. stud. i filmvetenskap och retorik vid Köpenhamns universitet.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 21, s 12-16.

Skriv et svar