De blåögda frivilligtanternas skuggvärld

Erik Bengtson

De blåögda frivilligtanternas skuggvärld

Tobias Billström och myterna. Idén om den goda svenska frivilligtanten är bara en myt, antydde Billström när han ifrågasatte bilden av vem som gömmer flyktingar. Det rör sig snarast om landsmän som inte är blåögda, hävdade han och sökte etablera en annan sorts myt – om hur invandrare är. Billströms klavertramp kan betraktas i ljuset av vilka kulturella föreställningar, myter, som han anspelar på. För det räcker inte att se till argumentationsstrukturer när vi analyserar retorik. Myter om hur olika grupper av människor är har mycket gemensamt med främlingsfientliga föreställningar om världen.

Gömda flyktingar bor inte hos ”en trevlig blond svensk dam i 60-årsåldern som vill hjälpa till”, utan hos ”landsmän, som inte alls är blonda och blåögda”, utan vill utnyttja dem som ”underbetald och exploaterad” arbetskraft för att ”bygga upp den egna verksamheten”.

Det var den kontroversiella kärnan i det resonemang som fördes – inte av Jimmie Åkesson – utan av migrationsminister Tobias Billström i en intervju i DN den 18 mars, 2013.

Reaktionerna var hårda och snabba. Oppositions­politiker och ledarskribenter menade att resonemanget följde en rasistisk logik och utgjorde ett exempel på en rasistisk agenda. Retorikforskaren Janne Lindqvist Grinde konstaterade att argumentationen var både ett ”logiskt fel” och en ”definition av rasism”. Från det egna leden var ordvalen något försiktigare, men kritiken likafullt skarp, som när Fredrik Reinfeldt beskriver Billströms uttalande som ”mycket olämpligt” och förmanar sin minister att ”hålla sig till den humana inriktning som vi har för politiken”.

För den som analyserar argumentation utgör Billströms uttalanden och dess effekter ett högintressant, men också problematiskt studieobjekt. För det är uppenbart att en vanlig logisk analys av påståendena i intervjun inte räcker för att förklara dess sprängkraft och effekter. Istället behöver vi ett perspektiv som hjälper oss att förstå hur argumentation samspelar med människors doxa – med alla deras åsikter och uppfattningar om världen. I den här artikeln kommer vi därför att studera Billströms argumentation som en mytisk argumentation, där Billström strävar efter att ifråga­sätta vissa myter och förstärka andra; detta samtidigt som den egna retoriken ohjälpligt fångas av andra, strategiskt oönskade, mytiska föreställningar.

Myter och argumentation

Till vår hjälp tar vi den franske litteraturkritikern Roland Barthes teori om myter, som han formulerade 1957 i boken Mytologier. Där beskriver Barthes hur vi människor när vi kommunicerar med varandra, och när vi tolkar världen, alltid arbetar på två nivåer. Vi arbetar på en denotativ, utpekande nivå där varje tecken har en enkel betydelse: ordet ”boll” syftar på en enkel idé om en ”boll”, namnet ”Fredrik Reinfeldt” syftar på personen ”Fredrik Reinfeldt”. Men sedan arbetar vi också på en konnotativ, mytisk nivå där de enskilda tecknen får en suggestiv kraft och utöver den enkla, utpekande betydelsen, även fungerar som en gnista som tänder mytiska föreställningar om världen – som när en bild på en sliten betongvägg med graffiti och klotter väcker till liv mytiska förställningar om förorten – om utanförskap och social misär – eller för andra kanske snarare om gemenskap och identitet.

Dessa mytiska idéer är suggestiva, känslofyllda och tolkande föreställningar om världen som både väcks genom argumentation och fungerar som referensram när vi tar ställning till enskilda ståndpunkter och förslag. Vilka myter som det kan fungera att appellera till varierar från grupp till grupp, ibland från person till person. I relation till en klassisk retorisk terminologi så kan myterna beskrivas som de pusselbitar som tillsammans formar vår doxa.

Låt oss nu, med hjälp av Barthes myt­begrepp, titta närmare på den intervju med Tobias Billström som väckt så mycket uppmärksamhet.

Svenska damer eller kriminella landsmän

Till att börja med så kan vi konstatera att syftet med Billströms kontroversiella uttalanden bäst kan förstås som ett försök att justera vad Billström uppfattade som en existerande myt i svensk doxa:

“Och låt oss inte glömma bort att ibland har vi liksom bilden av att personen i fråga, som en gömd bor hos, är en trevlig blond svensk dam i 60-årsåldern som vill hjälpa till, men det är ju inte så. Dom allra flest bor hos sina landsmän, som inte alls är blonda och blåögda. Utan det handlar inte om frivillig-Sverige idag – i all ära. Jag sätter stort värde på deras insatser. Men vi vet också att väldigt många av de här cirklarna också byggs enligt ett internationellt mönster. Det är ju precis som i USA, den latinamerikanska gruppen hjälper andra latinamerikaner över gränsen och det gör man inte i första hand för att man vill idka välgörenhet, utan man gör det i vissa fall för att det hjälper till att bygga upp den egna verksamheten. Ibland då med arbetskraft som är underbetald och exploaterad.”

I eftersvallningarna av den hårda kritik som riktats mot polisens insatser inom det så kallade Reva-projektet, där polisen intensifierat sökandet efter personer som är gömda i Sverige, så försöker Billström ifrågasätta och förändra det som han uppfattar som en stark mytisk föreställning om hur gömmandet av flyktingar går till. Billström ifrågasätter föreställningen om att den som gömmer flyktingar är en ”trevlig blond svensk dam i 60-årsåldern som vill hjälpa till” och som kommer från det högt ärade ”frivillig-Sverige”. Den här myten, vars existens skulle kunna underbyggas utifrån medierapportering och populärkultur, blir ur Billströms perspektiv synnerligen missgynnsam eftersom den placerar såväl regeringen som polisen i opposition mot det goda och det humana – uppfattat som ”svenska” dygder.

Istället försöker Billström etablera en alternativ mytisk föreställning, den om att gömda göms i Sverige av sina egna landsmän, som inte gör det för att hjälpa till, utan som exploaterar och utnyttjar sina egna. Denna alternativa myt är mycket mer gynnsam för en regering och ett rättsväsende som kritiseras för sina insatser för att finna och utvisa gömda. Istället för att ställas i opposition mot det goda och humana – så blir man rättvisans röst i en undre värld – i det som Billström senare kallar för en ”skuggvärld”. Insatserna för att finna och utvisa gömda blir indirekt associerade till insatser för att städa upp inom narkotikans och prostitutionens undre värld.

På pappret skulle detta kunna vara en mycket lyckad argumentativ strategi, den missgynnsamma myten försvagas, medan den gynnsamma myten stärks. Dessutom etablerar Billström i den vidare diskussionen en slagkraftig nyckelterm: ”skuggsamhället” som kan användas för att snabbt väcka den mytiska föreställning som han själv vill stärka – den om invandrare som exploaterar varandra. Den argumentativa funktionen i termen ”skuggsamhället” kan liknas vid andra termer i den moderata retoriken som ”utanförskapet” eller ”arbetslinjen”.

Billströms problem

Problemet för Billström är att de formuleringar han väljer – i ljuset av kritiken mot Polisens Reva-projekt – istället fångas av andra mytiska föreställningar. I det läget – när polisen anklagas för att stoppa och trakassera människor enbart på grund av ett ”utländskt utseende” och när stor uppmärksamhet har riktats mot ett öppet brev från författaren Jonas Hassen Khemiri till justitieminister Beatrice Ask om hur det är att i Sverige uppleva diskriminering på grund av sitt ”mörka, icke-blonda, svarthåriga utseende” – då väljer Billström explicit att tala om utseende kopplat till etnicitet och dessutom tydligt kopplat till positiva och negativa värderingar. Billströms egen argumentation fångas genom detta av den mytiska föreställningen om en systematisk diskriminering från myndigheter, sanktionerad av regeringen, gentemot människor som ser ut som ”invandrare”. Billströms försök till mytisk förskjutning fångas i en tredje myt – en myt grundad i upplevelsen av att leva i utanförskap – ständigt misstänkliggjord.

Samtidigt fångas Billströms argumentation av de myter som är förknippade med Sverigedemokraterna och med främlingsfientlighet. Hans argumentation väcker den mytiska föreställningen om ett samhälle bestående av två kollektiv – på ena sidan har vi ”svenskar” förknippade med vissa positiva egenskaper och på andra sidan har vi ”invandrare” förknippade med vissa negativa egenskaper.  Att Billströms argumentation följer samma mönster och därmed väcker denna myt möjliggör sympati och identifikation från de grupper som delar denna mytiska föreställning om samhället – vilket exempel­vis förklarar Jimmie Åkessons glada tillrop om att Billström skulle passa bättre i hans parti – men det utgör också en tydlig grund för dissociation gentemot de grupper som ser Sverigedemokraternas världsbild som både felaktig och djupt omoralisk.

Billströms försök att ifrågasätta vad han uppfattar som en naiv bild av att gömda flyktingar tas om hand av det goda frivillig-Sverige och försöket att istället etablera en myt om en skuggvärld tycks i ljuset av den efterföljande debatten som ett retoriskt misslyckande. Istället för en förskjutning av myterna om hur flyktingar göms, så blev resultatet istället att han själv och den regering han företräder än starkare placerades in i en myt om rasism och samhällsförtryck.

Effekterna av detta behöver dock inte nödvändigtvis vara negativa vad gäller realpolitik och lagstiftning – tvärtom finns det skäl att tro att regeringen och moderaterna nu måste tydligare profilera sig för en human flyktingpolitik och mot rasism och diskriminering. Detta för att motverka en negativ mytbildning om sig själva. Samtidigt så är skadorna vad gäller en förstärkt upplevelse av utanförskap och ett försvagat förtroende för regering och rättsväsende svåra att reparera.

All mytisk retorik sker nedströms gentemot den mytbildning som har föregått den. Moderaterna och regeringens kommande mytbildning kommer att ske nedströms från Billströms tal om blondhet och godhet, precis som Billströms tal om blondhet och godhet skedde nedströms från avslöjanden om polisers ”racial profiling” i Reva-projektet.

Ett möjligt försvar?

myter1Finns då inget försvar för Billströms agerande? Jo, möjligtvis karaktärsargument. När Fredrik Reinfeldt och Anders Borg går ut och intygar att de ”vet” att ”Billström inte är rasist” – så är det säkerligen ett försvar som gentemot stora grupper har viss effekt. Vi vet, genom opinionsundersökningar, att båda dessa politiker har stort förtroende i breda folklager. I Billströms eget uttalande finns dock få undanflykter att hämta. Visserligen hävdar han i intervjun att han vill komplicera bilden – alltså med andra ord vill han likt Roland Barthes själv – verka som den gode mytologen – den som avslöjar våra förenklande suggestiva schabloner till myter. Och det är väl helt klart att föreställningen om den goda svenska frivilligtanten som gömmer flyktingar – är både förenklande och suggestiv. Men Billströms retorik i den här intervjun var inte utformad för att komplicera bilden och peka på problemen med generaliseringar. Han ville istället ersätta en schabloniserande myt med en annan. Bort från den goda frivillig-tanten och fram för ”skuggvärlden”.

Samtidigt tycks Billström i sin retorik utgå från att myten om den goda frivillig-tanten inte kommer att försvinna och att den trots hans eget förnekande ändå relaterar till verkliga personer. Mot den bakgrunden kan vi studera ytterligare en argumentativ nivå där Billström försöker genomföra en förskjutning och transformering av myten. På frågan om vad han skulle säga till en person som gömmer flyktingar för att få denne att sluta, svarar Billström att han inte har några effektiva argument i en situation där ”människor väldigt ofta har den här självbilden: Jag är god och jag gör gott.” Det signifikanta i detta svar är att det goda i dessa människors karaktär och i deras handlingar är något som enbart tillskrivs deras ”självbild”. Det innebär ett misstänkliggörande av deras påstådda ”godhet”. I ljuset av denna argumentationslinje framträder en annan nyans av talet om ”blonda och blåögda”, där blåögd inte bara är ett fysiskt attribut utan som term också kan betyda godtrogen, naiv och världsfrånvänd.

Den mytiska argumentationen handlar således inte bara om att försöka ersätta en myt med en annan – utan också om att transformera den etablerade myten och därmed försvaga dess kraft. Enligt Billströms retorik blir den trevliga 60-åriga damen som gömmer flyktingar – om hon nu finns – inte framförallt god, utan godtrogen. Denna spark mot frivillig-Sverige har säkert bidragit till upprördheten över Billströms uttalande, men även om ordvalet ”blåögd” har negativa konnotationer för trevliga tanter, så är benämningen likafullt positiv i jämförelse de ”landsmän” som beskrivs som ”inte alls /…/ blåögda”. För att inte alls vara blåögd är att vara kalkylerande, cynisk och kallhjärtad.

Den lömska ”skuggvärlden”

Att intervjun i DN var både ett retoriskt och etiskt felsteg är nog Billström fullt på det klara med – skadorna blev stora och många kände sig trampade på. Men samtidigt har han sått ett frö… och när nu Billström i sin retorik fortsätter att använda termen ”skuggvärlden”, så bör vi som lyssnar vara medvetna om att den termen inte är obesmittad utan den väcker till liv en mytisk förställning om världen – som konstruerats i opposition mot myten om den goda svenska frivillig-tanten – och bygger på en föreställning om att invandrare inte är goda medmänniskor utan beräknande cyniker som utnyttjar varandra för egen vinning.

En analys av Billströms mytiska argumentation och de mytiska spänningarna i den migrationspolitiska debatten är intressant i sin egen rätt, men den utgör också ett tacksamt exempel på att den som vill förstå argumentation i relation till människor inte kan nöja sig med att betrakta den som en struktur av logiskt sammanhängande påståenden. Vi behöver se argumentation som en suggestiv manipulation av doxa – att argumentera är att förstärka, försvaga och förskjuta våra mytiska föreställningar om världen. Och all denna mytiska argumentation sker nedströms från tidigare mytbildning. ❧


Författare: Erik Bengtson är doktorand i retorik vid Uppsala ­universitet.


Läs mer om RetorikMagasinet 51/52.

 

Om skribenten

Erik Bengtson är doktorand i retorik vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Skriv et svar