Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Anmeldelser » De vulgari eloquentia

De vulgari eloquentia

av Anders Cullhed

Recension

Dante om poesi og sprog. Om veltalenhed på folkesproget og XIII brev til Cangrande della Scala. Oversat og kommenteret af Hanne Roer og Christian Høgel. Klassikeroversættelser, bind 9. Odense: Syddansk Universitetsforlag, 2008.

Bibliografiskt

Forfatter: Anders Cullhed är professor i litteraturvetenskap vid ­Stockholms universitet.

Rhetorica Scandinavica 54 (2010), s 73-76.

Annonce

Recensionen

Det är två av den europeiska medeltidens viktigaste litteraturteoretiska dokument som Hanne Roer och Christian Høgel nu översatt till danska. Bägge är – troligen – avfattade av Dante, bägge är skrivna på latin, och bägge är oavslutade. Det rör sig dels om traktaten ”Om vältalighet på folkspråket”, De vulgari eloquentia, och dels om den epistel som i utgåvorna av författarens brev brukar upptas som det sista och numreras 13, ställt till fursten av Verona, Cangrande della Scala (även om dokumentets äkthet är omstridd).
Det är naturligtvis bra att så svåra och betydande aktstycken överflyttas till skandinaviskt språk. Det är också glädjande att så kompetent folk tagit sig an jobbet. Roer är lektor i retorik vid Köpenhamns universitet och disputerade i Aarhus på en doktorsavhandling om just De vulgari eloquentia för tio år sedan. Høgel är lektor i klassiska studier vid Syddansk universitet. I och med deras utgåva föreligger nu fräscha och uppdaterade utgåvor av Dantes skrift om vältalighet på folkspråket på två av våra skandinaviska språk; det är bara fyra år sedan Jesper Grønlie presen­terade sin norska version av Om diktning på folkespråket (Oslo: H Press, 2006). I ­Sverige publicerade Louise Vinge ett urval av traktaten i översättning i tidskriften Horisont 1975, omtryckt i Texter i poetik. Från Platon till Nietzsche, red. Per Erik Ljung & Anders Mortensen, Lund: Studentlitteratur 1988. Översättningen är bra men urvalet tunt, i synnerhet ur den första av traktatens bägge böcker. En svensk utgåva av verket i dess helhet skulle följaktligen fylla ett stort tomrum.
De vulgari eloquentia är typisk för sin genre, sådan den såg ut under medeltiden, genom att inte göra någon strängare skillnad mellan vältalighet och poesi. I själva verket vill den plädera och ringa in förutsättningarna för en ny folkspråklig (läs: ­italiensk) diktning. Vi skulle närmast beskriva den som en poetik. Som sådan skiljer den sig emellertid från alla andra kända verk i liknande ärenden. Det rör sig om en djupt originell traktat som tar sig an ett nytt och oprövat ämne: möjligheterna till en avancerad diktning i den stora stilen på det egna språket – av hävd dög ju bara, tänkte man sig i regel, latinet för sådana ändamål. Dante skrev De vulgari eloquentia i exil under det tidiga 1300-talet, sedan han levererat sånger och sonetter på sitt ­toskanska tungomål under mer än tjugo år och därtill påbörjat sitt huvudverk, också det – anmärkningsvärt nog – avfattat på folkspråket, så visst kan man med skäl uppfatta traktaten som ett tal i egen sak.
De vulgari eloquentia är indelad i två böcker. Den första avser folkspråket generellt. Här gör Dante en viktig distinktion mellan detta naturliga idiom och ett artificiellt språk, som han kallar gramatica och som han för italienarnas del identifierar med latinet. På senare tid har en rad språk- och litteraturvetare, med Maria Corti i spetsen, velat knyta denna föreställning om gramatica till de samtida så kallade modistiska filosofernas djärva teser om en ’spekulativ’ och universell grammatik. Roer ägnade till stor del sin doktorsavhandling åt den diskussionen, med tydliga sympatier för Cortis ståndpunkt (som emellertid vunnit föga gehör inom Danteforskningen).
I god medeltida anda ville Dante gå till botten med saker och ting, varför han spårar det mänskliga språkets ursprung till Adams första ord till Gud i Paradiset, uttalade på hebreiska. Efter Babels torn var emellertid mänskligheten dömd till ling­vistisk förskingring. I Syd- och Västeuropa kom tre besläktade språk, provensalska (inklusive spanska), franska och italienska att dominera, varav det senare tro­ligen står högst eftersom det ligger närmast det artificiella latinet. Italienskan lider emellertid av en egen språkförbistring, uppdelad på fjorton sinsemellan rätt olika folkspråk som i sin tur kan delas in i ett otal dialekter. Det är på den här punkten Dantes litterära ärende börjar bli uttryckligt. Han vill inte identifiera folkspråket i största allmänhet utan den allra finaste italienskan, som han kallar ”lysande”, vulgare illustre. På det tungomålet har det nu blivit dags för en ny ärorik litteratur att uppstå, och större delen av den första boken i De vulgari eloquentia handlar om författarens jakt på det. Var är italienskan som ädlast?
Det ena efter det andra av de lokala folkspråken utmönstras, däribland författarens egen toskanska, under flitig citering av ett drygt sekels italiensk poesi. Dante är omedgörlig: inget av dem lever upp till hans krav, och när poeterna visar sig excellenta har de ofrånkomligen avvikit från det gängse språkbruket i deras hemtrakter. Hans spaningar förblir resultatlösa: det vulgare han söker liknas nu vid en panter som inte påträffas någonstans utan bara lämnat doftspår efter sig, i somliga städer – som exempelvis Bologna – starkare än i andra. Detta förnäma men gäckande (italienska) språk karaktäriserar han med fyra adjektiv som ofta vållat traktatens översättare bekymmer: illustre, cardinale, aulicum och curiale – vi ska strax återvända till de termerna.
Den andra boken av De vulgari eloquentia är mer textanalytisk. Om normen för alla italienska folkspråk borde vara vulgare illustre, så blir normen för detta i sin tur poesin, som hanteras med termer och begrepp i traditionen från Horatius Ars poe­tica, den stillära som var känd under beteckningen ”Vergilius hjul”, rota Vergilii, och gängse conveniens-estetik (med decorum i högsätet): det lysande folkspråket gör sig bäst i hög (tragisk) stil med ett motsvarande värdigt ämne. Den ädlaste formen för poesi visar sig i sin tur vara canzonen, en dikttyp som Dante själv excellerat i allt­sedan ungdomsverket Vita nuova, färdigställt under det tidiga 1290-talet. Här är han noga med att framhålla dess ars, dess konst eller teknik, fullt jämförbar med de gamla mästarnas. Således är han fullt villig att hedra de förnämsta folkspråks­diktarna med etiketten poetae, normalt reserverad för latindiktarna. Ty, heter det med en berömd formulering, våra moderna författare är verkligen poetae om vi med poesis menar fictio rethorica musicaque poita, en fiktiv framställning (eller möjligen bara en komposition) uppsatt efter retorikens och musikens regler (2.4). Därför ägnas återstoden av denna andra bok åt en analys av canzonen, som blir alltmera teknisk: efter övergripande resonemang om ämnen och stilar landar Dante i funderingar över vokabulär, disposition, rim och meter, inte sällan illustrerade av goda exempel, levererade av bland andra den samtide Cino från Pistoia i Toscana och ”hans vän” (författaren själv).
Brevet till Cangrande della Scala är av helt annan karaktär. Också här rör det sig visserligen om tal i egen sak – men nu i mer bokstavlig och likaså praktisk bemärkelse. Det gäller ett följebrev till den sista delen av Komedin, Paradiset, troligen av­fattat 1318 eller 1319, ifall det över huvud är av Dantes hand – om inte kan det vara tillkommet under decenniet efter författarens död 1321, då redan ett antal kommentarer till verket såg dagens ljus. Cangrande var Dantes gentilaste mecenat under de svåra åren i exil, varför episteln i fråga uttrycker ett vältaligt tack för hjälpen lik­som säkerligen också förhoppningar om kommande välgärningar.
Men framför allt korsar det – som Roer påpekar i sin efterskrift – två centrala medeltida litteraturkritiska paradigm. Dels den gamla allegoriska quadrigan som har sitt upphov i bibelexegesen och som vill utvinna fyra meningar ur den heliga texten. De lyder som följer: en historisk eller bokstavlig, en i trängre mening allegorisk (vanligen typologisk, som då en företeelse eller person ur Gamla testamentet anses föregripa och därmed avse en företeelse eller person ur det Nya, exempelvis judarnas Jerusalem = den kristna kyrkan), en moralisk och slutligen en transcendent eller översinnlig (anagogisk). Dels den betydligt yngre, cirka tvåhundra år gamla traditionen att förse såväl de bibliska urkunderna som profana texter med pro­loger, så kallades accessus, där man kunde diskutera och bestämma verkens titlar, intentioner, ämnen, framställningssätt, uppläggning, nytta och genre (närmare ­bestämt ’gren av filosofin’, vanligen – vad de litterära verken anbelangar – etiken). Att quadrigan förs på tal i sammanhanget är något av en sensation, eftersom den i regel bara tillämpades på Den heliga skrift. Följaktligen borde, om vi får tro brev­skrivaren, Komedin läsas som en biblisk text: en häpnadsväckande och tvivelsutan äventyrlig rekommendation. Emellertid blir det accessus-schemat som helt och hållet kommer att dominera episteln, grundligt analyserat av vår egen tids ledande expert på medeltida litteraturteori, A. J. Minnis.
Roer förser traktaten och episteln med ett gemensamt förord och var sin efterskrift. Här kommer hennes eminenta Dantekunskaper till sin fulla rätt. Man kan här och var sätta någon liten krumelur i marginalen. Det förtjänar således att på­pekas att quadrigan – som Morton W. Bloomfield påpekade i en uppsats 1958, ”Symbolism in Medieval Literature” – sällan eller aldrig fick någon storskalig systematisk tillämpning i den medeltida litteraturen över huvud; däremot fördes den ofta på tal som ett teoretiskt paradigm. Mot den bakgrunden framstår inte Dantes strategi i Cangrande-brevet som fullt så märkvärdig: hänvisningen till de fyra meningarna övergick som så ofta i en tolkningsprocedur som helt enkelt skilde på textens bokstavliga och allegoriska innebörder. Roers inledning och efterskrifter präglas under alla förhållanden av en stor sakkunskap och är föredömligt uppdate­rade med hänsyn till aktuell forskning. Därtill ådagalägger hennes noter en imponerande kännedom om retoriska och stilistiska finesser i latinsk och folkspråklig medeltida diktning.
Översättningarna uppvisar å sin sida somliga problematiska egenheter. Där finns en del inkonsekvenser, missförstånd och konstigheter som tyder på att jobbet kan ha gått för fort. Flera av dem borde ha varit möjliga att avhjälpa med en sträng kontrolläsning, gärna under jämförelse med översättningar till andra språk. Här följer några exempel, samtliga från översättningen av De vulgari eloquentia.
Dante håller sin text i en genomgående pluralis maiestatis, varvid en översättare kan göra likadant eller också (som Grønlie och många andra) ersätta pluralen med jagform. Här inleds traktaten i första person (kapitlen 1.1-4) för att sedan oförmedlat och utan förklaring i not övergå till det högtidliga viet. I 1.6 påpekar Dante vasst att det finns poeter som tror att deras egen hemort måste vara den härligaste under solen, varvid Roer/Høgel översätter locum sue nationis, platsen för deras födelse, med deras ”nations egn” – en otillbörlig modernisering till nation av latinets natio. Citatet ur 1.9 från den nordfranske 1200-talspoeten Thibaut de Champagne, därtill kung av Navarra, återges ”Fra den fine kærlighed kommer visdom og kærlighed”, men en sådan tautologi (där kärlek kommer av kärlek) återfinns inte i originalet som snarare talar om godhet: ”De fin amor si vient sen et bonté”.
Mot slutet av samma kapitel, 1.9, heter det att gramatica (i den mening som an­givits här ovan) inte kan underkastas ”nogens arbitrære dom”, och strax därpå att skillnaderna mellan olika språk betingas av ”arbitrære individer”. Där har Dante olika böjningsformer av singulare arbitrium och arbitrium singularium, det vill säga ”någon enskilds fria vilja” respektive ”enskildas fria vilja”. Den fria viljan kan er­sättas med gottfinnande eller liknande, men ”arbitrære dom” eller ”arbitrære individer” visar tyvärr fel.
I upptakten till 1.13 har den viktiga föregångaren Bonagiuntas namn fallit bort ur översättningen. I nästa stycke omtalas staden Forlì i Romagna som en ”ny” stad, men det förefaller osannolikt eftersom det romerska Forum Livii grundades före 190 f.Kr. Originalets novissima ska nog snarare återges med ”i utkanten” eller liknande (såväl Giorgio Inglese som Vittorio Coletti har ”periferica” i sina italienska ver­sioner). Mer problematisk förefaller mig genomgående Roers/Høgels tendens att återge latius (här oftast i den neutrala formen latium) som ”latin” eller ”latinsk”. Där är vi nämligen inne på en serie principiella frågor om folkspråket, där Dante av allt att döma avser vad vi skulle kalla det italienska språket och italienska förhållanden över huvud. Hans naturliga termer i det sammanhanget blev just latius och la­tium. I det sammanhanget  kan associationerna till latinet visa fel. Den kända Berkeleyprofessorn och Dantespecialisten Steven Botterill har klokt nog olika varianter av ”Italian” på alla dessa ställen. Roers/Høgels val ger upphov till en hel del konstigheter, som då man i 2.2 kan läsa att ”ingen latiner” (i original: nullum latium) ännu skrivit om vapen – vad Dante vill säga är ju att den unga italienska diktningen föredragit andra ämnen, i synnerhet de amorösa. Eller som i 2.5 där originalets cantores latii återges med ”latinske digtere”, fast Roer själv i en not på samma sida mycket riktigt framhåller att ”Dante taler nu og fremefter mest om italiensk poesi”.
Nå, sådana här förteckningar blir ingen rolig läsning och kan dessutom ge intrycket av att Roers/Høgels översättning inte håller måttet. I själva verket är den många gånger välgörande uppslagsrik och på kornet, men jag menar alltså att den kunde ha blivit bättre. I flera fall kan man naturligtvis också diskutera olika lösningar där översättarna (jag har jämfört med de nämnda Inglese, Coletti, Grønlie och Botterill) helt enkelt tolkat Dantes text på olika sätt, utan att det är så lätt eller kanske inte ens möjligt att fastslå vad som är rätt eller fel. Det gäller i synnerhet de fyra centrala epitet som Dante fäster vid sitt eftertraktade vulgare, nämligen illustre, ­cardinale, aulicum och curiale.
Där de radas upp mot slutet av 1.16  för att förklaras i återstoden av traktatens första bok har Roer/Høgel översatt dem som ”ædelt, kardinalpunkt, fyrsteligt og høvisk”. Alla fyra kan diskuteras. Själv tror jag inte att det är helt lyckat att sätta illustre som ädelt. Ett epitet som ”lysande” tycker jag kommer närmare originalet och gör rättvisa åt såväl dess bokstavliga mening, relaterad till ljuset (lux ingår i ordets rot), som åt dess överförda innebörd av någonting förnämt och högt ansett. Att översätta cardinale med ”Kardinalpunkt” är förvisso att ta det säkra före det osäkra, men frågan blir väl hur den termen går ihop med de tre övriga adjektiven – kanske lättare för ett danskt än ett svenskt öra att avgöra. Man kan jämföra med Grønlies ”normative” (i övrigt har han ”opplyste” respektive ”autoritative og legitime”. Uppgiften försvåras av att Dante i sin kommentar till termen i 1.18 energiskt utnytt­jar ordets ursprungliga anknytning till gångjärnen (cardines) på en dörr, en finess som det naturligtvis är svårt att göra rättvisa åt i översättning.
Att återge aulicum med ”fyrsteligt” kan vara nog så rimligt, eftersom aula kommit att betyda borg, hov, furstlig residens. Man skulle säkert också kunna tänka sig hövisk, och faktum är att Roer/Høgel med viss inkonsekvens också kan översätta termen så (i 2.13, där aulice blir ”i den høviske stil”). Annars reserverar de ordet hövisk för det sista adjektivet i kvartetten, curiale. Den tolkningen är fullt tänkbar, eftersom curialis under karolinsk tid kunde beteckna någon eller någonting tillhörande ett furstehov, en innebörd som åter aktualiserades – med positiv färgning – från och med 1100-talet. Men man kan också tänka sig att termen aktiverade andra betydelser av curia, såsom domstol, rättssal, eventuellt hovrätt. Det är den innebörden som Grønlie haft för ögonen med sitt ”legitimt”. Botterill har ”curial” som han inom hakparentes likställer med ”law-court”, enligt min mening på goda grunder eftersom begreppet i Dantes utläggning (1.18) förknippas med den våg, statera, som brukade tillskrivas fru Justitia.
Men – det tål att upprepas – dylika spörsmål står öppna för diskussion, och Roer/Høgel har gjort ett både tankeväckande och välinformerat arbete med den här volymen. Jag har inte kommenterat det stilistiska flytet i översättningen, eftersom jag också på den punkten undrar hur lyckosamt jag kan lägga estetiska aspekter på dansk prosa, men mitt intryck är att de bägge texterna gör rättvisa åt både Dantes medeltida, logiskt-utredande diktion och moderna läsares rättmätiga krav på läsbar text. Det kan inte alltid ha varit lätt. I synnerhet de tekniska passagerna om komposition, metrik och rim bör ha ställt översättarna på hårda prov, och just dem har de – så långt jag kan förstå – klarat med den äran.

Latest posts by Anders Cullhed (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere