Demokrati på torget

Hanne Roer

Demokrati på torget

Gatans retorik. Sedan Berlusconi vann valet i april 2008 har det förts en politisk strid på de italienska piazzorna. Demonstrationer, protestmöten och ett häftigt affischkrig fyller gatubilden i det centrala Rom. Oppositionen kallar det äkta demokrati, regeringen kallar det gatans parlament.

Silvio Berlusconi, ledaren för koalitionspartiet PDL, Popolo della Libertà (Frihetens folk) vann det italienska valet i april 2008 och blev därmed för fjärde gången Italiens premiärminister. För några kom det som en överraskning att PD, Partito Democratio, och dess ledare, Walter Veltroni, inte vann. Veltroni litade på de få oavhängiga tidningarna som La Repubblica och många beundrade hans retoriska kunskaper, som bland annat visade sig i hans användning av det Obamska Yes we can. Veltroni försökte med en italiensk version, Si puo fare (det kan göras) att inge väljarna hopp och tillit att det demokratiska partiet kunde reformera Italien även om partiets två senaste åren vid makten hade dominerats av interna konflikter. Det hade inte majoriteten och den skröpliga koalitionen bröt samman i januari 2008.

Ändå var det obegripligt för de flesta kommentatorer utanför Italien att flertalet italienare återvalde den man som i sin oerhört långa period från 2001 till 2006 inte hade försökt att reformera det stela italienska systemet förutom att införa särskilda lagar för egen nytta och blockera de domstolar som undersökte anklagelserna mot honom. Det blev inte mindre av korruption och ekonomisk tillbakagång under Berlusconi som enligt sina motståndare var i färd med att omdana Italien till en postmodern icke-vålds-diktatur med sin makt över medierna. Han har kallats en telekrat som med bas i sina privata tv-kanaler bombarderar folk med populistiska meddelanden och som efter bästa förmåga också söker kontrollera RAI, de statliga radio- och tv-kanalerna.

Pasquini är en av de talande statyer som har använts som anslagstavla sedan 1501. (Alla foton: Hanne Roer).

Orsakerna till Berlusconis seger är många men här håller vi oss till den retoriska. Den pessimistiska förklaringen till Berlusconis retoriska ledarposition är att populistiska slagord och smutskastning av motståndarna alltid vinner i ett samhälle, där medierna inte är fria. En än mer pessimistisk förklaring är att även i ett samhälle med fria medier förstår de mest professionella att utnyttja medierna, kunna få dem att spela efter deras pipa. Det har i de flesta västländer varit anledning till diskussion om det oetiska i spin och liknande strategier, även i Italien, där Berlusconi och hans ministrar förenklade och aggressiva retorik spreds i de fria medierna.

 

Oppositionen på gatorna

Oppositionen har efter valet använt en motstrategi som går ut på att ta det offentliga rummet i besittning. Inte bara den offentliga sfären, medierna, tidningarna etc., som de anser kontrolleras av regeringen, men helt konkret gator och platser i de stora städerna, Huvudstaden Rom har varit den viktigaste scenen för de stora offentliga möten, där oppositionen har gått till motattack. Det har skett på möten organiserade av Partito Democratio där Veltroni och de andra oppositions­ledarna har talat och fått stöd av diverse kända personer. Tusentals människor demonstrerade och samlades till exempel den 25 oktober i Roms Circo Massimo när Veltroni m.fl. talade mot regeringens impopulära förslag om besparingar i folkskolan och för ´ett annat Italien`. Ett av höstens heta politiska ämnen har varit undervisningsminister Mariastella Gelminis förslag om återinförsel av den goda, gammeldags skolan med en ensam lärare i alla ämnen (maestro unico-förslaget) och generellt stora besparingar på hela utbildningsväsendet.

Via di Propaganda – gatan där den katolska kyrkan 1622 upprättade Avdelningen för Trons Utbredelse (fide propaganda). På den här platsen föddes begreppet propaganda

Det har varit en av de få saker i vilka oppositionen har haft framgång med att vinna stöd från en stor del av befolkningen och få en smula medvind i seglen. Mina bilder, som är tagna en dag i slutet av november 2008, visar att protesterna mot försämringarna i utbildningsväsendet fyller gatubilden liksom de mot nedskärningar i sjukhusvården. Dessa bilder är ett slumpartat urval, en snabb bild av den återkommande retoriska striden i form av affischer tagna under ett par timmars rundtur i centrum. Jag var i Rom från första september till första december och kunde följa den retoriska duellen. Varje vecka kom det nya affischer med angrepp från en av sidorna och bara ett par dagar senare satte motparten upp affischer med svar på tal. Affischerna hängde alltså sällan mer än en vecka eller två. Några av dem kan man hitta på partiernas hemsidor men de flesta är försvunna, överklistrade eller förstörda av regnet.

Det har förts en politisk debatt på gatuplanet som för oppositionens vidkommande var en önskan om att väcka de tv-bedövade italienarna till handling medan regeringssidan å sin sida önskade besvara kritikerna och försvaga tilliten till dem. PDL har, att döma efter opinionsundersökningar tidigt i höstas, varit bäst i att förringa motparten. I september kunde man se affischer undertecknade PDL med bilder av unga soldater och texten: Bravo ragazzi! (Bravo, gossar!), en indirekt lovprisning av att regeringen hade satt soldater på gatorna för att förhindra våld och kriminalitet. Det var en synlig åtgärd som säkert gav goda opinionssiffror och som regeringen därför framhöll i affischform. De hängde länge i stadsbilden (utan att bli överklistrade av motståndarna) vilket kan få en att misstänka att PDL kanske hängde upp nya under natten.

Ett annat exempel på det mediemedvetna partiets utnyttjande av affischer var en hyllning av regeringens paket från september som påstods rädda det nationella flygbolaget Alitalia från konkurs – en lösning som senare har visat sig vara olaglig. Den flotta affischen med ett flygplan på väg upp i luften med texten: ”Den ende som ännu står på jorden är Veltroni!” Ett exempel på den speciella Berlusconi-humorn som i många väljares ögon styrker hans ethos därför att den visar kvickhet, fräckhet och snabbhet. Det är densamma som har chockerat både italienare och utlänningar när han liknade en tysk EU-parlamentariker med en koncentrationslägerchef, kritiken av den spanska regeringens många kvinnliga ministrar, lovordet om Obamas solbränna osv.osv. Humor är helt klart viktig i retoriska dueller som ska visa talarens slagfärdighet och kvickhet. Inget är så effektivt som en snabb och rolig retur på ett angrepp, skriver Cicero i andra boken av De Oratore. Veltroni med flera angrep regeringens problem med att rädda Alitalia från ett förödmjukande övertagande av Air France men här fick Veltroni igen! Detsamma skedde kort efter det amerikanska valet den 4:e november då PDL klistrade upp affischer på vilka Obama upptog den ena halvan, Veltroni den andra. Texten under den första var: ”Han kan”, under Veltroni: ”Han kan inte.”

 

Duell eller argumentation?

Regeringspartiet är verkligen inte det enda som gillar personliga angrepp, spott och spe. Den mer extrema delen av oppositionen – resterna av det gamla kommunist- och socialistpartierna såväl som Antonio Di Pietros part L’Italia dei Valori (Värdenas Italien) – har också arrangerat möten där retoriken varit hård. Berömda komiker som Dario Fo, Beppe Grillo och Sabina Guzzanti har uppträtt med satiriska inslag som har gjort debatten nog så livlig och väckt uppmärksamhet. Guzzantis grova angrepp på jämställdhetsministern Mara Carfagna på ett stort möte på Piazza Navona den 8 juli lyckades dessvärre inte leda in debatten in på ett mer sakligt spår. Hon hävdade flera gånger att landet inte kunde ha en jämställdhetsminister som hade fått sin post genom att suga på Berlusconis ‘lilla fågel’ (en metafor för mannens ädlare del).

Veltroni och D’Alema hade också besvärligt med att ta avstånd från hennes angrepp på Carfagna (som uttryckte sitt medlidande med den ´förvirrade´ komikern och krävde en miljon euro i skadestånd), påven (som hon förutspådde en framtid i helvetet) osv. Den tidigare ministern och undersökningsdomaren från ”mani pulite” (rena händer)-tiden i början av 1990-talet, Antonio Di Pietro, har under hösten stadigt blivit mer skarp i tonen och klarar inte att dölja sitt hat för Berlusconi och hans justitieminister Angelino Alfano vars lag om ytterligare juridisk immunitet för Berlusconi antogs i juli. Det har gjort det lätt för regeringen att marginalisera Di Pietro och kalla honom för en av ”dessa typiska, politiserade italienska domarna”.

Veltroni, D’Alema och andra moderata oppositionsledares avståndstagande till Guzzanti och Di Pietro har knappast hjälpt dem. Konflikterna har visat oppositionens maktlöshet och verkat som en bekräftelse på regeringens påstående att de alla är kommunister. Samtidigt konkurrerar Veltroni, tidigare borgmästare i Rom, och den nye, starkt högerorienterade Giovanni Alemanno om att ge den andre skulden för stadens förfall.

Men det är lyckligtvis också ett exempel en retorik som är baserad på argumentation och försök att samla italienarna. Den skarpa vänsterflygelretoriken påminner alltför väl om det inbördeskrigsliknande tillståndet på 1970-talet, då rödgardister förde krig mot statsmakten och kapitalet. Som det syns på några av mina bilder finns det en om än begränsad logosargumentation på några av affischerna som när regeringen försöker tillbakavisa oppositionens statiska belägg på den italienska misären. Slagord från ett litet högerparti försöker att dra uppmärksamheten till det samlande i EU-projekt medan Nelli från ett annat, mindre parti ställer sig på de offentlig­anställdas sida. Ministern för offentliga angelägenheter Renato Brunettas karaktäristik av dem som fannulloni (stora-lovar-ingenting) har väckt häftig debatt och Brunetta klarade sig med att säga att det bara var cirka en miljon som var dagdrivare; resten var bra!

Nu kunde man frestas att konkludera att det bara är typiskt italienskt med demonstrationer, stora tal och strejker i långa banor. Visst, men det finns mer i det. Retoriken uppstod på torgen där politik och rättstvister avgjordes. Aristoteles tre genrer, det politiska, det juridiska och det epideitiska talet hörde till stadens olika rum. På Forum i Rom utvecklade sig Cicero och andra romerska talare. I senare tider blev staden en arkitektonisk och konstärlig skådeplats för den reformistiska andan; kyrkans gamla huvudsäte för trons utbredelse ligger oföränderligt på Via Propaganda vid den Spanska trappan. I renässansens Rom uppstod de så kallade talande statyerna på vilka folk kunde hänga kritik av stadens styrande. De används fortfarande flitigt.

Det är karakteristiskt för västvärldens stad att där finns platser för retorisk utveckling och moderna retoriker som Paul Virilio har beklagat att retoriken har blivit virtuel och att staden har förlorat sin politiska betydelse med främlingsskapande som följd. Som retoriker är det viktigt att vara uppmärksam på de retoriska utvecklingar som sker i staden och som till viss grad motsäger den postmoderna skepsisen för retoriska utvecklingar. Affischerna i den romerska stadsbilden tvingar folk till att ta ställning till argument pro et contra. Där blir en retorisk reflektion: Folk får handlingskraft, agency, genom att försöka förstå motpartens synpunkter.

Det mest intressanta med affischkriget är att det företrädesvis förs av de etablerade partierna och deras ungdomsorganisationer. Det är alltså inte en vernakulär retorik, med Gerard Hausers term: en gräsrotsliknande retorik som går emot och justerar den institutionaliserade. Men den är mer än reklam och vitsar, den är ett försök att nå en desillusionerad befolkning. Det är mitt intryck att oppositionen och regeringen är lika bra på att sikta mot varandra istället för mot problemen, i alla fall när det gäller affischerna. Annorlunda är det med den politiska retoriken i tal och skrift, där Veltronis parti måste sägas eftersträva en icke-populistisk, saklig och samlande retorik. Men italienarna har sannerligen en grund till sin politikerleda för också oppositionen plågas av korrup­tions­anklagelser (i januari avslöjades två medlemmar av PD). Oppositionens försök att etablera sin egen politiska sfär i stadens retoriska rum har tvingat regeringen till svar men den vill knappast verka trovärdig innan den kan svära sig fri från korruptionsanklagelser.

Så blev det inte, PDL vann ett viktigt regionalval på Sar­dinien i februari 2009. Som en konsekvens av valförlusten lämnade Veltroni sin ledarpost för PD. Det är tveksamt om det ska lyckas den nya ledaren, Dario Franceschini, att rädda partiet: Berlusconi firar återigen triumfer i opinionsmätningarna.  ✍


Hanne Roer är lektor i retorik vid Köpenhamns Universitet.

Läs mer om RetorikMagasinet 41/42.

rm42


 

Author profile

ph.d., lektor på Københavns universitet, forsker og underviser i retorisk kritik og receptionen af antik retorik fra Augustin til K. Burke.

Skriv et svar