Den folklige förföraren

Kristine Bjerre Fuglsang

Den folklige förföraren

Fidel Castro har suttit vid makten på Kuba i nästan 40 år. En av förklaringarna till hur det har lyckats står att finna i  hans karisma och i hans talarkonst: Mannen med det grå helskägget är en folkförförare av hög rang med kontroll över sina uttrycksmedel.

Varje år på Kubas nationaldag, den 26 juli, håller Castro tal till det kubanska folket på Plaza de la Revolución i den stad som är årets värdstad. Det har han gjort sedan 1959, endast avlöst två gånger av brodern Raúl Castro. Man firar datumet för det ­första revolutionära upprorsförsöket: det misslyckade angreppet på Moncada, Batistas militära huvudkasern i Santiago de Cuba. Begivenheten kan jämföras med vårt 1:a majfirande, men ändå inte…

Soldaten

En väsentlig skillnad utgör huvudtalarens militära utseende. Helskägget och den olivgröna uniformen var rebellernas varumärke under gerillakriget 1956-59 i Sierra Maestra-bergen. När Castro bär bägge attributen, är det för att påminna om att han är soldat, inte politiker. Verbalt tar han direkt avstånd från beteckningen politiker, som han förbinder med korrumperade, amerikanska imperialister. Han har en önskan om att framställa sig själv som en handlingens snarare än en ordets man. Para­doxalt nog har han sannolikt världsrekord i taltid – den varierar mellan fyra och sju timmar per tal.

Ytterligare en poäng med att presentera sig själv som soldat är att han då framstår som en man av folket. Uttalanden som ­“Folket grep till vapen” och “hela folket var redo att dö”, samt “hela landet arbetade och kämpade” visar att han definierar revolutionen som hela folkets kamp. I flera tal betecknar han dess­utom de väpnade styrkorna som “el pueblo uniformado” – folket i ­uniform; den civila och den militära identiteten smälter samman.

Folkets identitet som rebeller förstärks ytterligare av att 26 juli-ritualen återskapar den händelse den högtidlighåller: Människorna på platsen symboliserar soldaterna under Moncada-upproret 1953. Samtidigt representerar den församlade folkmängden hela det kubanska folket, vilket understryks av att Castros tal sänds direkt via kubansk radio och TV och dessutom trycks i den officiella pressen, partiorganet Granma. På många platser –däribland tobaksfabrikerna – är det dessutom kutym att en av arbetarna i mikrofon läser Castros tal högt för sina kolleger medan arbetet utförs.
Pars pro toto-identifikationen mellan rebellerna, folkmassorna och hela befolkningen finns också i Castros förmedlingsteknik. Han tilltalar befolkningen med ord som ‘compatriotas’, ‘compañe­ros’, ‘cuba­nos’, gemensamma be­teckningar som cementerar folkets kollektiva identitet. De församlade kubanerna bekräftar varje år sin status som ‘el pueblo unido’ med taktfasta slogans som ­“Unidad, unidad, unidad” och “Fidel, Fidel, Fidel”, framkallade av pauser eller retoriska frågor i Castros talflöde.

Folket hyllar med dessa ord både sig själva och ledaren, och sammanställningen av dessa två slogans gör orden till syno­nymer: Castro och folket likställs. Tretalsstrukturen är ett karaktäristiskt, suggestivt drag i Castros tal – och i folkets applåder. Precis som i folksagorna tycks magin bli bekräftad av den tre­dubbla upprepningen.

Skapelseberättelsen

Ansträngningarna att konstruera en revolutionär, nationell enhets-identitet återspeglas i temat för Castros tal. Upprors­försöket 1953 är ett säkert kort i vartenda 26 juli-tal. Castro in­ledde sitt Moncada-tal 1998 med en längre redogörelse, hållet i historiskt presens, om hur tidigare århundradens nationalhjältar med ”sangre, sudor y heroismo” (blod, svett och hjältemod) ­kämpade för Kubas självständighet. Därpå gled han över till en minutiös genomgång av angreppet på Moncada-kasernen 1953, planläggningen av aktionen, antalet deltagare, hur många och ­vilka vapen de hade, citat av ordväxlingar som förekommit, etc.

Castro aktualiserar revolutionens – och därmed den kubanska regeringens – skapelseberättelse. Den årliga återberättelsen av händelserna 1953 ger de församlade kubanerna, av ­vilka många är för unga för att ha upplevt revolu­tionens första årtionden, en känsla av tillhörighet med tidsmässigt avlägsna händelser. Castros Moncada-tal skapar en symbolisk likhet mellan folket förr och folket nu: Den historiska tiden upphävs, och ­istället inträder en mytisk allomfattande tid. Det som förenar alla kubaner är – enligt Castro – kampen för revolutionen, för ­nationell själv­ständighet och suveränitet. Castros revolutionära släktskaps­metaforik öppnar en möjlighet för de unga kubanerna att identifiera sig med, eller att åtminstone uppnå en förståelse för, för­äldrar, mor- och farföräldrar och förfäder. Denna identifikation är viktig. En av metoderna, som Castro kan befästa sitt styrelsesätt på – och sin egen position – är just att överbevisa den unga generationen om revolutionens historiska legitimitet – och därmed dess sanning.

Metaforen som erkännande

Likhetssträvandena är många i Castros tal. Läser man 26 juli-talen som en lång text, avtecknar sig ett mönster av myter och metaforer tvärs igenom den historiska tiden. Med andra ord: substansen är densamma i 26 juli-talet från 1998 som i det ­första från 1959. Det genomgående budskapet är “el pueblo es la Revolución” – att folket är revolutionen. Här är tal om en perso­nifiering, en metafor, som förbinder en konkret, mänsklig storhet: civil­befolkningen, med en händelse och en flera år lång ­process: revolutionen.

Det är inte utan grund att metaforen är ett vackert retoriskt redskap för Castro – och för många andra retoriker. Metaforen är nämligen en särdeles verksam tankeregulator. Detta påstå­ende finner man belägg för hos metafor­forskarna George Lakoff och Mark Johnson. Essensen i deras metaforteori är att mänskliga ­tankeprocesser i hög grad är metaforiska: Metaforer strukturerar vårt sätt att tänka, uppfatta och handla. Språket skapar före­ställningar, som blir till verklighet i det ögonblick en grupp ­människor är eniga om före­ställningarnas giltighet.

Lakoff och Johnson definierar metaforen mycket brett som ett metaforiskt begrepp snarare än ett språkligt uttryck. Talesättet “tid är pengar” exemplifierar detta. “Tid är pengar” är titeln på den metafor som också rymmer uttryck som “jag har inte tid”, “tiden flyger”, “jag fick tid hos läkaren” etc. Alla dessa ­vänd­ningar avslöjar en uppfattning om tid som motsvarar uppfatt­ningen om pengar: tid är mätbar, kan användas och göras slut på. Metaforen illustrerar en gängse, västlig verklighetstolkning – den representerar och producerar ett bestämt erkännande. När metaforen – i dess olika språkliga varianter – används, bekräftas alltså dess budskap.

Folket är revolutionen

“Folket är revolutionen”-metaforen finns i många schatteringar i den officiella, kubanska diskursen. Den uttrycks i de otaliga ­personifieringar av revolutionen. Revolutionen görs till en ­levande storhet, ett slags flertalsperson, genom att tillskrivas mänsk­liga handlingar. Castros kampmetaforik uttrycker revolutionens handlingsförmåga: ”Revolutionen kommer att fortsätta, Revolutionen ska inte dra sig tillbaka, Revolutionen ska inte ­tveka, Revolu­tionen kommer inte att söka försoning. Den höga utbildnings­nivån i Kuba är också revolutionens förtjänst: ­“Analfabetismen existerar inte längre, Revolutionen utrotade den på knappt ett år”. Varje gång revolutionen omtalas som ett handlingskraftigt väsen, en person, bekräftas metaforen “el ­pueblo es la Revolución”.

Att just folket ingår som metaforens ena komponent, direkt eller indirekt, är inte någon tillfällighet. Målet är att skapa en språklig och symbolisk symbios mellan Castro, folket och revolutionen. En god kuban är detsamma som en god revolutionär. Konsekvensen av denna identitetskonstruktion är att man inte kan älska fäder­nes­landet utan att också älska revolutionen – varje antydan till kontrarevolutionär tankegång och aktivitet kan därför stämplas som landsförräderi.

Det folkliga mandatet

Castro behöver ett folkligt mandat för att bli kvar på sin post. Det tilldelar han sig själv på flera sätt. Dels genom att göra orden ‘Revolución’, ‘pueblo’, ‘Patria’, ‘el Partido’ (det kubanska kommunistpartiet) och ‘Fidel Castro’ till synonymer, varmed folkets och hans vilja smälter samman. Dels genom att definiera de statliga maktorganen som folkliga. Han talar om “el Poder Popular” (Folkmakten), och parlamentets namn är “Asamblea Nacional del Poder Popular” (Den Nationella Folkförsamlingen).

Med metaforerna om att kubanerna utgör en enhet, ett samlat folk, har Castro ryggen fri att beteckna regeringsformen som ett folkstyre – en demokrati. Enpartistaten definieras av Castro som mer demokratisk än flerpartistaten: kubanerna är eniga, de ­kämpar för att nå ett högre, gemensamt mål – till gagn för hela folket.

Castro styrker gemensamhetsföreställningen genom att använda sig av ett trick som också reklambranschen känner till: användningen av ‘vi’ och ‘vår’. Han talar om ‘vår Revolution’, ‘vårt fädernesland’, ‘vårt folk’, ‘vår kamp’, ‘Våra ansträng­ningar’, ‘våra offer’, ‘vårt parti’, ‘våra väpnade styrkor’ och säger att “vi känner oss som ett enda, revolutionärt folk, en nation”. ­Budskapet är otvetydigt: Castro upprepar en ram som definieras positivt – varmed det automatiskt definieras negativt om man faller utanför ramen och inte är med i ‘vi’-gruppen .
Själv glider Castro in och ut ur detta ‘vi’ och uppnår härmed en dubbelstatus: Han är både en av folket och enastående – ­ledaren – som står, inte utanför men högst upp. Herden med sin hjord.

Den heliga missionen

De bibliska under- och övertonerna i Castros retorik är omöjliga att undgå: Den uttalade ateisten spelar på det faktum att kato­licismen och den kristna världsuppfattningen har ett solitt grepp om befolkningen. Castro använder paradis- och frälsar­föreställningarna i sitt retoriska universum. Revolutionen betecknas som ett heligt verk och folkets frälsning: “vi har ­kommit till ­makten för att befria folket” och “detta heliga verk” säger han 1959, och 1998 låter det “den sanna Revolutionen”. Den heliga, sanna frälsarmissionen är intimt förbunden med offervilja, som i sin tur är knuten till den demoniserade fienden: USA.

Castro vidhåller vad han 1959 upprepade gånger gjorde klart: hans post som president är en plikt och ett offer han ger till ­folket: “Folket vet att detta värv helt enkelt är ett offer för oss, ett stycke arbete… jag gör inget annat än uppfyller min plikt mot folket”. Märk hur han skiftar mellan ‘oss’ och ‘jag’: Castro ­spelar på användningen av pluralis majestätis i försöket att kollektivi­sera sin egen individuella roll som ledare. När han framställer sig själv som den lidande Messias, legitimerar han samtidigt att kunna utkräva offer av folket – i revolutionens namn. “Vi har saker som är mer värdefulla, mer heliga än våra egna liv för revolutionen – på grund av den värdighet, den frihet, de enorma framsteg och den rättvisa den har givit oss – den är själva livet för oss”.

Revolutionen är själva livet. Dessa ord uttalade Castro 1984, före Östblockets och därmed den kubanska ekonomins sammanbrott. Fast den kubanska ekonomin har undergått kraftiga förändringar i riktning mot en marknadsekonomi sedan Sovjetunionen 1991 inställde tillförseln av olja och rubler växlat till dollar, fasthåller Castro en revolutionär kurs vad angår ideo­logiska och moraliska frågor.

Frälsarbudskapet har sedan 1991 emellertid fått en vändning: Nu är det inte längre revolutionen som ska frälsa folket, men ­folket som ska rädda revolutionen. “Vi har gjort en rad saker som till­för landet valuta; några av dem är inte helt rättfärdiga i alla avseenden, det vet vi. Det är ett pris som är nödvändigt för att rädda Fädernelandet, Revolutionen och socialismens land­vinningar.”

Att det är nödvändigt att offra sig för revolutionen, är en sak som Castro hamrar in i kubanernas medvetande. 26 juli-talens slutreplik lyder: “¡Socialismo o muerte! ¡Patria o muerte! ­¡Venceremos!” (Socialism eller döden! Fäderneslandet eller döden! Vi ska segra!)

Folkets godkännande

Folkmassan, som symboliskt representerar hela folket, bekräftar med stående ovationer dessa besvärjelser år efter år. Tror ­kubanerna på Castro och revolutionen – fortfarande, trots den evinnerliga jakten på USA-dollar och de dagliga problemen med att skaffa basförnödenheter? Svaret är inte entydigt. Det är dock tydligt att Castro utövar massuggestion av format. De strängar han slår an handlar om liv, död, frihet, den yttre fienden, självbestämmande och nationell lycka: stora, allmänna frågor olösligt förbundna med revolutionen. Castros retorik öses över befolk­ningen i ganska massiv grad, inte endast i hans tal, men också genom de regeringskontrollerade medierna, i form av propa­ganda­skyltar på gator och torg och via slogans och uttryck som blivit en del av det dagliga språket.

Uttrycket “el triunfo de la Revolución” (revolutionens seger) ingår t ex som en fast fras i det kubanska vardagsspråket. Det refererar både till händelserna 1959 och till revolutionen som en historisk process, en fortlöpande seger för kubanerna. Varför har just detta uttryck kanoniserats framför ett mer neutralt som t ex “revolutionens begynnelse” eller “revolutionens instiftelse”? Om Lakoff och Johnson har rätt i sina punkter: att metaforen influe­rar vårt tanke- och handlingssätt, tycks svaret vara självklart. Uttrycket “el triunfo de la Revolución” ska överbevisa ­kubanerna om att det förhåller sig på det viset – att revolutionen är den enda, oöverträffade sanningen.

Det revolutionära budskapet har varit konstant i 40 år, och kubanerna har efterlevt det i större eller mindre grad beroende på de historiska omständigheterna. Men liksom talesättet “tid är pengar”, ligger de revolutionära uttrycken som ett erkännande i det undermedvetna. Kubanerna kan inte undgå att intaga ­metaforiken – och den kubanska samhällsstrukturen lämnar inte någon plats till kritiskt ställningstagande, än mindre öppen opposition. När allt blir en fråga om antingen eller, är ett accepterande – högröstat eller stillatigande – det säkraste sättet att ­undgå att bli utstött från gemenskapen. Och omvänt: Har man först accepterat att vara kuban är detsamma som att vara revolutionär, kan det bli svårt att ge avkall på tron på revolutionen. Det skulle ju betyda att man ger avkall på sin egen identitet. Folket är revolutionen – Castro kan sina saker.

.


❧ Kristine Bjerre Fuglsang är cand.mag i spanska och danska och har skrivit en avhandling om Fidel Castros tal.

Översatt från danska av Madeleine Ström-Ahrnstedt.
Läs mer om RetorikMagasinet 2.


Skriv et svar