Den längtansfulla språkresan

Anna Sjöstrand

Den längtansfulla språkresan

Klassreseretorik. Kan man resa ifrån sitt eget språk, sin uppväxt och sociala, retoriska normer? En dramatiker, en professor och en skrivande bibliotekarie berättar om sina resor och om språkets makt över identiteten.

En klassresa är i hög grad en språklig resa, fylld av både förlust och lust. Förlusten av de ord och meningar som hör uppväxten till, lusten att upptäcka och erövra nya. De ingående delarna bildar kanske ett retoriskt mönster i sig.

Vid kyrkkaffet, strax efter mitt livs första högkyrkliga gudstjänst, anförtrodde jag en äldre studiekamrat att jag var orolig för att inte klara min första tentamen. Jag hade just påbörjat mina studier i religionsvetenskap vid Uppsala universitet.

”För den som inte ens klarar första tentan på baskursen återstår att åka hem” svarade min kamrat, som studerade till präst. Några månader tidigare hade jag lämnat en by i Västergötland bestående av en nedlagd textilfabrik och en kiosk. Åka hem? Vår kontakt tog ett abrupt slut där.

Hade jag vetat då att den unge prästkandidaten lämnat en likadan by med en likadan nedlagd textilfabrik bakom sig hade jag kanske förlåtit honom fortare. Jag förstod inte då att vi båda packat våra väskor för att åka iväg på klassresan.

 

Dialekt som identifikation

En av dem som gjort den kulturella klassresan är dramatikern och författaren Stefan Lindberg, som kommer från en medelklassmiljö med starka lantliga rötter.

När vi sitter där i hans arbetsrum på Liljeholmen pratar vi mer och mer dialekt, det vet jag säkert eftersom jag spelade in samtalet. Men att tala dialekt är ett medvetet val för Stefan, han upptäckte tidigt att man kan bli utspelad om man verkar vara en lantis.

– Om man gör den kulturella klassresan som jag har gjort, så blir man snabbt medveten om att intelligentian är urban, säger han. För mig hade det varit omöjligt att bo kvar i Alingsås och utvecklas i den riktning jag gjort.

Som klassresenär har Stefan fått lära sig ett nytt beteende och nya språkliga koder. Tystnaden hör dit, att inte säga.

– Du vet det där när man säger att ”fan vad dåligt det gick, å vad jag gjorde bort mig vettu…”, den typen av humor som jag älskar, den hör till min bakgrund. Inom min nuvarande socialgrupp är det att sälja ut sig själv. Det är inte kul, helt enkelt.

Det händer att Stefan medvetet trampar i klaveret, men han är medveten om att med ett verkligt misstag har han en annan fallhöjd än många av sina kamrater. Ett fall efter en klassresa blir ett fall ändå ut i tassemarkerna och där står ingen och tar emot en med öppna armar.

Samtidigt är det viktigt att vara trovärdig. Stefan värjer sig mot tanken på att helt och fullt gå in i vad han kallar den etablerade medelklassens språkliga figur, en fullständig identifikation med en trygg samhällsposition.

– Jag har nog något mer dialektiskt i mig och visar gärna upp lite mer bonnig västgöte än jag egentligen är. Jag är uppvuxen med en mor som talar i imperfekt konjunktiv (om jag ginge, finge) utan att reflektera över det – det är en otrolig rikedom!

Stefan berättar att han som ung och nyinflyttad i Stockholm kunde stå på en fest och lura i folk vad som helst. Han hade läst alla viktiga böcker och sett alla viktiga filmer, han kunde allt och han visste allt.

– Det var inte svårt, rent språkligt. Man blir så musikalisk av att byta social miljö – men så råkade jag ta kaffe till glassen och avslöjade mig på ett ögonblick.

Idag känner han sig ganska fientlig mot den där unge mannen och hans lånta fjädrar, samtidigt som just de fjädrarna ledde in honom på spår som han inte vill vara utan. Att bilda sig innebar att gå in i andra former av språk, att läsa Marcel Proust blev en upplevelse på riktigt.

Och att det är på riktigt, det är viktigt. För Stefan blir det alltid ett retoriskt problem att ta språkliga steg som man inte levt själv, att tala som en bok men inte bära boken inom sig. Just nu arbetar han med en pjäs som heter Plocka potäter i kostym tillsammans med Olof Lindqvist. Den aktualiserar frågan om äkthet.

– Jag skriver västgötska som jag minns att de gamla gubbarna talade den. Språket är en konstruktion men sann för mig, sannare än om jag försökt imitera ”riktig” västgötska.

Minnets dialekt gör att Stefan kommer nya berättelser på spåren. Och han är övertygad om att det finns mer att hämta i hans språkliga ursprungsmiljö.

Oändligt mycket.

 

Hör inte hemma någonstans

Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och hon växte också upp i Västergötland, i Vara. Där hade hennes pappa en cykelverkstad och mamma var hemmafru.

Lisbeth fick en uppfostran där frågan om att en kvinna skulle yrkesarbete inte fanns. Alla var hemmafruar. Eter studentexamen gick hon på hushållsskola.

Lisbeth Larsson, inte hemmafru, inte kock, utan professor i Litteraturvetenskap.

Det här med kön och klass är en komplicerad ekvation, tycker Lisbeth.

– Männen kan ofta hävda att de lyft sig ur sitt sociala sammanhang genom sin egen stora duktighet och speciella förmåga, säger Lisbeth. Så kan inte jag se det! Att göra klassresan för mig handlade om att överleva. Jag hade inga ambitioner att klättra, jag ville bara bort.

Under sextiotalet kom en syokonsulent till realskolan i Vara varje år. Läraren plockade ut dem som skulle få träffa honom och Lisbeth var en av dem. Lisbeth hade tänkt bli småskollärare, och det berättade hon för syokonsulenten som kontrade med det svindlande förslaget att hon skulle gå gymnasiet.

– Det var ju det som hände på sextiotalet, man behövde oss tjejer på landet. Statsapparaten raggade oss, för vi behövdes i systemet. Tiden var för oss.

Kom man från landsbygden som Lisbeth gjorde, så var det misstänkt att läsa böcker. Varje gång hon kom hem från studierna i Göteborg frågade släktingarna när hon skulle börja arbeta.

– När jag blivit professor och kom hem och lagade mat, så minns jag att mamma satt på en stol bredvid och tittade lite sorgset på mig. ”Kunde du inte ha blivit kock istället, Lisbeth?”, frågade hon.

Inte hemmafru, inte kock, utan doktor i litteraturvetenskap och sedermera professor. En färd fylld av överraskningsmoment och okända sociala konventioner. Vissa saker är inte så roliga att minnas.

– Vid min disputation hålls det ena talet efter det andra, det är en fantastisk kväll. När kvällen är över inser jag på att jag inte förberett något tacktal; trots att jag varit på så många disputationer överrumplas jag av situationen och blir fullkomligt förstummad.

 

Lisbeth funderar över om hon var så upptagen med att överleva att hon inte fick den rätta känslan för att imitera. Gång på gång drabbas hon av att nya situationer kommer som en chock, att hon beter sig fel och att hon skäms.

– Jag behärskar inte borgerlighetens ritualer och har alltid varit avundsjuk på dem som kan föra sig. Min klassavund har aldrig handlat om pengar, utan om det självklara sättet att vara i världen.

Vissa saker har hon lärt sig, och en sådan sak är att inte be om ursäkt. Om mikrofonen går sönder när hon ska föreläsa börjar hon inte pladdra nervöst utan inväntar lugnt en tekniker. Hur det känns inuti är en annan sak.

– Visst kan man klä om, uppföra sig och prata rätt, men problemet med klassresan är ju att man inte hör hemma någonstans. Inuti är jag alltid den där tjejen från Vara, och vi är lite oförenliga, hon och jag.

Lisbeth tycker att det finns en förenklad och sentimental retorik kring klassresan, grundad i en kombination av modernitetens nostalgi och dess framgångstanke. Västerlandets utvecklingsoptimism har översatts på alla områden och lett till uppfattningen att om man når framgång måste man vara lycklig. Det är framgång att inte bli hårfrisörska utan litteraturprofessor.

– Det finns en brist på förståelse för det komplicerade i att ha en historia. Klassresan är en sorgsen resa full av förluster och ensamhet. Om förlusterna finns det ingen retorik.

Jag frågar om självironi är en del av hennes egen klass­rese­retorik.

– Ja, eller så är det en konsekvens av att flyttas ut. Di­stansen är ju en del av mitt liv.

 

Skriver om det allvarliga så att det blir roligt

Författaren Christer Hermansson växte upp i Upplands Väsby utanför Stockholm i en villa som hans far, som var betongarbetare, byggt själv. Mamma arbetade som biträde på behandlingshemmet Carlslund.

– Pappa ville att jag skulle bli snickare, och mamma drömde att jag skulle bli servitör, berättar Christer. Det här akademiska, det fanns inte. Författare? Otänkbart.

Christer ”Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?” Hermansson

Christer minns att en av hans kamrater tog studenten och firades rejält. Hans far kom förbi och bjöds in, men ville absolut inte sitta vid bordet.

– I mötet med andra socialgrupper verkade han aldrig stolt över sig själv och vad han gjorde. Det störde mig, det minns jag. Jag har drivits av tanken att man ska stå upp för det man är bra på, men det lärde jag mig inte hemma.

När Christer flyttade till Göteborg och började studera på universitet blev det katastrof. Han skulle skriva sin första uppsats på samhällsvetarlinjen och hade mycket litet kontakt med sin handledare. Uppsatsen blev en personlig berättelse i vi-form, renons på akademisk form.

– På seminariet blev jag fullkomligt mosad. Det var den värsta offentliga förnedring jag varit med om. Jag hade varken det rätta språket eller det rätta sättet att tänka. Det här har man ju läst i många klasskildringar.

Christer utbildade sig till bibliotekarie, men efter ett tag kunde han tänka att den akademiska miljön faktiskt inte intresserade honom särskilt mycket.

– Att studera och ta studiemedel var i hög grad ett sätt för mig att försörja mig. Medan andra visste vad de skulle bli från början, upplever jag att jag aldrig gjort ett medvetet val. Allt har bara blivit.

När han gjorde vapenfri tjänst kom han i kontakt med likasinnade och började skriva egna texter och skicka dem till tidningar och tidskrifter. Till sin förvåning blev han publicerad.

– Jag framträdde bland annat på Galleri Hybris i Göteborg, stod där och darrade och tyckte att det var hemskt, men det var en bra skola. Det krockade inte lika mycket med min sociala bakgrund som universitetsstudierna.

När jag frågar om Christer känner språklig säkerhet idag, svarar han först nej, sedan ett lika snabbt ja – han är ambivalent. Han har en uppsättning språk som han är säker på, till exempel när han skriver krönikor. När det gäller det litterära är det svårare, det finns till exempel konstruktioner som han undviker för att det inte känns bra språkligt.

– Jag har fått kämpa mig till känslan av att mina ord är lika mycket värda som andras och känner osäkerhet i många sammanhang där man ska använda språket. Jag är samtidigt oerhört känslig för ordens valörer och korrigerar och anpassar mig ständigt för att inte sätta mig på någon.

Just nu turnerar Christer och Finn Ljunggren med showen Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor?

– Det finns ju de som tycker att det där är fånigt och vulgärt. Men det är en skön sak med min klassresa, jag har ingenting att försvara eller förlora. Jag pratar och skriver om det allvarliga så att det blir roligt eller absurt, det är min strategi. Det är väl så det blir, allt får två sidor. Minst.

 

Längtan efter snögler

”Klassresan är en sorgsen resa full av förluster och ensamhet”, säger Lisbeth Larsson. Och kanske handlar den här artikeln framför allt om längtan, både bort och hem. Inte minst längtan efter språket. För det var språket som tog mig från min barndomsvärld, och det är språket därhemma som jag saknar.

Jag saknar cykelhandlarn och hans ”ljumlar i de du, detta går icke” (det gick alltid). Jag skulle vilja ha en stavningskontroll som utan omsvep accepterar snögler (snöskor). Jag saknar farmors schartauanska predikningar under krucifixet – tala om retorik, trettio år senare minns jag dem ordagrant. För att inte tala om alla fullkomligt poänglösa skämt.

I den trygga språkvärlden var jag aldrig otillräcklig, men den var otillräcklig för mig. Det fanns ingen returbiljett i min väska, eller så tappade jag den.

Efter att träffat Stefan, Lisbeth och Christer tänker jag att det viktigaste är att tala med varandra. Det blir mindre ensamt då.


annaAnna Sjöstrand är frilansjournalist.

Läs mer om RetorikMagasinet 37.

rm37

Skriv et svar