Start » RetorikMagasinet Artiklar » Den manipulativa retoriken

Den manipulativa retoriken

av Lennart Hellspong

Dubbelrecension. Lennart Hellspong har läst två böcker om konsten att få rätt – retorikens mål? 

Den manipulativa retoriken

Lennart Hellspong

Det finns en bild av retoriken som en samling knep för att leda sina åsikter till seger, vilka de än må vara och oavsett om vi har rätt eller fel. Med det synsättet befinner vi oss långt från Ciceros ideal om en talarkonst som råder och vägleder och som manar lyssnarna till besinning om sitt samhälles grundläggande värden. Och vi är också fjärran från det intresse för hur retoriken kan fungera som en kunskapslära för problematiska situationer, som spelar en viktig roll i den akademiska undervisningen i ämnet vid svenska högskolor.

Nyligen har det utkommit två böcker som båda aktualiserar retorikens manipulativa sida men som gör det på högst olika sätt. Den ena är en skrift som snart har två sekel på nacken men som först nu finns tillgänglig på svenska (i en utmärkt översättning av Fredrik Linde och med ett förord av Anders Sigrell). Det är den tyske filosofen Arthur Schopenhauers Eristik eller 38 sätt att få rätt (Retorikförlaget, 2007). Den andra är en bok av den välkände professorn i latin i Lund, Birger Bergh. Den har en snarlik titel, Konsten att få rätt. Handbok i talekonst (Historiska media, 2007).

Schopenhauers bok är ett litet behändigt häfte på bara 85 glestryckta sidor. Det utgavs aldrig under filosofens livstid (1788-1860) utan består av anteckningar till en planerad föreläsningsserie (som tydligen aldrig blev av!). Innehållet utgörs av en inledande definition av författarens ämne, som han kallar för ”eristisk dialektik” (av eris, strid). Därefter följer en serie av numrerade tekniker för att få rätt i dispyter. Som exempel kan vi ge en av de kortaste punkterna, teknik 8: ”Att reta motståndaren till vrede: ty i vredesmod är han ur stånd att göra riktiga bedömningar och att utnyttja sina fördelar. Man kan försätta honom i vrede genom att man ohöljt gör honom orätt, chikanerar honom och är oförskämd i största allmänhet.” Boken avslutas med några allmänna reflektioner kring förhållandet mellan logiken som konsten att bevisa ­sanna påståenden och dialektiken som konsten att segra i debatter. Mellan den svala teoretiska stilen i de utredande partierna och den nästan brutala konkretionen i de eristiska tek­nikerna är det en påfallande kontrast.

Som bekant hade Schopenhauer en pessimistisk livsfilosofi. Människan drivs obönhörligt av sina drifter, och vi befinner oss i en ständig kamp med andra, som bara i korta stunder kan hävas genom att vi hänger oss åt konstens stilla betraktande eller medlidandets jagöverskridande inlevelse i andras smärtsamma tillvaro. Eristiken är ett tydligt uttryck för att viljornas kamp rasar också på kunskapens fält. Här är det inte tal om något objektivt sanningssökande utan ett okuvligt självhävdelsebehov maskerat till kunskapsintresse.

Som Anders Sigrell påpekar i sitt förord pekar Schopenhauers skrift framåt mot bland annat den nutida informella logikens intresse för fallasier, för logiska felslut. Ett exempel är att i ett och samma resonemang växla mellan en vid och en inskränkt betydelse av samma ord, till exempel tala om ‘frihet’ både absolut och i någon speciell bemärkelse utan att markera skillnaden. Det är ett prov på vad som i engelsk litteratur brukar kallas för the fallacy of equivocation, ‘mångtydighets­felet’. Men hos Schopenhauer är fallasin formulerad som en stridsteknik: att öka motståndarens sårbarhet genom att fatta hans påståenden i vidaste möjliga mening och att minska sin egen genom att snäva in det tankeinnehåll som den andra kan attackera.

På liknande sätt gör Schopenhauer en eristisk turnering av en rad andra fallasier. Dit hör sådana välkända fall som homonymi eller att använda samma ord för två olika begrepp; petitio principii eller att förutsätta det som skulle bevisas; det som på engelska kallas för the fallacy of special pleading och som innebär att bruka positiva värdeord för att gynna sin egen sak och negativa för att missgynna motståndarens; falska slutsatser eller att låtsas som att den föregående diskussionen stödjer ens egen tanke fast så inte är fallet. Och många flera.

Men alla Schopenhauers eristiska tekniker manipulerar inte språket och logiken. Som i citatet ovan kan de i stället vara psykologiska stötar mot en meningsmotståndares svagheter för att bringa honom ur balans, skapa förvirring etcetera. Ett exempel är att sprida ut premisserna för en slutsats så att den blir oförutsägbar; att stödja sig på osanningar som motparten tror på; att erodera motståndarens ställning genom att locka honom till en rad små medgivanden; att dölja syftet med sina frågor så att den andra svarar utan att gardera sig; att byta ämne när man riskerar att förlora etcetera.

De senare greppen kan ibland likna vad som idag kallas för pragmatiska fallasier (brott mot hur man korrekt avgör åsikts­tvister). Särskilt inom den holländska pragma-dialektiken har man sökt mota dem med regler för en rationell diskussion. I det saneringsarbetet finns en förlitan på människans grundläggande förnuftighet som viljefilosofen Schopenhauer knappast delar.

När man tar del av Schopenhauers eristik är det svårt att inte se den som en katalog över hur envist vårt självhävdelsebehov triumferar över intresset för en opartisk sanning. Men trots det deklarerar Schopenhauer som ett pedagogiskt syfte med sin skrift att hjälpa den som diskuterar att upptäcka övertalningsknep hos en motståndare för att kunna värja sig mot dem. Samtidigt är han klar över att det inte alltid räcker att ha rätt för att få rätt. Därför kan den som förfäktar en uppfattning också behöva använda sig av de eristiska teknikerna för att inte komma till korta i ett meningsutbyte.

I sin skrift anknyter Schopenhauer på många ställen till Aristoteles klassiska behandling av dialektiken. Också den grekiska filosofen är fullt klar över att vardagslivets diskussioner inte bygger på logiska bevis utan på övertalningsprocesser som arbetar med situationsanpassade slutledningsformer. Men för Aristoteles rör det sig ändå om ett rationellt förhållningssätt till ämnen som inte lämpar sig för en strikt logisk utredning. Genom att tala för och mot varandra i en öppen fråga kan vi gradvis nå en fördjupad förståelse för problemets innebörd. Men enligt Schopenhauer gör sig Aristoteles här skyldig till en begreppsförvirring. Dialektiken är i sig ingen kunskapskälla. Dess enda uppgift är att ge segrar i menings­tvister. Han tillskriver sig själv äran av att som den förste ha renodlat det särdraget hos dialektiken som en diskursiv teknik.

Ändå medger han, lite paradoxalt kanske, värdet av att debattera också för att bli klokare själv. Han beskriver det som ”hjärnornas stötande och blötande” och säger att det ofta leder till ”ömsesidig nytta för beriktigande av de egna tankarna och även för skapande av nya åsikter”. Schopenhauer har till och med ett ideal för hur en verkligt givande diskussion kunde se ut. I den gäller det ”att föra debatten med argument och inte med maktspråk; att lyssna till argument och ta dem på allvar; och slutligen att uppskatta sanningen, tycka om att höra goda argument även från motståndarens mun, att ha tillräckligt stark rättskänsla för att kunna utstå att ha orätt då sanningen ligger hos den andra parten.” Men något stort hopp om att få se sådana diskussioner förverkligade verkar Schopenhauer inte ha i en värld som domineras av vad han kallar för rättshaverister.

Schopenhauer talar inte explicit om retoriken i sin skrift. Men den roll som han tillskriver dialektiken liknar på många sätt den uppgift som till exempel engelsmannen Francis Bacon på 1600-talet gav åt retoriken. Själv kan den inte ge någon kunskap. Men den kan förmedla insikter som vi har fått på andra och säkrare vägar. Som sådan är den alltså en ren kommunikationsteknik och ett redskap som viljelöst fogar sig i alla upptänkliga bruk: för sanning och lögn, för gott och ont. Den skulle i så fall alltså sakna de instrument för etisk självkorrigering som sådana klassiska retoriklärare som greken Isokrates och romaren Quintilianus såg som grundläggande egenskaper hos talarkonsten som bildningsämne.

 

Birger Berghs bok har undertiteln Handbok i talekonst och är tänkt som en kortfattad (90 små sidor) lärobok i praktisk retorik men utan minsta belastning av svårsmält latinsk eller grekisk terminologi. I övrigt vill den vara trogen mot tradi­tionen, fast med en moderniserad exemplifiering. Bergh hänvisar till Aristoteles, Cicero, Quintilianus och författaren till Rhetorica ad Herennium (som han själv förtjänstfullt har översatt) och skriver: ”Skulle jag i boken råka säga något som är oförenligt med de principiella tankegångarna hos dessa auktoriteter, lovar jag att det är alldeles oavsiktligt och ber så mycket om ursäkt.” Vad får då läsaren lära sig om det offentliga talets villkor?

För det första samma sanning som Schopenhauer förmedlar: att ha rätt är inte detsamma som att få rätt. Det är naturligtvis en grundläggande tanke för retoriken med dess insikt om språkets makt över våra sinnen. Det hjälper inte med sanningen, det krävs också en övertygande framställningskonst för att den ska få genomslag hos en publik: ”Den som sällan eller aldrig får rätt trots att han har rätt bör fortsätta att läsa denna bok.”

Läsaren får vidare höra att det fria ordet är vältalighetens livsluft; att det finns politiska tal, rättegångstal och högtidstal; att man ska samla och strukturera sitt material innan man tar till orda men att det samtidigt inte får synas att man har förberett sig; att lyssnarna måste lockas att tro att de har kommit till sin åsikt själva genom att de blir medaktörer i talet; att man ska skriva sitt tal med det talade språket som mönster; att man inte får låta informationen komma för tätt; att man ska anpassa stilnivån till situationen och genren; att man inte ska komma till sitt ärende innan man har väckt lyssnarnas uppmärksamhet; att man ska vinna åhörarnas välvilja genom att stödja deras självkänsla; att det är A och O att verka trovärdig; att man kan argumentera för sin sak med hjälp av sannolika påståenden, belysande exempel och övertygande motskäl; att man ska avsluta genom en sammanfattning och stegring; att talet bör inläras utantill för att ge ett spontant intryck och att man inte ska gå till överdrift i gester och minspel.

Allt detta är förstås klokt och sant, men det är inte nytt, vilket författaren som sagt inte heller gör anspråk på. Ju mindre originell en författare är i sak, desto mer slående måste han vara i formen för att sätta sin egen prägel på texten. Vad gör då Bergh för att profilera sin bok, för att ge den en personlig touche?

För det första är Bergh en mycket driven stilist. Hans språk flyter jämt och snabbt och förtätas ofta i fyndiga och gärna lite vassa formuleringar. Korta kapitel med en enda poäng bidrar också till att göra framställningen lättsmält.

För det andra kryddar Bergh med anekdoter, varav flera är både tänkvärda och underhållande. Till det fogar han ett antal hemmagjorda skräckexempel på misslyckade tal. Tyvärr är dessa så grovt tillyxade att jag har svårt att skratta eller bli mycket klokare. Men andra läsare får kanske ett flin och en aha-upplevelse.

För det tredje kreerar Bergh en persona, en roll, ett författarjag med tydliga konturer. Man hör en äldre, bitsk, torrolig och oftast mycket tvärsäker herre med åsikter om många­handa. Några smakprov: ”Svenska folkomröstningar är överhuvudtaget ett besynnerligt kapitel, och man frågar sig vilket syfte de egentligen tjänar”; ”Men i en demokrati är det de okunnigas ställningstagande som fäller utslaget i de fall de är i majoritet, det vill säga väldigt ofta.”; ”I Sverige säger man överhuvudtaget inte gärna vad man tycker, hellre det man förväntas tycka.” Med hjälp av sin roll sluter författaren en pakt med läsaren: liksom du är jag en person som inte låter mig luras av floskler.

Är boken användbar för den som vill lära sig att tala väl? Ja, för den som inte tidigare har reflekterat över vad som krävs inför en publik har den säkert ett värde. Men råden till den som ska förbereda sitt tal hade nog kunnat bli mer konkreta, om Bergh inte vore så mån om att hålla en oavbrutet kåserande stil utan longörer. Han vill locka läsaren med belärande underhållning men aktar sig noga för minsta dammpust av lärobok.

Vilken bild av retoriken är det då som växer fram i Berghs text? Genomgående framstår den som en effektinriktad påverkningskonst. Som ett lydigt redskap i talarens hand ska den vinna publiken för hans sak eller person, vilka de än må vara (även om Bergh själv föredrar hederliga talare och goda syften). Den situation då talaren etablerar sin mening präglas av en stor relativism: ”Huruvida de beslut som fattas är ‘rik­tiga’ eller ‘felaktiga’, om de är grundade på sanna eller osanna förutsättningar, det är i vårt sammanhang irrelevant…” Ingen diskussionsdeltagare kan i sig göra anspråk på att ha rätt, men den som talar bäst kan få rätt. Allt kommer an på det intryck som man gör på lyssnarna. ”Skenet viktigare än verkligheten”, som en av underrubrikerna lyder.

Den belgiske nyretorikern Chaïm Perelman talar om den universella publiken. Det är den ideala föreställningen om en förnuftig och moraliskt ansvarig lyssnarskara, som talaren kan rikta sig till för att finna en intellektuell och etisk norm för sitt tilltal. Men hos Birger Bergh finns inga övervägande av det slaget. Det är publikens faktiska nivå, hur lättlurad, okunnig och fördomsfull den är, som får styra talarens agerande. Vad som därmed skyms är retoriken som ett reflexionsredskap, ett medel att överväga frågor och bli handlingsklokare.

Schopenhauers eristik kan te sig som ett uttryck för en sårad idealism, en bitter besvikelse över den tarvlighet och lumpenhet som präglar diskussionsklimatet även i den lärda världen. Också Bergh har en illusionsfri bild av det offentliga talet. Men hans reaktion är mer världsklok. Det gäller att hålla sig väl med publiken för att få framgång. Och retoriken lär tjänstvilligt ut hur det går till.

Om man är intresserad av retorik men bara har råd med en av de här två böckerna, vilken ska man då välja? Det beror på. Vill man lära sig tala vinnande och väl enligt konstens regler väljer man Bergh, vill man lära sig diskutera med vaken blick för alla tänkbara knep väljer man Schopenhauer. Vill man höra beprövade sanningar väljer man Bergh, vill man möta nya tankar väljer man Schopenhauer. Vill man slippa tankemöda väljer man Bergh, vill man slipa sitt skarpsinne väljer man Schopenhauer. Vill man skratta åt fryntliga skämt väljer man Bergh, vill man få pisksnärtar i ansiktet väljer man Schopenhauer.

Gissningsvis har båda böckerna sin publik och troligen är det Bergh som attraherar den större läsarskaran. Vilket inte skulle ha förvånat den tungsinte tyske tänkaren. ❧

 


 

Om författaren: Lennart Hellspong är professor i retorik vid Södertörns Högskola.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 35-36, s 12-15


 

Lennart Hellspong

Lennart Hellspong är professor emeritus i retorik vid Södertörns högskola
Lennart Hellspong

Latest posts by Lennart Hellspong (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere