Det är ingen konst att ljuga

Lögn, etik och retorik. Många tror att det är etikens förtjänst att den enskilde retorikern inte är alltför vidlyftig i försöken att påverka sina mottagare. Men när det kommer till lögner är retorikens förbud mer vittgående än etikens. Att ljuga strider nämligen mot själva konsten i retoriken.

Det är ingen konst att ljuga

Christina Pontoppidan

Som retoriker möter man ibland påståendet att retoriken är farlig. I sin 2500-åriga historia har retorikens renommé belastats av kritiska beskyllningar som manipulation, propaganda, demagogi, populism, förförelse, förvridning, inställsamhet, effektsökeri, vilseledning. Benämningarna är uttryck för den utbredda fördomen mot retoriken att den mäter sin succé i omfånget på den faktiska persuasiva effekten. Retoriken betraktas som ett ämne vars mål helgar medlen, och retoriker som några som inte skyr några medel när de ska övertyga sina mottagare. Heller inte lögn som medel.

Kritiken av retoriken har fått många att tro, att retoriker behöver etiken. Tanken är att när vi som retoriker inte griper till ytterligheter och ljuger i försöken att vinna åhörarna för vår sak så är det tack vare vår moraliska habitus. Det är vår moral som får oss att tygla våra retoriska benägenheter och avhåller oss från att utveckla retorikens sanna, effektsökande natur. Man tror alltså att vi behöver ett etiskt förbud mot att ljuga för att vi ska hålla oss till sanningen.

Men det är ett felaktigt antagande. Undersöker vi saken närmare visar det sig att retorikens förbud mot att ljuga är mer radikalt än etikens. Det finns nämligen vissa situationer där etiken faktiskt förordar att man ljuger medan retoriken aldrig kan tillåta att man ljuger för att få anslutning till sin ståndpunkt.

Den moraliskt försvarbara lögnen

Både inom filosofisk etik och i mer vardaglig praxis finns idén om den försvarbara lögnen. Oavsett om man som filosof går teoretiskt till verket eller om man mera praktiskt undersöker hur vi faktiskt moraliskt handlar står det klart att det finns goda grunder att ljuga.

Undersöker vi saken närmare visar det sig att ­retorikens förbud mot att ljuga är mer radikalt än etikens

Inom den gren av filosofisk etik som går under namnet pliktetik (deontologisk etik) vill man typiskt operera med en skyldighet att inte ljuga. Det är en moralisk skyldighet i linje med att avhålla sig från att slå ihjäl eller att stjäla.

Kravet att inte ljuga kan dock åsidosättas i situationer där det kolliderar med andra moraliska skyldigheter. Ett klassiskt filosofiskt exempel på en kravkrock går ut på att en mass­mördare uppsöker det hus, där han förmodar att hans nästa offer gömmer sig. I denna situation är det etiskt försvarbart att ljuga, om mördaren frågar en om den eftersökte personen gömmer sig i huset. Det filosofiska argumentet går ut på att skyldigheten att rädda människoliv väger tyngre än skyldig­heten att inte ljuga.

Det kan alltså ges både moralfilosofiska argument och mer vardagliga grunder för att ljuga. Vi kan välja att acceptera en konkret lögn om vi anser att den var motiverad av hänsyn till och respekt för andra människor.

Vi återfinner detta filosofiska dilemma i mer jordnära, vardagliga situationer. Här kan en liten vit lögn emellanåt vara på plats om man vill undvika att såra andra. Det kan t.ex. vara om den 14-årige sonen har använt fyra timmar på att laga en absolut oätlig spaghetti bolognese och gärna vill veta hur föräldrarna tycker den smakar. Eller om väninnan frågar om man tyckte om hennes ståtliga men tråkiga bröllop. För att inte tala om klassikern med hustrun som frågar sin man om hon ser tjock ut i den röda kjolen. I situationer som dessa säger vår allmänna moralkodex oss att det kan vara god sed att undvika sanningen med en liten vit lögn. Lögnens ”vithet” är ju precis en språklig markering av avsändarens moraliska oskuld.

Författaren till boken Takt och ton i tiden, Sanne Udsen, har i en intervju uttryckt det mycket precist:

Emellanåt säger etiketten att vi ska ljuga för att inte orsaka andras eller vår egen förlägenhet. Denna slags lögner är viktiga för det sociala livet och handlar kort sagt om att man inte vill såra andra. Kan man inte ljuga hövligt får man träna.

Det kan alltså ges både moralfilosofiska argument och mer vardagliga grunder för att ljuga.

Vi kan välja att acceptera en konkret lögn om vi anser att den var motiverad av hänsyn till och respekt för andra människor. Det är så att säga etiskt välgrundat att inte tolka ett etiskt förbud mot att ljuga alltför konsekvent.

Inom retoriken kan man inte motivera föreställningen om en legitim lögn i det godas tjänst. Retorikens förbud mot att ljuga gäller i motsats till etikens absolut och utan undantag.

Att ljuga är ett brott mot konsten att övertyga

Inom retoriken kan man däremot inte motivera föreställningen om en legitim lögn i det godas tjänst. Retorikens förbud mot att ljuga gäller i motsats till etikens absolut och utan undantag.

Det beror på att retorikens grundare, Aristoteles, klassificerade retoriken som en techne – det kan man översätta till en konst, teknik eller hantverk. Närmare bestämt konsten att övertyga: “Låt retoriken då vara konsten att i varje enskilt fall uppfatta det som kan övertyga,” som Aristoteles formulerade det. Konst i denna betydelse står i motsättning till de så kallade ”fria” eller ”sköna” konster som diktning, målarkonst eller dramatik. Retorik är däremot det man skulle kunna kalla en ”bunden” konstart.

Det innebär att man som talare är bunden av det Aristoteles benämner “att i varje enskilt fall uppfatta …”, nämligen det redan existerande – eller det vi idag kallar fakta. Retorikerna kan inte som utövarna av de fria konsterna förhålla sig fritt till verkligheten. Fiction och fria fantasier är diktarens och konstnärens och dramatikerns privilegium men talaren likväl som varje annan hantverkare är bunden av det förhandenvarande. Det betyder inte att man som talare inte kan utnyttja det enskilda fallet kreativt. Tvärtom. Konsten består just i att utnyttja fakta bäst möjligt.

Om sångerskan mimar därför att hon har halsbesvär och inte vill göra sin trogna publik besviken genom att avlysa konserten eller om talaren ljuger för att förhindra ett terror­angrepp gör ingen skillnad utifrån en konstnärlig synpunkt.

Men i det ögonblick talaren överskrider det faktuella är det inte längre övertygandets konst hon utövar. Att ljuga är att bryta med konsten.

Den talare som ljuger kan jämföras med kortspelaren som gömmer ett kort i ärmen; idrottsmannen som dopar sig; eller sångaren som mimar till playback. För att utöva sina respektive konster är kortspelaren bunden av korten på bordet (och inte dem han har i ärmen), idrottsmannen vid sin kropps styrka och uthållighet (inte vid några kemiska preparats verkan) och sångaren av sin stämmas möjligheter i situationen (och inte vid en redigerad version av den). På samma sätt är en talare bunden av verkligheten. Det är den föreliggande verkligheten som de på var sitt vis är bundna och begränsade av om de ska utöva sin konst.

Även om kortspelaren gömmer kort i ärmen för att vinna pengar till Cancerfonden, om idrottsmannen dopar sig för sitt lands ära, om sångerskan mimar därför att hon har halsbesvär och inte vill göra sin trogna publik besviken genom att avlysa konserten eller om talaren ljuger för att förhindra ett terror­angrepp gör ingen skillnad utifrån en konstnärlig synpunkt. Alla beundransvärda mål och goda intentioner till trots är det inte sin konst de utövar. Att en konkret handling är moraliskt riktig gör den inte till konst.

Följer vi Aristoteles gamla bestämmelser om retorik som konst innebär det alltså att retoriker måste se långt strängare på bruket av lögn än etikerna. För även om vi kan förstå motivet till lögnen och därför kan acceptera lögnen är det inte tal om retorik. Som retoriker måste vi se bort från även de bästa motiv och konsekvent döma lögnen som ett brott mot konsten. Där etiken kan acceptera lögn och andra former av oärlighet i den goda sakens tjänst, där måste retorikern insistera på att den talare som ljuger överträder ramarna för övertygandets konst. En lögn kan alltså retoriskt sett aldrig vara ett legitimt medel för att övertyga – oavsett hur liten, vit och välment den är.

Duktiga retoriker ljuger inte

Ska man driva saken till sin spets är lögn ett tecken på avsaknad av teknisk skicklighet. Den som ljuger visar avsaknad av retorisk kunnighet när han inte förmår att ta ut det bästa av det föreliggande utan blir tvungen att uppfinna ”fakta” för att övertyga sina mottagare. Det är alltså den tekniskt dålige talaren som tyr sig till lögnen därför att det vid många tillfällen är lättare att ljuga än att säga sanningen.

Sett ur retorisk synvinkel var det därför dåligt hantverk då Danmarks dåvarande statsminister Poul Nyrup Rasmussen 1998 utställde en falsk pensionsgaranti till väljarna. Liksom det var ett bevis på avsaknad av retoriskt kunnande då statsminister Anders Fogh Rasmussen 2003 hävdade, som stöd för Danmarks deltagande i kriget mot Irak, att han inte bara trodde men visste att det fanns massförstörelsevapen i Irak. Både Poul Nyrup Rasmussen och Anders Fogh Rasmussen valde här den lätta vägen att överträda sakens föreliggande element för att styrka sin sak framför att argumentera utifrån de faktiskt föreliggande momenten. För om det finns goda politiska grunder till att ändra pensionerna eller skicka in militären i Irak bör det också ha funnits goda retoriska grunder.

Genom att de båda statsministrarna tydde sig till lögnen avslöjade de sig som dåliga retoriker som inte kunde få ut det bästa av fakta. Det fanns som bekant varken garanti eller massförstörelsevapen när allt kom till saken. Att använda dessa element som ett led i övertygandet var därför varken konstfärdigt eller konsten värdig.

För att illustrera denna poäng formulerar Aristoteles en analogi mellan konsten att övertyga med läkekonsten. På samma sätt som alla patienter inte går att bota kan inte alla retoriska mål vinnas.

Som jämförelse var tävlingscyklisten Bjarne Riis en duktigare retoriker när han 1998 på frågan om han någonsin hade dopat sig svarade: ”Jag har aldrig testat positivt.” Han hade en riktigt dålig sits därför att det fanns flera indicier på att han hade dopat sig; och tio år senare 2007 medgav han då, att han hade varit dopad när han 1996 vann Tour de France. Men med sitt uttalande höll han sig innanför ramarna för övertygandets konst. De negativa testerna var ett faktum – det föreliggande elementet – han kunde försöka bevisa sin oskuld med. Övertygandets konst förpliktigar med andra ord bara till att tala sant, inte på att säga hela sanningen.

Mätt på faktisk effekt var statsminstrarnas uttalanden ­ganska säkert mer övertygande än Bjarne Riis. Den första bevarade den annars hårt trängda regeringsmakten ytterligare fyra år och den andra kom Danmark att sända soldater till Irak – medan många med rätta förundrade sig över att Bjarne Riis inte svarade ett mer otvetydigt nej till att ha dopat sig. Mycket få kunde därför känna sig klart överbevisade om Bjarne Riis dopings-oskuld.

Poängen är att den faktiska effekten av övertygelseförsöket är underordnat när man betraktar retoriken som konsten att övertyga. Det hänger samman med att några saker i sig själva är starka, dvs rymmer många potentiellt övertygande element medan andra – som Bjarne Riis – är svagare. Men den duktige retoriken får ut det optimala av utgångspunkten – hittar precis det som kan övertyga – oavsett om den föreliggande situationen förefallar svag eller stark.

För att illustrera denna poäng formulerar Aristoteles en analogi mellan konsten att övertyga och läkekonsten. På samma sätt som alla patienter inte går att bota kan alla retoriska mål inte vinnas. Det är endast läkaren och retorikerns uppgift att nå så långt som möjligt med de föreliggande fakta.

Varken en nog så god moralisk intention eller nog så svag föreliggande verklighet bör alltså få den duktige retoriken att ljuga. Den duktiga retorikern uppfattar det som kan övertyga – även i de situationer, där en liten vit lögn verkar ligga bäst till. Den duktige retorikern rosar t. ex. den 14-årige sonens stora arbetet i köket (och undviker att nämna smaken), rosar bröllopsmaten, de många sångerna och festlokalen (och undviker att nämna bordskavaljerens urtråkiga sjukdomsberättelser och orkesterns oljud) och säger hustrun ser vackrare ut i den (mer vida) blå klänningen.

Det är inte säkert att statsminstrarna ovan med dessa föreliggande element faktiskt kunde ha vunnit väljarna och parlamentarikerna om de hade hållit sig till verkligheten. I gen­gäld skulle de ha varit duktigare retoriker utgående från talesättet: Det är svårt att övertyga med fakta, att ljuga är däremot ­ ingen konst. ❧


Om författaren: Christina Pontoppidan är fil mag i retorik och filosofi, extern lektor i retorik vid retorikinstitutionen, Köpenhamns Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 38, s 15-18


Skriv et svar