Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » En livs levande synekdoke

En livs levande synekdoke

av Peter Ström-Søeberg
Kurt Johannesson är numera professor emeritus. RetorikMagasinet besökte honom för att prata om retorikens akademiska roll, om dess framtid och dess behov av en egen professur.

Peter Ström-Søeberg

En livs levande synekdoke

”Kurt Johannesson är en retorisk figur. Han är delen som beskriver en helhet, professorn som betecknar sitt ämne […] en synekdoke för svensk retorik, hans namn är väl­talighetens antonomasi.”

(Christer Åsberg i förordet till ”Retoriska frågor”, festskrift till Kurt Johannesson)

Kurt Johannesson har bytt universitetets auditorier mot hemmets lugn; efter 12 år som retorikprofessor har han avtackats och tänker sig nu inta en mindre aktiv roll inom retoriken.

Mycket har hänt sedan Kurt Johannesson som litteraturvetenskaplig doktorand kämpade med barockpoeterna; det var då han upptäckte att något fattades i de teoretiska metoderna.

– Teorierna stämde helt enkelt inte; jag fick en känsla av obehag: jag förstod inte texterna. Och sen upptäckte jag att det handlade om att dessa författare skrev utifrån en helt annan språksyn, med en annan språkteori, än den vi använde inom den modernistiskt orienterade litteratur­vetenskapen.

Det var något som hade att göra med den språkundervisning som de stora författarna hade genomgått, en språkundervisning som inte längre fanns: retoriken.

– Sen förstärktes det när jag skulle skriva en sak om Erik XIV och hittade manuskript till några orationer som han skulle hålla inför riksdagen. Jag begrep inte ett skvatt. För det första var det på latin, för det andra var det liksom listor av ord och så stod det konstiga saker i marginalen, som jag inte begrep heller. Inte för än jag slog upp orden i ordböcker, och så visade det sig att det var ord från ­läroböcker i dialektik och retorik. Så förberedde sig alltså Erik XIV när han skulle tala inför vanliga ­svenska bönder.

Började med en artikel

Men det var inte förrän i mitten av  80-talet som det ­riktigt tog fart:
– Jag fick för mig att jag skulle titta närmare på de tal som hölls i Almedalen. Jag skrev en liten tidningsartikel om det, som fick en väldig anklang, för ingen hade tänkt sig att det där som svenska politiker höll på med, att det skulle vara retorik.

– Och plötslig blev jag utnämnd till politisk expert, utan att kunna någonting om politik. Nu fick man – både ­politiker och journalister – ett annat språk, en annan begreppsapparat för behandlingen av de politiska debatterna. Man började titta på dessa tal på ett annat sätt. Att man inte bara såg till innehållet, utan också började ­fundera över ”Varför säger han det på detta sätt?”; man upptäckte att också formen hade betydelse.
– Alla reaktionerna på artikeln var ganska överraskande för mig. Och sedan tänkte jag: Jamen snälla nån – kanske vi humanister har ett vetande som är intressant för ­många? En kunskap som går att applicera på olika om­råden?

– Nu var jag ju inte den förste att göra denna appli­cering av en gammal teori på moderna företeelser. 1985 tillbringade jag ett år vid Berkeley som vikarierande professor, och använde det året till att sitta på deras universitetsbibliotek och plöja igenom tidskriftsartiklar, som gjorde precis den här typen av analys. Och då insåg jag hur mycket amerikanerna hade gjort – som vi måste försöka hinna ikapp.

– Och sen dök det upp människor som frågade ”Kan man använda det här du håller på med till något prak­tiskt?” De första att fråga var juristerna, som undrade om jag kunde hålla kurser för dem, lära dem om retorik.
– Jag kunde ju ingenting om den juridiska retoriken. Visst skriver bl.a. Cicero en del om det, men gick det att använda på den moderna juridiken?

Kurt Johannesson gick därför på ‘studiebesök’ i Upp­sala domstol – lyssnade på förhandlingarna, iakttog processen och jämförde Ciceros och Quintilianus rekommendationer och reflektioner med det han såg.

– Samma sak hände, när senare ett pastoralseminarium frågade om en kurs: jag hade ingen aning, och fick åter­igen åka på studiebesök, så jag kunde berätta för dem hur de skulle hålla en predikan.

– Det intressanta är också hur det har utvecklat sig: först var det juristerna som ringde, sedan efter några år upptäckte åklagarna att det kanske var idé att lära sig lite om retoriken, så de inte kom i underläge mot advokaterna. Nyligen var det domarna, som började fråga om kurser.

– Och sen kom reklamfolket och näringslivet och hela managementköret; alla företagsledare älskar modeföre­teelser. Men här är det mer ett slags ‘förbrukningskultur’, man är ständigt på jakt efter nya, moderna teorier.
– En del har varit irriterade på mig för att jag säger att det är samma sak att analysera historiska epoker och det samtida. De som bara har hållit på med det moderna – medan jag har kommit dragande med Gustav Adolf och sagt att det är snarlika politiska problem – och snarlika språkliga lösningar.

– Jag tror det har varit en stor fördel att ha med det historiska perspektivet; det ger en annan distans till sam­tiden, en distans som är nödvändig för att förstå.

– Det låter som en pedagogisk teori? Att lära sig förstå samtiden genom historien? Betyder det att vi ska tvinga retorik­intresserade att läsa Aristoteles, Cicero och de andra klassiska retorikerna?
– Det är knappast en fråga om att tvinga. Men man kan säga att det är idiotiskt att inte läsa dem. Det finns så mycket i de böckerna som går att använda i dag.

Ett hot mot universiteten

– De som har haft svårast att acceptera retoriken, har varit mina egna kollegor på Universitetet. De har tänkt att det här är något suspekt.
– Till exempel inom statsvetenskap; man tycker inte om tanken att väljare skulle påverkas så mycket av språk. Det bryter mot deras uppfattning om väljarnas beslut som ett ‘rational choice’. Så är det ju även i Amerika där de som sysslar med retorik inom political science är en minoritet, de är inte riktigt rumsrena.

– Så det har varit svårare att få erkännande inom universiteten än utanför?
– Jo, det är det samma med litteraturvetenskap eller historia. Många yrkeshistoriker har haft svårt med tanken att historieskrivning skulle vara en retorisk genre.

– ‘Problemet’ med retoriken är att den representerar ett eget paradigm, om vi ska tala med Thomas Kuhns begrepp. Ett paradigm som skiljer sig radikalt från de metoder som används idag inom humaniora och samhälls­vetenskaperna. Därmed utgör retoriken ett hot mot de etablerade ämnena; ett hot om retoriken skulle tas på allvar som en vetenskap.

– Jag är egentligen inte förvånad; så här går det till inom vetenskapen. Det finns en tröghet och till skillnad från näringslivets begeistring för allt nytt, så krävs det en vetenskaplig ‘kris’, innan en ny teori kan få fäste.

Revirtänkande

När Kurt Johannesson blev professor i retorik 1988, så var det inte Uppsala universitet som stod bakom. Det var forskningsrådet, som tyckte att retoriken kunde bli ett spjutspetsämne och därför upprättade en ‘riksprofessur’. Efter några år, när forskningsrådet blev omlagt, övergick professuren till Uppsala universitet, men fortfarande som statsfinansierad. Vanligtvis tillsätts professurer när en professor pensioneras. Men så icke i Uppsala.

– Nej, man har inte lagt ner det. Faktiskt har man förklarat det ‘vakant under obestämd tid’ – och så kan man fundera över anledningarna till det… Jag tror dock inte det är uttryck för direkt illvilja, men närmare en bild av hur otroligt svag ställning humaniora börjar få på universi­teten.

– Jag har ju ansökt om att få införa doktorandutbildning i retorik – så man kunde doktorera. Men fick avslag, då man förmodligen insåg risken att man då måste åter­besätta professuren. Så de doktorander jag har haft, har formellt varit doktorander i ett annat ämne, dock med inriktning mot retoriken.

– Så här i efterskott kan jag tycka att det var synd att det inte gick att få egna doktorander i retorik. Att det alltid skulle vara ‘dolt’ eller genom bakvägen som de fick inrikta sig på retoriken.

– Det jag tycker är lite betänkligt är att inte ett univer­sitet inser att just retoriken är ett så utpräglat tvärveten­skapligt ämne, att det borde vara hela universitetets angelägenhet. De har ju märkt de senare åren, hur det kommer fler och fler studerande från andra fakulteter och ämnen, framför allt naturvetenskap. Jag har haft en rad doktorander från fysik, biologi, mikrobiologi och sådana ämnen. Fler och fler. Men fortfarande präglas universiteten av revirtänkande.

– Man borde kunna säga att vissa tjänster på ett universitet inte ska vara bundna till en bestämd fakultet. De ska gälla för alla. Hela universitetet ska ha möjlighet att använda dessa tjänster.

Retorisk service

– Är eller bör retoriken vara ett ‘serviceämne’ för andra ­universitetsämnen?
– Ja, du. Service… Det låter fult, som en tvättinrättning. Men jo, på samma sätt som filosofi och logik är service. Retoriken är ju en självklar del av universiteten och borde vara självklar för andra ämnen. Dels som den praktiska kunskapen, dels som en egen kunskap.

– Vid Köpenhamns Universitet har man till exempel upprättat ett förmedlingscenter, där retoriken används som metod. Är det en sådan konstruktion, du föreställer dig?
– Nu handlar ‘Formidlingscentret’ mycket om skrivande, medan mitt intryck är att det lika mycket är den muntliga delen som är nödvändig. Vi hade ett samarbete med Linköpings Universitet, där vi skulle undervisa civil­ingenjörer. Utöver att det var roligt att undervisa så målmedvetna, fokuserade och väl förberedda studerande, så var det intressant att se att det speciellt var den muntliga biten de hade problem med. Jag menar, skriva kunde de, det gör de ju redan mycket. Men att tala och presentera, där ­fanns det ett större behov.

– Det är en fråga om vad retoriken är för ett ämne. Man kan säga att litteraturvetenskap är ett humanistiskt ämne. Men med retorik är det inte riktigt på samma sätt. Den bryter med de normala gränserna. Gränser som är en följd av 1800-talets teorier. Då försvann retoriken, som rymde allt det här: som rymde det historiska, som rymde prediko­konst, som rymde det juridiska språket. I stället delade man upp så litteratur och poesi blev något eget, juridik något annat, historia något tredje och så ­vidare.

– Men hur lyckad var denna uppdelning egentligen? Kanske det är dags att leta efter nya kategorier. Att söka sig tillbaka till den uppdelning som fanns före 1800-talet. Litteraturvetenskap har ju talat länge om att byta namn till ‘textvetenskap’ i erkännande av att det handlar mer om texter än om det mer snäva begreppet ‘litteratur’.

– Så man kan fråga sig om vi är i ett historiskt läge, där det är dags att fundera över detta med ämnesgränser. Och lära lite av tidigare skeenden, där det såg annorlunda ut.

– Så man ska rekonstruera hela universitetet på grund av retoriken?
– Nja. Man kan säga att retoriken har aktualiserat ­problemet. När man ser en föreläsning där det sitter studerande från 8-10 olika akademiska ämnen, då är det ­kanske dags att tänka om. Jag tror inte det finns många andra professorer, som har så många olika studerande på sina föreläsningar.

Teknik eller teori?

– Men det får inte heller reduceras till en teknik. Jag upplever att de här studerande är lika intresserade av det retoriska synsättet; sättet att se på människan och sam­hället. Retoriken innebär ju att du hela tiden betraktar människat utifrån ett socialt perspektiv. Och det är inte självklart inom många ämnen.

– Ta nu biologen som i sitt laboratorium upptäcker något nytt och viktigt. Dels handlar det om hur han ska förmedla denna nya kunskap, dels om hur människan ser på detta nya. Man bör tänka på samhället som ett system, där en vetenskaplig institution ingår som en del. Man måste se sig omkring och fråga sig ”Vad är egentligen vetenskaplig verksamhet? Vad har den för funktion inom det större systemet?” Och poängen är att retoriken faktiskt implicerar den frågan. Vid universiteten avskärmar man sig idag ofta från ‘verkligheten’ i stället för att försöka för­stå sig själv i förhållande till den.

– Men ändå finns retorik mest som en ‘teknisk’ disciplin på universitet och högskolor?
– Jo, det är mycket den praktiska retoriken som det handlar om. I verkligheten kunde vi överlåta mycket av den tekniska retoriken till de retorikkonsulter som finns – det är ju konsulternas grej: att erbjuda enkla, snabba lösningar. Men blir retorik på universiteten och högskolorna bara detta, då kommer ämnet mycket snart att dö ut. Och därför tycker jag att universiteten har en oerhört viktig uppgift i att spjärna mot, och säga att det finns mycket mer inom retoriken än det här rent tekniska. Och det är ju inte något nytt. Redan under an­tiken fanns det retorer som sa: ”Jag ska göra dig till en duktig talare på två månader!”, och sen sa Isokrates och andra ”Det tar fem år hos mig, för du ska också lära dig filosofi och moral.”

– Frågan är: Ska det bli konsultretorik av det hela? Eller ska det bli en språklig teori, en teori om människan, språket och samhället, som rymmer existentiella, filoso­fiska och moraliska implikationer?

Fara för ensamheten

– Har retoriken överhuvudtaget någon framtid i Sverige? Som akademiskt ämne? Utan en egen professor?
– Det är oklart. Det beror på vad man vill med reto­riken: det är viktigt att man stödjer de människor som vill satsa på retoriken, inte bara en termin, utan hela livet. För det tar ju faktiskt hela livet att lära sig. Det är då man upptäcker den historiska traditionen och de många implika­tionerna. Och det är därför det är så farligt att bara ha korta kurser, och inte en fullständig doktorandutbildning med en grupp fasta forskare som finns kvar.

– Visst finns det kompetenta personer på retorikområdet i Sverige. Men den största faran är den ensamhet som drabbar de forskare som finns: de sitter isolerade och får kämpa mot de egna universiteten. Det är synd. De behöver träffa andra, få veta att det finns en stabilitet i ämnet. Och där skulle en professur självklart hjälpa.

En retorisk chans

– En svår fråga: vad tycker du själv du har uppnått som ­professor?
Kurt Johannesson tvekar.
– Har jag gjort något för retoriken, är det väl att göra den känd.

Mer tvekande. Sedan:
– Men mest har det handlat om att jag var där, så kan man nog sammanfatta det: Jag var där. När det hände, när retoriken fick en chans.

Och visst var Kurt Johannesson där. Och numera är han nästan synonym med retoriken; han är en självklar del av den svenska retoriken, som samtidigt speglar, symboli­serar och är retorik. En livs levande synekdoke.
En synekdoke som ingalunda slutar med retoriken, även om det framöver blir på ett annat sätt.

– Det är slut med ‘det aktiva’. Inga fler kurser och föredrag, ingen undervisning. Nu vill jag koncentrera mig på min egen forskning.

Frågan är om retoriken får en andra chans. Om inte ett universitet snart tar på sig ansvaret att föra ämnet vidare.


Artikeln finns i RetorikMagasinet 7/2000, s 26-29.


Läs även Kurt Johannessons artikel i första Rhetorica Scandinavica (nr 1/1997): 30 år av retorik i Sverige.

Eller hans inledning till Ad Herennium.

Kurt Johannesson gick bort februari 2020. Läs minnesord här.

Peter Ström-Søeberg
Latest posts by Peter Ström-Søeberg (see all)

You may also like

1 kommentarer

Minnestext över Kurt Johannesson 3 april, 2020 - 08:48

[…] en intervju från år 2000 fick han frågan om vad han själv ansåg sig ha betytt för retoriken. Han svarade på sitt […]

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere