Ett krig på ord

Jonas Gabrielsen

Ett krig på ord

Språket skapar. Angriper USA Afghanistan därför att det är krig? Eller är det snarare så att USA retoriskt skapar en krigssituation för att legitimera angreppet?

Få händelser illustrerar så bra som den, som skedde den 11 september 2001, att vi lever i en tid, där en och samma ­händelse eller situation kan ha många namn – och den som väljer mellan dessa namn sätter dagordningen. Tanken att ett namn är ett neutralt märke är föråldrad. Den har ersatts med en vetskap om att namn skapar och formar vår verklighetsuppfattning – och därmed också den grund på vilken vi dömer andras och legitimerar våra egna handlingar.

Hönan och ägget, ordet och händelserna

Vad var det egentligen som hände den 11 september 2001 i New York, Washington DC och Pennsylvania?  Vad ska vi kalla och hur ska vi förstå dessa händelser? Ska vi referera till dem som “terrorattentat”? Ska vi kalla dem ett “terror­angrepp”? Eller ska vi gå hela vägen  och använda uttrycket “terrorkrig”? Ingen av dessa beteckningar är i sig själva mer självklar än de andra vilket också understryks av att ­Danmarks Radios TV-Avisen och TV2 Nyhederne faktiskt använde olika beteckningar. Medan TV-Avisen först kallade det skedda för ett “terrorangrepp” och efter ett par dagar förenklade det till “terror” kallade Nyhederne det den första dagen för “terrorkrig” och övergick sedan till att “räkna dagarna”, som till exempel den 21 september som “10 dagar efter” och så vidare.

Dessa olika benämningar är allt annat än tillfälliga eller neutrala. Jag ska med utgångspunkt från händelserna den 11 september försöka visa, att vad man kallar en sak måste betraktas som en form av argumentation, nämligen en form av argumentation, som styr hur ett sakförhållande, en situation eller en problemställning ska uppfattas.

Retoriskt argumentation begränsar sig med andra ord inte till traditionella retoriska slutledningar, exempelvis (slutledning från ett konkret tillfälle till en generell regel) och enthymem (slutledning från en generell regel till ett konkret tillfälle), det grundläggande är argument med logisk karaktär. I ­retoriska sammanhang kommer alltid topiken före logiken ­vilket innebär att vi för att kunna använda exemplets och ­enthymemets logiska mekanismer först är tvungna att bestämma vilka premisser, som i det konkreta sammanhanget ska användas.

Varje retorisk sak kräver därför  att man förutom de logiska strukturerna använder topiska strukturer, strukturer som på olika sätt förenas om vilket namn, som väljs i en given situation, vilka jämförelser, som används för att avgöra saken och generellt vilket språk som används för att avgränsa och framställa saken. Retorik handlar med andra ord om att ­sätta den riktiga topiken – vilket också verkar vara vad Bush-administrationen försöker, när de konsekvent kallar och behandlar händelserna den 11 september ur ett krigs­perspektiv och inte ur ett lika självklart attentatperspektiv. Jag ska i det följande försöka att förklara, att dessa topikval ska förstås som en helt essentiell del av retorisk argumentation och vidare visa hur man kan argumentera för och underbygga en vald topik genom väl valda jämförelser och korrekt passande språk.

Att välja en saks topik

Det är en allmän retorisk kunskap att hur en sak uppfattas beror på vad saken kallas. Oavsett om vi sysselsätter oss med att  ge namn på enkla föremål som till exempel en “cigarrett” (eller ska vi hellre kalla den för en rök, en nikotinpinne eller en likkistespik?) eller mer komplexa situationer som den den 11 september, är ett benämnande alltid en värdeladdande eller en förförande aktivitet. Det beror på att när man sätter ett namn på en sak samtidigt betonar valda delar av saken och att namngivandet därför blir ett favoriserande av ett bland flera möjliga sätt att betrakta saken. Att namnge är således att välja den vinkel ur vilken en sak, situation eller problemställning förstås.

Det betyder å andra sidan att varje namn­givning rymmer en genuint retorisk möjlighet, nämligen möjligheten att språkliggöra världen intentionellt, d v s en möjlighet för den som sätter namnet kan öppna och forma världen på en för honom eller henne förmånligt sätt.

Denna poäng verkar också vara välkänd av president Bush och hans stab. Från första stund har Bush och hans talesmän gjort allt för att slå fast att dessa händelser är “acts of war” och att de därför ska besvaras som sådana. Bush-­administrationen valde alltså att från första stund sätta en krigs-topik som dagordning och uppfattning om situationen. Vi skulle förstå händelserna som ett krig, väpnad konflikt och nationer som krigar och angriper varandra.

Och man kan klart säga att denna strategi lyckades. Vad vi har sett sedan den 11 september är en värld, som har reagerat som om det rådde krig. Vi har sett NATO komma in i bilden vilket i och för sig understryker krigstopiken, därför att NATO först och främst är en försvarsallians. Vi har sett statsledare och försvarsministrar stå fram och legitimera NATOs bruk av musketörparagrafen – alltså den paragraf som säger att ett angrepp på en NATO-medlem är ett angrepp på alla NATO-medlemmar. Vi har sett Usama bin Laden beskriven i ordval som primärt framställer honom som soldat med militära intentioner istället för en terrorist med en politisk agenda. Via har sett muslimer i USA och Europa bli behandlade som fiender. Och kanske viktigast av allt: Vi har sett en värld, som har haft svårt att reagera kritiskt när USA och Storbritannien bombade Afghanistan – därför att det talas om att i krig har man rätt att försvara sig själv. Genom att kalla händelserna den 11 september “krig” har vår uppfattning om situationen blivit formad på ett sätt, där ett militärt svar mot en suverän, avsides nation verkar rättfärdigt och rimligt.

Att stödja en saks topik

Men benämningen är inte allt när det gäller att argumentera på detta sätt. Förutom själva namnet kan också en rad andra språkliga mekanismer användas för att stödja den valda topiken. Dessa mekanismer – som i sina konkreta företeelser är många men lika i funktionen – är först och främst meta­forer, jämförelser och exempel.

JumboOckså dessa mekanismer återfinns i Bush-administra­tionens behandling av händelserna den 11 september. Mer än en gång drar Bush i sina tal paralleller mellan den 11 september  och olika tidigare händelser, som leder tanken till krigssituationer, väpnade konflikter och hot av internationell karaktär. Bush-administrationen – och inte minst den globala pressen – har till exempel satt likhetstecken mellan händelserna den 11 september och angreppet på Pearl Harbour 1941, alltså den händelse som både faktiskt och symboliskt kastade in USA i andra världskriget. Och budskapet är återigen: Uppfatta den 11 september som ni uppfattade den 7 december 1941 – näm­ligen som en dag när någon förklarar USA krig, uppfatta den 11 september 2001 som en dag, då USA blev tvingat till att svara militärt.

Liknande jämförelser används när Usama bin Ladens rörelse, al-Qaida, ska karakteriseras. I Bushs tal till kongressen och det amerikanska folket den 20 september 2001 ­placeras al-Qaida direkt i fållan som en militär och imperialistisk rörelse. Bush säger: “They [al-Qaida] follow in the path of fascism and nazism and totalitarianism.” Med att på detta sätt förbinda al-Qaida med välkända, tidigare exempel på militäristiska och imperialistiska rörelser blir också al-Qaida en primärt militäristisk och imperialistisk rörelse. Det indirekta budskapet är alltså att al-Qaida ska uppfattas på samma sätt som vi på 30- och 40-talet uppfattade fascismen i Italien, nazismen i Tyskland och som vi genom 60-, 70- och 80-talet uppfattade Sovjetunionen – nämligen som rörelser som reellt eller “kallt” bekrigade det övriga Europa och USA. Därför att al-Qaida är en krigisk rörelse måste också ett angrepp från den ses som ett krigshandling.

Detsamma kan sägas om hela den rad av ord och vändningar som direkt eller indirekt “lånar” mening och värde från krigets vokabulär. I ovannämnda tal  den 20 september 2001 är terroristerna alltså “enemies who strike” och inte exempelvis “criminals who act”, vilket skulle ha passat ­bättre om händelserna framställts som ett attentat istället för ett krig. Lika gärna som vi hör att “the only way to defeat […] is to […] eliminate it and destroy it” hade vi kunnat höra att “the only way to stop terrorists […] is to […] capture them and imprison them.” Vilket hade lett till ett juridiskt svar. För att inte nämna ordet “fight” som ständigt upprepats och frasen “…the reservists we have called to active duty”, som också primärt är en fras som används, när en nation står inför en krigssituation. Eller varningen om att det blir en “long struggle”, vilken också kan ses som en indirekt signal för ­folket att en krigsperiod väntar. Alltsammans ett språk som på skilda sätt bygger under att händelserna den 11 september var “acts of war”. Också språkets satsdelar kan på detta sätt användas för att understödja en vald topik enbart genom att avgränsa händelserna med en bestämd och ­laddad vokabulär.

Vi argumenterar både med och i språket

Jag tar här inte ställning till om Bush-administrationens krigs-topik är felaktig. Min utgångspunkt är retoriken och påståendena är därför uteslutande att händelserna den 11 september inte i sig själva innehåller något tvingande ­element, som gör dem till terrorkrig framför exempelvis ett terrorangrepp  och att det följaktligen inte i sig själv före­skriver att vi ska reagera militärt framför exempelvis diplomatiskt eller med sanktioner. Krigs-topiken är en bland flera möjliga topoi, som alla drar händelserna in i en bestämd förståelse- eller reaktionsram. Det är således svårt att se hur en attentat-topik, där händelserna mer associeras med en intern och nationell problematik på samma sätt som en krigs-topik skulle kunna ge legitimitet för ett internationellt väpnat svar och i vidare mening skulle kunna legitimera att NATO dras in med musketörparagrafen. Varje denotation (benämning) skapar konnotation (association) och det är därför inte ­samma sak man diskuterar när en sak kallas olika. Och därför att ingen händelse bestämmer sitt eget namn kan namn­givningen mycket klart uppfattas som en retorisk aktivitet. Att namnge är att bestämma sakens topik.

Samma gäller de använda jämförelserna och vokabulären: Det är inte direkt missvisande men laddat och uttryck för ett retoriskt val. Jämförelserna med angreppet på Pearl Harbour 1941 är en av många möjliga jämförelser. Hade det till exempel inte varit lika närliggande att jämföra med bombatten­tatet i Oklahoma 1995 eller med det tidigare terrorangreppet mot World Trade Center 1993? För också här finns det ­likheter: Alla tre händelserna hade exempelvis som mål ­byggnader med symboliskt värde; inget av angreppen stod en främmande nation bakom; och i ingen av händelserna ställdes militära krav som till exempel överlämnande av land­område. Trots att det för varje händelse, situation och problemställning kan påvisas likheter med en mängd andra händelser, situationer och problemställningar visar de aktuella jämförelserna först och främst på ett retoriskt val. Att jämföra är att stödja den form man givit världen. Att jämföra är att understödja den valda topiken.

Exemplet med Bush-administrationens hantering av händelserna den 11 september åskådliggör att det är för inskränkt att uteslutande se retoriken som en kommunikationsdisciplin, vars egenart består i att anpassa sig till situationen eller publiken. Retorik handlar också om att skapa situationer –  i detta fall en krigssituation – och generellt om att forma den värld publiken ska reagera på. Retoriken startar inte som logiken med ett avgränsat och färdigt set av premisser utan i topiken och i dess överväganden om vilka topoi som överhuvud ska vara förmånliga att använda som premisser. Och därför att det i dessa pre-logiska överväganden inte är möjligt att argumentera med logikens resonemang uppbyggd av följdrelationer används här ett resonemang, som baseras på att händelser liknar andra händelser och att ord konnoterar till andra ord. Retorik handlar både om logik och om topik och måste därför syssla både med hur man argumenterar med språket och hur man argumenterar i språket. ❧


Författare: Jonas Gabrielsen är cand. mag i idéhistoria, filosofi och retorik och doktorand vid Handelshögskolan i Köpenhamn med ett projekt om topisk argumentation.

Översatt av Pelle Ahrnstedt.


Läs mer:

Jonas Gabrielsen: “Retorisk argumentationsteori i et topisk perspektiv”, Rhetorica Scandinavica nr 9/1999.
Jonas Gabrielsen: “Hvad er topik? – Et udblik over topikkens retoriske funktioner”, Sprint 1-2, 2000.
Jonas Gabrielsen & Christina Pontoppidan: “Klassikeren: Introduktion” (introduktion till den danska översättningen av Richard E. Vatz: “The myth of the rhetorical situation”), Rhetorica Scandinavica nr 15/2000
Richard E. Vatz: “Myten om den retoriske situation”, Rhetorica Scandinavica nr 15/2000.

Bitzers “The Rhetorical Situation” finns i översättning till danska av Jens E. Kjeldsen: “Den retoriske situation“, Rheto­rica Scandinavica nr 3/1997.


rm13Läs mer om RetorikMagasinet 13.


Om skribenten

Ph.d. i retorik. Undervisar bland annat på Roskilde Universitetscenter. [2016]

Skriv et svar