Start » Svensk retorik » Svenska ledare » Ett långt års väntan

Ett långt års väntan

av Inger Lindstedt
pen

Ledare RetorikMagasinet 27.

Ett långt års väntan

När man startar valkampanjen redan 16 månader före själva valet är förstås frågan om inte publiken, det vill säga medborgarna i Sverige, hinner tröttna på valfrågorna, valfläsket och vallöftena långt innan själva valdagen är förestående.

Man skulle ju kanske kunna förvänta sig att kombattanterna förnyar själva den retoriska situationen och hämtar sina argument från oväntade platser eller kanske till och med hittar några nya platser och argument. Nu finns det tid för lite djärvhet, lite förnyelse och kanske någon liten vision.

 

Om man väntade sig det så blev man gruvligen besviken på partiledardebatten i Agenda Special 21 maj 2005, så när som på ett undantag. Av programmets 60 minuter ägnades de första 40 minuterna åt det gamla vanliga. Det var det röda lagets sjukvård, skola, våld och kriminalitet, sociala insatser, arbetslösheten, den viktiga forskningen och utbildningen, och så infrastrukturen. Sverige ska bli mjukare och varmare, upprepar det röda lagets ledare. Det var det blåa lagets trygga förändringar, tro på människan, det ska löna sig att arbeta, frånvaron på den svenska arbetsmarknaden, arbetsgivaravgifter, företagarpolitik och skattesänkning.

Kanske ska man se undantaget som ett tecken. Reinfeldt hämtade argument från sandlådan i bokstavlig bemärkelse. Flera gånger menade han att Göran Persson pekade finger åt honom – och visst får den bilden oss alla att tänka på små barn som bråkar i sandlådan, är osams och pekar finger åt varandra för att retas.

Annonce

I var sin ringhörna, i den ena den trygge statsmannen Göran Persson och i den andra den hungrige, unge utmanaren Fredrik Reinfeldt. För att ­travestera Ronald Reagan något när han gick sin första valdebatt inför sin andra omgång som president: Jag vill inte lägga min motståndares ringa ålder till hans last. Men nog hade det varit spännande med någon vision om framtiden och med argument från någon ny loci, plats! Talskrivarna i båda lägren ­skulle kunna finna mer spännande platser att hämta argument ifrån än att bara återanvända de gamla vanliga. Är det konstigt att vi – precis som kom­battanterna själva – tyckte att saker och ting upp­repade sig och att vi hade hört det förut?

 


Latest posts by Inger Lindstedt (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere