Start » Svensk retorik » Svenska artiklar » Ett slag för saknad och ett för längtan

Ett slag för saknad och ett för längtan

av Barbro Wallgren Hemlin

Tsunamiretorik. Jo, det hölls tre tal vid minnesstunden för tsunamins offer. Förutom kungen höll också Göran Persson och K.G. Hammar tal – tal som glömdes bort, men av helt olika anledningar. Daniel Kanje och Barbro Wallgren ­Hemlin ­analyserar här de två bortglömda minnestalen.

Ett slag för saknad och ett för längtan

Daniel Kanje & Barbro Wallgren Hemlin

Sällan har ett tal betraktats som så rätt och fått så mycket beröm som det kung Carl XVI Gustaf höll i Stadshuset den 10 januari 2005 vid minnesstunden för tsunamikatastrofens offer. Pressen var positiv, stundtals nästan lyrisk och även när man tar upp talet i samtal med andra människor, t.ex. i föreläsningssituationer, är det tydligt att det fick stor genomslagskraft. Människor minns talet – och de minns mest att kungen talade om hur han själv växte upp utan sin pappa och att han önskade sig sagokungens förmåga att ställa allt till rätta.

Vad människor däremot inte minns (åtminstone inte spontant), är att det hölls ytterligare två tal vid samma minnesstund – ett av statsminister Göran Persson och ett av ärkebiskop K.G. Hammar. Dessa tal fick nästan inget utrymme alls i media, och de glömdes snabbt bort. Det är främst om dessa båda tal den här artikeln ska handla. Om varför de glömdes bort och om vad som var utmärkande för dem. För även om kungens tal etsade sig fast mer än Perssons och Hammars också hos oss, som skriver den här artikeln, så lämnade även dessa tal starka avtryck och de är väl värda att uppmärksammas. I Perssons fall handlar det främst om att det var ett sådant tal – rörande, starkt, konkret och välkomponerat – som normalt sett borde ha fått mycket lovord, medan det i Hammars fall snarare handlar om att talet för oss båda framstod som egendomligt, kyligt, distanserat och väl förnuftsmässigt. Vi ska studera själva talen, men också anknyta till vad som dagarna före minnestunden sades och skrevs om de två talarna och om deras agerande i samband med katastrofen. Vi kommer också att studera den respons Perssons och Hammars, och även kungens, tal fick i media. För på samma sätt som kungens agerande före minnesstunden banade vägen för den goda effekten av hans tal, var det förstås också så att Göran Perssons och Laila Freivalds agerande i anslutning till katastrofen skapade stora svårigheter för Persson att nå fram med sitt. Vid diskussionen av Perssons och Hammars tal kommer vissa anknytningar att göras också till kungens, men för en närmare analys av detta hänvisas till Erik Winerös artikel på s. 16.

Samling för eftertanke och gemenskap

Förste talare vid minnesstunden den 10 januari var kungen, följd av K.G. Hammar och till sist Persson. Utöver talen in­gick diktläsning och musik i programmet. Bland de med­verkande kan nämnas skådespelerskan Melinda Kinnaman som framförde dikter av Barbro Lindgren och Bodil Malm­sten, samt artisterna Benny Andersson, Richard Wolff och Louise Hoffsten.

Minnesstunden riktade sig till hela svenska folket men främst till dem som på olika sätt var direkt drabbade:

Tanken bakom minnesstunden, som direktsändes i tv och radio, var att den skulle tjäna som samling också för skolklasser runt om i landet denna första skoldag efter juluppehållet, med tomma bänkar på många håll. (DN 11/1)

Att lyssna till tal är en sak, att läsa dem en helt annan. Detta blir tydligt när man läser de tre talen från minnesstunden. En del av intrycken från direktupplevelsen då talen sändes i TV den 10 januari blir kvar, men mycket förändras. Så ser vi t.ex. när vi läser talen att det i alla tre finns passager, som handlar om att det ur allt detta hemska, kan komma något nytt och positivt – nämligen gemenskap, kärlek, samhörighet, omsorg, solidaritet. Men det är bara i ett tal, nämligen K.G. Hammars, som vi då, den 10 januari, uppfattade temat som i viss mån stötande. Varför upplevde vi samma tema på så olika sätt? Det är en av de frågor vi ska försöka besvara i det följande.

Intryck som däremot blir kvar också när man läser talen är den varma, personliga och medkännande tonen som är kännetecknande för Perssons tal, och även för kungens, och den mera kyliga, distanserade i Hammars. Dessa intryck ska vi också se närmare på.

 

 

Från nonchalans till medkänsla

Senfärdig, inkompetent, handlingsförlamad, nonchalant och benägen att skylla sina misstag på andra – det är så Persson beskrivs i medierna dagarna före minnesstunden. Att han dessutom står i spetsen för en regering, som ses som lika inkompetent som han själv, och att han är chef för en osedvanligt utskälld utrikesminister gör inte saken bättre. Också väljarkåren är upprörd och i de tusentals e-brev som inkommer till statsrådsberedningen är tonen hård: Varför dröjde det så länge innan regeringen fick iväg flygplan för att hämta hem utsatta svenskar i Thailand. Varför tog det så lång tid för Persson och Freivalds att förstå allvaret i det som hade hänt? Man anklagar dem för ”flathet” och ”obeslutsamhet” och i e-brev till Persson skriver man ”Skäms!” och ”Avgå!” Det är i detta läge Persson ska inta talarstolen vid minnesstunden den 10 januari. Och det är många som redan nu väntar på en ursäkt från statsministern, en ursäkt där han säger: Det blev fel! Vi förstod inte vidden av det som hände!

Sorgen är förstås ett viktigt tema i alla tre talen vid minnesstunden. I Perssons tal ges sorgen redan i inledningen ett konkret uttryck genom Allis och Sigge, de två huvudpersonerna i Gunilla Linn Perssons Allis med is, en bok som är välkänd för de flesta barn och föräldrar.

Inledningen till talet ser ut så här:

 

Eders Majestäter, Eders Kungliga Högheter, Kära vänner.
I Gunilla Linn Perssons bok Allis med is, mister Allis sin bästa vän Ann och Sigge mister sin mamma. Ann blir en ängel, det är Allis säker på. Men Allis hon fryser till is. Sigges mamma, hon är precis som alla andra mammor som bara finns och finns och finns. Men det otänkbara händer och han förlorar henne. Allis och Sigge möts med barns särskilda sorg i sina hjärtan, en sorg som Allis beskriver så här: ”Det är en sorg som inte syns. Det är en sorg, som är för stor att visas upp. Men bär den inom sig. Eller som en osynlig börda i sin famn.”

Inledningen är stark, rörande och konkret och vi tror att det är få lyssnare som kan undgå att påverkas av dessa ord om Allis och Sigge. Efter inledningen övergår Persson till att tala om den sorg det handlar om just den här dagen, i Stadshuset, den sorg vi alla som lyssnar känner och som delas av många ”här hemma, runt om i världen, skrämmande många”. Han vänder sig också direkt till de drabbade och framför, i egenskap av regeringschef, sitt och regeringens ”djupa deltagande med er som förlorat barn, barnbarn, föräldrar och kära”. Han talar om mörkret, om svårigheten att finna ord, om ”förlustens börda” som vi aldrig kan bära åt dem som drabbats och om hur ”Smärtan griper omkring sig i vårt land, bland våra vänner, ibland så oändligt många av våra medmänniskor i världen.” Men ändå, och däri liknar han både kungen och Hammar, ser Persson något som kan göra bördan av sorg och smärta mindre tung att bära. För mitt i det hemska, i mörkret, finns ett hopp:

Ändå, och samtidigt, också omtanken griper omkring sig, sprider sig i vårt land. Värme strömmar från människa till människa, mellan generationer och kulturer, över kontinenter tvärs över jorden! Mitt i sorgen tänder människor hopp hos varandra. Vi kan känna oss små, sköra, otillräckliga. Men tänk så mycket omsorg och solidaritet vi tillsammans bär på! Tänk så mycket styrka människan ändå äger!

I anslutning till ovanstående sekvens tackar Persson, också förmodligen i egenskap av regeringschef och ansvarig, alla dem som redan hjälpt sina medmänniskor: ”Tack, alla ni som drabbades och ändå orkade hjälpa – mitt i rädslan, vreden och smärtan, svenskar som thailändare, finländare, norr­män – alla.” Han tackar också alla här hemma som hjälpt till, som varit medmänniskor och funnits när vi behövts som allra mest.

I sin avslutning tar han åter hjälp av Allis för att skapa ett ljus i mörkret och för att kunna sluta där – i hoppet.

Kära vänner
Det finns också en annan känsla här i Stockholms Stadshus idag. Också den har vuxit sig stark i Sverige under dessa mörka dagar. En fast beslutsamhet att hjälpas åt, att ta hand om andra och varandra. En beslutsamhet att dela sorgen, men också glädjen och allt det fina i livet. Låt oss ta den känslan med oss när vi snart skiljs åt. Låt oss möta vardagen med all kärlek vi äger. Låt oss hålla ihop och gå tillsammans mot den tid som blir ljusare. För den tiden kommer, så småningom, annorlunda och ny. För dig och för mig, precis som för Allis, när isen kring hennes hjärta smälter. När hon känner hjärtat slå på nytt – annorlunda – säger hon så här: ”Ett slag för sorgen och ett slag för glädjen, för det ena fanns strax intill det andra. Ett slag för Ann och ett för Sigge. Så kändes det. Ett för saknad. Ett för längtan.”
Tack.

Mörker och ljus, fruktan och hopp, känslopar som måste gå hand i hand om vi ska orka och känslopar som den klassiska retoriken talar mycket om. Och kanske blir trovärdigheten, sannolikheten för att hoppet ska kunna återvända och livet bli värt att glädjas åt igen, större just genom att det är Allis ord som används. Allis känsla – ett slag för sorgen och ett slag för glädjen – de abstrakta allmänna känslorna som dock snart konkretiseras – ett slag för Ann och ett för Sigge – och tillbaka till det abstrakta igen – ett för saknad, ett för längtan.

Gunilla Linn Perssons sekvens är mästerligt uppbyggd och den används också mästerligt här, där den får knyta samman talet i ett känslomässigt klimax präglat av både mörker och ljus, fruktan och hopp – saknad och längtan. Ända till slutet hålls båda känslorna kvar. Det mörka glöms aldrig bort för det ljusa.

 

Förnuft & distans

Men mörker och ljus, fruktan och hopp, sorg och medmänsklighet finns ju också i K.G. Hammars tal. Så vad är det då som gör att det talet inte alls fungerar som Perssons (eller kungens, som också innehåller alla dessa teman)? Varför upplevde vi båda två, och många andra med oss (vi har låtit människor i vår närhet lyssna), talet som kyligt, alltför förnuftsmässigt, distanserat och i vissa avseenden nästan stötande? Vi ska strax se närmare på det, men först några ord om Hammars utgångsläge vid minnestunden.

I motsats till Persson gjorde Hammar uppenbarligen allting rätt efter katastrofen. I media framträdde han vid flera tillfällen, bland annat i en TV-sänd kvällsandakt från St Nicolai kyrka i Simrishamn och i den insamlingsgala som sändes på nyårsdagen. I samtliga fall får han uppskattande respons. TV-krönikören Kerstin Hallert på Aftonbladet berömmer den ”nyinsatta verkligt starka kvällsandakten” med ärkebiskopen: ”Präster som ger järnet är aldrig dålig tv. De stoppar om oss med de vackraste orden i världen” (31/12). Och i SvD skriver Annina Rabe i en kommentar till TV:s sändningar i anslutning till katastrofen: ”Alla har sagt det som finns att säga. Bara vissa ord går fortfarande in, som när ärkebiskop K.G. Hammar medverkade i SVT:s insamlingsprogram på nyårsdagen” (3/1). Hur välkänd och omtyckt Hammar är hos allmänheten är svårt att veta, men vi vågar med säkerhet påstå att få av hans företrädare har figurerat lika mycket i media. Han ses av många konservativa kristna som kontroversiell, men har också hyllats som humanist både bland kristna och sekulariserade. Hans ethos inför minnesstunden borde således vara ganska starkt.

 

Vardagen, döden, sorgen och offret

När Hammar inleder sitt tal vid minnesstunden tar han sin utgångspunkt i vardagen:

Det blir alltid vardag igen. Det är en del av livets självläkning. Kanske är det snart vardag, redan vardag. Men behöver vardag imorgon vara det samma som vardag före annandag jul? Vill vi verkligen att det ska bli som förut?

Inledningen är överraskande och olik Perssons, som började i sorgen, i den konkreta sorgen, i Allis och Sigges sorg (och även kungens som tog avstamp i varför vi hade samlats just denna dag). Hammar börjar istället med konstaterandet: ”Det blir alltid vardag igen. Det är en del av livets självläkning”. Detta är naturligtvis sant och orden rymmer på sitt sätt mycket hopp – såren kommer att läkas. Men ändå reagerar vi i viss mån negativt. Varför blir det så?

Detta är inte helt lätt att besvara, men kanske ligger en förklaring i att det framstår som för trivialt att i just den här situationen tala om vardagen. Det vi som lyssnar känner är sorg, förtvivlan och medkänsla – och vi befinner oss i en högtidlig situation (oavsett om vi sitter i Stadshuset eller framför TV:n), där vi nog också vill visa vår vördnad för alla dem som dog. Detta är en situation långt från vardagen. Men kanske är det, å andra sidan, också så att själva ordet vardag rymmer för mycket av gråhet, enformighet och tristess, vilket gör att de ord, som var avsedda att inge oss hopp istället ger oss en känsla av att ingenting någonsin kommer att bli roligt mer.

Och frågan: ”Vill vi verkligen att det ska bli som förut?” När vi läser talet ser vi möjligen hur den är tänkt – vardagen blir en ny vardag, en vardag utan alla dem som vi förlorat. Den kan inte bli som förut och vi vill inte det heller, för det skulle innebära att vi glömde bort dem som inte finns mer. Men detta uppfattade vi inte när talet hölls. Då uppfattade vi bara frågan: ”Vill vi verkligen att det ska bli som förut?” Och på den frågan svarar vi ja, för vi vill att annandag jul 2004 aldrig alls ska ha funnits.

Resten av talet är elegant strukturerat kring de tre begreppen döden, sorgen och offret i en tredelad, tematisk disposition, en typ som är vanlig i traditionell predikan. De tre begreppen återkommer också i talets avslutning.

Av de tre begreppen behandlas döden först:

Döden har blivit påtaglig, närvarande. Ingen av oss är oberörd. Den kom så hastigt på, så grymt. Och den gällde så många samtidigt. Det dör alltid människor, i vår närhet, i samma stad, i samma by, i samma hus. Men vi berörs sällan. Döden i vår tidigare vardag var påtagligt frånvarande utom för några få, de närmast berörda. Det dör alltid människor i vår värld, varje dag, många, fruktansvärt många alldeles i onödan kan det tyckas. Vår verklighetsuppfattning blir mera sann om vi räknar med döden. När vi blir medvetna om döden, den som hela tiden finns där men som kommer oväntat, överrumplande, orättvist, blir livet mera värdefullt, varje stund, varje ögonblick oskattbart, inte något självklart, mer av gåva, mera att ta vara på, förvalta.

Hammar tar sin utgångspunkt i situationen, men på ett mindre konkret plan än Persson och även kungen. Här talas inte om barn, barnbarn, föräldrar och kära som hos Persson eller som hos kungen om familjen, skolklassen eller syskonskaran. Men ändå, det stämmer säkert med hur majoriteten av oss som lyssnar just då tänker och känner.

Men sedan tar Hammar ytterligare ett steg mot det generella. ”Det dör alltid människor i vår närhet”, säger han, men det är sällan vi berörs. Det dör många runt om i världen ”varje dag, många, fruktansvärt många alldeles i onödan kan det tyckas”. Här reagerar vi och, tror vi, många med oss. Det Hammar säger är otvivelaktigt sant, oomtvistligt och dessutom viktigt, men det vi vill höra just då är nog inte att tsunamioffrens död inte skiljer sig från andras död – även om det är just så. Kanske stöter också den egendomliga formuleringen ”kan det tyckas”, som kraftigt försvagar och nästan trivialiserar påståendet om att fruktansvärt många dör ”alldeles i onödan”.

I passagen som följer tar Hammar upp förhållandet mellan verklighetsuppfattningen och döden – när vi blir medvetna om döden sätter vi större värde på livet. Också detta är förstås både sant och klokt, men i den här situationen låter det märkligt – ligger det då en nytta i alla dessa människors död?

Hammar går vidare i sin tematiska uppläggning och övergår till att behandla sorgen.

Sorgen är närvarande ibland oss. När så många dör på samma gång, och vi får del av många människors berättelser och deras förluster, så tar vi också del av deras sorg. Tårar, också på offentliga platser, är inget ovanligt längre, inte just nu i alla fall. Skrämmer det oss? Eller värmer det oss? Bara den som älskar sörjer. Är det inte det som värmer oss alla, att sorgen visar på så stor kärlek, att den finns där, hela tiden? Kärleken, sårbarheten och sorgen hör samman. Vill vi vara utan den? Är det inte snarare så att vi skulle vilja att sorgen alltid var en del av livet, därför att bara då är kärleken det. Det går inte att leva utan att drabbas av sorg. Men sedan länge har vi burit den enskilt, individuellt. Och som samhälle har vi kunnat gå vidare som om den inte fanns. Men inte just nu. Sorgen visar på kärlekens betydelse. Kan vi tänka oss ett samhälle utan kärlek? Att bli mera varse den kärlek som finns betyder samtidigt att bli mera varse den sorg som finns.

Avsnittet om sorgen inleds på samma sätt som avsnittet om döden – i situationen men på ett ganska generellt plan. Och vi håller med. Visst tar vi del av alla dessa drabbades sorg och visst har vi sett människor gråta på offentliga platser, kanske har vi gråtit själva också. Men sedan blir det svårare – trots de outsägligt vackra och sanna orden: ”Bara den som älskar sörjer.” För Hammar frågar om all denna sorg ”värmer oss”? Det känns som en konstig och nästan stötande fråga? Att sorgen, all denna oerhörda sorg, som inte alls borde ha funnits, att den skulle vara till nytta? Det han säger är förstås rätt – rent logiskt: Sorg visar på kärlek och kärlek vill vi ha. Men nog finns kärleken ändå, också utan denna oerhörda katastrof som dödade så många – barn, ungdomar, föräldrar, vänner, far- och morföräldrar – som, om vi alluderar på Gunilla Linn Perssons ord om Sigges mamma, skulle ha funnits och funnits och funnits. Hammars ord är kloka, sanna och förnuftiga – men det de flesta av oss vi vill ha är tröst, mer känsla. Resonemanget är för abstrakt för att vi ska kunna ta det till oss i ett tal och i synnerhet i ett tal som hålls i den här situationen.

 

Och så slutligen offret:

Offret. När tiden påbjudit själförverkligandet, har ordet offer nästan fallit i glömska, om det nu inte förts till avdelningen för bristande realism, tokig romantik eller världsfrånvänd religion. Men nu har offret, solidaritetens grunddimension, blivit fullt synligt ibland oss. Och vi gläds, vi gläds med varandra. […] Offer hör samman med insikten att ingen lever för sig själv, ingen är sig själv nog. För att vi ska kunna bygga ett samhälle på insikten att vi hör samman, i samhörighet och beroende, så behövs offer, det offer som följer på min insikt att mitt eget självförverkligande inte kan tänkas bort från andras. Och kanske anar vi också att detta samhälle där våra offer behövs, nu är globalt. Kanske vi också kan inse att offer inte är något nödvändigt ont, utan något meningsfullt, livsbejakande, livsnödvändigt, både för mig och andra.

Offret. Hammar har nog rätt i att vi idag inte talar särskilt mycket om offer i den mening han avser, dvs. att på olika sätt uppoffra sig för andra, men däremot har vi som lyssnar en annan betydelse av offer smärtsamt aktuell i våra sinnen – alla offer, dödsoffer, för katastrofen i Asien. Kanske kommer den betydelsen av offer, trots att Hammar definierar ordet som ”solidaritetens grunddimension”, att vara den som tar över när vi lyssnar? I det ljuset blir en fras som ”så behövs offer” förstås stötande. Och även om vi följer honom i tankegångarna så känns det konstigt att höra orden: ”Och vi gläds, vi gläds med varandra.” Åter har han rätt. Det är bra att människor visar solidaritet, men det får inte framstå som om katastrofen i Asien var nyttig. Inte i något avseende, inte då, när vi lyssnar. Kanske kan vi se några positiva konsekvenser senare, men inte just då.

Egendomligt, och avståndstagande, framstår också det lätt raljerande uttalandet om att ordet offer möjligen förts till ”avdelningen för bristande realism, tokig romantik eller världsfrånvänd religion”. Det passar inte här, med retorikens termer är det ett brott mot aptum, det som är lämpligt i situationen.

 

I sin avslutning återkommer Hammar till de tre nyckelbegreppen och till vardagen – där talet tog sin början:

En strimma av hopp. Kanske kan vi ana det. Det är inte detsamma som optimism, att det nog ska ordna sig. Ändå som ett ljust stråk genom våra liv, individuellt och tillsammans, kanske ett namnlöst stråk, kanske ett med många namn. Men ett hopp som grundar sig i att det kanske kan bli en skillnad, med döden och sorgen och offret mera medvetet närvarande, för livets och kärlekens och samhörighetens skull. Vardag behöver inte betyda att allt återgår till det gamla. Vardag kan få ett nytt innehåll för oss.

Som vi ser avslutar Hammar sitt tal på delvis samma sätt som Persson – i hoppet, i tanken att det kanske kan komma något gott för framtiden ur det som hänt. Men precis som i övriga delar av talet är han mer abstrakt, mer förnuftsmässig och mindre känslomässigt intensiv. Hos Hammar finns en strimma av hopp som vi kanske kan ana, medan det hos Persson finns en känsla som ”vuxit sig stark i Sverige under dessa mörka dagar” och ”en fast beslutsamhet att hjälpas åt”. Och när Persson tar hjälp av Allis och Sigge för att visa mot en framtid där saknad och längtan kan finnas sida vid sida, talar Hammar åter om de abstrakta begreppen döden, sorgen och offret och kopplar dem till tre andra abstrakta begrepp livet, kärleken och samhörigheten. Detta gör att den viktiga känsla av både mörker och ljus, både förtvivlan och hopp, som är så tydligt närvarande i Perssons tal, och för övrigt också i kungens, blir betydligt mindre framträdande här. Och intrycket – ja, även i det här avseendet blir det distanserat.

Markant är också att Hammar aldrig talar direkt till de drabbade, såsom Persson – och kungen – gör. Också detta kan vara en delförklaring till det intryck som Hammars tal gjorde på oss.

Sammanfattningsvis kan sägas att där Persson och kungen är konkreta, specifika och känslomässiga i sina tal är Hammar abstrakt, generell och logisk. Detta gjorde att talet enligt vår upplevelse inte fungerade i den situation det var avsett för. Vi ska dock låta det vara osagt om denna upplevelse gällde för alla som lyssnade. Kanske var det just ett sådant tal en del av dem behövde. Det kan också sägas att Hammars tal på ett sätt var ett modigt tal, genom att han vågar antyda att vi måste lyfta blicken och se även alla dem som dör runt om i världen – av undernäring och fattigdom – utan att någon bryr sig. Men just där, vid minnesstunden, orkade vi kanske inte tänka längre än till dem vi var där för att hedra, offren för tsunamikatastrofen. I synnerhet kan detta ha gällt för de personligen drabbade, de anhöriga till offren.

 

Vad hände sedan?

Att kungens tal fick en överdådig respons vet vi redan. Karin Thunberg på SvD beskriver den 11/1 kungens framträdande i Stockholms stadshus på följande sätt:

Det är nu det händer, det som gör denna dag till en extra minnesvärd dag: En man stiger fram till mikrofonen, han är nykammad och påtagligt blek, han tittar på oss med ögon som förstärker det som står nedskrivet på hans papper: Att det känns som om orden tagit slut. Eller som om de aldrig funnits, de ord som skulle kunna formulera vår sorg, saknad, vanmakt och vrede. Tystnad, säger den medelålders mannen med de sorgsna ögonen, känns som det enda rätta språket inför allt detta obegripliga, övermäktiga och oförklarliga.
Och hellre än att hålla tal skulle jag vilja ge värme och ny trygghet till alla som drabbats.

Det är kungen som talar. Men just nu känns han mer som en sörjande medmänniska, en medelålders man som själv en gång var pojken som miste sin pappa. …

Andra mediaröster talar om kungens ”öppenhjärtiga och personliga tal” (Helsingborgs Dagblad 11/1) och man beskriver det som ”gripande i sin innerlighet och nästan barnsligt direkt” (Borås tidning 14/1) och ”varmt och gripande” (SvD 11/1).

Också allmänheten är mycket positiv, något som bland annat märks i tidningarnas insändarspalter. Så framför t.ex. skribenten Lena i Hallands Nyheter (13/1) att kungens tal ”var det finaste och mest meningsfulla som sagts sedan Asienkatastrofen” och hon vill också sända ”en stor kram till kungen för hans tal och ett tack för att han bryr sig.” I SvD (12/1) framför en skribent ett ”djupt känt tack till kungen som inte famlade efter orden utan gav alla sörjande och alla sorgsna tröst och en strimma av hopp att – liksom kungen själv – kunna möta livet med en ny tillförsikt”. Hon menar också att Sverige aldrig har haft ”någon som kunnat tolka och möta vår sorg bättre än vad han gjorde.” Ännu längre i sin hyllning går den skribent som inte bara tycker att det var ”riktigt bra talat av konungen” utan att man dessutom borde ändra grundlagen så att kungen exempelvis kunde få sista ordet vid tillsättandet av statsminister (SvD 12/1).

När det gäller Persson och Hammar är det tystare (och det förefaller, i motsats till när det gällde kungen, inte vara någon som över huvud taget funderar över vem som skrev deras tal).

Hammar får några kommentarer, men inte många, vilket troligen kan förklaras av att hans tal var ganska svårtillgängligt. I ett par tidningar (DN och GP 11/1) refereras delar av hans tal och i ett fall, i SvD den 11/1, får han beröm:

Tröstande påminner han om att ”bara den som älskar sörjer” och att kärlek, sårbarhet och sorg hör samman. Hans röst är stadig, det är inte första gången han står inför vilsna, sorgsna människor. Ärkebiskopen gör sitt jobb och han gör det bra.

Men uppmärksamheten räcker inte. Talet glöms snart bort, sannolikt för att det var för abstrakt, generellt och förnuftsmässigt. Det nådde inte in i människors hjärtan och heller inte i deras minne.

Och så var det Persson då, vars utgångssituation var så besvärlig. Hur gick det för honom? Ja, som konstaterades redan i inledningen av denna artikel, händer ingenting alls. Talet förbigås med tystnad. I flera nyhetsartiklar nämns att tre tal hölls, kungens, ärkebiskopens och statsministerns, och därefter kommenteras kungens rikligt, ärkebiskopens något – men när turen borde komma till statsministerns tal tar artikeln slut (t.ex. Helsingborgs Dagblad 11/1 samt tv4.se 11/1). Ingen kommentar, vare sig negativ eller positiv, någonstans, trots att talet i vårt tycke var ett mycket bra tal som borde ha förtjänat en hel del både uppmärksamhet och beröm. Att det är helt tyst, skulle möjligen kunna tolkas som att talet trots allt ansågs som bra, vilket faktiskt gjorde det svårt att kritisera i en tid då Perssons agerande i övrigt kritiseras hårt. Vad vi kan konstatera är i varje fall att utgångssituationen, det ethos en talare har när han eller hon kliver fram i rampljuset, är mer avgörande för responsen (eller avsaknaden av respons), än det han eller hon faktiskt säger och presterar.

Men kanske hade effekten av Perssons tal blivit en annan om vi hade fått den där efterlängtade ursäkten, den ursäkt som först kom alldeles nyss den 1 december, redan då, i början av januari. Men nu har vi fått den, efter att Katastrofkommissionen lade fram sin svidande kritik, och Persson (enligt en del uttolkare ovilligt) sa:

Jag ber å mina egna vägnar och hela regeringens vägnar om ursäkt för de misstag vi gjorde under dessa dramatiska dagar. En katastrof på andra sidan jordklotet med tiotusentals människor, svenskar, inblandade. Vi begick misstag. Det vet vi.

 

Läs även Erik Winerös Sagokungen i vågornas skugga


Läs mer om RetorikMagasinet 28.


 

Barbro Wallgren Hemlin

Barbro Wallgren Hemlin är universitetslektor i svenska vid Göteborgs universitet

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere