Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Anmeldelser » Folke Leanders estetik & kunskapsteori

Folke Leanders estetik & kunskapsteori

av José Luis Ramírez

Recension

Om Folke Leanders författarskap.

Bibliografiskt

Forfatter: José Luis Ramirez, professor em..

Rhetorica Scandinavica 9 (1999), s 68-70.

Annonce

Recension

Mellan värde och pris föreligger ingen korrespondens. Värdet kan i och för sig vara en av de bestämmande faktorerna i prissättningen, men långt ifrån den enda. På samma sätt förhåller det sig med mänsklig berömmelse. Det är inte alltid de skarpaste tänkarna, de bästa författarna och de skickligaste yrkesmännen som får uppskattning och berömmelse och blir ihågkomna av de efterlevande. Personliga meriter är inte helt betydelselösa, men det som avgör att ett mänskligt verk går till historien och utövar inflytande över andra människor beror i stor utsträckning på tillfälligheternas och slumpens spel. Det handlar om att råka bli upptäckt och förstådd i rätt ögonblick, men det handlar också om att ligga i takt med tidsandan och om hegemoni. Om detta har alla kvinnor och många män en lång erfarenhet.
Å andra sidan, att bli berömd och omskriven, att få en uppsjö av sekundär litteratur om ens verk, är kanske inte lika avundsvärt som det vid första ögonkastet kan tyckas. Ju mera kommenterad och omskriven en författare, framförallt en filosof, blir, desto större är risken för misstolkningar och klyschartade uppfattningar. De mest erkända tänkarna är ofta paradoxalt nog de minst kända. En författare som ännu ej kommenterats och granskats behåller chansen att föra sin egen talan. Om det finns någon som vill lyssna, förstås.

Det finns knappast något samhälle där hegemonin varit så stark och låtit sin skugga falla över så många som det svenska. Några skulle förklara detta med hänvisning till den kända Jantelagen. Men den bristande förmågan att prissätta de egna värdena hänger också samman med den historielöshet som gemene svensk fostrats till under flera decennier av “svensk modell”. Det är samhällskunskap, inte historiekunskap, som legat till grund för flera svenska  generationers fostran. Sverige har också i två hundra år varit ett land i den geografiska och politiska periferin, utanför de stora händelsernas scen. Den svenska skolan förser sin ungdom med skygglappar som får dem att sikta framåt och söka sina förebilder i fjärran utan sidoblickar.
Man bagatelliserar det inhemska och övervärderar det som ligger bortom. Man gör en intellektuell dygd av att försöka se längre än näsan räcker, men själva näsan och de kulturella glasögon som sitter på den, glöms bort.
Filosofins historia är inget ämne inom svensk filosofiutbildningen, helt i genklang med den svenska modellens historielöshet. Därför saknas en svensk filosofihistoria och en svensk filosofihistorieforskning. Man får veta mer om svenska filosofer i den italienska Dizionario dei filosofi utgiven 1971 i Firenze än i alla tillgängliga böcker och facklexikon i Sverige.

Behandlingen av Folke Leander, en av det moderna Sveriges intressantaste filosofer, är ett tydligt exempel på denna speciella svenska värdenihilism. Han är dock långt ifrån ensam om detta öde. Eftersom han aldrig erhöll någon professorsstol och eftersom han inte passade i den filosofiska hegemonin som Uppsalaskolan utövade, är han numera okänd för en vidare svensk allmänhet. Det är tack vare Svante Nordins undersökning av alla turer i svenska professurtillsättningar i ämnet filosofi och även genom Alf Ahlbergs filosofilexikon, som vi får lära känna till hans förekomst bland filosoferna i Sverige. Själv stötte jag på hans namn av ren tillfällighet. Mitt intresse för Collingwood ledde mig till Benedetto Croce och då sökte jag vad som fanns översatt till svenska. I den svenska översättningen av Croces Estetiskt breviarium redogör Alf Nyman i en efterskrift för vilka filosofer som i Sverige forskat om Croces filosofi. Där nämns Leander och hans skrift om Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångpunkter från 1941.
Folke Leander har själv noterat denna bristande känsla för svenskarnas historiska perspektiv på sig själva i sina litterärkritiska analyser: “Vi svenskar ha otvivelaktigt alltför lite kulturdiskussion i samband med våra egna litterära traditioner. I denna inställning skiljer vi oss ofördelaktigt från de stora kulturfolken.”

Leander har också spårat samma livssyn i det som han kallar den romantiska längtans psykologi, en kult av det sköna ögonblicket, som är intimt förbunden med antiintellektualism. “Det enda, som plågar människorna på Strindbergs lycksalighetsö, är minnet av det förgångna och tanken på framtiden, men detta onda botas genom en sorts bär, som kommer dem att glömma det förflutna.” Han citerar Atterbom:
Glöm, vad om forntid du och framtid vet:
det är all ungdoms enkla hemlighet.
Ungdomskulten och föraktet för erfarenheten är det som kännetecknar en lägre romantik (som Leander skiljer från en högre) och som drivs till en deterministisk livsuppfattning. Själv kommer jag att tänka på Erik Axel Karlfeldt:
Jag är ett drivande blad i höstens vida rike
min levnad är en lek vid alla vindars kör.
Om jag stannar på ett berg eller drunknar i         ett dike,
det vet jag ej, det bryr mig ej, det rår jag icke         för.
Leander kände hur han, både i hans kritik av den lägre romantiken och i hans förfäktande av en högre romantik – där individens självförverkligande och Geijers personlighetsprincipen sattes högt Ä, befann sig Ä säger han Ä “på kollisionskurs med det dåvarande Sverige”. Och han fortsätter: “En generation kom till makten, för vilken Bertrand Russells logik var det allena saliggörande. Positivismen i både historieteori och filosofi blev den skandinaviska filosofin. Den har varit vår dominerande ‘gnosticism’ under efterkrigstiden.” Men Leander antog den lågmälda, resignerade attityd som är så ursvensk och som aldrig slutar att förvåna en som, liksom jag, kommer från sydligare breddgrader: “Det bekom mig föga, Ä säger han Ä att jag fann mig avstängd från en framtid vid universiteten. Jag hade redan upptäckt gymnasiearbetets charm.” Leander gjorde en dygd av nödvändigheten och fann sig till freds i sin lektortjänst i Norrköpings läroverk. “Hur underbart: Ä kommenterar han nöjd Ä inget tvång till uppstyltad ‘vetenskaplighet’, man kunde tala mänskligt om mänskliga ting till mottagliga ungdomar.”

Leander blev uppskattad och fick beröm i internationella filosofikretsar. I sitt hemland förblev han okänd. Det som universitetet förlorade vanns av Norrköpings gymnasieungdom: “Folke Leanders insats som gymnasielärare skulle förmodligen inte ha blivit till, om det inte varit för benägenheten inom svenskt universitetsliv att snävt avgränsa och hårt genomdriva vad som anses vara sann vetenskap på något visst akademiskt område”, skriver en av hans gymnasielärjungar, Claes G. Ryn, idag professor i Washington, i en jubileumsskrift från 1980, med vilken hans elever ville hedra hans gärning. Skriften, ur vilken jag hämtat mina tidigare citat, innehåller en ny upplaga av Folke Leanders Nya synpunkter på romantiken under namnet Romantik och moral, med inledning av Ryn och med en efterskrift av den då 70-årige Folke Leander själv. Han dog i augusti året efter, vid 71 års ålder.
Leanders refuge i läroverket var dock inte så idylliskt som det låter. Han erkänner i samma stycke där han beprisar sitt nya liv som lektor att
Min enda oro var, att denna existensform, som jag funnit så tillfredsställande, höll på att undermineras. Men offentliga framträdanden med kritik av den hotande skolförstöringen slutade jag snart med. Jag begrep att man med en utsträckt arm inte kunde stoppa ett framrusande tåg. Efter mig syndafloden, tänkte jag. Kanske hinner jag bli pensionerad, innan det värsta är över oss. Jag isolerade mig med mina elever, mina barns uppfostran och mina filosofiska tankar som enda sysselsättning. Jag förstod att många tyckte att jag borde ‘deltagit i stadens liv’, medverkat i press och föreningsliv, etc. Men vad skulle vara vunnet för det, som låg mig om hjärtat, om jag blivit en lokal ‘kändis’?
Så blev han i alla fall lika maktlös, resignerad och deterministisk som Karlfeldt och den kritiserade lägre romantiken. Inte ens han kunde övervinna sitt svenska kynne, vanan till tyst underkastelse under den etablerade makten.

Nu är det värsta, som Leander fruktade, över oss. Maktens tam-tam ackompanjerar en­tonigt och bestämt ett ‘kunskapslyft’ som förvandlat all bildning till korvstoppning. Man­dom finns och morska män, men ej mod i Sverige än.

Om Folke Leander

Folke Leander, född 1910, var docent i filosofi vid Göteborgs högskola mellan 1938 och 1946 och därefter lektor vid Norrköpings högre allmänna läroverk. Han var lärjunge till den tyske filosofen Ernst Cassirer, som var professor i Göteborg 1935-41. Hans doktorsavhandling 1937 handlade om ett jämförande studium av Ernest Sellière, Irving Babbitt och Paul Elmer More. Bland hans skrifter bör nämnas: Humanism and naturalism (1937), The philosophy of John Dewey (1939), Erfarenhetsbegreppet från estetikens utgångspunkter (1941), John Deweys pedagogik och dess etiska förutsättningar (1942), Lessing als ästhetischer Denker (1942), Några språkteoretiska grundfrågor (1943), Nya synpunkter på romantiken (1944) och den bok från 1950 som här utges i ny upplaga. Leander tjänstgjorde som professor i USA, vid universitetet i Madison, Wisconsin, 1954-55.

José Luis Ramírez

José Luis Ramírez har varit kommunalpolitiker och kulturchef och sedermera ägnat sig åt sam­hällsplanering, som han uppfattar som en form av retorisk aktivitet. José Luis Ramírez är fil.dr i samhällsplanering vid Nordiska institutet för samhällsplanering och docent i regional planering vid Tekniska högskolan i Stockholm. Han arbetar med utvecklingen av ett aristoteliskt retorikbaserat ämnesområde kallat “Humanveten­skap­lig handlings- och planeringsteori”.

Latest posts by José Luis Ramírez (see all)

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere