Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Konferencerapporter » Fredsmäklarens retorik

Fredsmäklarens retorik

av Mats Landqvist

Konferensrapport

Psykologkongressen, Älvsjö, juli 2000.

Bibliografiskt

Mats Landqvist.

Rhetorica Scandinavica 16 (2000), side 71-78.

Annonce

Rapporten

Dagens diplomati har andra förutsättningar än tidigare. Utfallet av ett diplomatiskt samtal, exempelvis, hamnar omedelbart på den globala scenen på ett helt annat sätt än förr. Det är inte bara den tilltalade som får kännedom om ett uttalande, det får även andra regeringar; och genom pressen kan en, historiskt sett, enormt stor allmänhet få inblick i förhandlingsspelet – eller åtminstone dess resultat. På bara några sekunder kan marknaden påverkas åt det ena eller andra hållet.
Nu när tvister ofta handlar mer om individers och gruppers identitet än om ett stycke mark, ekonomiska intressen eller sociala fördelar har diplomatin vänt sig till den moderna psykologin för att få råd och uppslag om hur de ska lära sig hantera konflikter bättre och mer effektivt kunna bidra till en fredligare och miljömässigt hållbarare värld. På Psykologkongressen i Älvsjö-mässan den 23-28 juli 20001 genomfördes en seminarie­serie med temat ’Psykologi och diplomati’. Den bestod av ett par föredrag och dagliga symposier med var sitt tema, där tre till fem forskare lade fram sina forskningsresultat. En medlem ur den svenska diplomatkåren fick också kommentera forskarrönen eller lägga fram egna tankar och synpunkter på temat.

Medling och retorik

Den här konferensen var avgjort angelägen också för retoriker. Är inte förhandlingar en mycket intressant retorisk situation? Och är det inte re­toriskt givande att fundera över hur till exempel en medlare ska agera? Just det senare ska jag särskilt stanna inför i den här rapporten.
Förutsättningen för medlingens retorik är lite speciell. Man har ju minst två mottagargrupper som man vill påverka. Och de är inte alls lika varandra, som de annars kan vara i situationer där en talare framträder. Tvärtom, de är i konflikt med varandra och kan ha helt olika världsbild. Det långsiktiga målet för den retoriska insatsen från talarens sida är att de ska kunna samexistera i tolerans och helst i vänskap med varandra. Medlaren måste då få dem att börja konstruera om sina världsbilder så att de får förutsättningar för att kommunicera fredligt med varandra. Förmodligen bör de också få hjälp att samarbeta med varandra. Allt medan medlaren och de han vänder sig till har världsopinionens och diverse intressegruppers ögon på sig. Det här aktualiserar en rad olika frågor: Finns det en optimal medlare och hur ser han ut? Vilket medlar-ethos kan fungera tillfredsställande i en så komplex situation? Är medlarens egen auktoritet viktig?
Ethosaspekter i medling
Den svenska diplomaten Jan Eliasson ställde sig till exempel frågan om medlarens nationella förankring. När fungerar det bäst med en med­lare från något litet neutralt land och när passar det bättre med en medlare från ett mäktigt land – och kanske dessutom med en stor personlig makt, till exempel en amerikansk president? Frågan utvecklades i en diskussion om förhand­lares kulturella hemvist. Traditionellt har man menat att den neutrala medlaren är att föredra. Men en medlare som är tydlig i sin kulturella och etniska hemvist vinner kanske i trovärdighet? Sannolikt vill parterna hålla sig väl med medlaren, och det blir lättast om de kan identifiera sig med denne. Och då bör medlaren inte befinna sig på alltför långt kulturellt avstånd. Om de två grupperna är heterogena i makthänseende kan det faktiskt ha sin poäng om medlaren tillhör den svagare gruppen kulturellt/etniskt. En neutral medlare kan lätt utsättas för misstankar om att vara lierad med den mäktigare parten.
Medlarens ethos rymmer även en etisk dimension, till exempel upplevelsen att en rättegång eller annan förhandling är etiskt korrekt. Det är skillnad på rättvisa i sak och så kallad procedural justice, menade Tom Tylor från New York University. Efter en tvist kan man få upp­rättelse i sak – det vill säga pengar, mark, vårdnad om ett barn eller vad nu tvisten gäller – men man kan också uppleva att processen har letts mer eller mindre väl av domstolen. De inblandade kan uppleva sig ha blivit rättvist behandlade rent processmässigt, oavsett om de vunnit eller förlorat. Tylor har gång på gång funnit att denna känsla av att domstolen gjort ett bra jobb, engagerat sig, uppträtt korrekt eller artigt, varit ett mycket starkt incitament till att människor accepterar beslut – till och med sådana som innebär en ren motgång för dem.. Processrätt­visa har även visat sig fungera brottsförebyggande/bekämpande: män som ertappats som hustrumisshandlare och som blivit korrekt och artigt bemötta av polis och domstol har en mycket lägre risk för återfall än andra.
Vad kan då bidra till en känsla av procedurell rätt­visa? Jo, 1) ett neutralt, objektivt besluts­fattande, 2) en respektfull, värdig behandling av samtliga inblandade, 3) ett handlande som ger motparten en upplevelse av att vara delaktig i det som försiggår, 4) en förmåga att skapa förtroende, det vill säga att få människor att känna att myndigheten verkligen bryr sig om dem, att myndigheten har en positiv auktoritet.

Konflikt och försoning

Konflikter handlar mycket om identitet och kulturell hemvist, men de känslor som allt detta förorsakar är nog ändå intressantare i medlar­situationens retorik. Pathos-aspekter som upp­levelser av att vara utsatt, orättvist behandlad och känslan av att gå ur en konfrontation som för­lorare eller vinnare är sådant som också intresserar psykologer mycket. Viktiga frågor om medlarens retorik kan då vara om man ska tiga om känslorna eller anspela på dem, och hur man kan hantera de starka känslor som är i omlopp? Jan Eliasson efterlyste forskning om hur man uppnår en ’balanserad kompromiss’, en så kallad ’win-win’-uppgörelse där man är noga med att båda sidor känner sig som vinnare, vilket är den typ av fredsuppgörelse som visat sig mest bestående.
Ett symposium om ’social justice’ hade just med pathos att göra. Gerold Mikula från universitetet i Graz i Österrike talade om social rättvisa som en nyckel i många konflikter och konfliktlösningar. Upplevelsen av att tillhöra en grupp som lider social orättvisa är ofta det som utlöser konflikt – i synnerhet om man också kan identifiera någon annan grupp som ansvarig för orätt­visan.
En som fördjupat sig i sådana känslor är Ervin Staub, University of Massachusetts, som forskat och skrivit om roten till ondska, massvåld och folkmord. Han menar att våld av den här ordningen mycket ofta är uttryck för de själsliga sår som kvarstår från övergrepp under tidigare grupp­våldssituationer (kanske under ett krig där föräldrar eller farföräldrar farit illa). Särskilt gruppens ledare har ofta djupa ärr av det här slaget. Dess­utom brukar en tydlig fiende (syndabock) som anses vara ansvarig för svårigheterna finnas med i bilden.
För att bryta mönstret bör man arbeta med de pathosproblem som ligger bakom våldet, som offeridentitet och själslig smärta. Det är särskilt viktigt när det handlar om ledarfigurer och elitgrupper, som bör behandlas i första hand. Kulturellt reformarbete, till exempel en ökad demokratisering, kan också lindra och förebygga känslor av otrygghet och utsatthet.
Arbete av den här typen pågår för närvarande i det svårt drabbade landet Rwanda, och det ska bli intressant att se utvärderingar från detta läng­re fram.
En annan studie handlar om hur man leder arbetet med försoning i Sydafrika. Shahnaz Suffla från University of Western Cape i Sydafrika har visat att det krävs en hel del organisationsarbete för att man ska lyckas. Fyra basförutsättningar för ett lyckat arbete är att man

  •  ser till att förhandlingar kan ske mellan olika grupper,
  •  ger utrymme för katharsis och andra känslouttryck,
  • garanterar förtryckta grupper att frihet och bot ska komma dem till del och, å andra sidan, tar människors oro på allvar om att de förtryckta kan komma att ta hämnd och
  •  ger stöd åt samhälleliga instanser som arbetar med försoning.

Psykologer har också intresserat sig för emo­tioner i samband med miljöfrågor. Hans Spada från Freiburg i Tyskland berättade om mediernas vanliga sätt att rapportera om miljörisker och miljöolyckor. Typiskt är att rapporterna är kortfattade och upprörda. Händelser redovisas utan vidare sammanhang. Orsaksresonemangen är ytliga och förenklade, och diskussionen om ansvar är starkt polariserad. Läsarens reak­tion blir oftast negativ – formar känslor som ilska och hjälplöshet. Men varken sorg eller ilska har visat sig leda till att få människor att handla. Att hitta alternativa sätt att utforma medierapporteringen är inte det lättaste, eftersom en seriös opinionsbildning knappast är det främsta incitamentet för medierna att rapportera om miljökatastrofer.
Politisk marknadsföring och mediernas roll när det gäller just miljön är ganska vansklig, ansåg Andrzej Falkowski från Catholic University of Lublin i Polen. Han menar att om man målar upp en negativ framtidsbild uppfattas det lika negativt hos mottagaren som en bestraffning, ­vilket leder till så kallad negativ förstärkning, det vill säga ett undvikande av hela situationen. Detta liknar processen som kan uppstå när samhället genomför oönskade förändringar för medborgarna, till exempel inför nya skatter. Det uppfattas som ett hot mot den individuella fri­heten och känslor som ilska uppstår, vilket kan leda till konflikter.
Falkowski jämför med om man istället uppmålar en positiv framtidsbild. Det skulle uppmuntra till ansvarstagande och ge individen en känsla av frivillighet.

Doxa, tradition och tolerans

Starka känslor kan vara nog så svåra för en medlare att hantera, men de fördomar och stereo­typa uppfattningar som ligger bakom känslorna kräver kanske en långsiktigare insats av den som vill skapa fred. Även när en akut konflikt är över kan fördomarna grupper emellan ligga till grund för nya uppblossande stridigheter. Det här om­rådet verkar intressera psykologer och retoriker i lika hög grad.2 Psykologer har identifierat vilka fördomarna och deras grogrund är samt deras funktion i konflikter, medan retoriker mer funderar över hur man hanterar dem.
Ett symposium handlade om interkulturella konflikter. Där talade Harry Triandis från University of Illinois, som menade att några få enkla faktorer kan förklara kulturella skillnader när det gäller tolerans mot andra grupper – tolerans i betydelsen sätt att förhålla sig till sin egen och andras doxa. Till doxa kan höra olika sätt att förstå och förklara sociala förlopp, och ett av dem betingar för tolerans i långt högre grad. Benägenheten att se en händelse i ljuset av den situation där den inträffade eller som direkt följd av den individ som orsakade den är ett exempel på intressanta sociala förlopp, det vill säga om man ser orsaken till händelser som något som ligger utanför eller inuti en person. Om man ser orsaken utanför individer och personer är man del av en kollektiv kultur och har lättare att bilda en gruppidentitet med den egna gruppen. Om man ser personer som orsaker till händelser tillhör man däremot en individualistisk kultur. De här två kulturellt betingade attribuerings­mönstren lever ofta sida vid sida. Enligt Triandis återfinns den individualistiska kulturen hos de högre socialgrupperna i ett land, liksom hos de personer som exponerats för andra kulturer eller som tagit del av massmedia eller annan information om omvärlden.
Det finns många försök till beskrivning av skilda kulturers typiska karaktärsdrag. Shalom Schwartz från Hebrew University of Jerusalem i Israel, har utarbetat en modell av dimensioner som beskriver kulturella förhållningssätt. Dessa ligger i sin tur till grund för de doxa kulturen delar. De tre dimensionerna är
1.    socialt ansvarstagande: i jämlika kulturer utgår man från att alla medborgare delar moralsyn och att de är likvärdigt lämpliga att ta ansvar, medan de hierarkiska kulturerna för­delar ansvaret och makten ojämnt.
2.    mänsklighetens villkor: harmoniska kulturer anser att människans roll är att passa in så gott hon kan och att acceptera villkoren, medan människor i kontroll-kulturer måste styra, för­ändra och behärska världen.
3.    förhållandet individ-grupp: i de auto­noma kulturerna förväntas individer uttrycka sina unika idéer eller uttrycka sina känslor, medan individen i kollektiva kulturer förväntas identifiera sig med den grupp hon tillhör och avstå från att uttrycka sig själv.
I omfattande studier som bygger på enkätsvar från människor från hela världen, har världens länder grupperat sig på ett (inte helt oväntat) tydligt sätt: västeuropeiska länder ligger högt i jämlikhet och autonomi vad gäller idéer, och vissa ligger också högt i harmoni (Italien). Engelsktalande länder är inte lika jämlika och ligger istället högre på autonomi vad gäller känslor. De slaviska länderna är typiskt harmoniska och går mot kollektivitet, vilket gör dem accepterande. Detta är förklaringen, enligt Schwartz, till att de slaviska länderna är så anonyma och har så svårt att resa sig ur sitt förtryck. Typiska hierarkiska länder är Kina och de subsahariska afrikanska länderna. Japaner ligger högt i kontroll och östasiater ligger högst i kollektivism.
Schwartz poäng är att man ska kunna förutsäga problem respektive framgång vid interkulturell kommunikation. Han tycks mena att om två kulturer ligger nära varandra i beskrivningsdimensionerna delar de också doxa i högre grad, vilket är ett gynnsamt utgångsläge i en för­handling. Svåra interkulturella konflikter skulle alltså lättare uppstå mellan mycket olika kul­turer, som också skulle ha svårt att gå in i fruktbara förhandlingar med varandra. De doxa som vi i väst gärna ser som universella, till exempel de mänskliga rättigheterna, har olika kulturer tolkat, betonat och efterlevt mycket olika.

Två (re)konstruktionsstrategier

När nu gruppers bilder av varandra och av den övriga verkligheten visar sig så viktiga uppstår ett behov av att kunna förändra eller modifiera doxa så att konflikter inte uppstår så lätt.
Socialpsykologin rekommenderar två botemedel mot konflikter mellan grupper: kontakt och social omkategorisering, som handlar om att göra det svårare för människor att (för-)döma andra.
En invändning mot tanken om ökad kontakt är att bosniska muslimer och serber var gifta med varandra i före detta Jugoslavien, de bodde grannar och hade hur mycket kontakt som helst, men de mördade ändå varandra. En potentiell lösning presenterades av Thomas Pettigrew från University of California, som talade om att ­minska konflikter med hjälp av kontakt mellan grupperna. Han menar dock att kontakt bara minskar konflikten under vissa gynnsamma förhållanden:

  • Grupperna bör ha samma lagliga rättigheter till arbete, bostad, medborgarskap etc.
  • Grupperna bör ha ett gemensamt mål.
  • Det måste finnas någon potential för vänskap.
  • Människors egna erfarenheter efter kontakten ska kunna motsäga fördomsfulla stereotypa uppfattningar.
  • Kontakten bör kunna följa vissa normer, det vill säga det finns något slags reglerande auktoritet.

Pettigrew har också undersökt kontaktens verkan på fredsskapandet utifrån metaanalytiska perspektiv. Kontakt var en betydelsefull faktor i många gruppkonflikters lösning, men inte den enda, och kontakten var olika verkningsfull i ­olika sammanhang. I mötet mellan homosexuella och heterosexuella i det amerikanska sam­hället var kontakt mellan grupperna en mycket gynnsam faktor vid konfliktlösningen, men inte i mötet mellan mentalt utvecklingsstörda och andra. Pettigrew bemötte också Bosnien-invändningen med att muslimer, kroater och serber påverkades till att hata varandra av den serbiska militärens massiva propagandainsatser. Han berömde istället den forne presidenten Titos socialpsykologiska insikt. Tito tycks ha arbetat med just de fem gynnsamma förutsättningarna för kontakt mellan grupper. Han lyckades ju de facto hålla fred mellan grupperna under många år. Sammanfattningsvis kan man säga att kontakt mellan grupper i konflikt oftast är att rekommendera. Hur sedan medlaren ska bära sig åt för att föra samman hund och katt är en annan sak.
Den andra metoden för konfliktlösning mellan två grupper, omkategorisering, förespråkades av Samuel Gaertner från University of Dela­ware. Den vanligaste och den främsta om­kategoriseringsmetoden är att man försöker ­skapa alternativa gränsdragningar mellan grupper, till exempel genom att omdefiniera båda grupperna till en överordnad kategori (till exempel serb, kroat och muslim blir jugoslav). Från ’vi’ och ’de’ skapar man då ett överordnat ’vi’ som inkluderar båda grupperna.

Att skapa tillit

Om man nu klarar att förändra vissa ofördelaktiga doxa och därmed skapa ett mer vänskapligt klimat mellan två kontrahenter är nästa steg att säkra förtroendet grupperna emellan. Pistis, ett förtroendefullt förhållande mellan talare och publik, betonas starkt inom retoriken eftersom det är en av förutsättningarna för att en situation ska kunna fungera persuasivt. Att skapa ett förtroendefullt förhållande mellan tidigare fiender är också en huvuduppgift för medlare och fredsmäklare. Psykologer har mest koncentrerat sig på hur förtroende kan skapas mellan tidigare fiender.
Sherifs experiment från 60-talet kan tjäna som bakgrund: en grupp 12-åriga pojkar skickas iväg på sommarläger. De delas slumpvis in i två grupper – Örnar och Ormar – som under en veckas tid får tävla mot varandra i olika sporter och tävlingar. De observeras hela tiden av ledarna, som låter pojkarna hållas så mycket som möjligt. Redan efter gruppindelningen sker en för­ändring i attityd mot medlemmar i den egna respektive den andra gruppen. Attityden hårdnar efter hand, och snart slungas hånfullheter och glåpord grupperna emellan under tävlingarna. Efter en vecka är det krig. Spontana slagsmål uppstår varhelst pojkarna råkar stöta på varandra. Nu börjar det egentliga experimentet (som alltså går ut på att skapa fred). Ledarna ­provar olika strategier att föra samman pojkarna igen. En strategi som visar sig fungera är att ­skapa situationer som bara kan lösas om pojkarna måste samarbeta för att nå ett mål. I början paras en örn och en orm ihop för att till­sammans göra något, och så småningom kan större blandade grupper åstadkomma resultat tillsammans. Efter en dryg vecka är pojkarna sams igen och när de åker hem har alla ‘glömt’ att de hatat ormarna respektive örnarna över allt annat.
Begreppen förtroende och samarbete har undersökts av Toshio Yamagishi från Hokkaido-universitetet i Japan. Han har visat att man måste våga ta sociala risker för att utveckla social intelligens, det vill säga förtroende är en förutsättning för människokännedom. Det betyder att man blir en bättre personbedömare om man vågar ta risker och att en person som är för försiktig kan ha svårt att bedöma andra. Människor som lätt fattar förtroende för andra är alltså inte naiva och godtrogna, som en folklig uppfattning kanske ger vid handen. Den retoriska slutsatsen för en medlare blir då att han är chanslös om inte publiken är beredd att ’ta en social risk’ med honom.
Mer experimentella studier om gruppers beslutsfattande har visat hur pistis uppstår (eller uteblir). Robyn Dawes från Carnegie Mellon University har låtit studenter välja att samarbeta eller inte samarbeta i någon uppgift i en gruppsituation som han har varierat på olika sätt. Det visade sig att det är oerhört lätt att skapa en ’grupp­känsla’ till exempel bara genom att låta vissa sitta på röda stolar och andra på blå eller låta vissa bära skolans emblem på sin t-shirt. Gruppen skapar snart ett ’vi’ och ett ’de’, och deltagarna samarbetar naturligtvis helst med andra ur samma grupp. Dawes förklarar detta med att när det ­finns en vi-känsla litar man på att motparten kommer att svara positivt på en samarbetsinvit, medan man är osäker på om en medlem ur de-gruppen kommer att göra det. Därför tenderar man till att misstro och inte vilja samarbeta med ’de andra’.

Viktigt att förstå situationen

Nu räcker det inte med att veta vad som skapar fördomar och konflikter och hur man skapar förtroende och mildrar känslor, medlaren måste också veta hur man bör organisera det enskilda medlingsfallet. Retorikens ordningsskapande pelare, intellectio, erbjuder ett sätt att skapa sig en tydlig bild av de grundläggande frågorna vad, för vem och varför (och när) något ska göras i en retorisk situation.
Peter Wallensteen från Uppsala universitet anknöt till Dag Hammarskiölds diplomatiska ­talang. Han menar att Hammarskiöld var som allra skickligast när det gällde att fånga FN-delegaternas intresse och få upp ett de ärenden han ville på dagordningen – en svår diplomatisk utmaning, enligt Wallensteen. Hemligheten bakom Hammarskiölds förmåga är fortfarande delvis outforskad, men man vet att han var oöverträffad under sin tid på att hitta gemensamma intressen (ibland triviala som litteratursmak eller fritidsintressen) med de statsmän och delegater han kom i kontakt med. Förmodligen var även hans anspråkslösa och enkla livsstil en bidragande faktor till att han framstod som så sympatisk för personer från världens alla hörn. Alla verkade kunna identifiera sig med Dag Hammarskiöld på något plan. Vad man gärna skulle vilja veta är i vilken utsträckning han medvetet använde sin personlighet för att skapa ett yrkes­ethos.
En knepig organisatorisk fråga är hur man arbetar med en kulturell gemenskap i sin helhet. Pearson Díestree, George Mason University, har utarbetat en ram för hur ett sådant arbete kan utformas. Hon menar att det måste ske på flera nivåer parallellt, med fler mottagargrupper som ska behandlas olika. Om man ska kunna förändra de befintliga strukturerna bör man förhandla med ett toppskikt, mellanskikt och med gräs­rötter samtidigt: Med toppskiktet kan politiska förhandlingar på hög nivå föras, till exempel om eldupphör. Förhandlaren bör vara en väl synlig, enskild medlarperson. Med mellanskikt menas kyrkliga ledare, kommunalpolitiker, journalister, företagsledare etc. Personer från detta skikt är viktiga eftersom de har stort in­flytande över ’vanligt’ folks liv, samtidigt som de har många kontakter med samhällets övre skikt. Personer ur mellanskiktet bör tränas i konflikt- och problemlösning i till exempel kurser eller seminarier. Fredskommissioner bör bildas, och de ska ledas av lämpliga personer ur mellanskiktet. Kommissionerna kan sedan påverka och hjälpa människorna på gräsrotsnivå med att bilda lokala fredskommissioner och -föreningar. På gräs­rotsnivå ligger dock betoningen på det psyko­sociala arbetet med att försöka minska fördomar och andra våldspredicerande faktorer. Díestree menar att arbetet i de lokala föreningarna är något som bör utvecklas och utvärderas noga, eftersom mycket tyder på att det lokala freds- och förändrings­arbetet är avgörande för ett gott resultat.

Mot en interkulturell retorik

När vi nu har studerat den retoriska medlar­processen kan vi dra en och annan slutsats. Psykologernas intresse är riktat mot att skapa för­ståelse för vad som ligger bakom problemen och vad man måste ägna arbete åt för att lösa dem. Retoriker är intresserade av samma saker, men mer ur ett kommunikativt perspektiv, det vill säga hur man konkret förbereder sig, formulerar sig, väljer stil och upplägg för att lyckas föra ut budskapet och påverka. Något som både psykologer och retoriker kan behöva utveckla är insikter om den kulturella kontextens betydelse. Vad i personlighet, social förmåga och kommunika­tionsmönster kommer från arv och uppväxt och skulle kunna betraktas som universellt, och vad har sitt ursprung i den kulturella bakgrunden? Vissa psykologer har börjat studera psykologiska faktorer ur ett kulturperspektiv, men för retorikers del återstår ännu att systematiskt undersöka olika kulturers retoriska vanor och syn på retorik.

Kwok Leung från Chinese University of Hong­kong har undersökt skillnader i förhandlingsbeteende mellan olika kulturer. Ett exempel på skillnader mellan amerikaner och kineser, som Leung särskilt har studerat, handlar om med­larens roll. Kineser kräver att medlaren ska ha hög status i världssamfundet, ska vara verbalt aktiv i förhandlingarna och tydligt uttrycka  sin kärlek till sanning och rättvisa. Amerikaner är inte så noga med medlarens status och vill att disputanderna själva ska stå för argumenta­tionen, medlaren ska mest lyssna. De förbehåller sig också rätten att ifrågasätta medlaren, som de ser som en person som alla andra.
Kulturella skillnader vad gäller normer är viktiga att notera. Det mesta i själva förhandlingsförloppet tolkas olika i olika kulturer, allt från de olika faserna i en förhandling till enskilda tak­tiska drag. Hur och när man ger ett öppningsbud, och hur lång tid det tar för en part att svara på en motparts förslag ser olika ut. Det finns ­också skill­nader i hur en lösning av konflikter bäst ska nås: till exempel vilken blandning av konfronta­tion och kompromiss som man föredrar. Vidare finns skillnader i hur direkt och rakt på sak man kan vara när man ska uttrycka sina behov och krav, liksom hur mycket man ska vara orienterad mot parternas relation med varandra eller mot förhandlingens sakfrågor. Vidare är överenskommelser helt normerande och föreskrivande i vissa grupper, medan andra har en mer lättsinnig attityd. Ett avtal får alltså olika betydelse i olika grupper.
Enligt Leung får man också räkna med att grupper har olika motivation att förhandla. Hur stor betydelse kulturen tillmäter rättvisa i sak eller hur stor förhandlingsmån man tillåter kan vara avgörande för behovet av förhandling. Maktfördelningen är viktig: man ska till exempel vara medveten om att den som befinner sig i underläge kan ha en benägenhet att komma med orimliga och orättvisa krav. Förhandlingens mål och eventuella vinst behöver heller inte ha samma betydelse för alla. Den interkulturella ångestnivån är här viktig – ju hetare konflikt mellan två kulturer, desto svårare är det att starta förhandlingar.
Leung menar att kognitiva faktorers betydelse inte nog kan understrykas eftersom de påverkar förmågan att skilja på sakfrågor och person. De har med förgivettaganden och stereotypier inom kulturen att göra, liksom skillnader i attribuering (vad man tillskriver orsaken till en händelse). En av de  svåraste omständigheterna i en interkulturell konflikt är dispytens varaktighet. Om den pågått mycket länge har de inblandade en cementerad aggressiv och stridslysten bild av varandra. En början kan ju vara att ta fasta på psykologiska rön om grupper, identitet och konflikter – särskilt i kombination med de insikter som retoriken kan bidra med, kanske i ett interkulturellt handlingsprogram. De strategier som redovisats i den här rapporten kan nog vara till stor hjälp. Men hur de kan omsättas i handling åter­står ännu att se.

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere