Start » Svensk retorik » Svenska talarstolen » Goebbels slutgiltiga lösning

Goebbels slutgiltiga lösning

av Hanne Roer

Hanne Roer

Goebbels slutgiltiga lösning

Talarstolen: Joseph Goebbels ”Wollt ihr den totalen Krieg?” är ett av världs­historiens mest förfärande tal. Det är engagerande, väldisponerat och iscensatt av en av de mest talangfulla propagandisterna genom tiderna. Och den representerar en så cynisk och sjuk människosyn att man får svårt att andas även i dag.
Propagandaminister Joseph Goebbels höll den 18 februari 1943 ett två timmar långt tal i Berliner Sportpalast framför en stor och noggrant utvald publik bestående av partimedlemmar, lojala berlinbor och heroiska krigsinvalider. De många åhörarna hade instruerats att skrika ”Heil Hitler!” och ”Juden raus!” och tillställningen iscensattes så att inte bara de som befann sig i lokalen utan även de som, med några timmars fördröjning, hörde Goebbels tal i radion skulle övertygas om att Tredje Riket var starkare än någonsin. Fördröjningen av radiosändningen var planerad så att Goebbels och hans folk hade möjlighet att lägga in än fler ovationer och tillrop.
Dessutom filmades talet och utdrag visades i biografernas ”Wochenschau”. Baneret med ”Totaler Krieg – kürzester Krieg” (Totalkrig – kortaste kriget) satte visuellt streck under Goebbels poäng, även för dem som inte var där.

Tonar ner förlusten för att höja moralen

Om de trängda och slitna soldaterna vid fronten eller de skeptiska nazisterna i partitoppen lät sig övertygas om Tysklands styrka vet vi inte. Goebbels tredje målgrupp – med tillgång till bättre information – det vill säga allierade och speciellt engelska motståndare, som han med kraft utmanar i slutet i talets klimax, hade all anledning att vara tveksamma inför Goebbels påstående. Tyskland hade lidit en katastrofal förlust vid Stalingrad i januari 1943. Efter månader av belägring av staden och ofantliga dödsoffer fick tyskarna slutligen kapitulera den 2 februari.
Goebbels själv visste – det framgår av hans dagböcker – att Tyskland nära nog hade förlorat sitt tvåfrontskrig, men talet i Sportpalast var ingen apologi, ursäkt eller förklaring. Hitler hade över­låtit åt Goebbels att hålla ett kort tal direkt efter förlusten, där Goebbels tonade ner verklighetens bittra realiteter och ersatte dem med luddiga deklarationer. Goebbels förmådde Hitler att ge upp kravet på en veckas landssorg för att han inte ville sänka kampviljan hos folket.
Det stora talet i Sportpalast hade förberetts under ett par veckors tid och hade som mål att mörka förlustens omfång och uppmana tyskarna att fortsätta kämpa. Goebbels nämner inte direkt Stalingrad utan talar i mytologiska termer om ”svagheter och styrkor”, ”svåra tider i öst”, ”den fulla sanningen” och ”hotet från slätten”:
Stäppens anstormning mot vår ärevördiga kontinent har utbrutit med en kraft som överskuggar alla mänskliga och historiska motsvarigheter. Den tyska krigsmakten bildar med sina bundsförvanter den enda tänkbara skyddsmuren mot den.

Bakom alla fiender står samma skurk

Här, tidigt i talet, skissar Goebbels fram den skarpa uppdelningen mellan det slaviska och – ska det snart visa sig – judiska, degenererade Östeuropa och det upphöjda Väst med den ariska rasen som ska rädda den europeiska civilisationen. England och övriga allierade har svikit denna ädla uppgift, och även här är det judarna som är skyldiga och de är de egentliga skurkarna:

Bolsjevismens mål är judarnas världsrevolution! De vill leda riket och Europa i kaos för att upprätta sitt internationella, som bolsjevism förklädda, kapitalistiska tyranni på den uppståndna hopplöshet och förtvivlan hos folken [burop och andra tillrop från salen].

Detta är Goebbels dogm nummer ett: Judarna är den onda kraften som står bakom alla Tysklands fiender. Både kommunisterna i Sovjet och kapitalisterna i väst. De är det allt överskuggande hotet, ett hungersnödens spöke (som Goebbels säger i talet) – ja, de är den djävulska komponenten:
Här visar sig den internationella judendomen som sönderdelningens djävuliska instrument som känner en cynisk tillfredsställelse genom att försätta världen i djupaste kaos och därmed orsaka undergången för tusenåriga kulturer som de aldrig haft en inre del av.

Tyskarna ska erbjuda slutgiltiga lösningen även om kriget är hopplöst

Goebbels är så fräck att man knappt kan andas: Judarna frånskrivs all rätt till västlig kultur. Goebbels ignorerar helt sonika att den judisk-kristna traditionen är grunden för europeisk kultur; nazisterna hävdade generellt att ”det ariska folket” (en ren konstruktion) uppstod i en ännu äldre urtid och därmed var höjd över alla andra kulturer.
Goebbels nonchalerar historisk korrekthet, han förenklar, förvränger och ljuger. Alla tänkbara normer för redlighet åsidosätts och i stället uppstår en mytisk berättelse om den ariska rasens upphöjda mission för att utrota den inneboende ondskan.
Dessa motsatser spelas ut med variationer genom det långa talet, men ingenstans förekommer någon egentlig argumentation. Det är påståenden utan belägg, associerande upprepningar som förbinder de många postulaten om judarnas skuld och ett bildspråk som tecknar en bild av publiken som hjälplösa barn, en passiv massa som av Führern ska ledas på den rätta vägen.
Talet delar sig i två delar, där den första hälften om cirka 12 sidor kretsar kring judarna som en sjukdom som smittar ner den perfekta ordningen, det vill säga den ideala ariska hierarkin med Führern i toppen. I talets sista hälft går Goebbels in på kriget och det han anser vara det enda som kan avstyra hotet mot det rena tyska riket: det totala kriget. Begreppet går tillbaka till 1800-talet, men får en särskilt morbid karaktär hos Goebbels som slutligen i de 10 frågor till publiken (se talet) i realiteten ber tyskarna offra sig själva i ett krig som i praktiken redan är förlorat.

”Goebbels perverterade mässa”

Goebbels agerar till slut som en präst som i en parodi på gudstjänsten leder menigheten fram till en extatisk edsplikt, en trosbekännelse till nazismen, Führern och kriget. Där katolicismen, precis som de andra världsreligionerna, har både moral och etik i direkt anknytning till trosbekännelsen, där talar Goebbels för motsatsen: en cynisk våldsanvändning utan respekt för den enskildes liv, där Gud har ersatts av Führern.
Goebbels beundrade den katolska kyrkans förmåga att mobilisera folks mest passionerade känslor till fördel för en gemensam sak (jo, det var katolska kyrkan som – med missionen som mål – grundlade kongregationen för folkens evangelisering, institutionen för trons utbredande: ’Propaganda fide’, i 1622). Ordet ”fanatisk” används flertalet gånger i talet där folk uppmanas att följa Führerns påbud i blind fanatism.
Talet mynnar ut i de tio ökända frågorna till publiken som berusad av stunden ger sitt bifall. De första fem utmanar engelsmännen genom att uppmana tyska folket att förneka engelsmännens tro på att tyskarna har gett upp kriget. De sista fem frågorna utmanar publiken att ge det största offret, både vid fronten och i hemmet i Tyskland. Och faktum är att Goebbels förmår publiken att under jubel lova det ultimativa offret: den renande döden i kriget.
Goebbels rundar av i en avslutning som först är lågmäld jämförd med de tio frågorna – som ropades ut med den höga, lite grand knäckande diktatorsrösten som vi även känner igen från Mussolini och Hitler. Men så återvänder upphetsningen i ett sista klimax: ”Nun Volk, steh’ auf – und Sturm, brich los!” [Res er, folk, och låt stormen bryta ut].
I ordet ”Volk” samlas det viktigaste i Goebbels propaganda, den ström av manipulerande tal och skrifter som under 12 år (?) hade forsat från hans propagandaministerium vid Friedrichstraße i Berlin. ”Folket” är det upphöjda, mytiska väsen vars enhet enbart kan säkras om den särande kraften – inkarnerat av judarna – rensas ut en gång för alla.

Goebbels gör alla tyskar till syndabockar

Goebbels ljög för publiken om krigets tillstånd, då han troligen var övertygad om att tyskarna förtjänade att dö eftersom de inte hade levt upp till det ariska folkets mission och därmed hade gjort Führern besviken.
Judarna var uppenbart nazisternas syndabock, den utdrivningsfigur som skulle göra tyskarna till ”ein Stück Volk”. Nazismen grundades på führerkulten och syndabockstanken som Hitler hade framställt redan i Mein Kampf från 1925/26. Även om boken sålde i miljontals exemplar i Tyskland under 1930-talet togs den knappt på allvar i västvärlden förrän det var för sent. Kenneth Burke var med sin artikel ”The Rhetoric of Hitler’s Battle” från 1939 en av få som höjde ett varningens finger. Han genomskådade den pseudoreligiösa mytologin och de sociala urmekanismer som för Burke består i längtan mot en fulländad hierarki som endast kan uppnås genom utdrivning av de onda elementen (som bocken skickas ut i öknen i 3:e Mosebok). ”Die Endlösung”, den fullkomliga utrotningen av judarna, som beslutades 1941, var nazisternas försök att uppnå den ultimativa enheten, en ren identifikation utan splittrande element.
Men syndabocksdogmen tog ny skruv mot slutet av kriget hos Goebbels och Hitler som i erkännandet av nederlaget tyckte sig se en logik i att tyskarna skulle offra sig själva. De hade misslyckats rensa riket från judarna och övervinna fienden – alltså förtjänade de att offras på krigets totalutplånande altare. Goebbels propagandamaskin hade i åratal indoktrinerat tyskarna till den grad att de var tvungna att svara Ja till detta sista bud där syndabockspilen plötsligt vände sig mot dem själva.

Hanne Roer är lektor i retorik vid Köpenhamns ­universitet.


utdrag ur

Joseph Goebbels ”Wollt ihr den totalen Krieg?”

Talet hölls den 18 februari 1943 i Berliner Sportpalast

Engelsmännen påstår att det tyska folket har förlorat tron på segern. Jag frågar er: Tror ni tillsammans med Führern och oss på det tyska folkets slutgiltiga och totala seger? Jag frågar er: Har ni hängivit er åt att följa Führern genom eld och vatten i kampen för segern och även åt att ta på er de tyngsta av bördor? [stormande ovationer, Sieg Heil-rop, etc]

För det andra: Engelsmännen hävdar att det tyska folket är trötta på kampen.

Jag frågar er: Är ni redo att stå med Führern som fäderneslandets kolonn bakom den stridande Krigs­makten – och fortsätta kampen med vild beslutsamhet och gå oförtrutet genom allt som ödet bjuder oss tills segern är i vår hand?

För det tredje: Engelsmännen hävdar att tyskarna inte längre känner för att ta på sig det stora arbetet kring kriget som regeringen begär av dem.

Jag frågar er: Är ni och tyska folket redo om Führern befaller er att arbeta tio, tolv och, om nödvändigt, sexton timmar om dygnet för att ge allt för segern?

Annonce

För det fjärde: Engelsmännen hävdar att tyska folket är emot regeringens mål med kriget. Att folket inte önskar det totala kriget, utan vill ge upp [tillrop: Aldrig!, Aldrig!, Aldrig!]. Jag frågar er: Vill ni ha det totala kriget? Vill ni, om nödvändigt, att det ska vara mer fullständigt och mer radikalt än vi ens kan föreställa oss i dag?

För det femte: Engelsmännen hävdar att tyska folket har förlorat tilltron till Führern.

Jag frågar er: Är er förtroende för Führern i dag större, djupare och mer ståndaktigt än någonsin? Är er vilja att följa honom blint och göra allt ni kan för att leda kriget till ett segerfullt avslut absolut och obegränsat? [Publiken reser sig unisont, ett talkör av tusentals röster låter ”Führern befaller, vi följer!” En våg av Heil-rop].
Jag frågar er för det sjätte: Är ni redo att från och med nu ställa all kraft och sätta alla människor och alla vapen till förfogande för Östfronten som det krävs för att ge bolsjevismen dödsstöten?

Jag frågar er för det sjunde: Lovar ni som en helig ed att fäderneslandet står bakom fronten med stark moral och att ni ger allt det behöver i kampen för seger?

Jag frågar er för det åttonde: Vill ni, speciellt ni kvinnor, att regeringen ser till att även den tyska kvinnan använder hela sin kraft på att stå till disposition för krigsmakten och träder in överallt där det är möjligt, så män kan frigöras för kamphandlingar – och därmed hjälper sina män på fronten?

Jag frågar er för det nionde: Bifaller ni, om det krävs, de mest radikala åtgärder mot en liten klick av ynkryggar och skurkar som mitt under brinnande krig leker fred och försöker utnyttja folkets nöd till egoistiska ändamål? Går ni med på att den som undflyr kriget förlorar huvudet?

Jag frågar er som det tionde och sista: Vill ni att det, som i uppbyggnaden av det nationalsocialistiska partiprogrammet, även i kriget råder lika rättigheter och lika plikter, så att hemlandet solidariskt kan bära krigets bördor på sina axlar och att det fördelas på samma sätt mellan hög och låg och fattig och rik?


Från RetorikMagasinet #53

rm53

 


Hanne Roer

ph.d., lektor på Københavns universitet, forsker og underviser i retorisk kritik og receptionen af antik retorik fra Augustin til K. Burke.
Hanne Roer

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere