Gott budskap jag till eder bär

Bertel Nygård

Gott budskap jag till eder bär…

Valretoriken inför det finländska riksdagsvalet dominerades av glada och samstämmiga rapporter från regeringspartierna. Ekonomin sades vara ‘i skick’, samtidigt som något av det tidiga nittiotalets krismedvetenhetsretorik likväl dröjde sig kvar. Det blev både kluvet och utslätat.
Liksom tidigare skönjdes en strävan att skuldbelägga väljarna.

Nittiotalet blev det decennium i finländsk politik då folket skulle uppfostras och landet gjordes om till korrektionsanstalt. I ­kampanjen inför riksdagsvalet för två riksdagsperioder sedan, år 1991, var nyckelordet krismedvetenhet. Väljarna skulle ta ansvar för den köpfest de så lättvindigt hade deltagit i. Nu skulle de göra bokslut över sitt slösaktiga leverne och rösta på dem som satte den goda ekonomin i centrum. Partierna tävlade om vem som varit först ute och varnat för den ekonomiska krisen; svenska ­folkpartiet till exempel hävdade att det redan halvvägs inne i mandatperioden 1987-1991 hade förutspått hur det skulle gå. Nu fanns bara en väg att gå, den enda vägen.

Valretoriken 1991 gick således ut på att skuldbelägga väljarna. Det var deras fel att det hade gått snett. Nu klev politikerna fram för att lägga allt till rätta. Väljarna fick indirekt veta att de av samvetsskäl borde rösta på dem som skulle skära mest i det ­gamla och – antyddes det – felgrundade välfärdsbygget.

I valkampanjen fyra år senare, 1995, var det fortsättningsvis sanering och sparpolitik som gällde, men nu började politikerna samtidigt se ljuset i tunneln. Det måste de göra, annars hade de ju suttit i fyra år utan att uträtta någonting.

Visserligen framhärdade de ivrigaste saneringspolitikerna i att det även framgent skulle sparas ohejdat och utan undantag. Dåvarande finansministern Iiro Viinanen [samlingspartiet] sade sig ha hittat ännu större glapp i statsekonomin än vad som ­dittills varit känt, och han avfärdade allt tal om värderingsdiskussioner och prioriteringar som särintressenas försvar av sina privilegier. En gång tog han som exempel på finländarnas lättsinniga konsumtionsfest en granne på sommarstället, vilken brukade tillbringa sina semesterdagar med att åka runt på vattenskoter – därmed insinuerande att nittiotalsfinländaren i gemen var lika prylfixerad och därmed hade råd att avstå från mycket.

Men som sagt, vid sidan av fortsatta saneringskrav började politikerna för fyra år sedan skymta ett ljus längst borta i ­tunneln. Nu hängde allting på väljarna: valde de rätt skulle ljuset i tunneln komma närmare.

Även denna gång var således valkampanjen ett försök att ­vältra över ansvaret på medborgarna/väljarna. Liksom fyra år tidigare försökte de statsbärande partierna skuldbelägga dem ­vilkas förtroende de ville ha. Det var som hade hela politiken ­blivit en lutheransk självspäkning; lite ansträngning till och rätt nummer på valsedeln så skulle hela tunneln snart vara upplyst.

Gott budskap och stor fröjd

Nå, hur talade politikerna fyra år senare, inför riksdagsvalet den 21 mars 1999? Det allmänna budskapet var entydigt under ­denna valkampanj: efter åtta års enträget arbete hade riksdag och regering nu försatt ekonomin i skick. Tunneln var upplyst, och nu var det dags att börja tänka offensivt igen. Väljarna, som tidigare gjort stora uppoffringar, skulle nu äntligen belönas med skatte­sänkningar.

Detta glada budskap kunde kommuniceras ut på bred front eftersom Finland de senaste fyra åren har letts av den så kallade regnbågsregeringen, där alla seriösa partier utom centern och de kristliga har suttit med. Regeringspartiernas ledare, från vänster till höger, lät i årets valkampanj som psalmdiktaren:
– Gott budskap jag till eder bär; stor fröjd I skolen höra få.

Följt av reservationen:
– Det bören I grannt akta på!

Det sistnämnda är lika viktigt som det glada budskapet. Regnbågspartierna signalerade stor fröjd framöver, men på ett villkor: se till att den förvirrade oppositionen, som utlovar både lägre skatter och ökade utgifter, inte kan ta över och förstöra den goda utveckling som genom uppoffring och ansvarstagande har ­möjliggjorts de gångna fyra åren!

Men det dominerande budskapet var att det numera går bra i republiken. Detta fick en lokal uppbackning i Österbotten, där landskapsdirektören (en ledande tjänsteman på motsvarande svensk landstingsnivå) i något slags absurt utslag av regerings­trohet gick ut och meddelade att Österbotten inte är någon ­fattig region. Tvärtom, här råder frid och fröjd och stor förtröstan på framtiden, lät han meddela.

Schizofreni och likriktning

Det finns en oerhörd schizofreni i detta och i 1999 års glassiga valretorik överlag. Om statsekonomin är försatt i skick, som de ansvariga hävdar, så har det skett till priset av att den kom­munala ekonomin är driven in i en återvändsgränd. Mer än ­hälften av landets kommuner har allvarliga problem med ekonomin, problem som till stor del får tillskrivas den statliga politiken. När partiledarna talar om att staten ska sänka skatterna måste det låta som ett dåligt skämt i Malax, en medelstor landsbygds­kommun tre mil söder om Vasa, där den kommunala skatte­procenten av nödtvång har höjts till 19,75, vilket är finländskt rekord. När partiledarna talar om att statsskulden nu börjar gå att kontrollera är det ett lika dåligt skämt ute i kommunerna, som fått betala för statens skuldsanering genom kraftigt nedskurna statsbidrag och diverse skattepolitiska åtgärder som verkat i ­samma riktning.

Efter fyra år med en regering sammansatt av ‘alla regnbågens färger’ – ett sällskap där politiker som formellt är varandras motpoler talar samma språk – möter vi en politisk retorik med gott budskap och stor fröjd och knappt några försök alls till problematisering. Visste man inte på förhand vem som talade exempel­vis när det var partiledarintervjuer i radion, så skulle det ha varit stört omöjligt att bestämma partifärgen. En dag blev vänster­partiets ordförande Suvi-Anne Siimes utfrågad i radion om ­jordbrukspolitiken, och när det småskaliga jordbruket och ­jordbruksstödet kom på tal sade hon ungefär detta:
– Vi har haft alldeles för små gårdar här i landet. Därför är det bra att gårdarna har blivit större och att den utvecklingen ­fort­sätter.
– Jordbrukarna är giriga och vill bara ha ännu fler förmåner.

Detta säger alltså ledaren för ett parti som traditionellt har haft stort stöd bland småbrukarna i glesbygden. Det säger något om hur långt likriktningen har gått under regnbågsregeringens ­fögderi.

Flexibilitet som förklädnad

En annan dag sitter riksdagsledamoten Pehr Löv [svenska folkpartiet] i radion och talar om behovet av flexibilitet, detta ­politiska modeord som är så tacksamt att ta till när man ska ge ett dåligt budskap en vacker förklädnad. Ökad flexibilitetet behövs enligt riksdagsman Löv därför att:
– Folk har fel utbildning, och folk bor på fel orter.

Det var ett skonsamt sätt att säga att väljarna ska vara ­beredda att ta emot låglönearbeten och byta boningsort. Det senare omtalas ibland som arbetskraftens rörlighet, vilket är ett annat sätt att säga att folk bör flytta hemifrån.

Den som denna gång pläderade för ‘flexibilitet’ representerar alltså ett parti som traditionellt uppfattats som både socialliberalt och decentralistiskt.

Eller ta hans partiledare, Jan-Erik Enestam, inrikesminister i regnbågsregeringen. Enestam, som leder det enda liberala ­partiet av betydelse i Finland, pläderade en vecka före valet för hårdare straff och omvänd bevisbörda för narkotikabrottslingar och ­applåderade den telefonavlyssning som polisen bedriver. ­Finland är långt ifrån någon polisstat, förklarade han, vilket av en illvillig observatör kunde ha tolkats så, att den liberale parti­ledaren menar att lite polisstat inte är hela världen.

Över huvud taget kan man stundtals undra vad politikerna egentligen menade. Nämnde Enestam, som således leder ett ­traditionellt decentralistiskt och regionalistiskt parti i mittenfåran, sade i en tidningsintervju om kommunernas svårigheter att det finns välskötta kommuner och mindre välskötta. Hans partikamrater i låt oss säga Malax, där partiet har 24 av 27 ­fullmäktigemandat, bör rimligtvis ha satt valmöteskaffet i vrångstrupen när de tilldelades det underbetyget.

Nå, nu kan detta vara att märka ord och lyfta fram enstaka, hastigt tillyxade ordvändningar, som kanhända varit förlöp­ningar åstadkomna i pressade intervjusituationer. Det kan vara så; till exempel är det tänkbart att Suvi-Anne Siimes använde ordet ‘girig’ utan att riktigt förstå nyansen i det svenska ordet (radiointervjun gjordes på svenska). Å andra sidan talar Siimes god svenska och bör kunna hållas ansvarig för sina formu­leringar, vilket självfallet också gäller Sfp-aren Pehr Löv som talade sitt modersmål i den svenskspråkiga radiokanalen.

Retorik på två språk

Suvi-Anne Siimes (enligt min mening) uppseendeväckande ­ordval aktualiserar för resten en för finländska förhållanden kanhända unik, retorisk frågeställning. Finländska partiledare och framträdande politiker i övrigt uttalar sig under valkampanjerna på båda de inhemska språken. Då vore det intressant att undersöka hur valretoriken på finska skiljer sig från valretoriken på svenska. Det är exempelvis tänkbart att centerledaren Esko Aho, som talar hygglig svenska, är mer konsekvent i sin framtoning på de båda nationalspråken än högerledaren Sauli Niinistö, som talar närmast elementär skolsvenska.

Å andra sidan spelar sådana skillnader ingen stor roll i valen eftersom de stora partierna i praktiken fungerar nästan enbart på finska och därmed inte har så många svenskspråkiga väljare att förlora på inkonsekvent hantering av valretoriken.

Samma målgrupp som Cocacola

I Finland, där väljarna röstar på person och inte enbart på parti, är det vanligt att enskilda riksdagskandidater ger ut kampanj­tidningar. Vasabladet bad biträdande professorn vid Svenska handelshögskolan i Vasa, Lars-Johan Lindqvist, bedöma tio ­valtidningar utgivna av kandidater i det svenskspråkiga Österbotten. Resultatet visade entydligt på samma likriktning och ut­slätning som kännetecknade valretoriken i landet i stort.

Problematiseringen lyste med sin frånvaro. Ja, man kan rent av påstå att där inte ens förekom någon ordentlig fokusering i ‘agitationen’. Lindqvist sammanfattade sin bedömning så här, med exempel:
– Alla riktar sig till alla. Håkan Nordman [svenska folkpartiet] kämpar för alla i Österbotten. Nils-Anders Granvik [svenska folk­partiet] är i första hand inriktad på landsbygden, men sedan kommer alla. Bo Lång [centern] tänker först på sig själv och sedan på alla. Gudrun Eklöv [socialdemokraterna] lovar trygghet i livet åt alla.

Det är som med Cocacola, menade Lars-Johan Lindqvist. Det gäller att nå alla konsumenter, det vill säga väljare, och då får man formulera budskapet så att det passar alla.

På samma sätt var det på riksplanet i årets valkampanj. Det smällde högt att vara för alla medborgare. Detta syntes på centern, som blev riktigt patetisk och påstod sig kunna garantera sina väljare rätt till lycka, vilket på valaffischerna visualiserades med närbild på en vacker kvinna med ett lätt stänk av erotisk fram­toning.

Alla till lags men dåligt betyg

Denna allomfattande välvilja är förstås ingenting unikt i valpropagandan, men fokuseringen på allt, det vill säga ingenting, var denna gång så utstuderad att professor Lars-Johan Lindqvist i sin granskning av kampanjtidningarna rent av tyckte sig se ­denna tendens till och med i layouten. De flesta kandidaterna använde en mångfald färger vid utformningen av sin reklam­tidning, vilket Lindqvist tolkade så att de ville vara alla till lags.

När fackmannen gjorde en allmän bedömning av förmågan att med hjälp av kampanjtidningarna kommunicera budskapet och åstadkomma beteendeföränd­ringar blev resultatet förödande. På en poängskala från 0 till 55 stannade Lindqvists medelbetyg på 30,5, med en spridning från 22 till 38.
Resultatet stämmer väl överens med en motsvarande ut­värdering av valannonseringen i Vasabladet som Lindqvist ­gjorde inför riksdagsvalet 1995. Den gången blev medeltalet, med ­samma skala, 30 poäng jämnt.

Det är naturligtvis lätt att avfärda det ovansagda som en orättvis betraktelse. Valagitationen har alltid och överallt en tendens att byggas upp av floskler och verbalt allmängods, och det är inte lätt att göra valkampanj i ett land med personval.

Möjligen kan det ligga något i att kritiken är orättvis, särskilt när vi diskuterar politikernas valreklam och outtalat ställer krav på professionalism i kampanjtidningarnas typografi och layout. Politiken behöver kanhända ha kvar lite gammaldags amatörism om inte engagemanget och idealismen helt ska dö bort.

Festfixarna och gästerna

Hur som helst, nittiotalets politiska retorik i Finland har handlat om en köpfest som kom av sig, men som festfixarna själva (politikerna) inte velat ta ansvar för. Skulden har vältrats över på de förmodade gästerna (väljarna), av vilka en stor del faktiskt aldrig blev inbjudna till festen.

Fortfarande är det som om en del av den gamla kris­medvetenhetsretoriken lever kvar mitt i det glada budskap som dominerat denna vinters valkampanj. Politikerna anar väl att de fortsättningsvis blir tvungna att ta vad de själva kallar obekväma beslut.

Då garderar de sig och säger att det framöver kan bli aktuellt att skära i medborgarnas subjektiva förmåner. Det är ett lustigt uttryck och ännu ett led i statsbärarnas strävan att skuldbelägga sina väljare. En ‘subjektiv förmån’ får man antas ha tillskansat sig på ett otillbörligt sätt, varför det är rätt och riktigt att ansvars­kännande politiker skär i sådana förmåner.

Det är återigen lite kluvet: å ena sidan ser framtiden ljus ut, å andra sidan ska vi rädda den nordiska välfärden genom att göra slarvsylta av den. Det hänger inte ihop, men det var kanske inte heller meningen.


❧ Bertel Nygård är kulturchef på Vasabladet.
Läs mer om RetorikMagasinet 2.


Author profile

Skriv et svar