Hatets röst

Jörg Lehmann

Hatets röst

När en talare hatar. Vantro, Blatte, Tutsi. Skapandet av fiendebilder är inget nytt inom retoriken – men vad är det som händer när hat blir mål och medel för en talare? Jörg Lehman skriver om fenomenet hate speech, hattal.

Hate speech är ett kontroversiellt och omdiskuterat begrepp för tal som har som mål att såra, förnedra, skrämma eller uppmana till handling eller våld. I en bred definition är målgrupperna för hattal utvalda på grund av deras ras, kön, ålder, et­nicitet, nationalitet, religion, sexuell läggning, handikapp, språk­kunskaper, moraliska eller politiska, socioekonomisk till­­hörighet och så vidare.

I juridiskt fackspråk har begreppet hate speech flera olika betydelser: Även om begreppet hate speech hänvisar till ett förmodat hat hos talaren fokuserar man i den amerikanska debatten nästan uteslutande på de mottagare som genom talet blir sårade eller vållade skada. I Tyskland däremot använder man begreppet ”hets mot folkgrupp” (Volkverhetzung); ett mer omfattade be­grepp därför att det anspelar på olika mottagare: Både de som såras och de som uppmanar att såra.

Medan hate speech i den amerikanska debatten uppfattas som något som inte nödvändigtvis faktiskt inträffar (inte alla hate ­speeches sårar) vilar begreppet folkeforförelse på en verkan som är mycket svårare att värdera; även om jag blir uppmanad att såra är det inte säkert att jag gör det.

        Både propaganda och hate speech prioriterar den eftersträvade effekten framför sanningskriterier och båda strategierna försöker framkalla en effekt som inte bara kan beskrivas som rationell utan i lika hög grad emotionell och kognitiv.

I förbindelse med rättegångsordningen blir begreppet ‘hat-propaganda’ ibland använt istället för hate speech. Och inom många områden överlappar också betydelsen av hate speech och propaganda varandra. Moderna definitioner av propaganda beskriver det som en medieformerad teknik som används i samband med reklam, manipulation och makt­säkring och som strävar efter att påverka meningar och hållningar hos större grupper (t ex folkgrupper). Vid extrema tillfällen – exempelvis vid krig – fungerar propaganda med hjälp av en dikotomi mellan en tydlig fiendebild och en positiv självbild. Både propaganda och hate speech prioriterar den eftersträvade effekten framför sanningskriterier och båda strategierna försöker framkalla en effekt, som inte bara kan beskrivas som rationell utan i hög grad också emotionell och kognitiv.

        Det ligger alltid implicit i hate speech att man förnekar ‘dem’-gruppen mänskliga rättigheter, rätten till lika värde och människovärde och att man nekar att erkänna grundläggande värderingar.

Som manipulerande tekniker påminner propaganda och hate speech om varandra men det är en väsentlig skillnad mellan de två i det att hate speech har en inbyggd intention om att skada den ena av sina mottagargrupper. Propaganda däremot försöker att överbevisa sina målgrupper. Propaganda förblir inom den klassiska retorikens ramar då det inte finns en en­tydig ‘dem’-grupp, motpart eller adressat som stöts bort. Visserligen kan man inte med säkerhet uppnå den avsedda verkan av skada, förnedring och avskräck genom hate speech (eftersom det förutsätter en reaktion från den tilltalades sida) men det ligger alltid implicit i hate speech att man förnekar ‘dem’-gruppen mänskliga rättigheter, rätt till lika värde och människovärde och att man nekar att erkänna grundläggande värderingar.

Därmed uttrycker hate speech det socialt onämnbara och förtrycker – vilket inte propagandan gör. Det ”jag hatar, alltså är jag” som blir framfört genom hate speech förnekar samtidigt den fullständiga integriteten hos den som blir föremål för hatet. Och det är just detta element som orsakat den känsla av förtryckelse som omger begreppet hate speech.

Hat är inte bara en känsla

Den konventionella betydelsen av ”hat” är bara i begränsad omfattning användbar när man vill undersöka hate speech. Normalt förbinder man hat med mycket intensiva känslor och ordet används i allmänt språkbruk som beteckning för stark ovilja och djup antipati.

En annan möjlighet är att betrakta hat som en önskan om att skada, såra, göra ner eller kränka någon. Insatt i ett bredare sammanhang betecknar hat här den undertryckta önskan om hierarki och helhet. Men en sådan betydelse fokuserar uteslutande på ett inåtvänt perspektiv; hat blir här framställt som en avvikande och irrationell benägenhet och andra relevanta faktorer som sociala normer eller andra yttre omständigheter tas inte i betraktelse.

Detta perspektiv strider mot förståelsen av hat som en struktur som kommer fram i känslor av agg eller diskriminationsmekanismer. En betydelse av hat som ett irrationellt handlande förbiser också att den hatfyllde talarens handlingar följer rationella principer, där målet är att nå social eller psykologisk belöning som exempelvis höjd status eller erkännande. Hat förutsätter och underförstår dessutom en söndring mellan ‘vi’ och ‘dem’ – och därmed en grupptillhörighet som överskridar, transcenderar, den enskilda personen.

Sist men inte minst är moraliska och religiösa begrepps­värden olösligt förbundna med begreppet hat. När man kallar en känsla ”hat” framkallar man en moraliserande dikotomi mellan gott/ont liksom hat ofta identifieras med djävulen eller någon annan form av demonisering. Blir hat uppfattat på detta sätt underförstår hate speech konstruktionen av grupper, och värdet av den mänskliga individualiteten blir då förnekat.

Det globala hatet

Med globaliseringen sedan början av 1990-talet och de elektroniska massmedias utveckling har fenomenet hate speech fått större betydelse. Slående exempel är användandet av medierna i samband med krigen i Ex-Jugoslavien, de statliga aktörernas liknande användning av medierna under folkmorden i Rwanda eller organisationer som Hizbollahs förfogande av tv-sändaren ‘Al Manar’. Ett annat exempel är att terroristgrupper och holocaustförnekare som till exempel tysken Ernst Zündel kan breda ut sina budskap via Internet.

        Osama Bin Ladens tal är utpräglade exempel på hate speech som inte försöker överbevisa vantrogna men däremot skapa fruktan.

I medierna skrivs det minst sagt rikligt om mellanösterns hatpredikningar men här ska ändå ett mellanösternexempel framhävas då det på ett lysande sätt visar begreppet hate ­speech. Osama Bin Ladens tal är utpräglade exempel på hate speech som inte försöker överbevisa vantrogna men däremot skapa fruktan för det islamiska heliga krig som Bin Laden representerar. Bin Laden använder typiska sympatistrategier för sina åhörare som på förhand utesluter västliga åhörare. Det är till exempel uttrycken: ”I Allah den heliges namn” eller ”Tack vare Allah”. På samma sätt avskär han ‘dem’-gruppen genom att frånta dessa åhörare förmågan till medkännande: ”Amerikanerna/Bush förstår bara makt, så därför tvingas vi att använda terror på amerikansk mark för att få deras uppmärksamhet”. Bin Laden använder lysande den röstsamlande potentialen i hate speech att dra till sig de likatänkande och skrämma de oliktänkande.

Bin Ladens tal framhävs ofta som exempel på mellanöst­liga hate speech men Bin Ladens tal är i hög grad en produkt av globaliseringen och det kan på grund av observanta mass­media vara svårt att placera hate speech geografiskt. Bin Laden använder sitt hat lika mycket i USA som i mellanöstern, inte minst därför att både han själv och adressaterna för hans hat betraktar honom som det nya årtusendets främsta skrämselbild.

Fiendskap och identitet

Betraktar man hate speech i ljuset av de ovanstående exemplen står det klart att det räcker inte med att undersöka fenomenet som begränsat till tal som exempelvis verbala uppgörelse på gatan (”jävla blatte”), konkreta handlingsförslag (”ge honom stryk”) eller hot (”jag ska döda dej”). Det används i allt högre grad utarbetade retoriska strategier och mediestrategier.

Fenomenet hate speech är komplicerat och därför är det svårt att dra pålitliga och generaliserande konklusioner om funktion och verkan. Det innebär att de följande funderingarna om yttringarnas struktur inte kan sägas gälla vid alla tillfällen. Det förefaller dock klokt att sammanfatta de retoriska strategier som används och urskilja dem i förhållande till mottagaren.

Generellt blir de sympatiserande lyssnarna till ett givet hate speech ställda inför ett erbjudande om samhörighet vars mål är övertygelse. Däremot använder de delar av talet som riktas mot ‘fienden’ verkningsmedel som fokuserar på antipatier eller hotfulla och sårande strategier. Gruppen sympatisörer blir tilltalad med språkliga konventioner från den gemensamma kulturella kontexten (”I Allah den allrahögste allernådigstes namn”), gemensamma koder och tal (´”Schornstein” för koncentrationslägerns krematorier, ”88” för ”Heil Hitler”) eller kollektiva myter och besvärjelser (”ockupationen av det heliga landet” och ”förgiftelsen av folksjälen”). ’Vi’-gruppens offer och lidande framhävs, förmågan till inlevelse fråntas ‘dem’-gruppen (till exempel i frasen ”de förstår bara våld”) och talaren framhäver sig själv som den maktfyllde och kompetente part som ska tas på allvar. Inte sällan används i dessa tal allmänna retoriska stilmedel och troper som captatio benevolentiae, metafor, synedoke och metonymi.

hateIFör dem, som representerar ‘dem’-gruppen, används kontrasterande strategier: Den gruppen pådyvlas uppfattningar om sin identitet, uppfattningar som de inte kan känna igen sig i eller som inte är relevanta för dem (t.ex. ‘vantro’, ‘Tutsi’, ‘rasfrämmande’). De tilltalas öppet på ett avhumaniserande sätt och blir förnedrade och nedgjorda (‘kackerlackor’ i Rwanda, ‘homorotter’). Om de tilltalade blir uppmanade att konvertera är det inte genom att bli övertygade av detta tilltal eftersom det förbinds med ofrivillighet, tvång eller hot. Denna metod försätter den tilltalade i en underordnad position i förhållande till talaren och hindrar därmed deras känsla av samhörighet. På detta sätt fullföljer hate speech sin uppgift redan i det ögonblick det tilltalade känner sig kuvad och sårad.

        Grannar, bekanta, vänner och släktingar blir plötsligt uppfattade som potentiellt hot och representanter för ‘dem’-gruppen.

Hate speechs funktion ligger alltså både i identifikation och i skapande av fiendebilder. Förhållandet mellan talaren och hans åhörare ska därför förstås som komplementer: Talarens identitet är avhängig av åhörarna och samtidigt formar talaren sina mottagares värderingar genom starka dikotomier och extrema kontraster. Åhörarna tvingas att inordna sig under den ena eller den andra gruppen då moderata åhörare blir skrämda eller bringas till tystnad. Och mitten mellan de båda parterna upplöses.
Som identitetsgenerator verkar hate speech som en konstruktiv kraft: Den lovar renhet, klarhet, ordning och överlägenhet, eliminerar dissonanser, underlättar handlingsbeslut och framhäver passion framför likgiltighet. Medan hate ­speech på den ena sidan förstärker spänningar i samhället genom att maximera skillnaderna mellan grupperna, verkar den på den andra sidan integrerande genom att interna spänningar i gruppen reduceras.

Nya fiender, nya vänner

Hate speeches verkningar på båda mottagargrupperna kan inte säkert förutsägas då en rad andra faktorer spelar in. Det kan vara ekonomisk eller social position, utbildning och tillgång till resurser. På ‘fiendens’ sida sträcker sig reaktionspektrat från indifferens till en känsla av att ha blivit sårad, nedgjord och utnyttjad, allt efter hur stort erkännande talaren eller talarna åtnjuter från den tilltalade och hur den tilltalade värderar implicita eller explicita hot.

Hos den del av åhörarna, som sympatiserar med talets innehåll, kan det på ena sidan vara tal om indoktrinering när budskapet i sin helhet godtas. Det gäller särskilt religiösa grupper; modellen är i detta sammanhang konvertering. På den andra sidan innebär radikala positioneringar ofta en inte obetydlig fascinationspotential. Här ligger frestelsen i anbudet om aggressiva politiska aktioner, i spänningen med att utlösa skräck genom provokation, i undertryckets thrill och att vara en del av det oacceptabla och den förbjudna brännpunkten som hate communities. Detta gäller särskilt höger­extremistiska grupperingar i Tyskland.

Men de positiva identifikationserbjudanden framstår också lockande om det så är via grupptillhörighet och möjligheter till fritidssysselsättning och utmaningar eller om det är genom avgränsningar till andra grupper, exempelvis vuxenvärlden.
Hate speech kan också vid de tillfällen där den rent faktiskt medför en förändring i uppfattning-, tanke- och tolkningsmönster ha väsentliga indirekta effekter. Detta visar sig sär­skilt med våld mot etniska och religiösa grupperingar, där ett resultat av spänningen mellan nyinförda uppfattningsmönster och profileringen av en ny fiendebild är att grannar, bekanta, vänner och släktingar plötsligt uppfattas som potentiella hot och representanter för ‘dem’-gruppen; härav följer osäkerhet, misstro och en känsla av sviket förtroende och förräderi.

hateIVEtt exempel på denna indirekta effekt är misstron mot muslimer som uppstod i den västliga världen efter den 11:e september. Detta exempel visar att verkningar av hate speech också kan göra sig gällande hos dem som var indifferenta i förhållandet till det direkta budskapet – en verkan som dock inte bara kan tillskrivas språket.

Det kommunicerande hatet

De hittills utarbetade tolkningsramarna för hate speech fokuserar på språkliga formuleringar och kognitiva strukturer. Men hate speech är i vår nutida globaliserade värld också förbundet med omfattande medie- och distributionsstrukturer.

Dessa strukturer gör det möjligt att effektivt forma målgrupper. Internet som media kan skapa hate communities ur en grupp rumsligt åtskilda personer med heterogen bakgrund. Det sker genom klassisk top-down kommunikation men ­också interaktivt via diskussionsfora, möjligheten att ladda ner och en stor variation i multimediautbudet, alltså även musik och video.
Mer perifert är detta utbud förbundet med kommersiella intressen – de olika hate communities visar och säljer produkter till den egna gruppen och förstärker således den grupp­interna samhörigheten.

På det sättet blir det för det första tydligt att de ömsesidigt för­stärkande avgränsnings- och identifikationsstrukturer måste ses i förhållande till marknadsstrukturer. För det andra är det klart att hate speech inte kan reduceras till vardags-kommunikation, alltså till enkla uttryck som ”jävla blatte”, men däremot i en större ram inom medie- och kulturproduk­tionen..


Dr Jörg Lehmann undervisar i ämnet ”Hate Speech” vid Freie Universität Berlin.
Läs mer om RetorikMagasinet 37.

rm37


Author profile

Skriv et svar