Humor i politiken, tack

Axel Bruér

Humor i politiken, tack

Retoriskt skratt. Henrik Schyffert ståuppade för socialdemokraternas räkning, strax före Mona Sahlins inledningsanförande under Almedalsveckan 2008. Varför tar man in en komiker vid ett politiskt evenemang? Svaret är enkelt: det får oss att gilla politiken. Det hade behövts inte minst i årets valkampanj.

En grundläggande insikt om människan är att allt vi gör har ett syfte. Ett politiskt parti har syftet att vinna väljare och förhoppningsvis vinna en majoritet av rösterna för att bilda regering. Almedalsveckan har sedan 70-talet varit ett forum där politikerna från de olika partierna kan samlas under samma tak för att förhoppningsvis vinna några av de så hett eftertraktade väljarrösterna. Vad är då syftet med att ta in en komiker mitt upp i detta politiska virrvarr? Och är det något flera politiker kan använda sig utav?

Skratt manar fram välmående

Att skratta torde vara en av våra mest naturliga och mest omtyckta drifter. Det finns inte en enda människa på jorden som inte uppskattar ett gott skratt (det förlänger ju livet!). Att skratta är inte heller ett självändamål, det finns även en biologisk och en psykologisk faktor: Skratt gör att våra nerver slappnar av vilket resulterar att vi stressar ner och det resulterar i sin tur i ett högre välmående när vi skrattar. Det finns till och med skratterapi (vilket i kort går ut på att en grupp människor samlas och manar fram skratt), som är till för just detta.

Finns det en speciell avsändare som dessutom skickar ett humorladdat meddelande så har vi som mottagare en större tendens att gilla den här avsändaren. Logiken är enkel – eftersom vi gillar att skratta, borde vi även gilla den person som får oss att skratta. Humor fungerar alltså som en ethoshöjare.

Maktens korridorer humorbefriade zoner

Jag tror inte att jag trampar någon på tårna, än mindre kommer med en världsomskakande nyhet när jag påstår att politikens domäner länge har varit ganska humorbefriade. Den allmänna normen har varit att humor inte platsar i den kontexten. Tänk er till exempel Fredrik Reinfeldt dra en bellmanhistoria i en utläggning i Plenisalen – det känns onekligen ganska främmande. Det är bland annat därför som det så länge har varit tacksamt att driva med politiker och politik. Vad man gör är att placera in humor i ett sammanhang där det normalt sett inte finns någon, och resultatet blir någon form av satir eller ironi.

Men detta har det alltså blivit ändring på efter Almedalsveckan 2008, vilket är intressant eftersom humor tidigare har hållits utanför politikens dörrar. Frågan är varför. Henrik Schyffert kan med lätthet klassas som en av Sveriges största ståuppkomiker idag – Schyffert har redan etablerat ett starkt komiker­ethos hos det svenska folket. Vad man från social­demokraternas håll gör är att man lånar lite av Henrik Schyfferts ethos för att mana fram ett gillande gent­emot partiet, precis på det sätt som jag tidigare beskrev att man gör på en annan nivå mellan människor. Det fungerar också särskilt bra eftersom man från partiets sida bryter trenden och för in lite humor i politiken.

Vad man gör är att placera in humor i ett sammanhang där det normalt sett inte finns någon, och resultatet blir någon form av satir eller ironi

Nu är Schyfferts tjugo minuter långa presentation inget politiskt kamptal per definition, utan mer en monolog om varför han drog sig till socialdemokraterna och den politik de för (en rimlig slutsats att dra av detta är att syftet med monologen är att locka nya unga väljare till partiet), men vi har fortfarande att göra med ett inslag som aldrig har funnits i det politiska sammanhanget. Anledningen till det är just talarrollerna. Schyffert står för humorn, inte Mona Sahlin: En politiker är inte förknippad med humor.

Så om Sahlin själv hade hållit samma presentation som Schyffert så hade en rimlig reaktion hos publiken varit att det hade känts lite tillgjort och oseriöst att se en partiledare skämta och det egna partiets trupper hade kunnat se det som att Sahlin skojade bort en viktig chans att vinna väljare. Därför följer man företagstrenden idag: Man tar in en extern konsult! Och det här var ett smart drag för socialdemokraterna. Man bryter en tidigare norm och tar in en komiker som håller ett humorladdat anförande innan Mona Sahlin håller ännu ett anförande. Och socialdemokraterna kan formellt sett visa att man inte bara tänker på torr politik.

Det hela handlar om att bryta trender

Detta är ett inslag som tidigare aldrig gjorts inom politiken, även om det har funnits andra sätt att bryta trender på. En del komiker har skämtat politiskt eller skämtat om politiska värderingar eller frågor, men aldrig som en del av ett politiskt möte. Frågan är bara om andra politiska partier kan göra samma sak för att vinna väljare.

Det socialdemokraterna kunde rida på 2008 var just att det var nytt att ta in en komiker. Därför kan det nog lätt uppfattas som konstlat om fler partier också börjar ta in komiker under sina kampanjer. En av poängerna är ju just att bryta trender och där har exempelvis alliansen tagit in artister som bland andra Linda Bengtzing och Wille Crawford som har uppträtt under alliansens flagg under sommarens valturné. Men jag undrar om det är lika effektivt. Musik har förvisso också en avväpnande kraft men den är ändå långt ifrån lika effektiv som ”the healing power of laughter”.

En del komiker har skämtat politiskt eller skämtat om politiska värderingar eller frågor, men aldrig som en del av ett politiskt möte. Frågan är bara om andra politiska partier kan göra samma sak för att vinna väljare

En publik som lyssnar på en artist som sjunger sitter bara passivt och tar in musiken och applåderar vänligt när musiken tar slut, men när en ståuppkomiker kliver upp på scenen så aktiveras lyssnaren på ett annat sätt. Här måste lyssnaren koncentrera sig på vad komikern säger för att snappa upp poängerna. Här förutsätter jag att lyssnaren automatiskt vill bli underhållen, och så är det inte alltid. Men min poäng är att humor aktiverar medan musik gör det lättare att bara förutsättningslöst flyta med.

Humorns potential, ungdomförbundens sak?

Retoriskt sett har hela valkampanjen varit väldigt ointressant så här med facit i hand, eftersom det inte har funnits något som har brutit igenom bruset, ingen har brutit trenden. I min roll som väljare så får jag intrycket av att hela kampanjen har känts som en enda lång dragkamp: En sida vill sänka skatt A och motståndarsidan kontrar med att sänka skatt A ännu mer, och sådär håller det på.

Det handlar inte om att jag absolut vill ha in mer humor i politiken och i valkampanjerna. Poängen är att sticka ut, att hitta något som på ett subtilt sätt bryter mot normen och att också våga göra det… Om valdebatten har fastnat i ett sammelsurium av olika budskap där det ena budskapet har varit det andra likt måste det finnas långt mer effektiva metoder för att framgångsrikt påverka annat än att fortsätta samma väg som man tidigare har gått. Och varför inte använda humor?

Det handlar inte om att jag absolut vill ha in mer humor i politiken och i valkampanjerna. Poängen är att sticka ut, att hitta något som på ett subtilt sätt bryter mot normen och att också våga göra det…

Moderata ungdomsförbundet har till exempel använt sig av facebookprofilen ”Sossebutlern” – En ung herre som springer runt i Stockholms tunnelbana iförd frack och växlar artighetsfraser med olika resenärer (en allusion på socialdemokraternas förslag om att införa en butler i tunnelbanan som hjälper resenärer att hitta vägen). Åt motsatt håll har Grön Ungdom i Järfälla arrangerat fildelning, där deltagarna sitter och äter filmjölk tillsammans. Humorn verkar vara överlåten till ungdomsförbunden där användningen generellt verkar bestå av studentikos humor. Målet för ungdomsförbunden är att engagera unga människor i politiken, och där blir humorn en väg för att uppnå det målet, men vad är det som säger att humor bara fungerar för att påverka ungdomar i politiska frågor? Om humor är en biologisk drift för välmående så borde väl samma princip gälla för alla?

Men, det är skillnad på humor och humor. Att dra vitsar, spöka ut sig till en ”sossebutler”, eller ”fildela” skulle för en partiledare vara trovärdighetssänkande; det skulle inte gå att förena med rollen som (potentiell) statsledare. Men varför inte låta en komiker göra det i ett annat sammanhang, som exempelvis under Almedalsveckan eller som en del av en valkampanj? En alternativ idé är att till exempel göra en viral reklamvideo med ett humoristiskt innehåll. Möjligheterna är många och mina idéer är bara exempel, men jag vill bara påvisa att det med framgång går att göra sådana kampanjer.

Humor är än så länge en oupptäckt skatt. Socialdemokraterna var där för två år sedan och grävde med den retoriska spaden. Som retoriker skulle det vara spännande om fler kom dit och grävde.


Axel Bruér är komiker och studerar till retorikkonsult på Södertörns högskola.
Läs mer om RetorikMagasinet 45, s 7-9.

RMS45


Om skribenten

Skriv et svar