Hur du: Gör en pudel

Retorisk taktik. Även om du har blivit tagen på bar gärning så är läget aldrig hopplöst. Ett sätt att återupprätta ett förlorat förtroende är att ”göra en pudel”. Om du dessutom kompletterar med inspiration från den klassiska retoriken, kan du till och med vända ditt nederlag till en seger.

Hur du: Gör en pudel

Magnus Alm

Till slut kan du inte hålla dig. Trots att det bara är två timmar tills den ska serveras under hustruns födelsedagsmiddag och trots att konditoriet är stängt, så öppnar du kylskåpsdörren. Du låter handen sväva som en målstyrd robot mot den mellersta hyllan. Med pekfingret som jordfräs ­plöjer du en ravin i prinsesstårtan. Samtidigt som du varligt lägger marsipanen och grädden till rätta invid gomseglet skakar köksgolvet till av ett upprivet, gällt vrål.

PAAAPPAAA!!!

Du snurrar runt och ser din sjuåriga son darra av besvikelse över ditt ohederliga tilltag. Du har blivit tagen på bar gärning och dina ambitioner att vara familjens moraliska auktoritet spolas ut i en grönvit massa nerför matstrupen. Ditt förtroende är för evigt raserat.

Tror du!

Även om du har blivit tagen på bar gärning så är det ­aldrig hopplöst. Genom att ”göra en pudel” är det möjligt att återvinna sympatierna och återupprätta ditt skadade förtroende. För att lyckas med detta rekommenderas du dock, innan du samlar familjen för en avbön, att låsa in dig i källarbib­lioteket och komplettera pudeln med inspiration från klassikerna på din retorikhylla.

Den psykologiska dispositionen

Många av dagens försvarstal följer den klassiska retorikens upplägg (dispositio). Mallen återfinns även i modern reklam. Förutsättningarna är nämligen desamma. I båda ­fallen försöker man skapa en psykologisk process där man successivt påverkar åhörarna.

Därför, oavsett hur obarmhärtigt du påminns om brottet i form av en skvalpande sörja i magsäcken och oavsett hur desperat du känner dig att ställa allt till rätta, bör du inte rusa iväg och börja försvara dig hejvilt. Låt ditt framförande följa ett antal bestämda steg.

Först måste lyssnarnas välvilja fångas

Eftersom du har blivit tagen på bar gärning bör du vara förberedd på att du i familjen har en samling fientligt inställda jurymedlemmar framför dig. För att de ska lyssna till ditt budskap måste du först vinna deras sympati. Därför måste du ha arbetat med inledningen (exordium). Den ska ha som främsta uppgift att fånga lyssnarnas välvilja (captatio benevolentiae). Här erbjuder retoriken ett antal möjligheter.

Blygsamhet (humiliatio) är en. Den får gärna ackompanjeras av ett stänk tacksamhet över att ha hamnat inför den fientliga publiken och att du nu äntligen får lägga fram din sak. Ett annat säkert kort är att berömma åhörarna, gärna för något de är kända för. Varför inte den kamrersordning som grannskapet brukar prisa familjen för och som hustrun med oförfalskad stolthet brukar lyfta fram?

Förhoppningsvis har en atmosfär av välvilja nu infunnit sig så att du kan gå över till sakframställningen, eller ”berättelsen” (narratio).

En trovärdig och ”anständig” sakframställning

Att göra en sakframställning innebär att du får möjlighet att framställa saken i den dager du önskar. Denna berättelse bör vara klar, koncis och kortfattad. Det är också viktigt att du har med hårdfakta för att göra dig trovärdig.

Klockan 15.45.10 öppnade jag försiktigt kylskåpsdörren med höger näve. 15.45.20 etablerade jag kontakt med den gräddvita kartongen.

Men du bör inte redogöra för allt. Framställningen måste göras med ”anständighet” (decorum). Detta innebär att man helt ska undvika obehagliga återgivningar som kan ge publiken olustkänslor eftersom det finns risk att man associeras med dessa. Du ska alltså inte skildra hur den kladdiga tårtkonsistensen maldes runt i munhålan som om den hade fått sig en omgång i hushållsmixern.

Nu har du troligtvis byggt upp ett förtroende hos åhörarna och fått dem logiskt och emotionellt förberedda för ditt egentliga ärende: framförandet av din tes och argumenteringen för denna (probatio). Det har blivit dags att kliva i hund­dräkten.

Pudeln – den totala avbönen

I antikens försvarstal (genus judicale) ansågs erkännandet (concessio) följt av en avbön (deprecatio) vara det svagaste försvarsargumentet. Idag värderas däremot denna taktik högt av offentliga personer som vill nå upprättelse efter att ha försatt sig i klistret. Denna modefluga har fått namnet ”att göra en pudel”.

Bakgrunden är att pudeln, när den blir angripen, försöker avväpna situationen genom att lägga sig på rygg och därmed visa sig svag. Överförd på människor förklarar den bakomliggande psykologin att människor tycker om individer som visar ånger och som står för vad de gjort. Det handlar om att be om förlåtelse, lova bättring och visa det i handling.

Därför ska du i argumenteringen börja med att erkänna och ta på dig skulden fullt ut. Man får aldrig lägga skulden på omständigheterna eller på någon annan. Annars kan åhörarna lätt få uppfattningen att man dels inte är ledsen över det inträffade, dels kommer att göra samma misstag om en liknande situation skulle uppstå.

För att förstärka bilden av dig som ärlig och ångerfull får du gärna i stället be om ursäkt för saker som du inte har anklagats eller varit ansvarig för (överdriven concessio). Du kan till exempel be om ursäkt för att vädret denna högtidsdag inte blev lika vackert som förutspåddes, eftersom du annars hade tagit med familjen till en soligare plats.

Pudeln avslutas med att du preciserar nödvändiga åtgärder för hur man i framtiden ska undvika att samma sak inträffar igen. Det kan handla om att du lovar familjen att inte öppna kylskåpet de dagar ni har fest, eller att du håller dig borta från hemmet tills det är dags att sätta sig till bords.

Åtgärderna tillsammans med det faktum att du har erfarenhet från, och till varje pris vill undvika att åter hamna i, denna hemska situation kan nu faktiskt leda till att du kommer att åtnjuta ett större förtroende än det du hade innan: ”Lita på mig, jag har varit med om det förr!”.

När du nu med stor möda har lyckats återupprätta ditt förtroende, och kanske till och med ökat det, så får du dock inte låta ditt bygge skjutas i sank av din klarsynta och ifrågasättande sjuårings motargument. Men du är förberedd.

Den svåra motargumenteringen

Från den klassiska retoriken har du lärt dig att man där motståndaren i sin framställning tagit med falska eller svaga argument bör ta dessa först. Fast nu lever du i ett hem där hederlighet utgör husets grundfundament, så detta blir ­aldrig aktuellt. Du avstår också från att röra dig med uppdiktade argument eftersom framställningen löper risken att raseras om åhörarna kommer på dig med osanningar.

Däremot kan du använda dig av den retoriska taktiken att själv formulera motståndarnas argument så att de verkar motsägelsefulla.

Skulle jag, som varje lucia bjuder min familj på ett dignande julbord, på ett egoistiskt manér försöka undanhålla min familj möjligheten att vandra runt i gastronomins högre ­sfärer?

Enligt den klassiska retoriken ska vi dock inte upprepa motståndarens argument alltför utförligt då vi bemöter dem eftersom risken är att vi hjälper honom. Tänk inte heller ut bra argument åt motståndaren som han eller hon inte skulle ha funderat ut. Det är inte motargumenten som ska få lyssnaren att handla utan avslutningen (peroratio).

Det uppmanande slutet

Avslutningen utgör talets viktigaste del eftersom det är just slutintrycket som åhörarna tar med sig. Förutom en kort sammanfattning (recapitulatio) där man upprepar sin tes ­ingår här en uppmaning eller vädjan till åhörarnas känslor.

En vanlig metod i denna vädjan är att finna områden av gemensamt intresse (loci communes) som man kan hänvisa till för att få lyssnarna på sin sida.

I vår familj värnar vi om den sammanhållning som morfar och farfar betonade.

I detta utspel har du gjort ytterligare två saker. Den ena är att du omnämner (apostroferar) två personer som hålls mycket högt i familjen och vars glans du hoppas ska spridas till dig. Den andra är att du har gått över från att använda ”jag-” till ”vi”-form.

Genom att tala i ”vi-form” erbjuds åhörarna en gemenskap. Och när man säger ”vi” utpekar man alltid ett ”de”. ”De” utgörs av några som inte kan vara med i denna gemenskap och som gör allt för att skada den, till exempel de ill­villiga grannarna Svensson.

I slutet av ett försvarstal kommer vanligtvis en vädjan om medlidande (miseratio). Det handlar här dock främst om att be åhörarna att fatta kloka beslut och inte öka vårt elände. Talet bör alltid, oavsett hur sorgligt budskapet än må vara, mynna ut i en positiv uppmaning.

Denna historia har åter visat hur högt vår familj värderar moral. Låt oss fortsätta värna om denna.

Den nyss så hotfulla gruppen har förbytts till ömmande bundsförvanter. Med viftande svans beslutar du dig därför att fira med en cognac till kaffet. Men du hoppar över tårtan.


Författare: Magnus Alm arbetar som kommunikationskonsult i Malmö. Han har en Master of Science från London School of Economics och har läst retorik vid Malmö Högskola.


rm28Läs mer om RetorikMagasinet 28.


Läs mer:

Hellspong, Lennart: Konsten att tala – handbok i praktisk retorik; Studentlitteratur 2004 (2 uppl)

Hägg, Göran: Praktisk retorik; Wahlström & Widstrand 2004

Hägg, Göran: Retorik idag; Månpocket 2003

Johannesson, Kurt: Retorik – eller konsten att övertyga; Norstedts 1992..

Om skribenten

Skriv et svar