Imitatioprincipen

Lärandets retorik. En bra lärare är en förebild – och förebildligheten är en kärna i retoriken. Det antika imitatiobegreppet handlar om mycket mer än att härma och plagiera: det är en princip som bär den goda undervisningen.

Imitatioprincipen

Tina Kindeberg och Anders Sigrell

Retorik som konst och vetenskap är en i grunden pedagogisk disciplin. Vårt ämne föddes ur en önskan att lära sig tala och skriva konstruktivt, eller i alla fall effektivt. Därför är det inte så konstigt att många retoriker idag vill vara med och på olika sätt försöka ge ett bidrag till hur retorikens insikter i högre grad skulle kunna komma vår undervisning till godo. Det gäller en mängd olika infallsvinklar och alla undervisningsnivåer, se t.ex. senaste RetorikMagasinet (nr 37) eller temanumret om retorik i skolan (nr 6).

En grundläggande retorisk pedagogisk princip har sedan antiken varit imitatio. Tydliga exempel är ciceroepigonen bakom Ad Herennium. Direkt i första boken, efter en redogörelse för talarens uppgift, står det: ”Tre vägar leder till behärskning av allt detta: teori, imitation och övning”. I Institutio oratoria, Bok II 2.8, skriver Quintilianus att läraren själv ska hålla tal för sina elever, för än hur många goda exempel de får att efterbilda är ändå alltid läraren själv det bästa exemplet. Och den insiktsfulla slutklämmen är att om undervisningen bedrivits på rätt sätt så tycker eleverna om och respekterar läraren, ”och det är knappast möjligt att nog trycka på hur mycket hellre vi efterbildar de vi tycker om”.

Imitation har idag tveklöst dålig klang som pedagogisk princip, eftersom vi har tappat bort det teoretiska sammanhang retoriken kan erbjuda. En lärarstudent vid Umeå universitet har i sitt examensarbete försökt lösa detta genom att skilja på imitation och efterbildning. Han har konstruerat en modell (se nedan) för att illustrera skillnaden mellan passiv härmning och aktiv efterbildning. Med båda kan vi hitta konstruktiva exempel att lägga till vår repertoar av möjliga språkval (copia). Skillnaden är att för den passivt härmande sker detta omedvetet, medan det för den aktivt efterbildande sker högst medvetet. De aktivt samlade språkexemplen kan etableras i topiker (platser för förvaring och hämtning av innehålls- och språkmaterial), på samma sätt som retoriken har växt fram som en kodifierad praxis av hur skickliga talare går till väga. Den passivt härmande imitationen riskerar däremot att avteoritiseras och falla i glömska.

Läraren som förebild

I den här artikeln vill vi slå ett slag för att imitatioprincipen inte bara är tillämpbar på konkreta språkval, utan också för vår karaktär som kommunicerande människor. Alldeles konkret vill vi tro att retoriken kan erbjuda redskap för att reflektera över vad det är som gör att vissa lärare blir förebilder för sina elever/studenter. Om vi vågar börja tala om denna förebildlighet och hur vi ska göra för att få den att bli tydligare vill vi tro att mycket är vunnet.

Flera utredningar och stort utrymme i media har på senare tid ägnats åt att framföra kritik mot skolans lärare och utbildningen av dessa. Aktuella kvalitetsgranskningar av lärarutbildningen konstaterar att de blivande lärarna saknar tillräckliga ämneskunskaper. Ett förslag till åtgärder är fler disputerade lärare. Det må ligga mycket i det. Men en lärares samhälleliga funktion är något betydligt mer än att enbart förmedla ämneskunskaper. Lärare är civilisationens och humanismens ledare och den enda yrkesgrupp som fått det samhälleliga ansvaret att påverka medborgarnas karaktär till bestämda mål.

För detta uppdrag räcker det inte med mer ämneskunskaper utan lärare behöver även utbildning i pedagogisk retorik.

Utbildning i karaktär

Utbildning syftar ytterst till att påverka medborgarnas karaktär så att de kan handla gentemot varandra som goda och ansvarsfulla medmänniskor med målet ett humant och gott liv. Denna tanke om utbildningens yttersta mål är lika gammal som idén om demokrati. Ett samhälle blir inte bättre än den karaktär som medborgarnas handlingar visar.

De gamla grekerna insåg att karaktären var inte något medfött, utan något man kunde träna och påverka med hjälp av visa, kloka och vältaliga lärare. Nu som då behöver vi ämneskunniga lärare, men vi behöver också lärare som vet hur kunskaper kommuniceras för att skapa känslor av tillit, tilltro och trygghet eftersom dessa känslor är grundläggande villkor för viljan att lära. Minns quintilianuscitatet ovan. Vem läraren är saknar därför inte betydelse, något som hittills har varit dolt i den moderna pedagogiken. En orsak är att pedagogiken tappade kontakten med retoriken i samband med dess nedgång under århundrandena som föregick det förra.

Talande yrkesskicklighet

Från att ha varit det viktigaste ämnet i skolan, från antiken till renässansen, kom retoriken i vanrykte. Några av skälen till detta är uppkomsten av den moderna vetenskapen och framför allt romantikens föreställningar om ett gudsinspirerat geni. Det senare kan vi fortfarande se enstaka rester av i skolans värld. Exempel kan vara oreflekterade uppmaningar till eleverna att skriva något utan gå igenom möjliga dispositionsmönster och topiker för just den genren. Naturligtvis behöver vi i vår kunskaps- och färdighetsutveckling goda förebilder att utgå från. Det gäller såväl förebildliga karaktärer som textexempel.

Varhelst en lärare står framför en grupp studerande är det genom lärarens talade uttryck som de möter lärarens yrkesskicklighet, i vilken också ingår yrkespersonligheten. Där framträder en lärares ämneskunnande, färdigheter och värderingar. Dessa kommer till uttryck och påverkar de studerandes känsla av läraren som mer eller mindre trovärdig, ämnet som meningsfullt eller ointressant, lärandemiljön som trygg eller otrygg. I lärarpersonligheten som den visar sig i den muntliga relationen vilar förutsättningen för att de studerande väljer att uppfatta läraren som en förebild. Vi kommer inte undan att välja förebilder och det finns knappast något annat sätt att lära sig karaktärer eller kunskapens humana värden på än genom önskan att efterlikna de som vi hyser tilltro till.
Vi båda har på föreläsningar för lärarstudenter roat oss med att fråga om de som blivande lärare har någon förebild. Så gott som samtliga svarar ja. Denna mänskliga egenskap, att vilja efterlikna, följer individen under hela livet. Undervisningssituationen utgör förstås inget undantag. Ett sätt att förstå denna förebildlighet är att vi som människor utgår ifrån att vi både vill och kan vara värda att ha samma egenskaper/kvaliteter som de personer som vi respekterar och har förtroende för.

Den goda förebilden

Förebildligheten är i stort frånvarande i moderna pedagogiska teorier till förmån för idén om elever och studenters lärande som en självprocess på sina egna villkor. Detta gäller inte bara för lärarutbildningen.

Professor Åke Andrén Sandberg, skriver i Läkartidningen nr 42 apropå medicinskt lärande, att han saknar ord som de goda förebilderna i den nutida pedagogiska diskussionen. ”…att man inte tillräckligt uppmärksammat den viktigaste faktorn för lärande inom läkaryrket: de goda förebilderna. Det viktigaste är inte att kunna skriva röntgenremisser, sätta in eller ut mediciner eller att kunna operera, utan det viktigaste är fortfarande att kunna kommunicera. De har kunnat sätta in mina kunskaper i ett humant sammanhang.”

Poängen är att vi saknar redskap för att medvetet reflektera över vad det är som gör att elever/studenter väljer att uppfatta läraren som förebildlig. Och det är här pedagogisk retorik kommer in i bilden.

I samband med retorikens nedgång blev pedagogikämnet utan de kunskaper och begrepp som rör de emotiva och etiska aspekterna i lärandesituationer. Pedagogiken blev av med ett viktigt redskap för det samhälleliga målet att påverka medborgarnas kunskaper, färdigheter och värderingar med det övergripande syftet det goda och humana samhället. Därmed försvann även kunskaper och begreppsliga redskap som rörde lärarpersonlighetens inverkan på studenternas lärande. Om vi ska bidra till att öka kvalitén i lärarprofessionen behöver dessa två kunskapsområden samtidigt beaktas. Läraren har hittills blivit fråntagen sin viktigaste resurs, den egna personligheten såsom den kommer till uttryck genom den egna rösten. För att lärares gedigna ämneskunskaper framöver ska bli en resurs för elevernas och studenternas lärande behöver lärare utbildning i pedagogisk retorik. ❧

Om författarna: Tina Kindeberg är lektor vid pedagogiska institutionen, Lunds Universitet.
Anders Sigrell är professor i retorik vid Lunds Universitet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 38, s 7-9