Start » Rhetorica Scandinavica » Rhetorica Scandinavica Essayer » Rhetorica Scandinavica Projektpræsentationer » Interkulturell retorik i ett säkerhetspolitisk perspektiv

Interkulturell retorik i ett säkerhetspolitisk perspektiv

av Rolf Hedquist

Projektpresentation

Forfatter: Rolf Hedqvist

Rhetorica Scandinavica 18 (2001), side 106-109.

Projektpresentation: Interkulturell retorik i ett säkerhetspolitisk perspektiv

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.
Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fag­miljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.
Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.
Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.
Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at frem­hæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.
Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.
Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.
Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken ­– og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.
Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Univer­sitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimen­sional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdi­baserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.
Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension ­– kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!.

”Nu förstår jag äntligen varför jag inte förstår vad ryssarna säger.” Orden är en amerikansk officers yttrande efter att vi har samtalat en stund på tåget mellan Izjevsk, Udmurtiens huvudstad, och Moskva. Han har arbetat något år med att hjälpa ryssarna att förstöra motorer till deras inter­kontinentala raketer i enlighet med ett bilateralt avtal mellan USA och Ryssland. En gång per månad åker han till ambassaden i Moskva för att avlägga rapport, och det är på denna resa som vi träffas. Jag har varit i Kambarka i Udmurtien, där världens största lager av kemiska vapen finns. Min uppgift är att finna en modell för kommunikation mellan den ryska armén som ansvarar för lagret, som skall förstöras, och den ryska civil­befolkningen i Kambarka och i Udmurtien. Civilbefolkningen är nämligen ytterst oroliga för vad som skall hända med miljön och deras hälsa när förstöringen skall sättas igång.
Utgångspunkten för vår diskussion på tåget är ett svar på en fråga i en broschyr som behandlar förstöringen av kemiska vapen. Frågan är ”Varför skall man förstöra kemiska vapen?” Svaret inleds med ”Redan under antiken fanns det kemiska vapen…”. För en svensk, och i synnerhet en amerikan, är inledningen på svaret märkligt. Det är märkligt och irriterande. Varför inte svara på frågan? Sanningen är att svaret kommer så småningom, ett par sidor längre fram, efter att bakgrunden till de kemiska vapnen noggrant har penetrerats. För en svensk och en amerikan är den emfatiska dispositionsprincipen mera rimlig: att börja med det som ryssarna lämnar till slutet, för att, om det finns tid, ge en bakgrunds­skildring.
I Kambarka hade jag tidigare lyssnat till en lokal politiker som i sitt tal yttrade sig på ett sätt som var märkligt för ett svenskt öra: överdrifter, ett överlastat, blomsterrikt språk, utlovande sådant som han rimligen inte skulle kunna hålla. Det anförande som jag själv hade hållit strax innan måste ha framstått som torftigt och med en märkligt låg profil. Var lokalpolitikerns tal ämnat att underlätta arbetet med förstöringen av kemvapen eller var det ägnat att försvåra det?

Annonce

Detta är några intryck från arbete i Ryssland. Ett arbete som efter hand visar att den retorik som jag är van vid från svensk och västerländsk horisont inte verkar passa in på den ryska retoriken. Erfarenheter från de svenska insatserna i Kosovo visar att svenskarna inledningsvis hade mycket stora svårigheter att förstå den lokala retoriken, vilket försvårade deras arbete i hög grad (personlig kommunikation med officerare på fältet). Detta har varit utgångspunkten för den projektansökan som skickades in till Överstyrelsen för Civil Beredskap (ÖCB) våren 2000. Ansökan gällde ett projekt med titeln ”Interkulturell retorik i ett säkerhetspolitiskt perspektiv”. Projektet beviljades ett anslag på 5,9 miljoner kronor på tre år. Arbetet har inletts i januari 2001.
Medarbetare i projektet är Rolf Hedquist och Maria Eastmond vid institutionen för litteratur­vetenskap och nordiska språk vid Umeå universitet, samt Lennart Hellspong, Mats Landqvist, Alexander Nazarov och Andrzej Kupka från Södertörns högskola. Alexander Nazarov är av rysk nationalitet, Andrzej Kupka av polsk. Maria Eastmond och Mats Landqvist är antagna som doktorander i Umeå respektive Stockholm på de lönemedel som projektet tillhandahåller. Förhoppningsvis blir det möjligt även för Alexander Nazarov att skriva sin doktorsavhandling inom ramen för projektet.

Syftet med projektet

Syftet med projektet är att utifrån analyser av ­olika kulturers retoriska normer och praxis ge en fördjupad förståelse för de problem som kan uppstå vid kommunikation över kulturgränser. Framför allt vill vi ge praktiskt användbara red­skap för att minska risken för missförstånd och konflikter i interkulturell kommunikation, och för att kunna hantera missförstånd och konflikter när de ändå uppträder. Vi intresserar oss för både lyssnarens/bedömarens perspektiv och den aktivt talandes eller skrivandes synsätt. Speciellt vill vi undersöka de kommunikations­problem som är förknippade med att tolka politiska tal och texter från utomnordiska kulturer (som den ryska, polska eller serbiska), och kommunikationen i säkerhetspolitiskt relevanta förhandlingar.
Kommunikation är det främsta underlaget för säkerhetspolitiska bedömningar, liksom ett oumbärligt redskap för säkerhetspolitiskt handlande, såväl vid diplomatiska förhandlingar som vid fredsinsatser i konfliktområden. I alla dessa fall passerar kommunikationen en eller flera kulturgränser. De retoriska vanor som svenskar bär med sig avviker ibland avsevärt från annan retorisk tradition. Det är ett kommunikationshinder som skapar felbedömningar och kan förvärra konflikter.
Projektets problemställning rör två frågor: 1) Hur ska arten av och orsakerna till dessa interkulturella kommunikationsproblem bäst beskrivas? 2) Hur kan problemen hanteras praktiskt? Vi tror att en retorisk beskrivning av (1) är ett gott steg på vägen mot ett svar på 2).
Eftersom Sverige medverkar aktivt i Partnerskap för fred (PFF) är det av stort intresse att förstå de skillnader som kan finnas i retoriska mönster hos organisationens deltagarländer. Avsikten med PFF är ju allmänt att minska risken för konflikter. Detta projekt faller väl inom ramen för en sådan målsättning, eftersom konflikter ofta har kulturspecifika grunder, och kulturspecifika uttrycksmönster står i centrum för den undersökning som här beskrivs. Dessutom kommer resultaten att ha stor betydelse för de fredsmissioner som Sverige står för. Från till exempel Ex-Jugoslavien, där svensk personal har verkat, omvittnas hur kommunikationen mellan svenskar, befolkningen och annan FN-personal har försvårats på grund av skilda kommunika­tionsmönster. Även på hemmaplan, i det numera mångkulturella Sverige, skulle vår studie kunna bidra till en ökad interkulturell förståelse med konstruktiv kommunikation som följd.

Resultatet av undersökningen blir en serie kontrastiva beskrivningar av retoriska mönster och traditioner i första hand i de tre undersökta länderna: Sverige, Polen och Ryssland. Men undersökningen ger också en allmän teoretisk grund för analyser av interkulturell retorik. Genom att vi dokumenterar resultaten i en handbok kommer de att kunna användas vid kurser och på ­fältet. I förlängningen ser vi ett fortlöpande studium av interkulturell retorik som en säkerhets­politisk nyckelfaktor. Vi tänker oss möjligheten att samordna ett sådant studium med Sverige som bas i ett internationellt perspektiv.

Fördelar med ett retoriskt perspektiv på interkulturell kommunikation

Vi ser framför allt fyra fördelar med ett retoriskt perspektiv på interkulturell kommunikation. Det gäller allmänt men också med tanke på projektets särskilda inriktning:
1. Den retoriska teorin har en stor bredd. I ett sammanhållet perspektiv behandlar retoriken kommunikationens alla sidor, från dess yttre ramar och kulturmiljö till ordval och gestbruk. Det här breda greppet är mycket värdefullt för en interkulturell analys, eftersom risken för miss­förstånd och felkommunikation kan uppstå på alla nivåer. Inte minst är ett missförstånd ofta en produkt av en invecklad samverkan mellan dem.
2. Den retoriska teorin har en praktisk och produktiv inriktning. Retoriken växte fram som en handlingskunskap, som en vägledning för talare och lyssnare. Dess teori är alltså gjord för att användas praktiskt, för att uppnå konkreta resultat i konkreta situationer. Detta har betydelse för hur retoriken närmar sig den interkulturella kommunikationens problem. Målet är att lösa dem och inte bara beskriva dem. Men för lösningarna duger sällan enkla tumregler. Snarare handlar det om att skola människors om­döme. Då kan de själva agera skickligt och klokt i enskilda fall. Samtidigt är retoriken inte rädd för att ge råd och anvisningar. Men den vet att de aldrig gäller alltid.
3. Den retoriska teorin bildar ett öppet system. Retoriken är en stam som olika språk- och kulturvetenskaper har förgrenat sig från. Därför öppnar den sig för kunskaper från många olika områden som går att foga in i dess ram. På så sätt kan dessa tolkas och begripas som ett samlat helt. Det här är en stor tillgång när man studerar interkulturell kommunikation, eftersom givande synpunkter finns spridda på många håll.
4. Den retoriska teorin är historiskt förankrad. Som ett färdighetsdanande skolämne med en lång tradition i Europa och som ett mönster för offentlig talarkonst har retoriken bidragit till att forma förutsättningarna för talande och skrivande inom hela den krets av länder som vår undersökning omfattar. Ingen kommunikationsteori kan ta upp tävlan med retoriken i fråga om djupt och långvarigt inflytande.

Redovisning

Vi avser att redovisa projektet för den aktuella treårsperioden genom ett antal rapporter:
1. Interkulturell retorik. Den mest grundläggande och omfattande projektpresentationen blir en handbok som rör interkulturell retorik i allmänhet. Någon sådan sammanställning utifrån ett retoriskt perspektiv existerar oss veterligen inte på något språk.
2. Säkerhetspolitiska förhandlingar – kulturskillnader och kulturmöten. Här redovisar och kommenterar vi resultaten av våra säkerhets­politiska förhandlingsspel. Som en bakgrund utnyttjar vi den litteratur som finns om förhandlingar i allmänhet men även om förhandlingar över kulturgränser. Ansvarig är Mats Landquist.
3. Metaforer som retoriska redskap. Så planerar vi en rapport om metaforers roll i inter­kulturell kommunikation. Vi vet att vissa bilder bygger upp hela scenerier som mycket starkt styr vårt sätt att se på en fråga och finna lösningar på de problem som den kan väcka. Men sådana ­bilder varierar över kulturgränser. Därför är det oerhört viktigt att observera dem och identifiera deras roll för att tolka “främmande” yttranden och för att genomföra en framgångsrik inter­kulturell kommunikation. Ansvarig är Maria ­Eastmond.
4. Intervjuer med deltagare i interkulturella förhandlingar under svenska fredsinsatser och liknande. Ett ganska stort antal svenskar har färska erfarenheter från det forna Jugoslavien och från annat håll. Deras erfarenheter av förhandlingar och möten finns all anledning att särskilt samla in, analysera och beskriva i en mer sammanhållen rapport.
5. Politisk retorik i olika länder. Här tar vi upp både utspel av politiska ledare och parlamentsdebatter – och kanske även mediernas behandling av politiska frågor. Avsikten är att dokumentera likheter och skillnader mellan Sverige och de länder som i en första omgång berörs av vår undersökning, nämligen Ryssland och Polen. Men förutom de konkreta och specifika för­hållanden som vi kan påvisa är vi intresserade av att allmänt belysa vilka frågor som kommer upp vid ett kontrastivt studium av politisk retorik. Särskilt gäller det med tanke på dess interkulturella konsekvenser, alltså möjligheterna till en riktig förståelse och bedömning över kultur­gränser. Ansvariga är Andrzej Kupka  och Alexander Nazarov.

Även andra titlar än dessa kan bli aktuella. Eventuellt utarbetar vi också särskilda manualer för att underlätta den praktiska användningen.
För rapporterna gäller vidare att vi strävar efter: 1) ett gemensamt perspektiv som håller dem samman: det har vi i retoriken 2) en vetenskaplig grund i befintlig litteratur inom en rad olika ämnen som är relevanta för vår undersökning liksom i våra egna empiriska studier, inriktade mot tal, texter och dialoger 3) en tillgänglig och pedagogisk form som gör rapporterna användbara inte bara i praktiska kommunikationssituationer, utan också i studie- och utbildningssyften.

Referensgrupp

Vi har skapat en referensgrupp bestående av fors­kare, diplomater, militärer med flera. Dess uppgift är att följa, stödja och övervaka projektets arbete. Vi räknar med att sammankalla referensgruppen en gång i halvåret och att också bjuda in representanter för den till våra forskningsseminarier.
Referensgruppens ledamöter är överste Bo Pellnäs, Bengt Sundelius vid Försvarshögskolan, Petra Ekroth vid ÖCB, Mats Könberg vid  FOI, Mats Hallqvist vid UD och RPS, Per Ledin vid Stockholms universitet, Olav Knudsen vid Södertörns högskola.

Vi är mycket intresserade av att få kontakt med forskare och andraintresserade som har erfarenheter att delge eller i övrigt är intresserade att korrespondera med oss. Vi tar också gärna emot tips på litteratur, samt tips på mejlinglistor och webkonferenser som har anknytning till vårt projekt. Kontakta i första hand Rolf Hedquist, Umeå universitet, tel +46 (0)90 786 59 61, eller Lennart Hellspong, Södertörns högskola, + 46 (0)8 58 58 82 36, eller epost:
rolf.hedquist­@­nord.umu.se
lennart.hellspong@sh.se


 

 

Temaet for OSSA’s 7. konference var Dissensus & The Search for Common Ground. Konferencen afholdes hvert andet år og foregik denne gang, som oftest før, på University of Windsor i Canada.

Som forkortelserne antyder, er forbindelserne mellem OSSA (Ontario Society for the Study of Argumentation) og ISSA (International Society for the Study of Argumentation) tætte. Arrangørerne Hans V. Hansen, Christopher W. Tindale, J. Anthony Blair og Ralph H. Johnson er velkendte skikkelser fra argumentationskonferencerne i Amsterdam. Mange af deltagerne er de samme, og begge konferencer er mødested for forskere der kommer fra forskellige fag­miljøer i mange lande, specielt inden for informel logik, pragma-dialektik, kommunikation og retorik. Fra Skandinavien var vi seks personer, heraf tre kandidatstuderende fra Københavns Universitet. Som en særlig fin gestus blev disse inviteret med til at fremlægge papers og få feedback fra Tindale og Pinto ved en workshop for post-graduate students inden selve konferencen.
Mens konferencerne i Amsterdam efterhånden tiltrækker så mange deltagere at man kan frygte for at de er ved at drukne i egen succes, holder Canada-konferencen sig på et mere overskueligt antal. Der var dette år ca. 90 tilmeldte (plus andre tilhørere) og 80 foredrag. Selve konceptet for konferencens afvikling er bemærkelsesværdigt. I stedet for at man skal fare forvirret rundt mellem de enkelte sektioner hver halve time som det er almindeligt på denne slags konferencer, var der her afsat en hel time pr. foredrag: 30 min. til foredragsholderen, 10-12 min. til en forud udpeget kommentator og de resterende 15 min. til diskussion og spørgsmål fra salen. Det indebar at man havde mulighed for at vælge mellem seks samtidige foredrag og høre fem hver dag ud over keynote-foredragene. Fordelene ved denne mulighed for fordybelse og ro over forløbet forekom mig at veje tungere end fordelen ved det overblik man kan få ved at høre dobbelt så mange foredrag.
Konceptet kræver omfattende planlægning fra arrangørernes side og stor forberedelse fra deltagernes side. Abstracts skulle indsendes til anonym bedømmelse længe inden, manuskripter flere måneder inden, så kommentatorer kunne nå at sende deres indlæg tilbage et par uger inden. Mens man ofte må vente både vinter og vår, vil denne konferences Proceedings (inklusive kommentarer og foredragsholderens eventuelle svar) foreligge på CD-Rom allerede i løbet af sommeren 2007 med titlen Dissensus & the Search for Common Ground.
Som de stramme krav ansporede til, var kvalitetsniveauet af konferencens foredrag højt. I pagt med konferencens tværfaglige karakter tillod det brede konferencetema foredrag med stor emnemæssig spredning. Da et resume under alle omstændigheder vil begrænse sig til et tilfældigt udvalg, vil jeg nøjes med at frem­hæve et enkelt indslag af særlig interesse for en retorisk fagkreds. Det var Thomas Goodnight der fremdrog et spændende, men upåagtet retorisk emne under titlen Parrhesia: The aesthetics of arguing truth to power. Begrebet parrhesia (af pan-rhesia, altså ’at sige alt’) er blevet tillagt forskellige betydninger gennem retorikhistorien, men dækker kort sagt det at tale magten midt imod – uden at bringe sig selv i fare. Som typeeksempel brugte Goodnight dialogen fra Sofokles’ Antigone hvor Haimon prøver at tale Kreon til fornuft, et eksempel der viser bestræbelsen på at kritisere uden at støde magthaveren fra sig, men samtidig illustrerer hvordan forsøget på at bevare kontakten mislykkes og ender i kommunikationens sammenbrud. Et af konferencens andre bidrag, Common ground and argument by indirection in two seventeenth-century sermons, viste sig at følge op på dette interessante emne. Med Bossuets og Donnes prædikener vendt mod Ludvig XIV og Englands dronning Anne som sine cases belyste Claudia Carlos hvordan parrhesia kunne udøves indirekte sådan at den farlige kritik på den ene side blev forstået, men på den anden side ikke blev for risikabel for taleren selv.
Keynote-foredragene forgik hver dag før frokost. De tre keynote-talere repræsenterede henholdsvis fagene kommunikation, filosofi og retorik og afspejlede arrangørernes åbenhed mht. at udvide feltet argumentation til andre fagtraditioner end den logiske, specielt i retning af den retoriske.
Dale Hample fra University of Western Illinois holdt det første keynote-foredrag The Arguers. Han tog udgangspunkt i den vedvarende tekst-orientering, som han fandt kendetegnende for den moderne argumentationslæres fire fremherskende retninger: den uformelle logik, kommunikation, pragmadialektik og retorik. Han anholdt den almindelige tendens til at betragte tekstens argumentation som løsrevet fra menneskene omkring den – som om argumentation er noget der eksisterer statisk i tekster, og ikke noget der foregår i interaktion mellem dem der producerer og modtager den. Som supplement til tekststudier advokerede Hample for mere forskning om personerne der argumenterer, og om receptionen.
Michael Gilbert fra York University talte om Consensus and Unified Argumentation Theory. Han var ligesom Hample fortaler for drejningen mod praksis ud fra kodeordet ”natural normativity”. Han efterlyste en tættere integration hvor især uformelle logikere inkorporerer indsigter fra retorikken ­– og retorikere tager ved lære af sociologien. Det skete ud fra det grundsyn at målet med argumentationsteori er at forbedre færdigheden i at argumentere, og at hverdagens almindelige argumentation må ofres større opmærksomhed. I denne forbindelse gjorde han følgende gældende: at der altid er forskellige mål for argumentation, fx andre end pragmadialektikkens ’resolution’, at konteksten og den givne situation har betydning for argumentationen og normerne for den, at ethos altid er vigtig for argumentationen og vurderingen, og at man som vurderingskriterium må inddrage de normer som faktiske publikummer i konkrete situationer anlægger.
Keynote-foredraget på konferencens sidste dag af Christian Kock fra Københavns Univer­sitet var Norms of Legitimate Dissensus. Kock vendte sig mod konsensusteorier der, som hos bl.a. Habermas og pragmadialektikerne, forbinder rationalitet med målet om at nå til enighed. Han fastholdt, med udgangspunkt i Aristoteles, retorikkens argumentationsteori som en lærebygning for offentlig debat om handlinger og beslutninger. Eftersom beslutninger om hvad man skal gøre, ikke handler om sandhed men om valg, er argumentationen ’multidimen­sional’. Den offentlige debats moralske og praktiske emner involverer konkurrerende værdi­baserede argumenter som er ’inkommensurable’: der findes ingen fællesnævner som binder individer eller grupper til at vægte det ene legitime værdihensyn tungere end det andet. Normativ argumentationsteori må følgelig give plads for den uenighed der altid vil restere i den offentlige sfæres argumentation. Kock fandt støtte for sine pointer hos forskellige politiske filosoffer og moralfilosoffer, bl.a. John Rawls og Isaiah Berlin, og illustrerede dem med velvalgte eksempler – alt sammen anskueliggjort i en velopbygget powerpoint–præsentation.
Også med hensyn til det logistiske og sociale forløb alt vel, bl.a. på grund af en særdeles hjælpsom og venlig studenterstab. Konferencen gav anledning til at hylde de to nyligt pensionerede arrangører, som fik overrakt et festskrift redigeret af Hansen & Pinto: Reason Reclaimed: Essays in honour of J. Anthony Blair and Ralph H. Johnson, Vale Press, 2007. Den afsluttende middag var sponseret af SicSat, repræsenteret af Frans van Eemeren. Efter de forskellige festlige indslag – bl.a. et meget morsomt indlæg af Tindale og stående klapsalver til Douglas Walton, der også snart går på pension ­– kunne Hans Hansen kundgøre at næste OSSA-konference vil blive afholdt i Windsor igen i 2009. Den være hermed anbefalet!Læs

You may also like

Kommentera

This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish. OK Læs mere