Jag vill förändra världen

Karin Helgøy och Siri Breistein

Jag vill förändra världen

– men först vill jag gifta mig

TV-personligheten Ally McBeal har, som populärkulturens främsta symbol för den frustrerade och ogifta 90-talskvinnan, skapat debatt. För många feminister är Ally McBeal-rollen provocerande. Samtidigt utmanar Ally McBeal de estetiska förväntningarna vi har på en amerikansk TV-serie. Den ovanliga och politiskt inkorrekta dialogen tillsammans med en absurd humor och tydliga visuella metaforer är nyskapande.

Ally McBeal är en blond, vacker och framgångsrik advokat. Men hon är också nervös, neurotisk och osäker. Hon snubblar över dörrtrösklarna på advokatkontoret, och knuffar bryskt till en och annan man, som råkar snudda vid henne i trängseln på gatan. Till sitt försvar säger hon: “I’m human, I’m temperamental, I’m ­guilty, and I’m ovulating.”

Ally McBeal är bilden av en kvinna som inte lever i takt med tidens kvinnoideal: den frigjorda karriärkvinnan. Istället väntar hon på att drömprinsen ska komma ridande på en vit häst. Och kvinnliga tittare i USA rasar. Allys notoriska beroende av män ställer kvinnan i en dålig dager, menar feministerna.

Den frusterade kvinnan i medvind

Allys ärlighet beträffande behovet att skaffa sig en man står i skarp kontrast mot singelidealet som det framställs i damtidningarna. Med rubriken ”Strong, happy and single” fastslår oktobernumret av Cosmopolitan:

There’s never been a better time to be a single woman. Whether your state is temporary and permanent, the world is yours for the taking. Refuse to apologize. Demand all the fun, and celebrate the power of you.

Singeltillvaron skildras i rosenrött – den lyckliga, balanserade och nöjda kvinnan som njuter av ett skumbad i lugn och ro. Hem­arbetet klaras av i ett nafs, eftersom det inte ska städas upp efter mäns kvarlåtenskap: tomma ölburkar och pizzarester. Frånvaron av män gör livet enklare och roligare. Livet som ensamstående ­karriärkvinna är problemfritt och rikt på spännande utmaningar.

För unga, frusterade Ally McBeal ter det sig ganska annor­lunda: “I’m a strong working woman whose life feels empty without a man,” gnäller hon.

Annons

Retorik

Retorik

”Min framställning är inte en handbok i hur man lär sig att tala väl, utan några överväganden över retorikens sanningsbegrepp.” Översatt av José Luis Ramírez. Läs mer...

Read more

Ally McBeal är inte ensam om att avslöja att det är svårt att uppskatta sig själv som ensamstående, kontrollerad och balan­serad kvinna. Också andra kvinnor sätter frågetecken inför damtidningarnas “Njut-ditt-jacuzzibad-ensam”-livsfilosofi. Det är kvinnor som Helen Fieldings romanfigur Bridget Jones och för­fattarinnan Anna Karin Eldes tecknade kvinnor i boken Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem. Här träder en ny och annor­lunda kvinna fram: den frustrerade och ensamma, själv­ironiserande kvinnan, som drömmer om att finna mannen i sitt liv. Den gemensamma nämnaren är den självironiska humorn, den påfallande självupptagenheten och den enorma populariteten dessa kvinnliga rollfigurer upplever. Den frustre­rade kvinnan befinner sig i medvind.

Sökande efter inre jämvikt

På var sitt karaktäristiska sätt skildrar dessa författare en ny situation för ­många kvinnor: att möta livet i slutet av de tjugo och i början av de trettio utan fast sällskap och barn. I kontrast mot Cosmopoli­tans glassiga ­bilder av singellivet framhävs de mindre glamorösa si­dorna:

Bridget Jones söker efter inre jämvikt, som ska kompensera henne för avsaknaden av manligt sällskap. Det lyckas henne inte. Hon är instabil, olycklig, stoppar i sig mängder av mat och röker och dricker för mycket.

Instabiliteten präglar också Ally McBeals liv. Till och med i sin frånvaro – eller kanske just på grund av sin frånvaro – är det mannens premisser som gäller för kvinnan och hennes liv. En premiss som rubbar bilden av den starka och frigjorda kvinnan som 90-talet har älskat fram. Och som vi själva vill tro på. Det känns emellertid befriande att dessa kvinnoroller är ärliga vad gäller sina egna känslor och livssituation. Det befriande finns också i Ally McBeals uttryck för en acceptans av huvud­personens irrationella drag. Allys medspelarere  erkänner att hon är hysterisk och ibland spritt språngande galen och döljer det inte. Ally får ändå lov att vara  hysterisk samtidigt som hon tilldelas tunga advokatuppdrag. Ironiseringen omkring Allys personlighet av­­slöjar en distanserad och reflexiv hållning inte bara till karaktärs­rollen, utan också till hela seriens värld.

Detta är ett element som gör Ally McBeal till en komplex TV-serie som vänder sig till en kompetent 90-tals TV-tittare.

Den håriga kvinnokroppen

Både Ally McBeal, Bridget Jones och Eldes enkla teckningar utmanar våra egna föreställningar om hur kvinnor bör tänka och bete sig. De utmanar också föreställningarna om kvinnans obe­roende och frihetsrus. Man ska helst inte erkänna att man längtar efter en man och önskar bilda familj. Det är viktigt att hålla fa­saden som lycklig och framstormande singel. Fasaden spricker på allvar med Bridget Jones. Hennes miserabla tillstånd och närmast sjukliga behov av mäns uppmärksamhet lever inte upp till förväntningarna som ställs på den oberoende moderna kvinnan. Liksom Ally McBeal framställs hon som en antihjältinna men hon är mer vulgär och mer brittisk än Ally. Tillsammans med vänin­norna dricker Bridget Jones sig från vett och sans för att glömma ­besvikelserna över män.

Ally McBeal leker först och främst med de förväntningar vi ställer på kvinnliga advokater: karaktärsstyrka, självtillit och makt är egenskaper vi räknar med att möta hos en kvinnlig advokat. Ally, däremot, är nervös. Hon är neurotisk. Dessutom går hon klädd i alltför korta och opassande kjolar. Kjollängden kommenteras konsekvent av de andra kollegerna. Också i arbetssituationer förlorar Ally besinningen och kommer med okontrollerade verbala uttryck medan hon kippar efter luft, och beskyller en judisk rabbin för att vara både omänsklig och fanatisk. Detta får många att uppfatta serien som irriterande och inte trovärdig. Hon agerar inte som advokater ska. Därför förlorar hon i mångas ögon yrkets integritet och duktighet. Vad gör en sådan dum och vimsig tjej på ett framgångsrikt advokatkontor, frågar tittaren sig. Ally är en antihjältinna, förlorad i sin privata värld. Hennes största dröm är inte att söka sanningen och rättvisan i advokatjobbet, utan att gifta sig och få barn: “Jag vill förändra världen, men först vill jag gifta mig”, säger hon. Inte precis ett förebildligt uttalande av en ­karriärkvinna.

Anna Karin Eldes minimalistiska teckningar fokuserar också på ett liv som singel med alla dess fasetter och visar upp kvinnan när hon är som värst. Dagen före menstruationen skildras hon med ett groteskt uttryck i ansiktet och en uppblåst kropp, iförd ragg­sockor och håriga ben. Inte minst kommenterar Elde förväntningarna omkring skönhetsidealet med kvinnan som är färdig för badsäsongen iförd minimal bikini och med en skäggväxt som ­generöst täcker både ben och bikinikant.

90-talets antihjältar

Dessa kvinnliga antihjältar visar på en generell trend. I dagens film duger inte våra klassiska filmhjältar längre. De har blivit sårbara, osäkra och klarar inte att hantera situationerna lika felfritt som tidigare. Kanske är detta mest synligt inom actiongenren där actionhjältens kropp är utsatt för radikala förändringar på 90-talet. Man behöver bara nämna Sylvester Stallones plufsiga kropp i Copland och John Travoltas hängbröst i Pulp Fiction. Men för­ändringar sker också med de kvinnliga karaktärerna och inom andra genrer.

I filmen “F.d. fruars klubb” sägs det att kvinnor i Hollywood har tre roller att spela: Babe, statsadvokat och Driving Miss ­Daisy. Nu kan vi lägga till en fjärde kategori: den unga, neuro­tiska karriärkvinnan. De gemensamma dragen hos Bridget Jones, Anna Karin Eldes kvinnoskapelser och Ally McBeal är tydliga. De blott­lägger kvinnliga karaktärsdrag på ett humoristiskt sätt, som vi inte tidigare har sett skildrade i litteraturen eller på TV, i varje fall inte hos den centrala huvudrollsinnehavaren. Men det är bara Ally McBeal som andra kvinnor har retat sig på och som skapat irri­tation.

Amors pilar, unisextoaletter och en förvuxen baby

Ally McBeal är en pyttipanna av olika genrer: melodram, rättsalsdrama, komedi och musikal. Denna blandning av olika genrer ger serien ett komplext innehåll. Surrealismen ger det melodrama­tiska i serien ett nytt ansikte. Surrealismen tillhör först och främst undergroundfilmen eller den avantgardistiska konstfilmen. Nu gör den entré i en bildvärld som är känd för sitt traditionella ut­seende.

Den tecknade filmens effekter, som Amors pilar, som rent faktiskt skjuter genom mannens hjärta, påminner oss om att detta är film och inte verklighet. Det musikaliska visar sig bland annat i form av cha-cha babyn. Babyn har figurerat de senaste åren som just en dansande baby. Ally hallucinerar fram babyn flera gånger innan hon till slut ger sig hän åt galenskapen och bryter ut i dans.

Humorn är ett centralt medel i beskrivningen av de neurotiska 90-talskvinnorna. Den får oss att acceptera galenskapen och frustrationen kvinnorna upplever. Humorn gör det också lättare att svälja deras enahanda livsuppgift: att få tag i den rätte mannen.

Också scenerna från unisextoaletterna är en central del av denna absurditet. Ingen av seriens episoder avslutas utan att vi har följt de framstormande advokaterna in på en unisextoalett. Advokaterna filosoferar på toan och lämnar den utan att ha dragit upp byxorna. Kollegan, som glömt att låsa dörren till toaletten, får plötsligt oväntat besök av Ally, som sätter sig i hennes knä. Vi har väl sällan eller aldrig följt advokater så långt in i intimitetens rike. Är det för att mänskliggöra advokatkåren? Knappast. Det är nog snarare en önskan om att skapa en scenografi som vi inte tradi­tionellt förbinder med advokatserier eller TV-serier överhuvud­taget. Toaletten inrangerar sig därför bra i raden av oväntade ­inslag, som bidrar till karaktäristiken av Ally McBeal. Toaletten blir en tillflyktsort, ett ställe man flyr till från problemen. Det är inte minst här som de öppenhjärtiga och avslöjande samtalen ut­spelar sig (precis som i verkligheten).

Fokuserandet på personer försjunkna i tankar på toaletten hittar vi i andra berömda TV-serier som NYPD Blue, där många av seriens dramatiska höjdpunkter inträffar just på toaletten medan männen står bredbenta över pissoarskålen. På så sätt framstår plötsligt toaletten som ett nytt och dramaturgiskt rum.

Även om vi kanske irriterar oss över Allys fumlande, chocke­rade små kvinnokvidanden och gränslösa dramatisering av sin egen person, måste vi bara titta. Anledningen är den nyskapande, surrealistiska humorn serien visar upp. Det Ally ser framför sig,  när de manliga kollegorna på kontoret dreglar efter en kvinna, visualiseras med meterlånga cybertungor.

Allys biologiska klocka synliggörs med en dansande, digital baby. Den dyker oförhappandes upp när Ally är i romantiska omständigheter. Det är nyskapande TV och vansinnigt roligt. Situationerna Ally hamnar i är igenkännbara och obehagliga. Humorn medverkar till att skapa distans och skratt och får en ­terapeutisk verkan.

Farliga Ally McBeal – när TV-karaktärer skapar samhällsdebatt

All I ever wanted was to be rich and successful and to have three kids and a husband who would wait at home to tickle my feet and look at me – I don´t even like my hair.

Uttalanden som detta irriterar många tittare till vanvett och uppfattas av många feminister som reaktionära. Serien har skapat debatt, speciellt i USA, där populärkulturella fenomen gärna tas på allvar och som uttryck för kulturella strömningar. När femi­nister rasar är det i stor grad på grund av Allys upptagenhet av sig själv och projektet med att finna en man. Hennes narcissism blir ofta synliggjord, som när hon blir tillfrågad: “Ally, why are your problems bigger than everybody else´s?” Ally svarar: “Because they are mine”. Samtidigt saknar hon skenbart ­social medvetenhet.

Ally har figurerat på omslaget av Time tillsammans med feminist­ikoner som Susan B. Antony, Netty Friedan och Gloria Steinem. Kvinnorna är satta på rad, Ally längst till höger med ­texten “Is feminism dead?”Artikeln börjar med “It´s all about me. Want to know what today´s chic young feminist thinkers care about? Their bodies! Themselves!”. Att Ally är en TV-figur och inte en feministisk tänkare verkar inte bekymra artikelförfattaren. Hennes poäng är att feminismen har fördummats och individualiserats. Hon menar att detta uttrycks och stöttas av Ally McBeal, som är den mest populära kvinnliga rollkaraktären i amerikansk TV just nu. Bilden av den vuxna, ensamstående kvinnan som själv­upptagen och osäker, försvagar bilden av den moderna, frigjorda kvinnan. Ally McBeal är rätt och slätt farlig, enligt ­artikelförfattaren i Times. Feministernas rädsla är att Ally ska bli en legitim, kulturell förebild. Även om serien med sin starka ironi använder kritiska frågetecken vad det gäller att vara kvinna idag, är det inte alla som har fattat den poängen. Även om ironin, humorn och absurditeten är mycket synlig, träffar den politiskt inkorrekta bilden av kvinnan feminsterna direkt i solar plexus.

När populärkulturella uttryck väcker debatt hänger det ofta samman med könsrollsdebatten. Kvinnofrigörelseprojektet har som utgångspunkt att rädda kvinnan från att undertryckas. Kvinnan blir således ‘stigmatiserad’ som den diskriminerade parten. Ditt kön blir viktigare än social bakgrund, politisk ståndpunkt, ålder och vilken social grupp du tillhör. När detta att vara kvinna ska bära hela den sociala identiteten uppstår en form av ofrihet och tvång som bieffekt. I det här fallet infrias inte förväntningarna på en stark kvinnlig TV-advokat. Kritikerna, som nästan ute­slutande är kvinnor, är uppgivna över Ally. Det tycker inte att hon uppför sig som hon borde.

Spektaklet runt Ally McBeal liknar diskussionerna som uppstod i kölvattnet av Thelma och Louise,  som kallades den första kvinnliga ‘roadfilmen’. Den gången handlade det mest om vad man tyckte om Thelmas och Louise´s ‘maskulina’ handlingsmönster. I fallet Ally McBeal är det de osäkra och ‘feminina’ ­dragen som gör henne svår att acceptera. Det är tydligt att kvinnor på film fortfarande är förpliktigade att representera sitt kön. Vad gäller friheten att vara representativa modeller för sitt kön har män en större repertoar på film och TV. Debatten kring Ally McBeal beror på att seriens kvinnliga huvudrollsinnehavare betraktas som en dålig förebild: en osolidarisk narcissist. Detta sker trots seriens tydliga ironi. Serien dukar upp en utmanande och nyskapande TV-estetik med en rolig och oväntad dialog. Som en kontrast till detta moderna och banbrytande jagar Ally mannen som kan kittla henne under fötterna. Den sublima ironin uppstår i denna krysspunkt. Den ensamstående, framstormande kvinnliga advokaten vi känner från TV är ett bedrägeri. Ally krossar bilden. Hon känner sig ensam och övergiven i en surrealistisk, modern och framgångsrik TV-serie. ❧

Författare: Karin Helgøy är mediavetare och anställd vid Institutt for medievitenskap i Bergen.
Siri Breistein är mediavetare och frilansskribent.

Översatt från norska av Madeleine Ström-Ahrnstedt.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 1 / 1999, s 4-7