Karismatestet

Retorisk kamp. När Bush och Kerry möts i debatt inför 60 miljoner TV-tittare kan det avgöra vem som blir president i USA de kommande fyra åren. Det handlar inte bara om politiska åsikter utan nog så mycket om att ­klara karismatestet och visa väljarna, att man har det som krävs för att klara president­ämbetet. 

Karismatestet

Casper Fruergaard Schrøder

Den 21:a augusti 1858 är upp emot 20 000 människor samlade på prärien vid Ottawa i staten Illinois i USA. I dammet under den stekande solen pratas och dricks det medan man väntar på kandidaterna. Mot­villigt har Stephen Douglas samtyckt till att debattera med sin politiske motståndare i valet till senaten, Abraham Lincoln. Douglas nekade först till att ställa upp men blev tvingad till det när Lincoln följde Douglas från stad till stad och kommenterade hans tal från åhörarplats. De totalt sju de­batterna mellan Lincoln och Douglas blev de första betydande i amerikansk politik. För eftervärlden är de mytologiska händelser som – knappast överensstämmande med verkligheten – framhävs som begreppet hederlig politisk upplysning för väljarna och tjänar som förebild för debatterna mellan kandidaterna i dagens presidentval. När Bush och Kerry debatterar inför 60 miljoner TV-tittare kan det avgöra vem av dem som ska vara USA:s president de kommande fyra åren. Det handlar inte bara om kandidaternas politiska ståndpunkter utan än mer om att klara karismatestet och visa väljarna, att man har det som krävs för att klara av presidentämbetet.

Idag arrangeras debatterna mellan kandidaterna av den oberoende organisationen Commission on Presidential Debates (CPD) som fastställer var, när och hur debatterna ska ske. Organisationens mål är att ge så god information som möjligt om kandidaterna till väljarnas hjälp.

Men även om ingen av kandidaterna villa drömma om att kalla Lincoln-Douglas-debatterna annat än ett föredömligt exempel på den amerikanska traditionen för öppen demokratisk debatt har det inte alltid varit lätt att få kandidaterna att debattera. Först 1960 lyckades det då demokraternas John F. Kennedy och republikanernas Richard M. Nixon möttes i TV i en direktsändning, som sågs av 66,4 miljoner människor.

Mannen med den idiotiska kostymen

Efter mötet mellan Kennedy och Nixon måste man gå fram till 1976 för att hitta nästa debatt mellan presidentkandidater. De uteblivna debatterna 1960-1976 hade flera orsaker. Lagen Communication Act of 1934 innebar kravet, att alla kandidater skulle disponera lika lång tid i medierna, ett krav som varken medier eller de mest kända kandidaterna var ­glada för – medierna ville bara täcka de kandidater, som väljarna kände i förväg, och de kända kandidaterna var inte intresserade av att ge obetydliga motkandidater onödig uppmärksamhet. I praktiken kunde lagen kringgås som 1960 då den blev tillfälligt suspenderad för att debatterna Kennedy-Nixon skulle kunna genomföras. Ändå avvisade både Lyndon B. Johnson 1964 och Nixon 1968 och 1972 att ställa upp i debatter. Det är inte otänkbart att deras nej kom av erfarenheterna från Nixon-Kennedy-debatterna, som blivit ett oundvikligt exempel i läroboken för dem, som gärna vill göra succé i politiken.

Annons

Den unge senatorn Kennedy vann som bekant valet mot den garvade vicepresidenten Nixon. Före valet debatterade de fyra gånger men speciellt den första debatten får stort utrymme i läroboken. Kvällen den 29:e september tonar studiovärden fram på skärmen sittande med de två kandidaterna på var sin sida. Vi ser in i en TV-studio i Chicago, Illinois, inte många mil från den plats på prärien, där Lincoln och Douglas debatterade 100 år tidigare. Till vänster satt Kennedy klädd i en mörk kostym. Han är solbränd efter en resa till Kalifornien och har fått en makeup som förstärker hans ansiktsdrag. Han framträder tydligt i svartvita bilder med en utstrålning av handlingskraft och beslutsamhet. När Kennedy talar ser han in i kameran och på tittarna. Till höger ­­sitter Nixon i en grå kostym, han är blek och har magrat under en sjukhusvistelse för en benskada. En svart skäggstubb täcker undre delen av ansiktet och svetten glänser på pannan. Han har avvisat makeup. Den grå kostymen smälter in med bakgrunden och han verkar pressad när han vrider sig i stolen. När han talar vänder han sig mot Kennedy och vänder tittarna nästan ryggen. Resultat av en rundfråga efter debatten visar vilken betydelse TV-sända debatter skulle få i framtiden. Väljare, som hört debatten i radio, pekar ut ­Nixon som vinnare medan TV-tittarna menar att Kennedy klarat sig bäst. Möjligen var Nixon en mer erfaren politiker än Kennedy, möjligen hade han mer välgrundade argument, möjligen var han på pappret den bästa kandidaten men för TV-tittarna var han bara en sak: mannen med den idiotiska kostymen.

Nixon-Kennedy-debatten avgjorde inte valet – det är utan alla proportioner att hävda en enskild debatts inflytande så högt – men den blev ett exempel på TV-bildernas enorma betydelse och på vad väljarna tittar efter när de ska söka den riktiga mannen för presidentämbetet. Undersökningar efter valet visade, att Kennedys succé i debatterna inte bestod så mycket i att flytta Nixon-väljarna över till sin sida utan ­snarare att vinna den stora grupp av osäkra väljare och göra de redan positiva väljarna säkrare. Det uppnådde Kennedy med att klara karismatestet. Nixon däremot missade testet med ett brak som blev hängande i luften fram till 1976 och avhöll en rad politiker från att ställa upp i debatter.

Nya tider för kandidaterna

Debatterna har ändrat sig sedan Lincoln och Douglas stod på podiet på prärien. Speciellt har det skett stora förändringar i kandidaternas taktik. Lincoln och Douglas hade vardera halvannan timme att presentera sina ståndpunkter. 1960 hade tiden för Nixon och Kennedy reducerats till ett åtta minuter långt inledande tal, två och en halv minut svar på frågor från studioledaren och en frågepanel och tre minuter för avslutningstal. Då Jimmy Carter och Gerald Ford 1976 återupptog debatterna hade det åtta minuter långa inledningstalet avskaffats och det var uteslutande korta svar på frågor och repliker på motkandidatens argument på maximalt två och en halv minut. När Bill Clinton 1992 debatterade med George Bush var taltiden nere på två minuter per ­fråga. Clinton-Dole-debatterna 1996 är de som gett minst tid till kandidaterna: 90 sekunder för att svara på frågor, 60 sekunder för att svara på motkandidatens argument och 30 sekunder att svara på repliken.

1992 införde CPD en ny debattform, de så kallade town hall meetings i vilka kandidaterna svarar på frågor från utsedda väljare i studion, en form som betonade kandidaternas förmåga till kommunikation och att förstå den vanlige väljaren. Bill Clinton utnyttjade helt ut förmågan att framstå som folkets ledare medan motkandidaten Bush hanterade situationen katastrofalt dåligt. Vid ett tillfälle tillfrågas kandidaterna av en svart kvinna i publiken om statsskulden någonsin har påverkat dem personligen i deras liv. Och om den inte har det hur kan de då påstå att de kan lösa människors ekonomiska problem?

BUSH: Well, jag anser att statsskulden påverkar alla.

FRÅGAREN: Dej personligen?

BUSH: Det har naturligtvis något med konjunktursvängningar…

ORDFÖRANDEN: Hon frågar ”dej personligen”.

FRÅGAREN: Dej på ett personligt plan – hur har den påverkat dej?

ORDFÖRANDEN: Har den påverkat dej personligen?

BUSH: Det är jag säker på att den har. Jag älskar mina barn­barn…

FRÅGAREN: Hur?

BUSH: Jag hoppas att de får råd till en utbildning. Det anser jag är en viktig del i att vara förälder. Om frågan … kanske jag … uppfattar fel. Menar du att om man har det bra så betyder det att man inte är påverkad av landets skuld?

Bush fortsätter tomgången och kvinnan måste igen upprepa frågan, denna gång med hänvisning till att statsskulden har gjort hennes vänner utan jobb. Bush avslutar med ett halvhjärtat svar i vilket han får sagt att han genom president­ämbetet möter många ekonomiskt trängda människor och läser om dem i både brev och tidningar.

Därefter är det Clintons tur att svara på frågan. Han reser sig beslutsamt från sin plats på scenen och går fram till den svarta kvinnan: ”Berätta för mej mer om hur statsskulden påverkat dej”, ber han henne. 69,9 miljoner TV-tittare ser en Bill Clinton som är förstående, medkännande och hederlig för den vanlige väljaren. Ett kort klipp visar George Bush nervöst tittande på sin klocka då Clinton börjar tala om sina personliga upplevelser av ekonomiskt utsatta i hemstaten Arkansas. Sekunderna är långa för Bush, inte på grund av Clintons argument men för att han, som han står där och talar till en svart kvinna och 69,9 miljoner tittare, övertygande klarar det karismatest, som Bush själv har missat.

Debatterna var 1960 en stor satsning. Det var ett prestigeprojekt, som skulle bättra på TV-bolagens bleka anseende, och det var också ett allvarligt försök att göra TV till ett viktigt medium för politik. Nixon-Kennedy-debatterna såldes under namnet The Great Debates och fick som framgått ett imponerande tittartal på över 66 miljoner människor. ­Tittartalen har under tiden inte minskat så drastiskt som talartiden. Visserligen var tittartalet vid den sista debatten 2000 mellan George W. Bush och Al Gore nere på 37,7 miljoner men med den förändrade mediabilden med långt fler möjligheter att zappa bort från debatten är det ingen alarmerande siffra. Varken Bush eller Gore är kända som goda debattörer och meningsmotsättningarna var heller inte något större skäl för folk att följa debatten, en mycket stor del av väljarna hade redan bestämt sig för sin kandidat. 1992 överträffade tittartalen för den första debatten mellan Clinton och Bush samma års amerikanska Super Bowl och town hall-debatten följdes som nämnts av 69,9 miljoner.

Kerry vs. Bush, University of Miami, september 2004

De som inte bör vara med

Trots att CPD arbetar för en oantastlig sak när de arrangerar debatter för att upplysa väljarna är inte alla lika entusiastiska. Kritikerna påpekar, att CPD reellt är ett maktinstrument, som demokrater och republikaner använder för att hålla mindre partier utanför offentlighetens ljus. Bara vid ett tillfälle har en kandidat med annan tillhörighet än de stora partierna deltagit, den oavhängige affärsmannen Ross Perot 1992. CPD försvarar uteslutningen av kandidater med hänvisning till att betingelserna är lika för alla – för att delta i debatten ska kandidaterna uppnå ett genomsnitt av minst 15 procent i fem landstäckande opinionsundersökningar. Men CPD har gått än vidare. Under debatterna 2000 blev det gröna partiets kandidat Ralph Nader nekad tillträde som publik trots att han hade biljett till tillställningen och blev följaktligen förhindrad att uttala sig för medierna. Nader stämde CPD och fick efter en lång juridisk tvist en officiell ursäkt. Ralph Nader är också i år bland kandidaterna, denna gång som politisk vilde. Han kommer knappast att delta i debatterna och har redan anklagat CPD för partiskhet.

CPD offentliggör var och hur debatterna sker. De med­delar också om hur lång taltid kandidaterna ska ha och om debattens ämne. Men den slutliga dagordningen och innehållet är resultat av en långvarig förhandling lett av CPD bak stängda dörrar mellan representanter för kandidaterna. Ändringarna från val till val är dock små. Sannolikt kommer debatterna mellan Bush och Kerry att handla om många av samma ämnen, som Nixon och Kennedy och de övriga presidentkandidaterna har diskuterat: social trygghet, hälso­vård, utbildning och förhållandet till övriga världen. Det är inte de konkreta ämnena som är intressanta i mötet mellan de två män, som båda anser att de är den som är den rätte att hålla presidentämbetet. Debatternas viktigaste funktion är inte att redogöra för vad Bush och Kerry menar utan i långt högre gard visa vem de är. Här sätter kritikerna av modern politisk kommunikation in varningar om personifiering och förlorat reellt politisk innehåll till formens fördel. Men när allt kommer omkring är det väl också viktigt att den, som leder världens mest mäktiga lands 280 miljoner innevånare, är en ledargestalt utanför det sedvanliga, att väljarna litar på honom som den starke man som håller ihop samhället i kris­tider eller med andra ord: han klarar karismatestet. ❧

Läs mer:

Commission of Presidential Debates: www.debates.org – debattarrangörernas egen hemsida.

Open Debates: www.opendebates.org – kritisk hemsida om CPD:s kandidatval

Museum of Broadcast Communications: www.museum.tv/debateweb/html/history/index.htm – historisk genomgång av TV-debatterna från 1960 till idag med gamla videoinspelningar, ljudklipp och bilder.

CNN. cnn.-com/election 2004 – en omfattande och ­seriös täckning av valkampen

Författare: Casper Fruergaard Schrøder studerar retorik vid Köpenhamns Universitet och är redaktör på danska RetorikMagasinet.

Artikeln finns i RetorikMagasinet 23, s 10-13